Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sommargylling

Organismgrupp Fåglar Oriolus oriolus
Sommargylling Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sommargyllingen är stor som en koltrast men något slankare, med kortare stjärt och längre vingar. Den är skygg och hörs oftare än den syns. När gyllingen ses flyga i mjuka bågar mellan skogsdungar lyser den gamla hanens kropp och huvud starkt gula. Vingar, stjärt och tygel är sotsvarta och näbben klarröd. Honan har en blekare dräkt med gröngul ovansida, gula flanker och smutsvit undersida med fina mörka längsstreck. Ungfåglarna liknar honan. Sången är ett fylligt flöjtande ”fy-få-fyh-flyå”, varningslätet ett nasalt skrän ”wä-ääh”.
Utbredning
Länsvis förekomst för sommargylling Observationer i  Sverige för sommargylling
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Sommargyllingens utbredningsområde omfattar södra och mellersta Europa, delar av västra och södra Asien och en liten del av Nordafrika. I Ryssland och i Finland når den norrut till drygt 60°N, i Västeuropa norrut till Östersjön, södra Danmark och södra Sverige. Randpopulationen är känslig för kalla och regniga somrar. Varje år observeras sommargyllingar på skilda platser i Sverige, mest från mitten av maj till slutet av juni (förlängd vårflyttning) och så gott som uteslutande i kusttrakter, slättbygder och längs vattendrag. Arten har observerats i samtliga svenska landskap. Den första häckningen konstaterades i Skåne 1932 (Yddingen). Numera är gyllingen årsviss häckfågel i Skånes östra och sydöstra kusttrakter samt på Revingefältet vid Krankesjön, totalt cirka 60 par. En liten population, beräknad till cirka 15 par, häckar också på Öland (främst Ottenby lund). Säkra häckningar har även ägt rum i Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Dalsland och Uppland. Sommargyllingen har troligen häckat vid enstaka tillfällen i ytterligare minst fem landskap. Höstflyttningen går mot tropiska Afrika redan i augusti. Det svenska beståndet föreföll relativt stabilt under drygt 20 år (ca 1970–1990), och uppskattades då omfatta cirka 100 häckande par. Under perioden 1994–2001 minskade emellertid antalet revirsjungande hanar med 30–40 %, dock skedde en uppryckning 2002–2008. Den senaste beräkningen lyder på cirka 120 par. Även i Danmark, Tyskland och Finland (numera rödlistad) så noterades minskande bestånd 1990–2000. I Danmark minskade beståndet från 200–400 par i början av 1970-talet till 75–100 par 1993–96 för att år 2010 endast uppgå till 5–11 par.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Sommargylling häckar oftast nära gläntor och skogsbryn i områden med högstammig bok- eller tallskog, fuktig björkskog eller ekskog. Den förekommer mycket lokalt (8-20 områden) i östra samt centrala södra Skåne samt med några få par på södra Öland. Sommargylling har tidigare bedömts tillhöra kategori EN, men en ökande population under de senaste 12 åren (tre generationer) medför nu att den rödlistas som VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 300 (200-400). Bedömningen är gjord utifrån antalet revirhållande hanar. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7000 km² och förekomstarean (AOO) till 250 (150-400) km². Populationen är ökande. Beståndet bedöms ha vuxit med minst 10 % de senaste 12 åren (tre generationer). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Sommargyllingen häckar oftast nära gläntor och skogsbryn i sandiga områden med högstammig bok- eller tallskog, fuktig björkskog eller ekskog. Undervegetationen är ofta yppig. En mosaik av täta skogsdungar, öppna marker och småvatten med rik vegetation förefaller optimal. Gyllingen är en trädkronornas fågel. Boet flätas till en hängande korg i en grenklyka på 3–20 m höjd. Platsen väljs så att fåglarna kan förflytta sig väl dolda till och från boet. Bomaterialet hämtas från marken. Större delen av födan – som mest består av larver (även håriga), fjärilar och skalbaggar – fångas i träden. Gyllingarna äter också frukt och bär, särskilt sedan ungarna flugit ut då familjegrupper gärna besöker traktens körsbärsträd. Själva reviret omfattar 4–50 ha (medelvärde 17 ha). På Revingefältet (40 km2) häckade 12 par 1976, vilket innebar en täthet på 0,3 par/km2. Medelavståndet mellan boplatserna var cirka 1300 meter. Det skånska beståndets tyngdpunkt har på senare år förskjutits österut. Varje år (åtminstone från början av 1990-talet) har omkring ett dussin hanar hävdat revir i ett bokskogsdominerat område (ca 15 km2) vid västra kanten av Ravlunda skjutfält. Kärnområdena i Skåne och på södra Öland har haft fasta förekomster i över 30 år. Å andra sidan har många enskilda lokaler för gyllingar visat dålig kontinuitet.Sommargyllingen övervintrar i tropiska och södra Afrika.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Ädellövskog
Ädellövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Småvatten
Småvatten
Buskmark
Buskmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· fjärilar
· fjärilar
· skalbaggar
· skalbaggar
Ved och bark
Ved och bark
Levande träd
Levande träd
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· prunusar
· prunusar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Oriolidae (gyllingar), Släkte Oriolus, Art Oriolus oriolus (Linnaeus, 1758) - sommargylling Synonymer Coracias Oriolus Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Sommargylling häckar oftast nära gläntor och skogsbryn i områden med högstammig bok- eller tallskog, fuktig björkskog eller ekskog. Den förekommer mycket lokalt (8-20 områden) i östra samt centrala södra Skåne samt med några få par på södra Öland. Sommargylling har tidigare bedömts tillhöra kategori EN, men en ökande population under de senaste 12 åren (tre generationer) medför nu att den rödlistas som VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 300 (200-400). Bedömningen är gjord utifrån antalet revirhållande hanar. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7000 km² och förekomstarean (AOO) till 250 (150-400) km². Populationen är ökande. Beståndet bedöms ha vuxit med minst 10 % de senaste 12 åren (tre generationer). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Sommargyllingen är stor som en koltrast men något slankare, med kortare stjärt och längre vingar. Den är skygg och hörs oftare än den syns. När gyllingen ses flyga i mjuka bågar mellan skogsdungar lyser den gamla hanens kropp och huvud starkt gula. Vingar, stjärt och tygel är sotsvarta och näbben klarröd. Honan har en blekare dräkt med gröngul ovansida, gula flanker och smutsvit undersida med fina mörka längsstreck. Ungfåglarna liknar honan. Sången är ett fylligt flöjtande ”fy-få-fyh-flyå”, varningslätet ett nasalt skrän ”wä-ääh”.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sommargylling

Länsvis förekomst och status för sommargylling baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sommargylling

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Sommargyllingens utbredningsområde omfattar södra och mellersta Europa, delar av västra och södra Asien och en liten del av Nordafrika. I Ryssland och i Finland når den norrut till drygt 60°N, i Västeuropa norrut till Östersjön, södra Danmark och södra Sverige. Randpopulationen är känslig för kalla och regniga somrar. Varje år observeras sommargyllingar på skilda platser i Sverige, mest från mitten av maj till slutet av juni (förlängd vårflyttning) och så gott som uteslutande i kusttrakter, slättbygder och längs vattendrag. Arten har observerats i samtliga svenska landskap. Den första häckningen konstaterades i Skåne 1932 (Yddingen). Numera är gyllingen årsviss häckfågel i Skånes östra och sydöstra kusttrakter samt på Revingefältet vid Krankesjön, totalt cirka 60 par. En liten population, beräknad till cirka 15 par, häckar också på Öland (främst Ottenby lund). Säkra häckningar har även ägt rum i Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Dalsland och Uppland. Sommargyllingen har troligen häckat vid enstaka tillfällen i ytterligare minst fem landskap. Höstflyttningen går mot tropiska Afrika redan i augusti. Det svenska beståndet föreföll relativt stabilt under drygt 20 år (ca 1970–1990), och uppskattades då omfatta cirka 100 häckande par. Under perioden 1994–2001 minskade emellertid antalet revirsjungande hanar med 30–40 %, dock skedde en uppryckning 2002–2008. Den senaste beräkningen lyder på cirka 120 par. Även i Danmark, Tyskland och Finland (numera rödlistad) så noterades minskande bestånd 1990–2000. I Danmark minskade beståndet från 200–400 par i början av 1970-talet till 75–100 par 1993–96 för att år 2010 endast uppgå till 5–11 par.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Oriolidae - gyllingar 
  • Släkte
    Oriolus  
  • Art
    Oriolus oriolus(Linnaeus, 1758) - sommargylling
    Synonymer
    Coracias Oriolus Linnaeus, 1758

Sommargyllingen häckar oftast nära gläntor och skogsbryn i sandiga områden med högstammig bok- eller tallskog, fuktig björkskog eller ekskog. Undervegetationen är ofta yppig. En mosaik av täta skogsdungar, öppna marker och småvatten med rik vegetation förefaller optimal. Gyllingen är en trädkronornas fågel. Boet flätas till en hängande korg i en grenklyka på 3–20 m höjd. Platsen väljs så att fåglarna kan förflytta sig väl dolda till och från boet. Bomaterialet hämtas från marken. Större delen av födan – som mest består av larver (även håriga), fjärilar och skalbaggar – fångas i träden. Gyllingarna äter också frukt och bär, särskilt sedan ungarna flugit ut då familjegrupper gärna besöker traktens körsbärsträd. Själva reviret omfattar 4–50 ha (medelvärde 17 ha). På Revingefältet (40 km2) häckade 12 par 1976, vilket innebar en täthet på 0,3 par/km2. Medelavståndet mellan boplatserna var cirka 1300 meter. Det skånska beståndets tyngdpunkt har på senare år förskjutits österut. Varje år (åtminstone från början av 1990-talet) har omkring ett dussin hanar hävdat revir i ett bokskogsdominerat område (ca 15 km2) vid västra kanten av Ravlunda skjutfält. Kärnområdena i Skåne och på södra Öland har haft fasta förekomster i över 30 år. Å andra sidan har många enskilda lokaler för gyllingar visat dålig kontinuitet.Sommargyllingen övervintrar i tropiska och södra Afrika.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor), Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Ädellövskog, Trädbärande gräsmark, Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Småvatten, Buskmark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· fjärilar - Lepidoptera (Viktig)
· skalbaggar - Coleoptera (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· prunusar - Prunus (Har betydelse)
Tillgång till högre/äldre träd för boets placering är viktig, liksom riklig undervegetation. När buskar och högre örter rensades bort för att ge plats åt en beteshage på en gammal lokal för sommargylling, upphörde fåglarna att häcka där. Torrläggning av lummiga sankområden, som utgjort provianteringsplats för sommargyllingar, har gett samma resultat. Utglesning av bladverket genom luftföroreningars inverkan eller sjukdom/miljöstress hos träden kan inverka negativt på arten. Under bobyggnaden är sommargyllingarna mycket känsliga för direkt störning och riktad uppmärksamhet vid boet. Även ruvningstidens första dagar kan vara känsliga. Senare ligger honan hårdare på äggen och under ungarnas botid är risken för allvarliga störningar mindre. Naturliga hot mot ägg och ungar i boet kommer bl.a. från nötskrika och ekorre. Fåglarna kan tolerera störningar som inte äger rum i deras omedelbara närhet. De största gyllingbestånden i Skåne är för närvarande knutna till militära övningsfält, vilket antyder viss fördragsamhet mot indirekta störningar.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Undervegetationen vid sommargyllingarnas boplatser måste bevaras, liksom näraliggande våtmarker. Det är viktigt att de få häckningsplatserna inte utsätts för biotopförändringar eller direkta störningar. Användning av biocider bör helt undvikas i närområdet. Beståndsutvecklingen måste noggrant följas upp.
Utländska namn – NO: Pirol, DK: Guldpirol, FI: Kuhankeittäjä, GB: Golden Oriole. Sommargylling omfattas av Bernkonventionens bilaga II (strikt skyddade djurarter). Den är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Bauer, H.G. & Berthold, P 1996. Die Brutvögel Mitteleuropas/Bestand und Gefährdung. Wiesbaden.

Bezzel, E. 1993. Kompendium der Vögel Mitteleuropas/Singvögel. Wiesbaden.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Durango, S. 1955. Till kännedom om Sommargyllingens, Oriolus oriolus L., ekologi. Svensk Faunistisk Revy 17: 47–55.

Ekberg, B. & Nilsson, L. 1996. Skånes fåglar. Lund.

Ernholdt, T. 1960. Iakttagelser vid en boplats av sommargylling. Vår Fågelvärld 19: 174–175.

Ernholdt, T. 1966. Om sommargyllingens förekomst och utbredning i Sverige 1944–1964. Vår Fågelvärld 25: 227–252.

Grell, M.B. 1999. Fuglenes Danmark. Dansk Ornitologisk Forening, Köpenhamn.

Hedenström, N. & Svensson, E. 1995. Sommargyllingens förekomst runt Krankesjön. Anser 34: 17–19.

Jespersen, P. 1941. Pirolen, Oriolus oriolus (L.) i Danmark, invandring og udbredelse. Dansk Ornith. Foren. Tidsskr. 35: 28–47.

Poss, U. & Ramel, C. 1945. Ett bofynd av sommargylling (Oriolus o. oriolus L.) i nordöstra Skåne och en översikt av artens uppträdande i Sverige. Vår Fågelvärld 4: 49–74.

Reinsch, A. 1958. Am Nest des Pirols (Oriolus oriolus). Die Vogelwelt 79: 154–157.

Reinsch, A. 1960. Beobachtungen am Nest des Pirols (Oriolus oriolus). Die Vogelwelt 80: 149–156.

SkOF 1992–2008. Fåglar i Skåne 1991-2008 (17 årsböcker). Lund.

SOF 1992-2008. Fågelåret 1992–2008 (17 årsböcker). Stockholm.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Sylvén, M. 1978. Sommargyllingens förekomst i Skåne 1977. Anser 17: 29–34.

Waldenström, A. 1975. Sommargyllingen på Öland. Calidris 4: 103–107.

Wallin, M. 1976. Sommargyllingen på Västkusten – en fågel under expansion. Fåglar på Västkusten 10: 35–39.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Magnus Sylvén 1987. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Thomas Lindblad 2002, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Oriolidae - gyllingar 
  • Släkte
    Oriolus  
  • Art
    Oriolus oriolus, (Linnaeus, 1758) - sommargylling
    Synonymer
    Coracias Oriolus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Magnus Sylvén 1987. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Thomas Lindblad 2002, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.