Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  större vindeltrappa

Organismgrupp Blötdjur, Marina snäckor Epitonium turtonis
Större vindeltrappa Blötdjur, Marina snäckor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En karakteristisk snäcka som har ett högt koniskt skal med distinkta tvärgående ribbor på skalvindlingarna. Det är en av fyra arter av vindeltrappsnäckor som finns vid svenska västkusten. Skalet på större vindeltrappa blir upp till 40 mm högt och 12 mm brett. Den liknar den mer allmänna arten Vindeltrappa Epitonium clathrus (se nedan) men har till skillnad från den en nästan raksidig spira, tätare vindlingar (ca 15), samt talrikare tvärgående ribbor (12-15 på den sista vindlingen) som är plattade och följer tätt efter vindlingarnas böjning. Ribborna alternerar från vindling till vindling och böjer av vid den övre vindlingssuturen, så att varje ribba kommer i kontakt med nästföljande ribba inom vindlingen. Den sista vindlingen upptar ca 40 % av den totala skalhöjden, skalöppningen ca 25 %. Skalets grundfärg är benvitt till svagt brunt, med ljusare ton på tvärribborna, men längs hela skalet löper tydliga mörkbruna och breda spiralband. Dessa är ofta två till antalet, men ibland finns även ett tredje band på den sista vindlingen. Det rundade locket (operculum) är hornaktigt och mörkt brunlila. Kroppsfärgen är vit med mörklila teckningar på huvudets och fotens sidor. Huvudtentaklerna är långsmala, mörklila och har ögonfläckar i ljusa fält vid utsidan av tentakelbasen. Foten har en fåra undertill vid sulans mittlinje.

Förväxlingsrisk råder med Vindeltrappa Epitonium clathrus, som lever samma djup och bottentyp som Större vindeltrappa. Dess upp till 4 cm höga skal är smutsgrått till gråvitt, med välvda vindlingar som har gräddvita tvärribbor. Ribborna är formade som raka, smala lister och är placerade i linje med varandra från vindling till vindling. Övriga förväxlingsrisker föreligger med Epitonium trevelyanum vars upp till 2 cm höga skal har tvärlameller med ett litet sporrliknande utskott vid de övre vindlingssuturerna. Vindlingarna är starkt välvda och tvärlamellerna låga, smala, skarpa och tätliggande. Den fjärde arten i landet, Epitonium clathratulum, blir upp till 12 mm hög och har mycket talrika (18-22) ribbor per vindling. Båda de två senare arterna påträffas vid Bohuslän på lerbotten djupare än 30 m.
Utbredning
Länsvis förekomst för större vindeltrappa Observationer i  Sverige för större vindeltrappa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten lever på sandiga bottnar på mellan 5 och 20 meters djup. Den har en vidsträckt utbredning från hela Medelhavet, Azorerna och upp längs den europeiska atlantkusten till nordvästra Norges kust. I Sverige har arten gått tillbaka. L.A. Jägerskiöld fann den vid 22 stationer under hans marina inventeringar 1921-1938. Under 2000-talet vid Utsjöbanksinventeringen I och II samt Svenska Artprojektets marina inventering har arten endast påträffats vid tre tillfällen, vid stationer på Stora Middelgrund, Fladen och Persgrunden.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Arten förekommer mellan Medelhavet och Norge. I Sverige återfinns den i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. På senare år har den endast rapporterats från Fladen och Stora Middelgrund. E. turtonis har hittats på sandiga bottnar på mellan 5 och 20 meters djup. I övrigt är artens ekologi okänd. Det är inte klart varför arten kan ha minskat på senare år, men grunda sandiga bottnar är generellt känsliga för sedimentering från eutrofiering och trålning. Eftersom utsjögrunden anses vara lämpliga att etablera havsbaserad vindkraft på kan en eventuell exploatering av grunden vara ett hot mot arten. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Arten lever troligen av att äta havsanemoner. Munnen är förlängd till en lång snabel (proboscis) försedd med en syllik tand, som snäckan för in i bytet för att riva av små bitar av vävnad. Andra arter av vindeltrappesnäckor har observerats utsöndra ett lilafärgat sekret från spottkörtlarna, vilket kanske även denna art kan göra. Bläckets funktion kan vara att bedöva bytet. Den närstående arten vindeltrappa, E. clathrus, är sekventiell hermafrodit och byter kön för varje år, vilket kan gälla även för större vindeltrappa. Hanar saknar penis, men arten verkar ändå ha inre befruktning. Honorna lägger äggsamlingar i form av små pyramidformiga äggkapslar som hålls samman av en lång sträng. Från äggen kläcks veligerlarver som är frisimmande som plankton i en tid, omkring en månad.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Gastropoda (snäckor), Ordning Caenogastropoda, ordo incertae sedis, Familj Epitoniidae (vindeltrappsnäckor), Släkte Epitonium, Art Epitonium turtonis (Turton, 1819) - större vindeltrappa Synonymer Fuscoscala turtonis (Turton, 1819), Clathrus turtonis

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Arten förekommer mellan Medelhavet och Norge. I Sverige återfinns den i Skagerrak, Kattegatt och Öresund. På senare år har den endast rapporterats från Fladen och Stora Middelgrund. E. turtonis har hittats på sandiga bottnar på mellan 5 och 20 meters djup. I övrigt är artens ekologi okänd. Det är inte klart varför arten kan ha minskat på senare år, men grunda sandiga bottnar är generellt känsliga för sedimentering från eutrofiering och trålning. Eftersom utsjögrunden anses vara lämpliga att etablera havsbaserad vindkraft på kan en eventuell exploatering av grunden vara ett hot mot arten. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
En karakteristisk snäcka som har ett högt koniskt skal med distinkta tvärgående ribbor på skalvindlingarna. Det är en av fyra arter av vindeltrappsnäckor som finns vid svenska västkusten. Skalet på större vindeltrappa blir upp till 40 mm högt och 12 mm brett. Den liknar den mer allmänna arten Vindeltrappa Epitonium clathrus (se nedan) men har till skillnad från den en nästan raksidig spira, tätare vindlingar (ca 15), samt talrikare tvärgående ribbor (12-15 på den sista vindlingen) som är plattade och följer tätt efter vindlingarnas böjning. Ribborna alternerar från vindling till vindling och böjer av vid den övre vindlingssuturen, så att varje ribba kommer i kontakt med nästföljande ribba inom vindlingen. Den sista vindlingen upptar ca 40 % av den totala skalhöjden, skalöppningen ca 25 %. Skalets grundfärg är benvitt till svagt brunt, med ljusare ton på tvärribborna, men längs hela skalet löper tydliga mörkbruna och breda spiralband. Dessa är ofta två till antalet, men ibland finns även ett tredje band på den sista vindlingen. Det rundade locket (operculum) är hornaktigt och mörkt brunlila. Kroppsfärgen är vit med mörklila teckningar på huvudets och fotens sidor. Huvudtentaklerna är långsmala, mörklila och har ögonfläckar i ljusa fält vid utsidan av tentakelbasen. Foten har en fåra undertill vid sulans mittlinje.

Förväxlingsrisk råder med Vindeltrappa Epitonium clathrus, som lever samma djup och bottentyp som Större vindeltrappa. Dess upp till 4 cm höga skal är smutsgrått till gråvitt, med välvda vindlingar som har gräddvita tvärribbor. Ribborna är formade som raka, smala lister och är placerade i linje med varandra från vindling till vindling. Övriga förväxlingsrisker föreligger med Epitonium trevelyanum vars upp till 2 cm höga skal har tvärlameller med ett litet sporrliknande utskott vid de övre vindlingssuturerna. Vindlingarna är starkt välvda och tvärlamellerna låga, smala, skarpa och tätliggande. Den fjärde arten i landet, Epitonium clathratulum, blir upp till 12 mm hög och har mycket talrika (18-22) ribbor per vindling. Båda de två senare arterna påträffas vid Bohuslän på lerbotten djupare än 30 m.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för större vindeltrappa

Länsvis förekomst och status för större vindeltrappa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för större vindeltrappa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten lever på sandiga bottnar på mellan 5 och 20 meters djup. Den har en vidsträckt utbredning från hela Medelhavet, Azorerna och upp längs den europeiska atlantkusten till nordvästra Norges kust. I Sverige har arten gått tillbaka. L.A. Jägerskiöld fann den vid 22 stationer under hans marina inventeringar 1921-1938. Under 2000-talet vid Utsjöbanksinventeringen I och II samt Svenska Artprojektets marina inventering har arten endast påträffats vid tre tillfällen, vid stationer på Stora Middelgrund, Fladen och Persgrunden.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Gastropoda - snäckor 
  • Underklass
    Caenogastropoda  
  • Ordning
    Caenogastropoda, ordo incertae sedis  
  • Överfamilj
    Epitonioidea  
  • Familj
    Epitoniidae - vindeltrappsnäckor 
  • Släkte
    Epitonium  
  • Undersläkte
    Epitonium (Fuscoscala)  
  • Art
    Epitonium turtonis(Turton, 1819) - större vindeltrappa
    Synonymer
    Fuscoscala turtonis (Turton, 1819)
    Clathrus turtonis

Arten lever troligen av att äta havsanemoner. Munnen är förlängd till en lång snabel (proboscis) försedd med en syllik tand, som snäckan för in i bytet för att riva av små bitar av vävnad. Andra arter av vindeltrappesnäckor har observerats utsöndra ett lilafärgat sekret från spottkörtlarna, vilket kanske även denna art kan göra. Bläckets funktion kan vara att bedöva bytet. Den närstående arten vindeltrappa, E. clathrus, är sekventiell hermafrodit och byter kön för varje år, vilket kan gälla även för större vindeltrappa. Hanar saknar penis, men arten verkar ändå ha inre befruktning. Honorna lägger äggsamlingar i form av små pyramidformiga äggkapslar som hålls samman av en lång sträng. Från äggen kläcks veligerlarver som är frisimmande som plankton i en tid, omkring en månad.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Det är inte klart varför arten kan ha minskat på senare år, men grunda sandiga bottnar är generellt utsatta för sedimentering från eutrofiering och trålning. Eftersom utsjögrunden anses vara lämpliga att etablera havsbaserad vindkraft på kan en eventuell exploatering av grunden vara ett hot mot arten. Miljögifter, särskilt organiska tennföreningar, har också visat sig vara ett mycket allvarligt hot mot flera arter av snäckor eftersom de påverkar reproduktionen. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistnings-kategorierna som är mest trolig.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Stor negativ effekt)
Det är viktigt att miljömålsarbetet med att minska tillförseln av näringsämnen och miljögifter till havet fortsätter och intensifieras. Det är dock svårt att föreslå mer specifika åtgärder eftersom kunskapen om artens utbredning och status i dagsläget är synnerligen bristfällig.
Etymologi; Gr. epi = på + Gr. tonos = spänne, spänd sträng eller lina; vilket syftar på tvärribborna på skalet. Turtonis, Den brittiske läkaren och malakologen William Turton (1762-1835) uppkallade snäckan efter sin ogifta dotters familjenamn.

Boxshall, G.A. et al. 2015. World register of marine species. http://www.marinespecies.org

Graham, A. 1988. Molluscs: Prosobranch and Pyramellid Gastropods. Synopses of the British Fauna (New Series) No. 2. The Linnean Society of London.

Hansson, H. G. 2011. Marina sydskandinaviska ”evertebrater”. (Webb-upplaga.

www.tmbl.gu.se/staff/HansGHanssonP.html)

Hubendick, B. & Warén A. Framgälade snäckor vid svenska västkusten, del 1-7. Göteborgs Naturhistoriska museum. Årstryck 1969-1975.

de Kluijver M.J., Ingalsuo S.S. & de Bruyne R.H. Mollusca of the North Sea. In: Marine species identification portal. http://species-identification.org

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Gastropoda - snäckor 
  • Underklass
    Caenogastropoda  
  • Ordning
    Caenogastropoda, ordo incertae sedis  
  • Överfamilj
    Epitonioidea  
  • Familj
    Epitoniidae - vindeltrappsnäckor 
  • Släkte
    Epitonium  
  • Undersläkte
    Epitonium (Fuscoscala)  
  • Art
    Epitonium turtonis, (Turton, 1819) - större vindeltrappa
    Synonymer
    Fuscoscala turtonis (Turton, 1819)
    Clathrus turtonis
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kennet Lundin 2015. © ArtDatabanken, SLU 2015