Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  stenmaskros

Organismgrupp Kärlväxter Taraxacum xerophilum
Stenmaskros Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Stenmaskros hör till sandmaskrosorna Taraxacum sect. Erythrosperma. Arten känns igen på att bladen har relativt få, oftast 3-4 par, korta flikar och att bladskaften i regel har breda vingkanter som smalnar av nedåt. Det är en liten art med små korgar och mörkgröna märken som saknar pollen. De yttre holkfjällen är utstående, har en bred, tydlig hinnkant och på undersidan, nära spetsen, en rejäl knöl. Arten kan förväxlas med spädmaskros T. laetum och Thorvalds maskros T. thorvaldii, vilka båda har pollen och ofta fler par flikar (Marklund 1938, Doll 1973).
Utbredning
Länsvis förekomst för stenmaskros Observationer i  Sverige för stenmaskros
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är i Sverige funnen på Öland och Gotland. På Gotland är arten i nutid noterad från 15 lokaler och ungefär lika många växtplatser finns på Öland. I övrigt är den nyligen återfunnen i Sörmland. Från Öland finns minst ett 40-tal äldre lokaler rapporterade (Saarsoo & Haglund 1962) men det är uppenbart att arten har minskat på ön. Från Uppland och Gästrikland finns ett par mycket gamla fynd. Förutom i Sverige är arten känd från Estland och Finland och är att betrakta som endemisk för Östersjöområdet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Stenmaskros, som är en sandmaskros, är hotad på grund av att den är lågvuxen och lätt skuggas bort vid igenväxning. Arten är sällsynt, ofta fåtalig på sina lokaler och är helt knuten till kalkrika naturbetesmarker. I nutiden funnen på ett 30-tal lokaler på Öland och Gotland och på en lokal i Södermanland. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (200-600). Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (30-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 33000 (32400-50000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (120-300) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Stenmaskros uppträder i Sverige i traditionella sandmaskrosmiljöer som torrängar, sandmarker, grus- och stenalvar, sandiga backar och glesa tallskogar på sand. I Sörmland växer den i en torräng på åsgrus tillsammans med backsippa. Arten växer på extremt torra ståndorter med öppen mark eller bara gles vegetation (Marklund 1938).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Asterales (asterordningen), Familj Asteraceae (korgblommiga), Släkte Taraxacum (maskrosor), Art Taraxacum xerophilum Markl. - stenmaskros Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Stenmaskros, som är en sandmaskros, är hotad på grund av att den är lågvuxen och lätt skuggas bort vid igenväxning. Arten är sällsynt, ofta fåtalig på sina lokaler och är helt knuten till kalkrika naturbetesmarker. I nutiden funnen på ett 30-tal lokaler på Öland och Gotland och på en lokal i Södermanland. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (200-600). Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (30-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 33000 (32400-50000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 (120-300) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Stenmaskros hör till sandmaskrosorna Taraxacum sect. Erythrosperma. Arten känns igen på att bladen har relativt få, oftast 3-4 par, korta flikar och att bladskaften i regel har breda vingkanter som smalnar av nedåt. Det är en liten art med små korgar och mörkgröna märken som saknar pollen. De yttre holkfjällen är utstående, har en bred, tydlig hinnkant och på undersidan, nära spetsen, en rejäl knöl. Arten kan förväxlas med spädmaskros T. laetum och Thorvalds maskros T. thorvaldii, vilka båda har pollen och ofta fler par flikar (Marklund 1938, Doll 1973).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för stenmaskros

Länsvis förekomst och status för stenmaskros baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för stenmaskros

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är i Sverige funnen på Öland och Gotland. På Gotland är arten i nutid noterad från 15 lokaler och ungefär lika många växtplatser finns på Öland. I övrigt är den nyligen återfunnen i Sörmland. Från Öland finns minst ett 40-tal äldre lokaler rapporterade (Saarsoo & Haglund 1962) men det är uppenbart att arten har minskat på ön. Från Uppland och Gästrikland finns ett par mycket gamla fynd. Förutom i Sverige är arten känd från Estland och Finland och är att betrakta som endemisk för Östersjöområdet.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Asterales - asterordningen 
  • Familj
    Asteraceae - korgblommiga 
  • Släkte
    Taraxacum - maskrosor 
  • Sektion
    Taraxacum sect. Erythrosperma - sandmaskrosor 
  • Art
    Taraxacum xerophilumMarkl. - stenmaskros

Stenmaskros uppträder i Sverige i traditionella sandmaskrosmiljöer som torrängar, sandmarker, grus- och stenalvar, sandiga backar och glesa tallskogar på sand. I Sörmland växer den i en torräng på åsgrus tillsammans med backsippa. Arten växer på extremt torra ståndorter med öppen mark eller bara gles vegetation (Marklund 1938).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Sandmaskrosor generellt hotas av igenväxning av öppna marker till följd av minskad betesdrift. Stenmaskrosen är ljus- och värmekrävande och minskar vid beskuggning.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Individrika lokaler för stenmaskros bör ingå i betesavtal för fortsatt hävd. Särskilt där även andra rödlistade arter förekommer bör skydd övervägas för att garantera skötsel. Övervakning av arten bör göras på ett urval av lokalerna. Växtplatsen i Sörmland ligger strax utanför ett naturreservat. Länsstyrelsen bör överväga att där utvidga Söderfjärdens naturreservat att omfatta även den del där det, förutom stenmaskros, även växer andra rödlistade kärlväxtarter.
Stenmaskros är svår för icke-specialister att känna igen, varför arten kan vara förbisedd. Växten är dessutom möjlig att artbestämma endast under blomningstiden i maj.

Doll. R. 1973. Revision der sect. Erythrosperma Dahlst. emend. Lindb.f. der Gattung Taraxacum Zinn. Feddes Repertorium Bd 84, h. 1-2, s. 1-180. Berlin.

Marklund, G. 1938. Die Taraxacum-Flora Estlands. Acta Botanica Fennica 23: 1-150.

Saarsoo, B. & Haglund, G.E. 1962. Ölands Taraxacum-flora. Arkiv för Botanik 2 4(17): 515-538.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Rydberg 2014. © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Asterales - asterordningen 
  • Familj
    Asteraceae - korgblommiga 
  • Släkte
    Taraxacum - maskrosor 
  • Sektion
    Taraxacum sect. Erythrosperma - sandmaskrosor 
  • Art
    Taraxacum xerophilum, Markl. - stenmaskros
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Rydberg 2014. © ArtDatabanken, SLU 2015.