Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  storbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus quadricinctus
Storbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hona: Kroppslängd 15–16 mm. Huvudet är svart med kort vitaktig behåring, ungefär lika högt som brett sett framifrån och med påfallande lång nacke. Munskölden och pannskölden är glänsande med ganska tät punktur. Punkturen framför punktögonen är mycket tät med knappt urskiljbara mellanrum. Antennerna har mörk ovansida och gul undersida. Mellankroppen är svart med vitaktig behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med svag mikroskulptur och tät och fin punktur ute på sidorna, vilken är betydligt glesare uppe på skivan. Mittlinjen tydlig och lite nedsänkt längst fram. Skutellen har svag mikroskulptur och med gles punktur, längst ute på sidorna med tätare punktur. Mellanbröstet har lång orangebrun behåring och oregelbunden skulptur i form av svaga åsar, utan tydliga punkter. Efterryggens mellanfält har ytterst fina och täta åsar över hela bredden och ner till den avrundade kantvalken. Det hjärtformade fältet har tvärgående åsartad skulptur och saknar sidolist. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första till fjärde ryggplåt med mycket diffus, knappt märkbar punktur. Första till fjärde ryggplåten har distinkta, vita hårband som når över hela ryggplåtarnas bredd, men är tydligt avsmalnande på mitten. Benen är mestadels mörka med beigeorange behåring. Första bakfotssegmentet på andra och tredje benparet är mörkt orangefärgat.

Storbandbiet kan i Norden bara förväxlas med sexbandbiet Halictus sexcinctus, som försvann från landet på 1800-talet. Honan av sexbandbiet har tät punktur över hela mellanryggen och de vita banden på ryggplåtarna är, när djuret är fräscht, lika breda över hela ryggplåtens bredd. Storbandbiet kan hos oss också förväxlas med rostsmalbiet Lasioglossum xanthopus, som uppträder i liknande miljöer och närmar sig storbandbiet i storlek. Hos rostsmalbiet, vilket är typiskt för släktet Lasioglossum, sitter de vita banden på bakkroppen i ovankanten på ryggplåtarna, hos storbandbiet, släktet Halictus, sitter banden i nederkanten. Från Andrena-arter med vita band på bakkroppen skiljs storbandbiet ut på skåran i mitten av den femte ryggplåten.

Hane: Kroppslängd 13–16 mm. Huvudet är svart med vit behåring och högre än brett sett framifrån. Munskölden har bred gulvit spets. Överläppen är gulvit och käkar svarta med gulvit spets. Antennerna mycket långa, med mörk ovansida och gul undersida. Mellankroppen är svart med vitaktig och beigefärgad behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med fin och mycket tät punktur över hela ytan. Skutellen har fin och mycket tät punktur. Efterryggens mellanfält har ytterst fint småknottrig skulptur och har längsgående åsar bara längst ute på sidorna. Kantvalken är avrundad och matt. Det hjärtformade fältet har fin, delvis vågformad skulptur och kantlist bara längst ner på sidorna. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till fjärde ryggplåt till synes utan punkter samt smala hårband som är avbrutna på  mitten i nederkanten på ryggplåtarna. Fotsegmenten är helt gula och bakskenbenen svarta med gult i ovan- och nederkanten.

Hanen av storbandbiet kan hos oss bara förväxlas med hanen av det utgångna sexbandbi Halictus sexcinctus. Hanen av denna art har yttersta antennsegmentet tydligt böjt som en krok medan det hos storbandbiets hane är helt rakt. Arten skulle också kunna förväxlas med hanen av rostsmalbi Lasioglossum xanthopus, som är något mindre och vars band på bakkroppen sitter i ovankanten på ryggplåtarna medan de hos storbandbiet sitter i nederkanten. Bakskenbenet hos hanen av rostsmalbiet är helt orangefärgat medan det hos hanen av storbandbiet är mer svart än gult.

 
Utbredning
Länsvis förekomst för storbandbi Observationer i  Sverige för storbandbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten påträffades för första gången i Sverige 1948 i Rörum i Skåne (av K. Ander). Platsen är inte känd i detalj, men i samband med ett riktat eftersök av arten på lämpliga ställen kunde den åter påträffas under eftersommaren 2006 (L.A.Nilsson). Vid båda tillfällena påträffades hanar vilket visar att reproduktion har skett. De följande åren eftersöktes arten utan resultat. Försommaren 2007 var den regnrikaste i Skåne på 100 år och möjligen dog populationen ut då. Ett uppseendeväckande fynd av arten gjordes i Böda på Öland 2011 då en hona påträffades (Stenmark 2012). Inga återfynd har gjorts på lokalen trots omfattande eftersök vilket indikerar att det rör sig om en tillfällig spridning eller eventuellt en tillfälligt reproducerande population. 2015 upptäcktes arten emellertid vid Löderups strandbad i sydöstra Skåne. Lokalen är välfrekventerad och av allt att döma rör det sig om en helt nyetablerad population. Flera honor observerades vid tillfället för upptäckten och året därpå gjordes en noggrann undersökning på platsen som visade att arten verkar etablerad. Som mest sågs 4 honor och 18 hanar på samma dag (Sörensson 2016). Storbandbiet kan möjligen befinna sig i en expansionsfas i norra Europa. Arten finns närmast i östra Tyskland och Polen. I Danmark återupptäcktes flera honor av arten under försommaren 2011 på sydöstra Jylland (Sönderborg och Sönderby Klint) efter att arten inte påträffats sedan början av 1900-talet (Madsen & Calabuig 2011). Sammanträffandet av observationerna 2011 gör att migration av honor detta år kan misstänkas. Samtidigt är nordöstra Öland mindre undersökt när det gäller bifaunan och flera andra värmeälskande insektsarter är kända från platsen, och tillsynes lämplig livsmiljö finns i området varför förekomst på Öland inte helt kan uteslutas. Storbandbi är inte påträffat i Norge eller Finland, äldre utbredningsuppgifter finns däremot från Karelska Näset samt öster om Ladoga som nordligast (Söderman & Leinonen 2003). Utbredningsområdet sträcker sig från Atlantkusten (Marocko, Spanien, Belgien, dock inte Brittiska öarna) genom Syd- och Centraleuropa ända till Manchuriet i nordöstra Kina.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Storbandbi var endast känd i ett äldre belägg från Skåne (Simrishamn, Rörum 1948) och just på denna plats återfanns arten 2006 vid riktat eftersök. Lokalen utgörs av sandig betesmark och vägkanter där honan samlar pollen på storblommiga tistlar och väddklint. Mycket hårt bete och destruktiv behandling med slaghack av lokalens ängsmark och träda har därefter möjligen spolierat blomrikdomen och därmed den sannolikt mycket individfattiga bipopulationen. På norra Öland påträffades en hona under 2011, men har inte återrapporterats trots eftersök. Miljön på denna lokal består av sandigt, småbrukat odlingslandskap med blomrika bryn. Antalet reproduktiva individer skattas till 40 (10-100). Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 520 (520-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-40) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (D).
Ekologi
Storbandbi förekommer huvudsakligen i öppna miljöer, gärna varma och torra marker med mager gräsmark, sandiga betesmarker, klitter, vägkanter, industrimarker och andra ruderatliknande marker. Bona är ofta lokaliserade i sydvända sluttningar eller branter av olika slag, erosionshak, rasbranter, flodbäddar och raviner. Den sparsamma svenska informationen tycks ändå återspegla det kända habitatvalet tämligen väl. Det delvis ålderdomliga kulturlandskapet i Rörum genomkorsas av ett par djupa bäckraviner vilka skär genom sediment av kalkhaltig sand och skapar goda förutsättningar för lämpliga boplatser. Övriga ekologiska iakttagelser baserar sig delvis på uppgifter från Centraleuropa. Bona anläggs solitärt av en ensam hona på vegetationslös mark eller mark med uppbrutet växttäcke. På plan mark bildas en upp till 3 cm hög krater av uppgrävd sand. Huvudgången är ibland förvånansvärt vid, 7–20 mm i diameter och något oval i genomskärning. Den löper neråt en eller ett par decimeter till yngelkamrarna och slutar neråt i en blindgång. Kamrarna grävs ut mycket tätt, är separerade av tunna mellanväggar och i direkt anslutning till huvudgången. De provianteras med pollen, äggbeläggs och försluts av honan. Cellerna omges sedan av gångar som snart vidgas till ett öppet hålrum enbart genomkorsade av jordpelare som håller dem på plats. Bona kan innehålla från 5 och upp till 20 yngelceller (Pesenko m.fl. 2000). Honan är långlivad och stannar kvar i boet och vaktar avkomman till att de kläcks i juli. Hon gör sedan sällskap med de unga honorna och hanarna ut på näringssök. Sådana äldre honor känns lätt igen på det kraftiga slitaget på behåring och vingar när de påträffas på blommor av tistlar och väddklint. Efter parning återvänder de unga honorna till boet där de övervintrar. Den möjliga flygtiden sträcker sig från april till oktober (Peeters m.fl. 1999, Pesenko m.fl. 2000), men mest sannolikt att träffa på arten är under perioden maj–juni, samt slutet av juli till början av september. Storbandbiet är polylektiskt, d.v.s. samlar pollen från ett stort antal växtfamiljer. Den sägs dock visa förkärlek för korgblommiga växter. Så är uppenbart fallet när det gäller valet av nektarväxter under eftersommaren då storblommiga tistlar Carduus och väddklint Centaurea scabiosa framstår som favoriter. Vid Löderup har honorna setts söka pollen i bland annat vårkorsört Senecio leucanthemifolius, blodnäva Geranium sanguineum, blåeld Echium vulgare, trift Armeria maritima, väddklint Centaurea scabiosa och rödklint Centaurea jacea. (Sörensson 2016). Hanarna besöker blommor av många arter, funnen bland annat i väddklint, vildmorot Daucus carota och maskros Taraxacum. Boparasiteras enligt litteraturen av skogsblodbi Sphecodes gibbus (Scheuchl 2016). 
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· korgblommiga
· korgblommiga
· piggtistlar
· piggtistlar
· tistlar
· tistlar
· väddklint
· väddklint
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus quadricinctus (Fabricius, 1777) - storbandbi Synonymer fyrbandbi, Apis quadricincta Fabricius, 1777

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Storbandbi var endast känd i ett äldre belägg från Skåne (Simrishamn, Rörum 1948) och just på denna plats återfanns arten 2006 vid riktat eftersök. Lokalen utgörs av sandig betesmark och vägkanter där honan samlar pollen på storblommiga tistlar och väddklint. Mycket hårt bete och destruktiv behandling med slaghack av lokalens ängsmark och träda har därefter möjligen spolierat blomrikdomen och därmed den sannolikt mycket individfattiga bipopulationen. På norra Öland påträffades en hona under 2011, men har inte återrapporterats trots eftersök. Miljön på denna lokal består av sandigt, småbrukat odlingslandskap med blomrika bryn. Antalet reproduktiva individer skattas till 40 (10-100). Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 520 (520-20000) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-40) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (D).

Åtgärdsprogram Fastställt
Hona: Kroppslängd 15–16 mm. Huvudet är svart med kort vitaktig behåring, ungefär lika högt som brett sett framifrån och med påfallande lång nacke. Munskölden och pannskölden är glänsande med ganska tät punktur. Punkturen framför punktögonen är mycket tät med knappt urskiljbara mellanrum. Antennerna har mörk ovansida och gul undersida. Mellankroppen är svart med vitaktig behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med svag mikroskulptur och tät och fin punktur ute på sidorna, vilken är betydligt glesare uppe på skivan. Mittlinjen tydlig och lite nedsänkt längst fram. Skutellen har svag mikroskulptur och med gles punktur, längst ute på sidorna med tätare punktur. Mellanbröstet har lång orangebrun behåring och oregelbunden skulptur i form av svaga åsar, utan tydliga punkter. Efterryggens mellanfält har ytterst fina och täta åsar över hela bredden och ner till den avrundade kantvalken. Det hjärtformade fältet har tvärgående åsartad skulptur och saknar sidolist. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första till fjärde ryggplåt med mycket diffus, knappt märkbar punktur. Första till fjärde ryggplåten har distinkta, vita hårband som når över hela ryggplåtarnas bredd, men är tydligt avsmalnande på mitten. Benen är mestadels mörka med beigeorange behåring. Första bakfotssegmentet på andra och tredje benparet är mörkt orangefärgat.

Storbandbiet kan i Norden bara förväxlas med sexbandbiet Halictus sexcinctus, som försvann från landet på 1800-talet. Honan av sexbandbiet har tät punktur över hela mellanryggen och de vita banden på ryggplåtarna är, när djuret är fräscht, lika breda över hela ryggplåtens bredd. Storbandbiet kan hos oss också förväxlas med rostsmalbiet Lasioglossum xanthopus, som uppträder i liknande miljöer och närmar sig storbandbiet i storlek. Hos rostsmalbiet, vilket är typiskt för släktet Lasioglossum, sitter de vita banden på bakkroppen i ovankanten på ryggplåtarna, hos storbandbiet, släktet Halictus, sitter banden i nederkanten. Från Andrena-arter med vita band på bakkroppen skiljs storbandbiet ut på skåran i mitten av den femte ryggplåten.

Hane: Kroppslängd 13–16 mm. Huvudet är svart med vit behåring och högre än brett sett framifrån. Munskölden har bred gulvit spets. Överläppen är gulvit och käkar svarta med gulvit spets. Antennerna mycket långa, med mörk ovansida och gul undersida. Mellankroppen är svart med vitaktig och beigefärgad behåring. Mellanryggen är svagt glänsande med fin och mycket tät punktur över hela ytan. Skutellen har fin och mycket tät punktur. Efterryggens mellanfält har ytterst fint småknottrig skulptur och har längsgående åsar bara längst ute på sidorna. Kantvalken är avrundad och matt. Det hjärtformade fältet har fin, delvis vågformad skulptur och kantlist bara längst ner på sidorna. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till fjärde ryggplåt till synes utan punkter samt smala hårband som är avbrutna på  mitten i nederkanten på ryggplåtarna. Fotsegmenten är helt gula och bakskenbenen svarta med gult i ovan- och nederkanten.

Hanen av storbandbiet kan hos oss bara förväxlas med hanen av det utgångna sexbandbi Halictus sexcinctus. Hanen av denna art har yttersta antennsegmentet tydligt böjt som en krok medan det hos storbandbiets hane är helt rakt. Arten skulle också kunna förväxlas med hanen av rostsmalbi Lasioglossum xanthopus, som är något mindre och vars band på bakkroppen sitter i ovankanten på ryggplåtarna medan de hos storbandbiet sitter i nederkanten. Bakskenbenet hos hanen av rostsmalbiet är helt orangefärgat medan det hos hanen av storbandbiet är mer svart än gult.

 

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för storbandbi

Länsvis förekomst och status för storbandbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för storbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten påträffades för första gången i Sverige 1948 i Rörum i Skåne (av K. Ander). Platsen är inte känd i detalj, men i samband med ett riktat eftersök av arten på lämpliga ställen kunde den åter påträffas under eftersommaren 2006 (L.A.Nilsson). Vid båda tillfällena påträffades hanar vilket visar att reproduktion har skett. De följande åren eftersöktes arten utan resultat. Försommaren 2007 var den regnrikaste i Skåne på 100 år och möjligen dog populationen ut då. Ett uppseendeväckande fynd av arten gjordes i Böda på Öland 2011 då en hona påträffades (Stenmark 2012). Inga återfynd har gjorts på lokalen trots omfattande eftersök vilket indikerar att det rör sig om en tillfällig spridning eller eventuellt en tillfälligt reproducerande population. 2015 upptäcktes arten emellertid vid Löderups strandbad i sydöstra Skåne. Lokalen är välfrekventerad och av allt att döma rör det sig om en helt nyetablerad population. Flera honor observerades vid tillfället för upptäckten och året därpå gjordes en noggrann undersökning på platsen som visade att arten verkar etablerad. Som mest sågs 4 honor och 18 hanar på samma dag (Sörensson 2016). Storbandbiet kan möjligen befinna sig i en expansionsfas i norra Europa. Arten finns närmast i östra Tyskland och Polen. I Danmark återupptäcktes flera honor av arten under försommaren 2011 på sydöstra Jylland (Sönderborg och Sönderby Klint) efter att arten inte påträffats sedan början av 1900-talet (Madsen & Calabuig 2011). Sammanträffandet av observationerna 2011 gör att migration av honor detta år kan misstänkas. Samtidigt är nordöstra Öland mindre undersökt när det gäller bifaunan och flera andra värmeälskande insektsarter är kända från platsen, och tillsynes lämplig livsmiljö finns i området varför förekomst på Öland inte helt kan uteslutas. Storbandbi är inte påträffat i Norge eller Finland, äldre utbredningsuppgifter finns däremot från Karelska Näset samt öster om Ladoga som nordligast (Söderman & Leinonen 2003). Utbredningsområdet sträcker sig från Atlantkusten (Marocko, Spanien, Belgien, dock inte Brittiska öarna) genom Syd- och Centraleuropa ända till Manchuriet i nordöstra Kina.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus quadricinctus(Fabricius, 1777) - storbandbi
    Synonymer
    fyrbandbi
    Apis quadricincta Fabricius, 1777

Storbandbi förekommer huvudsakligen i öppna miljöer, gärna varma och torra marker med mager gräsmark, sandiga betesmarker, klitter, vägkanter, industrimarker och andra ruderatliknande marker. Bona är ofta lokaliserade i sydvända sluttningar eller branter av olika slag, erosionshak, rasbranter, flodbäddar och raviner. Den sparsamma svenska informationen tycks ändå återspegla det kända habitatvalet tämligen väl. Det delvis ålderdomliga kulturlandskapet i Rörum genomkorsas av ett par djupa bäckraviner vilka skär genom sediment av kalkhaltig sand och skapar goda förutsättningar för lämpliga boplatser. Övriga ekologiska iakttagelser baserar sig delvis på uppgifter från Centraleuropa. Bona anläggs solitärt av en ensam hona på vegetationslös mark eller mark med uppbrutet växttäcke. På plan mark bildas en upp till 3 cm hög krater av uppgrävd sand. Huvudgången är ibland förvånansvärt vid, 7–20 mm i diameter och något oval i genomskärning. Den löper neråt en eller ett par decimeter till yngelkamrarna och slutar neråt i en blindgång. Kamrarna grävs ut mycket tätt, är separerade av tunna mellanväggar och i direkt anslutning till huvudgången. De provianteras med pollen, äggbeläggs och försluts av honan. Cellerna omges sedan av gångar som snart vidgas till ett öppet hålrum enbart genomkorsade av jordpelare som håller dem på plats. Bona kan innehålla från 5 och upp till 20 yngelceller (Pesenko m.fl. 2000). Honan är långlivad och stannar kvar i boet och vaktar avkomman till att de kläcks i juli. Hon gör sedan sällskap med de unga honorna och hanarna ut på näringssök. Sådana äldre honor känns lätt igen på det kraftiga slitaget på behåring och vingar när de påträffas på blommor av tistlar och väddklint. Efter parning återvänder de unga honorna till boet där de övervintrar. Den möjliga flygtiden sträcker sig från april till oktober (Peeters m.fl. 1999, Pesenko m.fl. 2000), men mest sannolikt att träffa på arten är under perioden maj–juni, samt slutet av juli till början av september. Storbandbiet är polylektiskt, d.v.s. samlar pollen från ett stort antal växtfamiljer. Den sägs dock visa förkärlek för korgblommiga växter. Så är uppenbart fallet när det gäller valet av nektarväxter under eftersommaren då storblommiga tistlar Carduus och väddklint Centaurea scabiosa framstår som favoriter. Vid Löderup har honorna setts söka pollen i bland annat vårkorsört Senecio leucanthemifolius, blodnäva Geranium sanguineum, blåeld Echium vulgare, trift Armeria maritima, väddklint Centaurea scabiosa och rödklint Centaurea jacea. (Sörensson 2016). Hanarna besöker blommor av många arter, funnen bland annat i väddklint, vildmorot Daucus carota och maskros Taraxacum. Boparasiteras enligt litteraturen av skogsblodbi Sphecodes gibbus (Scheuchl 2016). 

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· korgblommiga - Asteraceae (Viktig)
· piggtistlar - Carduus (Har betydelse)
· tistlar - Cirsium (Viktig)
· väddklint - Centaurea scabiosa (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Det överhängande hotet för mycket små populationer är risken för slumpvisa utdöenden av skilda skäl. Därför är det viktigt att försöka identifiera och minimera de lokala hot som populationerna kan tänkas utsättas för, i de fall man kan verifiera att populationerna verkligen finns kvar. Bristen på lämpliga blommor under eftersommaren och särskilt lämpliga pollenväxter under försommaren, samt lämpliga boplatser, är faktorer som kan vara begränsande och som relativt enkelt kan åtgärdas genom skötselinsatser. Den omfattande torka som drabbat artens förekomstområden under 2017 och 2018 har påverkat blomresursen i området negativt vilket i sin tur kan ha påverkat de kvarvarande populationerna.


Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Riktat eftersök av arten såväl i östra Skåne som på norra Öland är nödvändigt för att artens aktuella status ska kunna bedömas och relevanta naturvårdsåtgärder vidtas. Arten bör ej utsättas för insamling, särskilt bör användandet av dödande fällor (gulskålar) på de kända lokalerna absolut undvikas. Belägg kan däremot tas i form av foto utan att biet skadas. Bestånd av storblommiga korgblommiga växter såsom tistlar, väddklint m.m. bör särskilt sparas på de kända lokalerna, eftersom det har visat sig att blombristen kan vara allvarlig på eftersommaren under varma, torra år. De sandiga betesmarkerna kring Rörum har efter 2006 utsatts för ett hårt betestryck vilket gjort att blomtillgången varit mycket låg, möjligen alltför låg för populationens överlevnad.


Åtgärdsprogram Fastställt

Amiet, F., Hermann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2001. Apidae 3. Fauna Helvetica 6: 1-208.

Karlsson, T. & Larsson, K. 2011. Åtgärdsprogram för vildbin på ängsmark 2011-2016. Rapport 6425, mars 2011. Naturvårdsverket.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2011. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 4: Halictidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 79: 85-114.

Müller, A., Krebs, A. & Amtet, F. 1997. Bienen. Mitteleuropäische Gattungen, Lebenswiese, Beobachtung. Naturbuch Verlag.

Nilsson, L.A. 2003. Prerevisional checklist and synonymy of the bees of Sweden (Hymenoptera: Apoidea). ArtDatabanken, Uppsala. 114 s.

Peeters, T.M.J., Raemakers, I.P. & Smit, J. 1999. Voorlopige atlas van de Nederlandse bijen. European Invertebrate Survey Nederland.

Pesenko, Y.A., Banaszak, J., Radchenko, V.G. & Cierzniak, T. 2000. Bees of the family Halictidae (excluding Sphecodes) of Poland: taxonomy, ecology, bionomics). Wydawnictwo Uczelniane, Bydgoszcz.

Stenmark, M. 2012. Gaddsteklar på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län, Naturvårdsenheten.

Svensson, B.G., Erlandsson, S. & Janzon, L.-Å. 1990. Catalogus Insectorum Sueciae. Hymenoptera, Apoidea. 2. Andrenidae and Halictidae. Entomologisk Tidskrift 111: 47-52.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiainen ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Westrich, P. 1989. Die Wildbienen Baden-Württembergs. Spezieller Teil. Eugen Ulmer GmbH & Co, Germany.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2015 & Göran Homström 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus quadricinctus, (Fabricius, 1777) - storbandbi
    Synonymer
    fyrbandbi
    Apis quadricincta Fabricius, 1777
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2015 & Göran Homström 2018.