Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  stortrapp

Organismgrupp Fåglar Otis tarda
Stortrapp Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Stortrappen, Europas tyngsta fågel där de största hanarna kan väga upp till 16 kilo och ha ett vingspann på 240 cm, är omisskännlig. Fågelns form är ett mellanting mellan tjäder och trana. Den har grått huvud och rödbrun hals, rödbrun ovansida som är finmönstrad i svart. Buken är vit. Vingarna är påfallande vita när den flyger. Honan är 30 % mindre än hanen men har i övrigt samma utseende.
Utbredning
Länsvis förekomst för stortrapp Observationer i  Sverige för stortrapp
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Häckade omkring 1800 i större delen av Europa upp till Jylland och Skåne (bl.a. Skanörs Ljung och i Trelleborgstrakten) och i Östeuropa så långt norrut som stäpp eller skogsstäpp förekom. Fanns 1850 endast kvar på sandfälten i närheten av Åhus och den försvann som svensk häckfågel troligen under 1860-talet. Stortrappen var/är i Central- och Västeuropa helt bunden till av människan åstadkomna öppna biotoper och den har sannolikt invandrat dit (och till Sverige) i relativt sen tid. Den är t.ex. veterligen aldrig anträffad subfossilt i Sverige eller Nordtyskland. Arten har minskat mycket starkt sedan mitten av 1800-talet. Idag beräknas världspopulationen till 43500-51200 individer varav 60 % finns i Spanien. I övriga Europa, där beståndet var relativt stabilt under perioden 1990-2000, finns stortrappen i Portugal (ca 1000 ex. 2002), Tyskland (ca 90 ex. 1999), Österrike (ca 100 ex. 2000), Tjeckien (enstaka individer), Slovakien (ca 15 ex.), Ungern (ca 1100 ex. 2002), Bulgarien (entaka ex.), Rumänien (enstaka ex.), Serbien & Montenegro (ca 35 ex.), Ukraina (ca 600 ex. 2000) och europeiska Ryssland (5500–8000 ex. 2000). Beståndet i Turkiet uppskattades till 200-300 häckande par 2008. Arten är med säkerhet försvunnen som häckfågel från Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Italien, Grekland, Danmark och Sverige.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Stortrapp häckade på Skanörs ljung samt på sandfält vid Kristianstad i Skåne fram till mitten av 1800-talet. Därefter har endast enstaka fynd gjorts, senast 1979. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Stortrappen är helt beroende av öppna, föga kuperade biotoper. Undviker öknar, våtmarker och parklandskap med mer än enstaka träd. Accepterar både stäpp, betesmark, hed och åkermark. Härdig mot kyla men tål inte varaktig djup snö eller stora regnmängder under sommarhalvåret. De europeiska populationerna är i huvudsak stannfåglar, men nordliga bestånd drar sig mot söder och väster under stränga vintrar. Bestånden öster om Dnjepr är flyttfåglar, liksom en gång även den svenska stammen. Ökad odling av t.ex. raps, som är lämplig vinterföda, tycks ha lett till att trapparna numera i större utsträckning övervintrar nära häckplatserna i Centraleuropa. Fortplantar sig långsamt, 2–3 ägg i kullen, honan könsmogen vid 3–4 års ålder, hanen först vid 5–6 år. Fortplantningssystemet består antingen av haremspolygyni eller (normalt) solitärt spel av hanar på traditionella spelplatser och promiskuitet.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Otidiformes (trappfåglar), Familj Otididae (trappar), Släkte Otis, Art Otis tarda Linnaeus, 1758 - stortrapp Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Stortrapp häckade på Skanörs ljung samt på sandfält vid Kristianstad i Skåne fram till mitten av 1800-talet. Därefter har endast enstaka fynd gjorts, senast 1979. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga I, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Global rödlistning VU A2c+3c+4c (2001)
Stortrappen, Europas tyngsta fågel där de största hanarna kan väga upp till 16 kilo och ha ett vingspann på 240 cm, är omisskännlig. Fågelns form är ett mellanting mellan tjäder och trana. Den har grått huvud och rödbrun hals, rödbrun ovansida som är finmönstrad i svart. Buken är vit. Vingarna är påfallande vita när den flyger. Honan är 30 % mindre än hanen men har i övrigt samma utseende.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för stortrapp

Länsvis förekomst och status för stortrapp baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för stortrapp

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Häckade omkring 1800 i större delen av Europa upp till Jylland och Skåne (bl.a. Skanörs Ljung och i Trelleborgstrakten) och i Östeuropa så långt norrut som stäpp eller skogsstäpp förekom. Fanns 1850 endast kvar på sandfälten i närheten av Åhus och den försvann som svensk häckfågel troligen under 1860-talet. Stortrappen var/är i Central- och Västeuropa helt bunden till av människan åstadkomna öppna biotoper och den har sannolikt invandrat dit (och till Sverige) i relativt sen tid. Den är t.ex. veterligen aldrig anträffad subfossilt i Sverige eller Nordtyskland. Arten har minskat mycket starkt sedan mitten av 1800-talet. Idag beräknas världspopulationen till 43500-51200 individer varav 60 % finns i Spanien. I övriga Europa, där beståndet var relativt stabilt under perioden 1990-2000, finns stortrappen i Portugal (ca 1000 ex. 2002), Tyskland (ca 90 ex. 1999), Österrike (ca 100 ex. 2000), Tjeckien (enstaka individer), Slovakien (ca 15 ex.), Ungern (ca 1100 ex. 2002), Bulgarien (entaka ex.), Rumänien (enstaka ex.), Serbien & Montenegro (ca 35 ex.), Ukraina (ca 600 ex. 2000) och europeiska Ryssland (5500–8000 ex. 2000). Beståndet i Turkiet uppskattades till 200-300 häckande par 2008. Arten är med säkerhet försvunnen som häckfågel från Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Italien, Grekland, Danmark och Sverige.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Otidiformes - trappfåglar 
  • Familj
    Otididae - trappar 
  • Släkte
    Otis  
  • Art
    Otis tardaLinnaeus, 1758 - stortrapp

Stortrappen är helt beroende av öppna, föga kuperade biotoper. Undviker öknar, våtmarker och parklandskap med mer än enstaka träd. Accepterar både stäpp, betesmark, hed och åkermark. Härdig mot kyla men tål inte varaktig djup snö eller stora regnmängder under sommarhalvåret. De europeiska populationerna är i huvudsak stannfåglar, men nordliga bestånd drar sig mot söder och väster under stränga vintrar. Bestånden öster om Dnjepr är flyttfåglar, liksom en gång även den svenska stammen. Ökad odling av t.ex. raps, som är lämplig vinterföda, tycks ha lett till att trapparna numera i större utsträckning övervintrar nära häckplatserna i Centraleuropa. Fortplantar sig långsamt, 2–3 ägg i kullen, honan könsmogen vid 3–4 års ålder, hanen först vid 5–6 år. Fortplantningssystemet består antingen av haremspolygyni eller (normalt) solitärt spel av hanar på traditionella spelplatser och promiskuitet.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Långsiktigt missgynnad av jakt, förändrad markanvändning och jordbruksgifter. Störningskänslig. Eftersom trapparna normalt flyger på låg höjd och p.g.a. sin storlek har mycket begränsad manövreringsförmåga, kolliderar de ofta med ledningar, som regel med dödlig utgång. Snörika vintrar kan decimera nordliga bestånd.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Återinplantering i Skåne och på Öland har tidigare diskuterats men måste anses orealistiskt även om lämplig biotop fortfarande finns. Inte minst problematiskt är att en svensk stam för att varaktigt överleva måste etablera flyttningstraditioner. Framgångsrika inplanteringar av fåglar i det förflutna har nästan alltid gällt stannfåglar. Mer angeläget får anses vara att stöda skyddet av arten i dess återstående utbredningsområden. Bland nödvändiga åtgärder kan nämnas skydd av kvarvarande naturliga stäppområden, anpassning av markanvändning, förbud mot jakt, tillträdes- och lågflygningsförbud i häckningsområdena och så långt möjligt övergång från luftledningar till jordkablar i trappområdena.
Utländska namn – NO: Stortrappe, DK: Stortrappe, FI: Isotrappi, GB: Great Bustard. Stortrapp är upptagen på den globala rödlistan (2008) där den är placerad i kategorin Sårbar (VU). Arten är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) samt i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga I (hotade flyttande arter som ska ges ett strikt skydd vilket även inkluderar rastplatser och flyttningsvägar) och CITES bilaga A. Stortrappen är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Alonso, J.C. & Alonso J.A. 1996. The great bustard in Spain: Present status, recent trends and an evaluation of earlier censuses. Biological Conservation 77(1): 79–86.

Alonso, J.C., Lane, S.J., Dawson, R. & Idaghdour, Y. 2000. Great bustards Otis tarda in Morocco: status in spring 1999 and evidence of a decline in recent decades. Oryx 34(2): 141–146.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cramp, S. m.fl. (red.) 1980. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Paleactic. Bd 2. Oxford.

Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden. Band 4. Stockholm.

Gewalt, W. 1959. Die Grosstrappe. Die neue Brehm-Bücherei 223. Wittenberg.

Glutz von Blotzheim, U.N., Bauer, K.M. & Bezzel, E. (red.) 1973. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Bd 5. Frankfurt am Main.

Janss G.F.E. & Ferrer, M. 2000. Common crane and great bustard collision with power lines: collision rate and risk exposure. Wildlife Society Bulletin 28(3)

Karakas, R. & Akarsu, F. 2009. Recent status and distribution of the Great Bustard, Otis tarda, in Turkey (Aves: Otidae). Zoology in the Middle East 48: 25-34.

Lane, S.J. & Alonso, J.C. 2001. Status and extinction probabilities of grest bustard (Otis tarda) leks in Andalucia, southern Spain. Biodiversity and Conservation 10(3): 839–910.

Lane, S.J., Alonso, J.C. & Martin, C.A. 2001. Habitat preferences of great bustard Otis tarda flocks in the arable steppes of central Spain: are potentially suitable areas unoccupied? Journal of Applied Ecology 38: (1) 193–203.

Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Foglarna Bd 2, tredje uppl. Lund.

Palacin, C. & Alonso, R.C. 2008. An updatet estimate of the world status and population trends of the Great Bustard Otis tarda. Ardeola 55(1): 13-25.

Rüdiger, A. 1986. Stortrappen – en hotad mellaneuropé. Fauna och Flora 81: 245–248.

Sastre, P., Ponce, C., Palacin, C. et al. 2009. Disturbances to great bustards (Otis tarda) in central Spain: human activities, bird responses and management implications. European Journal of Wildlife Research 55(4): 425-432

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Weinitschke, H. (red.) 1983. Naturschutzarbeit in Berlin und Brandenburg. Beiheft 6. Verbreitung und Schutz der Grosstrappe (Otis tarda L.) in der DDR. Potsdam und Berlin.

Weinitschke, H. & Dornbusch, M. (red.) 1985. 4. Symposium sozialistischer Länder über die Grosstrappe (Otis tarda) Eberswalde, DDR, 5.–9. September 1983. Halle.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1994. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Otidiformes - trappfåglar 
  • Familj
    Otididae - trappar 
  • Släkte
    Otis  
  • Art
    Otis tarda, Linnaeus, 1758 - stortrapp
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1994. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.