Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  strandpadda

Organismgrupp Grod- och kräldjur, Groddjur Epidalea calamita
Strandpadda Grod- och kräldjur, Groddjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vår minsta padda. Vuxna djur (bägge könen) blir upp till 7,5 cm i kroppslängd. En satt art med kort nos, korta bakben och starkt reducerad simhud på bakfötterna. Pariga tåledsknutor finns under längsta baktån hos nästan alla individer. Relativt korta och nästan parallella parotidkörtlar. Karakteristiskt för strandpaddan är den gula strimman längs ryggens mitt. Ryggsidans färg är grå-, oliv- eller grönmarmorerad och hos vissa individer kan ibland ryggstrimman helt eller delvis saknas. Ögats iris är grön eller guldfärgad. Hanen skiljes lättast från honan genom den veckade struphuden, som under parningstiden är blå- eller lilafärgad och kan blåsa upp till en volym av nästan kroppens storlek. Genom denna resonansförstärkning blir lätet starkt och i korus är det hörbart till cirka 4 km avstånd.
Utbredning
Länsvis förekomst för strandpadda Observationer i  Sverige för strandpadda
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Strandpaddan är en västeuropeisk art med en i Sverige sydvästlig utbredning. Den svenska förekomsten omfattar ett 30-tal större och mindre öpopulationer från Smögen i mellersta Bohuslän till Göteborgs södra skärgård. En relativt stabil population finns på Baljö utanför Varberg och i övrigt enstaka observerade individer längs hallandskusten, medan mer eller mindre sammanhängande förekomster finns längs delar av Skånes kuster förutom enstaka inlandslokaler. I Blekinges kustband, från Sölvesborg till Torhamns-halvön upp till angränsande del av Kalmar län, finns den på ett 15-tal lokaler. Några av öpopulationerna på västkusten är stabila och innehåller mer än 500 vuxna djur, men de flesta är relativt små med några tiotal till något hundratal vuxna djur. Populationerna på västkusten beräknas sammanlagt omfatta drygt 5000 vuxna individer. I Halland är kunskapen fortfarande bristfällig, både avseende kustnära strandängar och skärgården norr om Varberg. Den enda säkra förekomsten i Halland är Baljö utanför Varberg där också omfattande restaureringar skett för att säkerställa god reproduktion. Arten har gått tillbaka starkt i Skåne, särskilt på inlandslokalerna som i de flesta fall är förstörda. Populationerna i Skåne beräknas omfatta 1000–1500 vuxna djur. Längs Skånes västkust finns en stabil population till följd av restaurering och två minskande relativt små populationer. I Revingeområdet finns ca 200 vuxna djur fördelade på sex mindre populationer. Skånes viktigaste population finns på Ravlundafältet med ca 400 vuxna djur och i övrigt från Simrishamn till Hammarsjön finns 200–300 djur fördelade på ett tiotal små populationer. I Blekinge finns sammanlagt ca 1100 vuxna djur fördelade på ca 15 delpopulationer, varav minst fem har mer än 100 individer. Strandpaddan i Blekinge finns i grus- och sandtag, på marint påverkade strandängar och på ett flertal öar även långt ut i kustbandet. Även i Blekinge behövs mer inventeringsarbete för att säkert kunna bedöma artens status. Generellt har arten gått starkt tillbaka i de flesta delarna av utbredningen, särskilt i Blekinge och i Skånes inland, och det totala antalet kända lokaler i landet är numera på sin höjd 100. Restaureringar av artens biotoper har skett bl.a. i Skåne, och lokalt har detta fått ett positivt gensvar.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Stinkpadda (strandpadda) förekommer längs Västkusten, i Skåne samt i Blekinge. I Halland, Skåne och Blekinge leker arten mestadels i grunda och något mer vegetationsrika småvatten, i vikar och översvämningszoner i större vatten eller sjöar och även längs havsstränder. Den omgivande biotopen är fuktiga betade ängsmarker eller oftare sandiga torrängar eller sanddynområden. Inlandslokaler ligger främst inom grus- och sandtäkter i hedområden med lätta jordar. I dessa miljöer påverkas bestånden negativt av igenväxning till följd av ökad näringsbelastning ofta kombinerat med minskande eller upphört betestryck, dikning av grunda våtmarker och schaktning i sand- och grustäkter så att lekvattnen förstörs. I Bohuslän, där majoriteten av strandpaddorna återfinns, och på Utklippan, lever strandpaddan på kala klippöar i den yttre skärgården. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Data från 2014 visar att arten minskat påtagligt både i Skåne och på Västkusten. Arten är utgången på många tidigare kända lokaler. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 308 km². Totalt 120 kända lokaler (ÅGP 2012). Totala antalet kända metapopulationer är ca 60. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden (har försvunnit från många lokaler där den tidigare har funnits där habitatförsämring bedöms vara orsak). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Det skattade värdet för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv)).
Ekologi
Strandpaddan i Halland, Skåne och Blekinge leker mestadels i grunda och något mer vegetationsrika småvatten, vikar och översvämningszoner i större vatten eller sjöar och även längs havsstränder (t.ex. längs delar av Blekinges kust). Fortplantning sker vid en salthalt av upp till ca 5–6 promille, men ägg- och larvutveckling kan normalt ske vid en salthalt upp till tio promille. Den omgivande biotopen kan vara fuktiga betade ängsmarker eller, vanligare, sandiga torrängar eller sanddynområden. Lokalt i Blekinge och längs Skånes ostkust leker arten i små, ofta vegetationsfattiga, hällkar. Inlandslokalerna ligger främst inom grus- och sandtäkter i hedområden med lätta jordar. I Bohuslän lever strandpaddan på kala klippöar i den yttre skärgården och den har här ett något avvikande utseende (mindre kroppsstorlek, trubbigare nos och mer röda nyanser på ryggen) och biotopval (kala klippor utsatta för överspolning av havet) jämfört med sydsvenska och kontinentala populationer. Arten har en långt utdragen lekperiod från början av april till mitten av augusti och olika honor i en och samma population kan dels lägga ägg vid olika tidpunkter, dels ha olika reproduktionsstrategier. Enstaka honor kan också lägga ägg vid två olika tillfällen under samma säsong. Denna unika variation i reproduktiva strategier hos olika individer inom samma population kan upprätthållas eftersom den reproduktiva framgången varje enskilt år beror av vädret som varierar på ett oförutsägbart sätt. Metamorfoserade småpaddor kan vissa år påträffas redan från början av juni (i Skåne) till början av oktober då övervintringen normalt inträder.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Havsstrand
Havsstrand
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Småvatten
Småvatten
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Havsstrand
Havsstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Vattenmassa
Vattenmassa
Vattenyta
Vattenyta
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Vatten
Vatten
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Amphibia (groddjur), Ordning Anura (stjärtlösa groddjur), Familj Bufonidae (paddor), Släkte Epidalea, Art Epidalea calamita (Laurenti, 1768) - strandpadda Synonymer stinkpadda (strandpadda), Bufo calamita Laurenti, 1768, stinkpadda

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Stinkpadda (strandpadda) förekommer längs Västkusten, i Skåne samt i Blekinge. I Halland, Skåne och Blekinge leker arten mestadels i grunda och något mer vegetationsrika småvatten, i vikar och översvämningszoner i större vatten eller sjöar och även längs havsstränder. Den omgivande biotopen är fuktiga betade ängsmarker eller oftare sandiga torrängar eller sanddynområden. Inlandslokaler ligger främst inom grus- och sandtäkter i hedområden med lätta jordar. I dessa miljöer påverkas bestånden negativt av igenväxning till följd av ökad näringsbelastning ofta kombinerat med minskande eller upphört betestryck, dikning av grunda våtmarker och schaktning i sand- och grustäkter så att lekvattnen förstörs. I Bohuslän, där majoriteten av strandpaddorna återfinns, och på Utklippan, lever strandpaddan på kala klippöar i den yttre skärgården. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Data från 2014 visar att arten minskat påtagligt både i Skåne och på Västkusten. Arten är utgången på många tidigare kända lokaler. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 308 km². Totalt 120 kända lokaler (ÅGP 2012). Totala antalet kända metapopulationer är ca 60. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden (har försvunnit från många lokaler där den tidigare har funnits där habitatförsämring bedöms vara orsak). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Det skattade värdet för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Vår minsta padda. Vuxna djur (bägge könen) blir upp till 7,5 cm i kroppslängd. En satt art med kort nos, korta bakben och starkt reducerad simhud på bakfötterna. Pariga tåledsknutor finns under längsta baktån hos nästan alla individer. Relativt korta och nästan parallella parotidkörtlar. Karakteristiskt för strandpaddan är den gula strimman längs ryggens mitt. Ryggsidans färg är grå-, oliv- eller grönmarmorerad och hos vissa individer kan ibland ryggstrimman helt eller delvis saknas. Ögats iris är grön eller guldfärgad. Hanen skiljes lättast från honan genom den veckade struphuden, som under parningstiden är blå- eller lilafärgad och kan blåsa upp till en volym av nästan kroppens storlek. Genom denna resonansförstärkning blir lätet starkt och i korus är det hörbart till cirka 4 km avstånd.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för strandpadda

Länsvis förekomst och status för strandpadda baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för strandpadda

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Strandpaddan är en västeuropeisk art med en i Sverige sydvästlig utbredning. Den svenska förekomsten omfattar ett 30-tal större och mindre öpopulationer från Smögen i mellersta Bohuslän till Göteborgs södra skärgård. En relativt stabil population finns på Baljö utanför Varberg och i övrigt enstaka observerade individer längs hallandskusten, medan mer eller mindre sammanhängande förekomster finns längs delar av Skånes kuster förutom enstaka inlandslokaler. I Blekinges kustband, från Sölvesborg till Torhamns-halvön upp till angränsande del av Kalmar län, finns den på ett 15-tal lokaler. Några av öpopulationerna på västkusten är stabila och innehåller mer än 500 vuxna djur, men de flesta är relativt små med några tiotal till något hundratal vuxna djur. Populationerna på västkusten beräknas sammanlagt omfatta drygt 5000 vuxna individer. I Halland är kunskapen fortfarande bristfällig, både avseende kustnära strandängar och skärgården norr om Varberg. Den enda säkra förekomsten i Halland är Baljö utanför Varberg där också omfattande restaureringar skett för att säkerställa god reproduktion. Arten har gått tillbaka starkt i Skåne, särskilt på inlandslokalerna som i de flesta fall är förstörda. Populationerna i Skåne beräknas omfatta 1000–1500 vuxna djur. Längs Skånes västkust finns en stabil population till följd av restaurering och två minskande relativt små populationer. I Revingeområdet finns ca 200 vuxna djur fördelade på sex mindre populationer. Skånes viktigaste population finns på Ravlundafältet med ca 400 vuxna djur och i övrigt från Simrishamn till Hammarsjön finns 200–300 djur fördelade på ett tiotal små populationer. I Blekinge finns sammanlagt ca 1100 vuxna djur fördelade på ca 15 delpopulationer, varav minst fem har mer än 100 individer. Strandpaddan i Blekinge finns i grus- och sandtag, på marint påverkade strandängar och på ett flertal öar även långt ut i kustbandet. Även i Blekinge behövs mer inventeringsarbete för att säkert kunna bedöma artens status. Generellt har arten gått starkt tillbaka i de flesta delarna av utbredningen, särskilt i Blekinge och i Skånes inland, och det totala antalet kända lokaler i landet är numera på sin höjd 100. Restaureringar av artens biotoper har skett bl.a. i Skåne, och lokalt har detta fått ett positivt gensvar.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Klass
    Amphibia - groddjur 
  • Ordning
    Anura - stjärtlösa groddjur 
  • Familj
    Bufonidae - paddor 
  • Släkte
    Epidalea  
  • Art
    Epidalea calamita(Laurenti, 1768) - strandpadda
    Synonymer
    stinkpadda (strandpadda)
    Bufo calamita Laurenti, 1768
    stinkpadda

Strandpaddan i Halland, Skåne och Blekinge leker mestadels i grunda och något mer vegetationsrika småvatten, vikar och översvämningszoner i större vatten eller sjöar och även längs havsstränder (t.ex. längs delar av Blekinges kust). Fortplantning sker vid en salthalt av upp till ca 5–6 promille, men ägg- och larvutveckling kan normalt ske vid en salthalt upp till tio promille. Den omgivande biotopen kan vara fuktiga betade ängsmarker eller, vanligare, sandiga torrängar eller sanddynområden. Lokalt i Blekinge och längs Skånes ostkust leker arten i små, ofta vegetationsfattiga, hällkar. Inlandslokalerna ligger främst inom grus- och sandtäkter i hedområden med lätta jordar. I Bohuslän lever strandpaddan på kala klippöar i den yttre skärgården och den har här ett något avvikande utseende (mindre kroppsstorlek, trubbigare nos och mer röda nyanser på ryggen) och biotopval (kala klippor utsatta för överspolning av havet) jämfört med sydsvenska och kontinentala populationer. Arten har en långt utdragen lekperiod från början av april till mitten av augusti och olika honor i en och samma population kan dels lägga ägg vid olika tidpunkter, dels ha olika reproduktionsstrategier. Enstaka honor kan också lägga ägg vid två olika tillfällen under samma säsong. Denna unika variation i reproduktiva strategier hos olika individer inom samma population kan upprätthållas eftersom den reproduktiva framgången varje enskilt år beror av vädret som varierar på ett oförutsägbart sätt. Metamorfoserade småpaddor kan vissa år påträffas redan från början av juni (i Skåne) till början av oktober då övervintringen normalt inträder.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Våtmark, Sötvatten, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppna strandbiotoper, Småvatten, Öppen fastmark, Blottad mark, Sötvattensstrand, Havsstrand, Människoskapad miljö på land, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Vattenyta

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Vatten (Viktig)
Berg/hårdbotten (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Strandpaddan är i grunden en ”stäppart” som gynnas av öppna eller glest bevuxna markytor med grunda varma och tillfälliga lekvatten. Den gynnas av markstörningar och påträffas ofta i ett stört område under den tidiga igenväxningsfasen. När markytan börjar bli helt vegetationstäckt flyttar strandpaddan till nya öppna markytor. Den omfattande igenväxningen i landskapet till följd av ökad näringsbelastning och ofta kombinerat med minskande betestryck är därför det största hotet mot arten. I delar av Skånes kusttrakter, speciellt längs Öresund, är biotoperna för strandpaddan mycket lika de miljöer som den grönfläckiga paddan föredrar. I dessa områden är hoten mot de två arterna därför likartade; igenväxning av tidigare betade strandängar och en omfattande dikning av grunda våtmarker. På inlandslokalerna i Skåne sker ofta schaktning i sand- och grustäkter så att befintliga lekvatten förstörs. Många av grus- och sandtagen blir efter avslutad drift soptippar, växer igen med sly eller fylls igen. Strandpaddan drabbas också hårt av bilismen genom sin benägenhet att nattetid vandra över öppna områden på födosök. I Bohuslän leker strandpaddan i små hällkar som kan hotas av en växande båtburen turism.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
Det är nödvändigt att ta stor hänsyn till strandpaddans biotoper vid den fysiska planeringen. Lekvattnen måste skyddas mot förstörelse, förorening, utdikning, tippning, igenfyllning etc. och omgivningarna kring de viktigaste lokalerna bör skyddas mot alltför intensiv trafik och mot bebyggelse. I några viktiga områden i östra Skåne är det angeläget att utreda möjligheten att minska antalet trafikdödade paddor, t.ex. genom faunapassager under vägen. I grustag med dammar som hyser strandpadda borde man istället för igenfyllning pröva möjligheterna att bevara vattenmiljöerna. I områden med grustäkt kan grundvattennivån ha sänkts så att omgivande grodvatten torkat ut eller blivit för grunda. Vattensamlingarna i grustagen kan därför vara de sista platserna där paddorna lever kvar. I Skåne har denna problematik fått betydande uppmärksamhet under senare år. Med ett hänsynsfullt återställningsarbete kan man bevara eller skapa gynnsamma vattenmiljöer i grus- och sandtag genom revidering av befintliga täktplaners utformning. Nyligen har ett par sådana områden i Skåne blivit naturreservat. I Bohuslän är det viktigt att informera om nödvändig hänsyn för hindra att känsliga lekmiljöer skadas. Kunskapen om artens utbredning och populationsstorlek är fortfarande bristfällig i många områden och fortsatt inventering och bedömning av lokala populationers status är därför nödvändig. Det är också angeläget att undersöka den genetiska variationen hos öpopulationer av olika storlek och grad av isolering för att kunna bedöma det genetiska utbytet mellan olika populationer och risken för inavelsdepression. Den genetiska undersökningen, som för närvarande pågår i Bohuslän, skall även försöka besvara frågan om de bohuslänska strandpaddornas ursprung och möjliga genetiska särart, vilket i så fall måste beaktas i bevarandearbetet.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn – NO: Strandpadde, DK: Strandtudse, FI: Haisukonna, GB: Natterjack. Strandpaddan (stinkpaddan) är förtecknad i EU:s art- och habitatdirektiv bilaga 4 (noggrant skydd; Rådets direktiv 92/43/EEG) samt i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter). Arten är fridlyst enligt 4 § och 5 § Artskyddsförordningen (2007:845).

Ahlén, I. & Berglund, B. 1980. Hotade och sällsynta groddjur – status, miljökrav och förslag till åtgärder. SNV PM 1383, Stockholm.

Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 1995. Sveriges grodor, ödlor och ormar. ArtDatabanken och Naturskyddsföreningen. Uppsala och Stockholm. 2:a uppl.

Andersson, G. 2000. Inventering av rödlistade groddjur i Lunds kommun 1999. Lunds kommun.

Andrén, C. & Nilson, G. 1979. Om stinkpaddans (Bufo calamita) utbredning och ekologi på den svenska västkusten. Fauna och Flora 71: 121–132.

Andrén, C. & Nilson, G. 1985a. Habitat and other environmental characteristics of the natterjack toad, Bufo calamita Laur., in Sweden. Brit. J. Herpetol. 6: 419–424.

Andrén, C & Nilson, G. 1985b. Breeding pool characteristics and reproduction in an island population of natterjack toads, Bufo calamita Laur., at the Swedish west coast. Amphibia-Reptilia 6: 137–142.

Andrén, C & Nilson, G. 2000. Åtgärdsprogram för bevarande av stinkpadda (strandpadda) Bufo calamita. Naturvårdsverket.

Bardsley, L. & Beebee, T,J. 2000. Competition between Bufo larvae in a eutrophic pond. Oecologia 124: 33-39.

Beebee, T. 1977. Environmental change as a cause of natterjack toad, (Bufo calamita) declines in Britain. Biol.Conserv. 11: 87–102.

Beebee, T. 1979. A review of scientific information pertaining to the natterjack toad Bufo calamita throughout its geographical range. Biol. Conserv. 16: 107–134.

Beebee, T. 1983. The natterjack toad. Oxford University Press, Oxford.

Beebee, T., Bolwell, S., Buckley, J., Corbett, K., Griffin, J., Preston, M. & Webster, J. 1982. Observation and conservation of a relict population of the natterjack toad Bufo calamita (Laurenti) in southern England over the period 1972–1981. Amphibia-Reptilia 3: 33–52.

Beebee, T. & Rowe, G. 2001. Application of genetic bottleneck testing to the investigation of amphibian declines: a case study with Natterjack Toads. Conserv. Biol. 15: 266–270.

Berglund, B. 1976. Inventering av Skånes sällsynta groddjur. Statens Naturvårdsverk PM 765.

Berglund, B. 1979. Något om groddjursfaunan mellan Romeleåsen och Fyledalen. Skånes Natur årsbok (1979) 66: 70–75.

Berglund, B. 1998. Några sällsamma naturupplevelser i Blekinge. Blekinges Natur årsbok 1998: 129–134.

Berglund, B. 2000. Projekt Strandpadda 1998–1999. Länsstyrelsen i Skåne län. Rapportserien Skåne i utveckling. Meddelande nr 99:39: 1–115.

Birkedal, L. 1996. Strandpaddans status i Kristianstads Vattenrike. Specialarbete vid Östervångskolan i Kristianstad 1996: 1–19.

Boomsma, J.J. & Arntzen, J.W. 1985. Abundance, growth and feeding of natterjack toads (Bufo calamita Laur.) in a four year old artificial habitat. J. Appl. Ecol. 22: 395–405.

Fog, K., Schmedes, A. & Rosenørn de Lasson, D. 1997. Nordens padder og krybdyr. G. E. Cg. Gads Forlag. København 1997.

Gislén, T. & Kauri, H. 1959. Zoogeography of the Swedish amphibians and reptiles with notes on their growth and ecology. Acta Vertebratica 1(3): 191–397.

Griffiths, R.A. 1991. Competition between common frog, Rana temporaria, and natterjack toad, Bufo calamita, tadpoles. SEH OGM 1991 in Budapest. Congress abstract.

Heusser, H. 1972. Intra- und interspezifische Crowding-effecte bei Kaulquappen der Kreuzkröte Bufo calamita Laur. Oecol.(Berl.) 10: 93–98.

Heusser, H. 2001. Eggs of Bufo calamita are toxic to Rana dalmatina tadpoles. Amph- Rept. 22: 363–365.

Heusser, H. & Meisterhans, K. 1969. Zur Populationsdynamik der Kreuzkröte, Bufo calamita Laur.

Vierteljahresschr. Naturforsch. Ges. Zür. 114: 269–277.

Kadel, K. 1975. Field studies on the survival rate of natterjack larvae (Bufo calamita, Laur.). Rev. Suisse Zool. 82: 237–244.

Mathias, J.H. 1971. The comparative ecologies of two species of Amphibia (B.bufo and B.calamita) on the Ainsdale sand dunes national nature reserve. Ph. D. Thesis, University of Manchester.

Miaud, C., Sanuy, D. & Avrillier, J-N. 2000. Terrestrial movements of the natterjack toad Bufo calamita (Amphibia, Anura) in a semi-arid, agricultural landscape. Amph. Rept. 21: 357–369.

Pröjts, J. 2005. Strandpadda i Skåne 1998–2005 – Utvärdering av åtgärdsprogrammet. Rapport, Ekologgruppen i Landskrona.

Silverin, B. & Andrén, C. 1992. The ovarian cycle in the natterjack toad, Bufo calamita, and its relation to breeding behaviour. Amphibia-Reptilia 13: 177–192.

Societas Europaea Herpetologica 1994. Atlas of European Reptiles and Amphibians. Mapping Committee & Secretariat de la Fauna et de la Flore, Museum National dHistoire Naturelle, Paris.

Strömberg, G. 1979. Förekomst av paddor på Utklippan i Blekinge. Fauna och Flora 74: 217–222.

Strömberg, G. 1982. Var finns stinkpadda och grönfläckig padda i Blekinge? Blekinges Natur Årsbok 1982, 118–121.

Wong, A.L., Griffiths, R.A. & Beebee, T.J.C. 2000. The influence of tadpole size on cell-mediated competition between anuran larvae (Bufo calamita and Rana temporaria). Amph. Rept. 21: 431–438.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes Andrén & Göran Nilson 1990. Rev. Mats Höggren, Claes Andrén & Göran Nilson 1994, Boris Berglund 2002, Claes Andrén 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Klass
    Amphibia - groddjur 
  • Ordning
    Anura - stjärtlösa groddjur 
  • Familj
    Bufonidae - paddor 
  • Släkte
    Epidalea  
  • Art
    Epidalea calamita, (Laurenti, 1768) - strandpadda
    Synonymer
    stinkpadda (strandpadda)
    Bufo calamita Laurenti, 1768
    stinkpadda
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes Andrén & Göran Nilson 1990. Rev. Mats Höggren, Claes Andrén & Göran Nilson 1994, Boris Berglund 2002, Claes Andrén 2006. © ArtDatabanken, SLU 2006.