Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svävflugedagsvärmare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Hemaris tityus
Svävflugedagsvärmare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En kraftig dagsvärmare som liknar humlelik dagsvärmare men som lättast särskiljs från den genom att framvingens diskfält saknar genom­löpande vingribba. Arten flyger lokalt i södra och mellersta Norden på kalkrika, fuktiga, blomrika ängsmarker.

Vingspann hane 36–44 mm, hona 37–46 mm. Antenner svarta, hos hanen med ganska gles ciliering på undersidan och hos honan utan ciliering. Könen särskiljs lättast på antennerna som hos hanen är ca 15 % längre och lite tjockare, hos honan mer klubblika och smalare särskilt i den inre halvan. Kroppen är olivgul–olivgrön–olivbrun. Bakkroppen har ett brett, svart tvärband på den inre delen och är orangegul med svart analtofs på den yttre delen. Framvingarna är glasklara, ytterkanten har ett smalt, svartbrunt band som smalnar av mot bakkanten. Utmed framkanten och vid vingroten finns olivbruna, täckande vingfjäll. Diskfältet saknar genomlöpande vingribba. Bakvingarna liknar framvingarna men har smalare ytterkantsband. Arten påminner mycket om humlelik dagsvärmare Hemaris fuciformis (se denna art). Slitna fjärilar tappar en hel del av sin färg och blir mer enfärgade och svårare att artbestämma.
Ägget är nästan klotformigt och glänsande ljusgrönt. Den fullvuxna larven är 43–48 mm lång. Den har grön grundfärg och är över hela kroppen täckt av små knottror med jämförelsevis långa, kraftiga borst. Sidorygglinjen är vit- eller gulaktig och strax ovanför denna finns en brunröd fläck på varje segment.Andningshålen är vita med röd kärna och på segment 4–10 är de omgivna av brunröda snedfläckar. Analhornet är rakt, knottrigt och brunviolett. Larvens grundfärg kan variera från blågrön till brunröd och former utan snedfläckar är inte ovanliga. Puppan är 25–30 mm lång, slank och matt svartbrun med ljusare ledavsnitt. Kremastret är trekantigt, plattat med korta, krokböjda borst och spetsig ände.
Utbredning
Länsvis förekomst för svävflugedagsvärmare Observationer i  Sverige för svävflugedagsvärmare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Svävfluglik dagsvärmare förekommer lokalt i södra och mellersta Sverige. Norr om Dalälven förekommer den i Hälsinglands dalgångar och utmed Medelpadskusten, men endast tillfälligt i södra Ångermanland. Lokalt kan den uppträda ganska talrikt, men den har minskat på flera håll. I Danmark förekommer arten ännu i de centrala och västra delarna av Jylland. Arten har tidigare funnits på flera håll i öområdet men har sedan mitten av 1900-talet försvunnit och anses nu vara försvunnen. I Norge är den tydligt lokal och ganska sällsynt norrut till Nord-Tröndelag. Arten har bara hittats på lägre höjd. I Finland är den utbredd lokalt i landets sydöstra delar. Den har tidigare varit mer utbredd även i de centrala och västra delarna liksom på Åland men har uppenbarligen försvunnit över hela detta stora område, en minskning som motsvarar ca 75 % av dess tidigare utbredningsområde.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från Atlasbergen i Nordafrika (underarten aksana), Iberiska halvön och Storbritannien genom Mellaneuropa (i Alperna upp till 2 000 m ö.h.) och Medelhavsområdet till Turkiet och Iran. Den finns vidare i Baltikum, och österut i Ryssland (i den europeiska delen norrut till Onegaområdet) genom södra Sibirien till nordöstra Kina. Arten har gått tillbaka eller försvunnit på flera håll i Västeuropa.

I Sverige har de två dagsvärmararterna en likartad utbredning och var båda ungefär lika ofta påträffade till för relativt få år sedan. Idag är svävfluglik dagsvärmare den av arterna som minskat betänkligt i stora delar av landet, dock med en begränsad ökning från 1990-talet. Fram till 1950-talet var arten känd från alla landskap i södra Sverige undantaget Gotska sandön. Nordgränsen gick genom nordligaste Värmland, Dalarna, Älvdalen, Hälsingland, Bollnäs och Hälsingtuna, Medelpad, Sundsvall 1947 och Ångermanland, Junsele 1939. I Dalarna var den fram till 1940-talet meddelad från åtta förekomstområden. I äldre lokala faunaförteckningar från Småland, Södermanland, Västmanland, Uppland och Gästrikland anges den vara ganska allmän till ej sällsynt. Dessa områden tillsammans med Dalsland är än idag de där svävfluglik dagsvärmare främst påträffas årligen, men vanligen sparsamt. Få områden i landet erbjuder numera ett större habitat för reproduktionen, vilket medger en högre populationstäthet på de platser med favoriserade nektarresurser, där arten lättast kan räknas. På västkusten har arten alltid varit sällsynt närmast kusten, men åtskilliga fynd har anmälts från platser på några mils avstånd från havet, främst från Halland. Under 1990-talet anges svävfluglik dagsvärmare vara mer talrik än humlelik dagsvärmare både på Öland och i östra Småland. De båda arterna påträffas norrut påfallande ofta tillsammans och då vanligen i kalkrika områden såsom i sydvästra Västmanland, gränstrakterna mellan Uppland och Gästrikland i Älvkarleby och Grinduga. I Dalarna och nedre Norrland skiljs de två arterna åt genom att värmekraven accentueras och att de vitt skilda värdväxterna, väddarter (Dipsacaceae) respektive tryarter (Lonicera spp.), mer sällan förekommer tillsammans. Både på Alderängarna vid Österdalälven i Dalarna och i Färila vid Ljusnan i Hälsingland trivs den svävfluglika dagsvärmaren på de efter vårfloden torrlagda grus- och stenstränderna, med en frodig blomsterrik vegetation. Likaså trivs den på blekvätar på Gotland. En märkbar uppgång för arten noterades mellan 1994–1997 i Gästrikland där den då påträffades på ett tiotal platser. Samtidigt noterades den för första gången i Härjedalen. I trakten söder om Nora i Västmanland har arten funnits kontinuerligt sedan 1970–80-talen medan den saknats norrut i Lindesbergstrakten fram till 2005 varefter den på få år etablerat populationer på flera områden som röjts för väddnätfjäril Euphydryas aurinia. I Danmark förekom den svävfluglika dagsvärmaren tidigare i hela landet med undantag av Sydjylland, Lolland, Falster och Mön. Under senare år är förekomsten inskränkt till några få områden i Västjylland, Nordvästjylland, Nordöstjylland och Östjylland där den senast påträffats mellan 2004–2006. Endast ett tiotal individer har rapporterats under de senaste tio åren och under föregående tioårsperiod ännu färre. I Norge är arten påträffad på lägre nivåer över havet både i Östlandet, på Sörlandet och på Vestlandet i fjorddalar och kustnära områden. Nordligast är arten funnen i Nord-Tröndelag. Ingen frekvensangivelse ges av Opheim (1961), men arten uppges påträffad på ett 50-tal platser i Norge. Av lokala faunaförteckningar framgår att arten på Västlandet möjligen främst är en mer tillfällig expansionsart, från nederbördsfattigare landsdelar, som lyckas etablera sig för kortare perioder. Den påträffades 1950 i stort antal i Rogaland för att sedan ej visa sig de följande fem åren. I Finland var den svävfluglika dagsvärmaren tämligen sällsynt och utbredd över hela södra landsdelen, och med spridda fynd ända till 65°N breddgraden. Den har under senare år försvunnit från hela västra hälften av Finland inklusive Åland. I Storbritannien är arten fortfarande utbredd över hela landet, men mycket lokal och på det hela taget ovanlig. Under 1800-talet uppgavs den vara tämligen allmän över hela området i norr till Clyde, Aberdeen och Irland. Världsutbredningen sträcker sig från Atlasbergen i Nordafrika och bergsområden i Spanien, genom hela mellersta och norra Europa, Ryssland och västra Sibirien till Turkiet, östra Iran och västra Kina. Arten är upptagen i Danmarks rödlista som Akut Hotad och i Tysklands rödlista som Hotad.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Svävfluglik dagsvärmare förekommer på marker med ängsvädd (Succisa) i äldre kulturlandskap upp till södra Norrland, ibland även i t ex kraftledningsgator. Arten förekommer så gott som utan undantag lokalt och minskar genom att marginalmarker med värdväxterna inte längre hävdas utan växer igen eller planteras med skog. Antalet reproduktiva individer skattas till 14000 (10000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2000 (1544-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (15-35) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
Ekologi
Svävfluglik dagsvärmare lever på öppna, gärna mindre, fuktiga eller friska gräsmarker med rik örtvegetation, t.ex. fuktängar, källdrag, fuktiga avsnitt i kraftledningsgator och strandängar. Åtminstone i Danmark och östra Finland förekommer arten även på torra, sandiga jordar som torrbackar och vägkanter. I Danmark finns den även i skogsgläntor liksom på hedar och torvmossar med rik gräs- och örtvegetation. Arten förekommer mindre utbrett än H. fuciformis och har överallt tydligt lokala förekomster. På goda förekomster kan den uppträda någorlunda talrikt. Fjärilen flyger ofta ut från kärnområdet för näringssök men behöver tillgång till nektarkällor inom nåbara avstånd. Den undviker dock som regel större öppna fält. Fjärilen är aktiv i solsken, ofta redan från förmiddagen. Den näringssöker ivrigt på nektarrika blommor av olika slag, t.ex. tjärblomster Viscaria vulgaris, glimmar Silene spp., syren Syringa vulgaris, suga Ajuga spp., skogsnäva Geranium sylvaticum, maskrosor Taraxacum spp. och olika vialarter som gökärt Lathyrus linifolius. Den ses vid blombesöken ibland tillsammans med H. fuciformis. När solen går i moln en längre stund avtar flygaktiviteten. Fjärilen är en mycket skicklig flygare som ljudlöst och pilsnabbt far mellan blommorna och ryttlande som en kolibri suger nektar från en blomma i taget för att försvinna någon sekund senare. När den närmar sig en blomma saktar den farten, och det är egentligen bara när den står hovrande framför en blomma som det går att få syn på den. Flykten är betydligt kvickare och lättare än hos humlor. Parningen föregås ofta av en parningslek där båda fjärilarna snabbt jagar varandra nära marken och upp genom luften. Själva parningen varar ett par timmar. Fjärilen flyger i en generation, i södra Norden från mitten av maj till slutet av juni, längre norrut från början av juni till början av juli, normala år med högflygningen i mitten av juni. Fjärilen flyger som regel ungefär samtidigt med H. fuciformis. En partiell andra generation kan under varma somrar uppträda någon enstaka gång i slutet av juli eller början av augusti. I Mellaneuropa uppträder den i maj–juni och i en partiell andra generation i juli–augusti, i Sydeuropa regelmässigt i två generationer.
Honan lägger runt 100 ägg på undersidorna av värdväxtens tidiga bladrosett, gärna på växter som står solbelysta och exponerat. Äggen läggs enstaka eller några få tillsammans, och kläcks efter sju till tio dagar beroende på temperaturen. Larven lever främst på väddväxter (Dipsacaceae), främst på ängsvädd Succisa pratensis och i torrare habitat på åkervädd Knautia arvensis. I Finland har larver någon gång även påträffats på gulmåra Galium verum, skogstry Lonicera xylosteum och snöbär Symphoricarpos albus. De unga larverna lever på bladundersidorna där de gör mindre hål i bladen. De är nattaktiva och håller sig oftast gömda under dagen på undersidan av blad eller på marken i t.ex. förna. Större avgnagda bladdelar visar att larverna finns i närheten, men de är oftast svåra att hitta. Om larverna störs släpper de lätt taget och faller till marken. Mindre larver kan förutom av olika parasitoider även angripas av larver av röda små kvalster (Trombididae) som suger ut kroppsvätskorna, vilket leder till att larverna dör. Äldre larver kryper på kvällen gärna upp på blommans stjälk för att äta blommor eller knoppar och är då lätta att se. Larven är fullvuxen i slutet av juli eller början av augusti. Inför förpuppningen blir den brunaktig på ryggen, och inom något dygn har den börjat färdigställa en stark, grov kokong med invävda markpartiklar på markytan i förna. Puppan övervintrar och tycks kräva tillräcklig luftfuktighet för att inte torka. Puppan kläcks på morgonen eller förmiddagen.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· gulmåra
· gulmåra
· skogstry
· skogstry
· snöbär
· snöbär
· ängsvädd
· ängsvädd
· åkervädd
· åkervädd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Sphingidae (svärmare), Släkte Hemaris, Art Hemaris tityus (Linnaeus, 1758) - svävflugedagsvärmare Synonymer Sphinx tityus Linnaeus, 1758, Haemorrhagia tityus (Linnaeus, 1758), svävflugelik dagsvärmare, svävfluglik dagsvärmare, svävdagsvärmare

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Svävfluglik dagsvärmare förekommer på marker med ängsvädd (Succisa) i äldre kulturlandskap upp till södra Norrland, ibland även i t ex kraftledningsgator. Arten förekommer så gott som utan undantag lokalt och minskar genom att marginalmarker med värdväxterna inte längre hävdas utan växer igen eller planteras med skog. Antalet reproduktiva individer skattas till 14000 (10000-20000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2000 (1544-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 25 (15-35) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
En kraftig dagsvärmare som liknar humlelik dagsvärmare men som lättast särskiljs från den genom att framvingens diskfält saknar genom­löpande vingribba. Arten flyger lokalt i södra och mellersta Norden på kalkrika, fuktiga, blomrika ängsmarker.

Vingspann hane 36–44 mm, hona 37–46 mm. Antenner svarta, hos hanen med ganska gles ciliering på undersidan och hos honan utan ciliering. Könen särskiljs lättast på antennerna som hos hanen är ca 15 % längre och lite tjockare, hos honan mer klubblika och smalare särskilt i den inre halvan. Kroppen är olivgul–olivgrön–olivbrun. Bakkroppen har ett brett, svart tvärband på den inre delen och är orangegul med svart analtofs på den yttre delen. Framvingarna är glasklara, ytterkanten har ett smalt, svartbrunt band som smalnar av mot bakkanten. Utmed framkanten och vid vingroten finns olivbruna, täckande vingfjäll. Diskfältet saknar genomlöpande vingribba. Bakvingarna liknar framvingarna men har smalare ytterkantsband. Arten påminner mycket om humlelik dagsvärmare Hemaris fuciformis (se denna art). Slitna fjärilar tappar en hel del av sin färg och blir mer enfärgade och svårare att artbestämma.
Ägget är nästan klotformigt och glänsande ljusgrönt. Den fullvuxna larven är 43–48 mm lång. Den har grön grundfärg och är över hela kroppen täckt av små knottror med jämförelsevis långa, kraftiga borst. Sidorygglinjen är vit- eller gulaktig och strax ovanför denna finns en brunröd fläck på varje segment.Andningshålen är vita med röd kärna och på segment 4–10 är de omgivna av brunröda snedfläckar. Analhornet är rakt, knottrigt och brunviolett. Larvens grundfärg kan variera från blågrön till brunröd och former utan snedfläckar är inte ovanliga. Puppan är 25–30 mm lång, slank och matt svartbrun med ljusare ledavsnitt. Kremastret är trekantigt, plattat med korta, krokböjda borst och spetsig ände.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svävflugedagsvärmare

Länsvis förekomst och status för svävflugedagsvärmare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svävflugedagsvärmare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Svävfluglik dagsvärmare förekommer lokalt i södra och mellersta Sverige. Norr om Dalälven förekommer den i Hälsinglands dalgångar och utmed Medelpadskusten, men endast tillfälligt i södra Ångermanland. Lokalt kan den uppträda ganska talrikt, men den har minskat på flera håll. I Danmark förekommer arten ännu i de centrala och västra delarna av Jylland. Arten har tidigare funnits på flera håll i öområdet men har sedan mitten av 1900-talet försvunnit och anses nu vara försvunnen. I Norge är den tydligt lokal och ganska sällsynt norrut till Nord-Tröndelag. Arten har bara hittats på lägre höjd. I Finland är den utbredd lokalt i landets sydöstra delar. Den har tidigare varit mer utbredd även i de centrala och västra delarna liksom på Åland men har uppenbarligen försvunnit över hela detta stora område, en minskning som motsvarar ca 75 % av dess tidigare utbredningsområde.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från Atlasbergen i Nordafrika (underarten aksana), Iberiska halvön och Storbritannien genom Mellaneuropa (i Alperna upp till 2 000 m ö.h.) och Medelhavsområdet till Turkiet och Iran. Den finns vidare i Baltikum, och österut i Ryssland (i den europeiska delen norrut till Onegaområdet) genom södra Sibirien till nordöstra Kina. Arten har gått tillbaka eller försvunnit på flera håll i Västeuropa.

I Sverige har de två dagsvärmararterna en likartad utbredning och var båda ungefär lika ofta påträffade till för relativt få år sedan. Idag är svävfluglik dagsvärmare den av arterna som minskat betänkligt i stora delar av landet, dock med en begränsad ökning från 1990-talet. Fram till 1950-talet var arten känd från alla landskap i södra Sverige undantaget Gotska sandön. Nordgränsen gick genom nordligaste Värmland, Dalarna, Älvdalen, Hälsingland, Bollnäs och Hälsingtuna, Medelpad, Sundsvall 1947 och Ångermanland, Junsele 1939. I Dalarna var den fram till 1940-talet meddelad från åtta förekomstområden. I äldre lokala faunaförteckningar från Småland, Södermanland, Västmanland, Uppland och Gästrikland anges den vara ganska allmän till ej sällsynt. Dessa områden tillsammans med Dalsland är än idag de där svävfluglik dagsvärmare främst påträffas årligen, men vanligen sparsamt. Få områden i landet erbjuder numera ett större habitat för reproduktionen, vilket medger en högre populationstäthet på de platser med favoriserade nektarresurser, där arten lättast kan räknas. På västkusten har arten alltid varit sällsynt närmast kusten, men åtskilliga fynd har anmälts från platser på några mils avstånd från havet, främst från Halland. Under 1990-talet anges svävfluglik dagsvärmare vara mer talrik än humlelik dagsvärmare både på Öland och i östra Småland. De båda arterna påträffas norrut påfallande ofta tillsammans och då vanligen i kalkrika områden såsom i sydvästra Västmanland, gränstrakterna mellan Uppland och Gästrikland i Älvkarleby och Grinduga. I Dalarna och nedre Norrland skiljs de två arterna åt genom att värmekraven accentueras och att de vitt skilda värdväxterna, väddarter (Dipsacaceae) respektive tryarter (Lonicera spp.), mer sällan förekommer tillsammans. Både på Alderängarna vid Österdalälven i Dalarna och i Färila vid Ljusnan i Hälsingland trivs den svävfluglika dagsvärmaren på de efter vårfloden torrlagda grus- och stenstränderna, med en frodig blomsterrik vegetation. Likaså trivs den på blekvätar på Gotland. En märkbar uppgång för arten noterades mellan 1994–1997 i Gästrikland där den då påträffades på ett tiotal platser. Samtidigt noterades den för första gången i Härjedalen. I trakten söder om Nora i Västmanland har arten funnits kontinuerligt sedan 1970–80-talen medan den saknats norrut i Lindesbergstrakten fram till 2005 varefter den på få år etablerat populationer på flera områden som röjts för väddnätfjäril Euphydryas aurinia. I Danmark förekom den svävfluglika dagsvärmaren tidigare i hela landet med undantag av Sydjylland, Lolland, Falster och Mön. Under senare år är förekomsten inskränkt till några få områden i Västjylland, Nordvästjylland, Nordöstjylland och Östjylland där den senast påträffats mellan 2004–2006. Endast ett tiotal individer har rapporterats under de senaste tio åren och under föregående tioårsperiod ännu färre. I Norge är arten påträffad på lägre nivåer över havet både i Östlandet, på Sörlandet och på Vestlandet i fjorddalar och kustnära områden. Nordligast är arten funnen i Nord-Tröndelag. Ingen frekvensangivelse ges av Opheim (1961), men arten uppges påträffad på ett 50-tal platser i Norge. Av lokala faunaförteckningar framgår att arten på Västlandet möjligen främst är en mer tillfällig expansionsart, från nederbördsfattigare landsdelar, som lyckas etablera sig för kortare perioder. Den påträffades 1950 i stort antal i Rogaland för att sedan ej visa sig de följande fem åren. I Finland var den svävfluglika dagsvärmaren tämligen sällsynt och utbredd över hela södra landsdelen, och med spridda fynd ända till 65°N breddgraden. Den har under senare år försvunnit från hela västra hälften av Finland inklusive Åland. I Storbritannien är arten fortfarande utbredd över hela landet, men mycket lokal och på det hela taget ovanlig. Under 1800-talet uppgavs den vara tämligen allmän över hela området i norr till Clyde, Aberdeen och Irland. Världsutbredningen sträcker sig från Atlasbergen i Nordafrika och bergsområden i Spanien, genom hela mellersta och norra Europa, Ryssland och västra Sibirien till Turkiet, östra Iran och västra Kina. Arten är upptagen i Danmarks rödlista som Akut Hotad och i Tysklands rödlista som Hotad.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Bombycoidea  
  • Familj
    Sphingidae - svärmare 
  • Underfamilj
    Macroglossinae  
  • Släkte
    Hemaris  
  • Art
    Hemaris tityus(Linnaeus, 1758) - svävflugedagsvärmare
    Synonymer
    Sphinx tityus Linnaeus, 1758
    Haemorrhagia tityus (Linnaeus, 1758)
    svävflugelik dagsvärmare
    svävfluglik dagsvärmare
    svävdagsvärmare

Svävfluglik dagsvärmare lever på öppna, gärna mindre, fuktiga eller friska gräsmarker med rik örtvegetation, t.ex. fuktängar, källdrag, fuktiga avsnitt i kraftledningsgator och strandängar. Åtminstone i Danmark och östra Finland förekommer arten även på torra, sandiga jordar som torrbackar och vägkanter. I Danmark finns den även i skogsgläntor liksom på hedar och torvmossar med rik gräs- och örtvegetation. Arten förekommer mindre utbrett än H. fuciformis och har överallt tydligt lokala förekomster. På goda förekomster kan den uppträda någorlunda talrikt. Fjärilen flyger ofta ut från kärnområdet för näringssök men behöver tillgång till nektarkällor inom nåbara avstånd. Den undviker dock som regel större öppna fält. Fjärilen är aktiv i solsken, ofta redan från förmiddagen. Den näringssöker ivrigt på nektarrika blommor av olika slag, t.ex. tjärblomster Viscaria vulgaris, glimmar Silene spp., syren Syringa vulgaris, suga Ajuga spp., skogsnäva Geranium sylvaticum, maskrosor Taraxacum spp. och olika vialarter som gökärt Lathyrus linifolius. Den ses vid blombesöken ibland tillsammans med H. fuciformis. När solen går i moln en längre stund avtar flygaktiviteten. Fjärilen är en mycket skicklig flygare som ljudlöst och pilsnabbt far mellan blommorna och ryttlande som en kolibri suger nektar från en blomma i taget för att försvinna någon sekund senare. När den närmar sig en blomma saktar den farten, och det är egentligen bara när den står hovrande framför en blomma som det går att få syn på den. Flykten är betydligt kvickare och lättare än hos humlor. Parningen föregås ofta av en parningslek där båda fjärilarna snabbt jagar varandra nära marken och upp genom luften. Själva parningen varar ett par timmar. Fjärilen flyger i en generation, i södra Norden från mitten av maj till slutet av juni, längre norrut från början av juni till början av juli, normala år med högflygningen i mitten av juni. Fjärilen flyger som regel ungefär samtidigt med H. fuciformis. En partiell andra generation kan under varma somrar uppträda någon enstaka gång i slutet av juli eller början av augusti. I Mellaneuropa uppträder den i maj–juni och i en partiell andra generation i juli–augusti, i Sydeuropa regelmässigt i två generationer.
Honan lägger runt 100 ägg på undersidorna av värdväxtens tidiga bladrosett, gärna på växter som står solbelysta och exponerat. Äggen läggs enstaka eller några få tillsammans, och kläcks efter sju till tio dagar beroende på temperaturen. Larven lever främst på väddväxter (Dipsacaceae), främst på ängsvädd Succisa pratensis och i torrare habitat på åkervädd Knautia arvensis. I Finland har larver någon gång även påträffats på gulmåra Galium verum, skogstry Lonicera xylosteum och snöbär Symphoricarpos albus. De unga larverna lever på bladundersidorna där de gör mindre hål i bladen. De är nattaktiva och håller sig oftast gömda under dagen på undersidan av blad eller på marken i t.ex. förna. Större avgnagda bladdelar visar att larverna finns i närheten, men de är oftast svåra att hitta. Om larverna störs släpper de lätt taget och faller till marken. Mindre larver kan förutom av olika parasitoider även angripas av larver av röda små kvalster (Trombididae) som suger ut kroppsvätskorna, vilket leder till att larverna dör. Äldre larver kryper på kvällen gärna upp på blommans stjälk för att äta blommor eller knoppar och är då lätta att se. Larven är fullvuxen i slutet av juli eller början av augusti. Inför förpuppningen blir den brunaktig på ryggen, och inom något dygn har den börjat färdigställa en stark, grov kokong med invävda markpartiklar på markytan i förna. Puppan övervintrar och tycks kräva tillräcklig luftfuktighet för att inte torka. Puppan kläcks på morgonen eller förmiddagen.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· gulmåra - Galium verum (Har betydelse)
· skogstry - Lonicera xylosteum (Har betydelse)
· snöbär - Symphoricarpos albus (Har betydelse)
· ängsvädd - Succisa pratensis (Viktig)
· åkervädd - Knautia arvensis (Viktig)
Artens kraftiga tillbakagång i södra Sverige avspeglar tydligt den kraftiga fragmenteringen och minskningen av ogödslade slåtter- och betesmarker i skogsbygder. Individtätheten är normalt låg vilket innebär att en livskraftig population kräver stora arealer för reproduktionen. Samtidigt är arten starkt beroende av rika nektarresurser inom rimliga avstånd även för denna starka flygare (< 500 m). För sin reproduktion kräver arten tillgång till varma, solexponerade platser med värdväxter vid stenmurar, rösen, markhällar och stenblock i hävdade marker. Den hotas här av igenplantering, igenväxning och gödsling. Åkervädd missgynnas av intensivt bete av nötboskap och klarar inte fårbete. Ängsvädd fungerar sannolikt endast som värdväxt i miljöer där den inte omges av högre gräs- och örtvegetation. Sådana miljöer uppstår bl.a. på grusstränder vid våra älvar, vid grusvägar i öppen skogsmark och ställvis i bredare kraftledningsgator. I den nederbördsrikare Bergslagen kan ängsvädd även växa i klippterräng i kalkrikare områden. Tillräckligt solexponerade miljöer med ängsvädd finns även på Gotlands torrare blekvätar och vissa av Ölands tuviga fuktängar. Fjärilen hotas vid älvar främst av igenväxningen på grund av den uteblivna vårfloden i reglerade älvar samt av utsläppen från överfyllda kraftverksdammar som höjer vattennivån efter äggläggningen. På Gotland förekommer dagsvärmaren i samma habitat som väddnätfjäril och båda har ängsvädd som värdväxt. Värdväxten missgynnas där av alltför intensivt bete och genom det slitage av djurens tramp som uppstår då den mycket finkorniga kalkleran mjukats upp av nederbörd. Generell miljöersättning för beteshävd ställer för höga krav på väl avbetad grässvål vid säsongens slut för att fungera för de arter som är knutna till väddväxter.

Påverkan
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Undvik igenplantering av blomrika ängsmarker på lätta sandjordar. Undvik även bortforsling av odlingshinder i form av stenblock, rösen och stenmurar på slåtterängar. Gödselspridning bör i görligaste mån undvikas på botaniskt värdefulla områden och bör i övrigt inte beröra kantzonerna. Beteshävdade områden med starka populationer av dagsvärmaren bör underordnas regelverket för tilläggsersättning och lämplig skötsel fastställas i en åtgärdsplan. Möjligheten till ett betesbefriat år inom kontraktsperioden fem år bör utnyttjas. På många platser i skogsbygder sker sannolikt den övervägande delen av reproduktionen idag på vägkanter och i vägskärningar. Dessa bör inte slåttras under perioden maj till augusti, utan hellre under hösten, då avsikten främst är att förhindra förbuskning. Skogsbilvägar som är bommade och oplogade bör så förbli på artens främsta förekomstområden. Slyröjning kan bli nödvändig på Alderängarna i Dalarna, som genom utebliven kombinerad högvattenvårflod och islossning, nu snabbt växer igen även på områden med enbart grus och sten. Artens nuvarande status i Natura 2000-områden som utvalts för att gynna väddnätfjärilens fortbestånd bör kartläggas.
Namngivning: Hemaris tityus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Sphinx tityus. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 493. Synonymer: Haemorrhagia tityus, Sphinx bombyliformis.
Etymologi: tityus (gr.) = efter Tityus, en jätte i den grekiska/romerska mytologin som tvingades ligga utsträckt på marken där gamar och ormar åt på hans självförnyande lever.
Uttal: [Hémaris títyus]

Bech, K., Szyska, P., Madsen, A., Christensen, E., Fibiger, M., Helsing, F., Jensen, L.,Knudsen, K., & Möller, H.E. 2007. Fund af Storsommerfugle i Danmark 2006. Tillägg till Lepidoptera.

Ebert, G. 1994. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 4. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 66: 136–154.

Eliasson, C.U. 2002. Övervakning och inventering av ärenprisnätfjärilen på Gotland 2002. Livsmiljöenheten, Länsstyrelsen i Gotlands län, publ. nr 2002: 2, Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129–159.

Friedrich, E. 1983. Breeding Butterflies and Moths. Harley books, Colchester.

Huldén, L. (ed.), Albrecht, A., Itämies, J., Malinen, P. & Wettenhovi, J. 2000. Suomen Suurperhosatlas – Finlands Storfjärilsatlas – Atlas of Finnish Macrolepidoptera. Lepidopterologiska Sällskapet i Finland rf & Naturhistoriska centralmuseet, Helsinki.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Källander, C. 1997. Årets fjärilsfynd från Gästrikland 1996. Insectifera 5(1): 6–19.

Lindeborg, M. 1996. Fjärilsåret i sydost 1995. Lucanus 1(1): 10–28.

Ljungdahl, D. 1916. Några lepidopterologiska anteckningar och puppbeskrivningar samt en del parasitstekelfynd. Ent. Tidskr. 37: 70–94.

Meyrick, E. 1895. British Lepidoptera. MacMillan and co., London.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 1992. Den Nordiska floran. Wahlström & Widstands förlag, Stockholm.

Neander, A. 1918. Ytterligare om Kronobergs läns Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 39: 31–53.

Nielsen, A. 1956. Bidrag til Rogalands macrolepidopterfauna, med saerlig henblikk på Jaeren. Norsk Ent. Tidskr. 10(1): 1–30.

Nordström, F. 1916. Lepidopterologiska notiser. Ent. Tidskr. 37: 116–130, 175–195.

Nordström, F. 1929. Halländska fjärilar. Ent. Tidskr. 50(1): 49–53.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59–120.

Nordström, F. 1953. Catalogus Insectorum Sueciae; additamenta ad partes I–X. Opusc. ent. 18: 75–87.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.

Norgaard, I. (red.). 1998. Samlet liste over fund af danske storsommerfugle i tiden fra 1987–1996, del I. Tillæg til Lepidoptera. Lepidopterologisk forening, Köpenhamn.

Palmqvist, G. 1999. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1998. Ent. Tidskr. 120(1–2): 59–74.

Porat, C.O, von. 1913. Fjärilsfynd mest från Jönköpingstrakten. Ent. Tidskr. 34(2–4): 79–104.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Szyska, P., Madsen, A., Bech, K., Christensen, E., Fibiger, M., Helsing, F., Jensen, L.,Knudsen, K., & Möller, H.E. 2005. Fund af Storsommerfugle i Danmark 2004. Tillägg till Lepidoptera.

Szyska, P., Madsen, A., Bech, K., Christensen, E., Fibiger, M., Helsing, F., Jensen, L.,Knudsen, K., & Möller, H.E. 2006. Fund af Storsommerfugle i Danmark 2005. Tillägg till Lepidoptera.

Wahlgren, E. 1924. Våra Haemorrhagia (Hemaris) arters nomenklatur. Ent. Tidskr. 45(2–3): 113–116.

Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2–4): 208–220.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken. Ledandssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005 och 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Knapphändig information i typbeskrivningarna av de två hos oss förekommande arterna har, genom talrika omtolkningar, lett till en stor nomenklatorisk förvirring i litteraturuppgifter fram till början av 1900-talet. Arterna kan dock alltid särskiljas efter värdväxterna om dessa omnämns i äldre texter. Björn Cederberg har bidragit med väsentlig information vid författandet och Clas Källander vid första revisionen av faktabladet.).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Bombycoidea  
  • Familj
    Sphingidae - svärmare 
  • Underfamilj
    Macroglossinae  
  • Släkte
    Hemaris  
  • Art
    Hemaris tityus, (Linnaeus, 1758) - svävflugedagsvärmare
    Synonymer
    Sphinx tityus Linnaeus, 1758
    Haemorrhagia tityus (Linnaeus, 1758)
    svävflugelik dagsvärmare
    svävfluglik dagsvärmare
    svävdagsvärmare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken. Ledandssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2005 och 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation. Knapphändig information i typbeskrivningarna av de två hos oss förekommande arterna har, genom talrika omtolkningar, lett till en stor nomenklatorisk förvirring i litteraturuppgifter fram till början av 1900-talet. Arterna kan dock alltid särskiljas efter värdväxterna om dessa omnämns i äldre texter. Björn Cederberg har bidragit med väsentlig information vid författandet och Clas Källander vid första revisionen av faktabladet.).