Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svart stork

Organismgrupp Fåglar Ciconia nigra
Svart stork Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En stor fågel med vingspann på närmare två meter. Liknar vit stork i form och storlek, men är helt svart på huvud, hals, bröst, rygg samt på vingens ovan- och undersida. Är vit endast på buken och i armhålorna. Näbb och ben är röda hos gamla fåglar, grågröna hos unga.
Utbredning
Länsvis förekomst för svart stork Observationer i  Sverige för svart stork
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Har tidigare häckat sparsamt i södra och mellersta Sverige men minskade från mitten av 1800-talet. Under 1900-talets inledande hälft var svarta storken endast en sporadisk häckfågel i landet. De senaste kända, verifierade häckningsfynden är från Uppland (1940–41) samt Närke (1952–53). Arten observeras dock årligen i ett varierande antal och under 1990-talets slut fram till 2002 föreföll arten vara på väg att återetablera sig i Sverige. Förutom en trolig häckning i Skåne 1992 observerades flygga ungar i Västergötland och Närke under första hälften av augusti 2000. Ytterligare par som var stationära flera år i rad och som misstänktes ha gjort häckningsförsök rapporterades från ytterligare en plats i Västergötland samt från Öland. Det troliga återetableringsförsöket "avbröts" dock 2003 och därefter finns inga som helst indikationer på att det finns något etablerat par i landet. I Danmark beräknas det ha funnits ett bestånd på cirka 150 par vid 1800-talets mitt. Den försvann dock helt som häckfågel efter 1890. Sedan dess har några få par häckat i Jylland under 1980-talet samt en trolig häckning 2005. Svarta storkens sammanhängande västra utbredningsgräns går genom centrala Tyskland, östra Österrike, Kroatien ned till norra Grekland. En isolerad population i tillväxt finns i dessutom i sydvästra Spanien-Portugal och i senare tid har arten även etablerat sig på flera andra ställen i västra Europa, bl.a. i Frankrike och Belgien. Häckar i Baltikum upp till Finska viken. Utbredningens nordgräns österut följer sedan i stort sett 60°N bredd till östra Kina. Under 1900-talet har svart stork dessutom börjat häcka på flera lokaler i övervintringsområdet i Afrika. Det viktigaste förekomstområdet i Europa, med de tätaste populationerna, hittas i området från norra Tyskland genom Polen till Vitryssland och norra Ukraina inkluderande de baltiska länderna. Inom detta område häckade cirka 4300 par i början av 2000-talet. I Estland, Lettland och Litauen minskade dock arten från cirka 2000 par till cirka 1400 par 1990-2000.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Svart stork häckade ännu vid 1800-talets mitt på många platser i södra Sverige upp till Gästrikland. I början av 1900-talet häckade den regelbundet endast i Småland där den sista häckningen påträffades 1933. Enstaka häckningsförsök eller misstänkta häckningar har rapporterats sedan dess, men arten har ännu inte återetablerat sig som regelbunden häckfågel. Svart stork är en utpräglad skogsfågel som häckar i trakter med tillgång på bäckar, åar, mossar, tjärnar, kärr och andra vatten eller våtmarker. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Skogsfågel som häckar i trakter med tillgång på bäckar, åar, mossar, tjärnar, kärr och andra vatten eller våtmarker. I Baltikum är djupa vattenfyllda diken i skogsmark betydelsefulla födosöksplatser. De häckande paren återvänder i april från övervintringsområdet i Afrika. Det stora risboet byggs i grova träd på relativt hög höjd, vanligtvis ute på en grov gren men även i stamklykor av företrädesvis tall och ek, men även i bok, björk, al m.m. För att duga som boträd måste finnas möjlighet till fri inflygning – grova träd invuxna i tät skog lämpar sig således inte för den svarta storken. Boet används ofta ett flertal år i rad och kan med tiden bli mycket omfångsrikt. Lägger 3–5 ägg som ruvas av bägge könen i 30 dygn. Ungarna, som matas 6–10 ggr/dag, blir flygga efter cirka 70 dygn. Blir könsmogen vid tre års ålder. Födan består framför allt av fisk (oftast av fingerlängd, max 25 cm), men även av grodor och grodyngel, vattenödlor, ödlor, små däggdjur, mollusker, vatteninsekter, skalbaggar, iglar och maskar. Födan hämtas framför allt i bäckar, större diken, vid åar, kärr och grunda sjöstränder, i eller i närheten av skogsmark. Det häckande storkparet kräver 50–150 km2 av lämpligt habitat för att etablera sig och fåglarna kan flyga upp till 15 km från boplatsen för att hämta föda (tyska uppgifter).
Landskapstyper
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Sjöar
Sjöar
Småvatten
Småvatten
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· blötdjur
· blötdjur
· groddjur
· groddjur
· insekter
· insekter
· råttdjur
· råttdjur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Ved och bark
Ved och bark
· skogsek
· skogsek
· tall
· tall
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Ciconiiformes (storkfåglar), Familj Ciconiidae (storkar), Släkte Ciconia, Art Ciconia nigra (Linnaeus, 1758) - svart stork Synonymer Ardea nigra Linnaeus, 1758

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Svart stork häckade ännu vid 1800-talets mitt på många platser i södra Sverige upp till Gästrikland. I början av 1900-talet häckade den regelbundet endast i Småland där den sista häckningen påträffades 1933. Enstaka häckningsförsök eller misstänkta häckningar har rapporterats sedan dess, men arten har ännu inte återetablerat sig som regelbunden häckfågel. Svart stork är en utpräglad skogsfågel som häckar i trakter med tillgång på bäckar, åar, mossar, tjärnar, kärr och andra vatten eller våtmarker. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, CITES bilaga A
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
En stor fågel med vingspann på närmare två meter. Liknar vit stork i form och storlek, men är helt svart på huvud, hals, bröst, rygg samt på vingens ovan- och undersida. Är vit endast på buken och i armhålorna. Näbb och ben är röda hos gamla fåglar, grågröna hos unga.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för svart stork

Länsvis förekomst och status för svart stork baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svart stork

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Har tidigare häckat sparsamt i södra och mellersta Sverige men minskade från mitten av 1800-talet. Under 1900-talets inledande hälft var svarta storken endast en sporadisk häckfågel i landet. De senaste kända, verifierade häckningsfynden är från Uppland (1940–41) samt Närke (1952–53). Arten observeras dock årligen i ett varierande antal och under 1990-talets slut fram till 2002 föreföll arten vara på väg att återetablera sig i Sverige. Förutom en trolig häckning i Skåne 1992 observerades flygga ungar i Västergötland och Närke under första hälften av augusti 2000. Ytterligare par som var stationära flera år i rad och som misstänktes ha gjort häckningsförsök rapporterades från ytterligare en plats i Västergötland samt från Öland. Det troliga återetableringsförsöket "avbröts" dock 2003 och därefter finns inga som helst indikationer på att det finns något etablerat par i landet. I Danmark beräknas det ha funnits ett bestånd på cirka 150 par vid 1800-talets mitt. Den försvann dock helt som häckfågel efter 1890. Sedan dess har några få par häckat i Jylland under 1980-talet samt en trolig häckning 2005. Svarta storkens sammanhängande västra utbredningsgräns går genom centrala Tyskland, östra Österrike, Kroatien ned till norra Grekland. En isolerad population i tillväxt finns i dessutom i sydvästra Spanien-Portugal och i senare tid har arten även etablerat sig på flera andra ställen i västra Europa, bl.a. i Frankrike och Belgien. Häckar i Baltikum upp till Finska viken. Utbredningens nordgräns österut följer sedan i stort sett 60°N bredd till östra Kina. Under 1900-talet har svart stork dessutom börjat häcka på flera lokaler i övervintringsområdet i Afrika. Det viktigaste förekomstområdet i Europa, med de tätaste populationerna, hittas i området från norra Tyskland genom Polen till Vitryssland och norra Ukraina inkluderande de baltiska länderna. Inom detta område häckade cirka 4300 par i början av 2000-talet. I Estland, Lettland och Litauen minskade dock arten från cirka 2000 par till cirka 1400 par 1990-2000.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Ciconiiformes - storkfåglar 
  • Familj
    Ciconiidae - storkar 
  • Släkte
    Ciconia  
  • Art
    Ciconia nigra(Linnaeus, 1758) - svart stork
    Synonymer
    Ardea nigra Linnaeus, 1758

Skogsfågel som häckar i trakter med tillgång på bäckar, åar, mossar, tjärnar, kärr och andra vatten eller våtmarker. I Baltikum är djupa vattenfyllda diken i skogsmark betydelsefulla födosöksplatser. De häckande paren återvänder i april från övervintringsområdet i Afrika. Det stora risboet byggs i grova träd på relativt hög höjd, vanligtvis ute på en grov gren men även i stamklykor av företrädesvis tall och ek, men även i bok, björk, al m.m. För att duga som boträd måste finnas möjlighet till fri inflygning – grova träd invuxna i tät skog lämpar sig således inte för den svarta storken. Boet används ofta ett flertal år i rad och kan med tiden bli mycket omfångsrikt. Lägger 3–5 ägg som ruvas av bägge könen i 30 dygn. Ungarna, som matas 6–10 ggr/dag, blir flygga efter cirka 70 dygn. Blir könsmogen vid tre års ålder. Födan består framför allt av fisk (oftast av fingerlängd, max 25 cm), men även av grodor och grodyngel, vattenödlor, ödlor, små däggdjur, mollusker, vatteninsekter, skalbaggar, iglar och maskar. Födan hämtas framför allt i bäckar, större diken, vid åar, kärr och grunda sjöstränder, i eller i närheten av skogsmark. Det häckande storkparet kräver 50–150 km2 av lämpligt habitat för att etablera sig och fåglarna kan flyga upp till 15 km från boplatsen för att hämta föda (tyska uppgifter).

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog, Ädellövskog, Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Vattendrag, Sjöar, Småvatten, Sötvattensstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· blötdjur - Mollusca (Viktig)
· groddjur - Amphibia (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
· råttdjur - Muridae (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
· skogsek - Quercus robur (Viktig)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Svarta storkens häckningsbiotoper (skogsområden med tillgång på kraftiga boträd samt tillhörande våtmarker och små vattendrag inom rimligt avstånd från boet) påverkas negativt av det moderna skogsbruket med dess avverkningsrutiner (vilket bl.a. medför att gamla tallar och ekar, lämpliga som boträd, försvinner), dess utdikning av kärr och mossar (näringsunderlaget försvinner) samt av dess utökade skogsbilvägnät (ökad störningsfrekvens). I övervintringsområdet i Afrika samt utefter artens sträckleder runt Medelhavet sker en icke försumbar avskjutning. Arten är dessutom möjligen utsatt för miljögifter inom delar av övervintringsområdet och drabbas, liksom vit stork, förmodligen av en hel del förluster genom kollisioner med högspänningsledningar.

Påverkan
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Svart stork hör sedan gammalt till svensk fauna men har under 1900-talet försvunnit, till stor del troligen beroende på ändrade biotopförhållanden. Tidigare under 1700- och 1800-talet fram till 1920-talet var möjligen även jakten tillsammans med den växande befolkningsmängden bidragande orsaker till försvinnandet. För att svarta storken åter ska ha möjlighet att etablera sig i landet är det viktigt att det svenska skogsbruket tar hänsyn till artens miljökrav, t.ex. att man rutinmässigt lämnar gamla, grova träd vid avverkning, enstaka eller i grupp (främst gällande tall och ek) och tillåter dessa att bli ”evighetsträd”. Evighetsträden får emellertid inte bli totalt inväxta och därmed skuggade av den nya skogsgenerationen – gallring runt de grova träden (speciellt ek) är nödvändig för att inte träden skall dö. Möjlighet till fri inflygning är dessutom ett villkor för att stora fåglar som svart stork skall acceptera trädet som boplats. Det är vidare viktigt att våtmarker inte dikas ut eller dräneras, likaså att åar och bäckar lämnas intakta. Vid nyetablering i Sverige bör själva boplatsområdet skyddas genom t.ex. naturvårdsavtal och häckningslokalernas lägen i möjligaste mån sekretessbeläggas. Enligt erfarenheter från andra länder bör skogsbruksaktiviteter undvikas under häckningstiden inom 500 m avstånd från boplatsen och människor bör inte uppehålla sig närmare än 100 m. Vidare bör avverkning undvikas helt inom 200 m radie runt boplatsen. Internationella åtgärder krävs för att stoppa avskjutningen i Afrika samt runt Medelhavet.
Utländska namn – DK: Sort stork, NO: Svartstork, FI: Mustahaikara, GB: Black Stork. Svart stork är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG). Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter), AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement) samt CITES bilaga A. Svart stork är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Bauer, K.M. & Glutz von Blotzheim, U.N. (red.) 1966. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 1. Frankfurt am Main.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Boev, N. & Paspaleva, M. 1964. Beitrag zur Untersuchung des Schwarzen Storches (Ciconia nigra) in Bulgarien. Antonova Bull. Inst. Zool. Mus. 16: 5–16.

Cramp, S. & Simmons, K.E.L. (red.) 1977. Handbook of the birds in Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol I. Oxford. Dybbro, T. 1979. Storken. Holte.

Hagemeijer, E.J.M. & Blair, M.J. (eds.). 1977. The EBCC Atlas of European Breeding Birds; Their Distribution and Abundance. T & A D Poyser, London.

Heyder, R. 1968. Der Harz als Brutgebiet des Schwarzstorchs, Ciconia nigra. Hercynia NF 5: 251–256.

Hommonay, N. 1943. Beiträge zur Kenntnis der Nistplätze und der Verbreitung des schwarzen Storches in Ungarn. Fragmenta Faunistica Hungarica 6: 9–19.

Rosenberg, E. 1941. Vid svarta storkens bo. Fauna och Flora 36: 1–10.

Rosendahl, S. 1975. Den sorte stork. Skejrn.

Ruthke, P. 1957. Aus der pommerschen Vogelwelt, II. Vom Schwarzstorch. Vogelwelt 78: 157–162.

Schroeder, P. & Burmeister, G. 1974. Der Schwarzstorch. Die neue Brehm-Bücherei 468. Wittenberg.

Strazds, M. 1992. Die Änderungen der Nahrungsbiotope der Schwarzstörche in Lettland und deren möglicher Einfluss auf die Stirchenpopulation Lettlands und Europas. Schriftenreihe für Umwelt und Naturschutz im Kreis Minden-Lübbecke 2: 49–53.

Strazds, M., Lipsbergs, J. & Petrins, A. 1990. Black Stork in Latvia: numbers, distribution and ecology. Baltic Birds 5: 174–179.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ingemar Ahlén & Martin Tjernberg 1977. Rev. Magnus Forsberg 1994, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Ciconiiformes - storkfåglar 
  • Familj
    Ciconiidae - storkar 
  • Släkte
    Ciconia  
  • Art
    Ciconia nigra, (Linnaeus, 1758) - svart stork
    Synonymer
    Ardea nigra Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Ingemar Ahlén & Martin Tjernberg 1977. Rev. Magnus Forsberg 1994, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.