Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svartbräkenmal

Organismgrupp Fjärilar, Malar m.fl. Psychoides verhuella
Svartbräkenmal Fjärilar, Malar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten är ovanlig och lever i miljöer med lodräta klippor där det växer svartbräken. Larven är först bladminerare för att senare leva i en larvsäck och äta av värdväxtens sporer.

Vingspann 8–12 mm. Huvudet är brunt och har hårlika, nedliggande fjäll på ansiktet och pannan, medan hjässan har två tofsar av hårlika fjäll som pekar inåt. Antennen når drygt till mitten av framvingen. Labialpalpernas första och andra segment är gräddfärgade, medan det yttersta är mörkbrunt, spetsigt och kort. Framvingen är enfärgat mörkbrun med violett glans, som är tydligare hos ­honan. Bakvingen har glesa, mörkt gråbruna fjäll. Fransarna i båda vingparen har ungefär samma färg som vingytan. 

Larven är gulvit med diffus, brun rygglinje och 4–5 mm lång. Huvudet är svart och nackplåten är svart med en ljus mittstrimma. Mellankroppens sidor är ljusare med en diffus, svart punkt på vardera sidan. Larvsäcken är ungefär 4 mm lång och täckt av sporangier och ibland av bladstycken från värdväxten. 

Genitalier: Hos hanen är tegumen bred och uncus har två långa utskott som sitter brett isär. Genitalklaffen har en inåtböjd och avrundad spets. Aedeagus saknar cornutus, är smal och svagt böjd. Honans genitalier är asymmetriska. Ostium är trattformigt, placerat till vänster sett underifrån. Främre apofyserna är grenade och delvis sammanvuxna med de bakre. Signum består av en i bakre kanten kraftigare sklerotiserad platta.
Utbredning
Länsvis förekomst för svartbräkenmal Observationer i  Sverige för svartbräkenmal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Svartbräkenmal är funnen på åtta platser i Sverige: Bohuslän (Öddö), Dalsland (Bäcke), Västergötland (Halleberg), Småland (More kastell), Gotland (Stora Karlsö), Södermanland (Stora Vika och Ålö) och Uppland (Rådmansö). I Sverige upptäcktes den första gången i Bohuslän, Öddö den 5.VII.1962. I Hallebergs sydsluttning togs den av Jan Jonasson, som också kunde konstatera en förekomst på Stora Karlsö 7–11.VII.1988. Senare påträffades den i Södermanland, Stora Vika den 10.VI.1992 av Göran Palmqvist och i Småland, More kastell den 16.VI.1992 av Peter Koch Schmidt. Ytterligare en population påträffades sedan vid Åkerö dagbrott på Rådmansö i östra Uppland den 28.IV.2002 av Jan-Olov Björklund. Dessutom är den funnen i Dalsland. Den uppträder mycket lokalt och spritt och de olika fyndplatserna ligger på stort avstånd från varandra. Detta kan betyda, att utbytet mellan de olika populationerna idag är obefintligt. I Norge har den rapporterats från sex distrikt i söder upp till inre Möre og Romsdal. Den saknas i Danmark och Finland. I Europa sträcker sig dess utbredning från Spanien i söder till Norge i norr och från England i väster till Rumänien i öster.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Arten är känd från en handfull mycket isolerade klippbrant-lokaler med värdväxten svartbräken (Asplenium ssp.) upp till Rådmansö i Stockholms län. Den för ett undanskymt leverne och är svårletad. Dock är antalet lämpliga habitat begränsade, och många avslutade bergstäkter skuggas igen av uppväxande skog. Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (8-30). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 80 (32-120) km². 72(2005). Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)c(iv)).
Ekologi
Svartbräkenmal förekommer i miljöer med bergssprickor, klippväggar eller rasbranter där det växer svartbräken Asplenium trichomanes, ­gärna på sydvända platser. Fullbildade fjärilar flyger från mitten av juni till mitten av juli – i gryningen och i skymningen. Fjärilen är ganska lätt att skrämma upp från värdväxten. Den nykläckta larven gör en mina i ett blad av svartbräken så att den vita minan ses både från över- och undersidan av bladet. Därefter ­döljer den sig i värdväxtens sporgömmen, där den äter av sporerna. Senare, från slutet av juli till början av ­augusti, tillverkar larven en bärbar säck som den lever i under hösten och sedan övervintrar i. Larvsäcken är väl kamouflerad och sätts fast på undersidan av ett svartbräkenblad, nära en mittnerv. Förpuppningen sker under maj eller början av juni inuti säcken. Utanför Norden har larven även påträffats på andra arter i släktet Asplenium t.ex. hjorttunga A. scolopendrium och mjältbräken A. cetarach, vilka båda är sällsynta växter i Norden.

Arten kan vissa år synas vara försvunnen på grund av torka på lokaler där svartbräken växer i grunda sprickor och helt torkar ut. Men sådana påfrestningar klarar fjärilen uppenbarligen.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Blottad mark
Blottad mark
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· svartbräken
· svartbräken
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Tineidae (äkta malar), Släkte Psychoides, Art Psychoides verhuella Bruand, 1853 - svartbräkenmal Synonymer Lamprosetia verhuellella Stainton, 1854, svartbräkensmal

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Arten är känd från en handfull mycket isolerade klippbrant-lokaler med värdväxten svartbräken (Asplenium ssp.) upp till Rådmansö i Stockholms län. Den för ett undanskymt leverne och är svårletad. Dock är antalet lämpliga habitat begränsade, och många avslutade bergstäkter skuggas igen av uppväxande skog. Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (8-30). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 80 (32-120) km². 72(2005). Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)c(iv)).
Arten är ovanlig och lever i miljöer med lodräta klippor där det växer svartbräken. Larven är först bladminerare för att senare leva i en larvsäck och äta av värdväxtens sporer.

Vingspann 8–12 mm. Huvudet är brunt och har hårlika, nedliggande fjäll på ansiktet och pannan, medan hjässan har två tofsar av hårlika fjäll som pekar inåt. Antennen når drygt till mitten av framvingen. Labialpalpernas första och andra segment är gräddfärgade, medan det yttersta är mörkbrunt, spetsigt och kort. Framvingen är enfärgat mörkbrun med violett glans, som är tydligare hos ­honan. Bakvingen har glesa, mörkt gråbruna fjäll. Fransarna i båda vingparen har ungefär samma färg som vingytan. 

Larven är gulvit med diffus, brun rygglinje och 4–5 mm lång. Huvudet är svart och nackplåten är svart med en ljus mittstrimma. Mellankroppens sidor är ljusare med en diffus, svart punkt på vardera sidan. Larvsäcken är ungefär 4 mm lång och täckt av sporangier och ibland av bladstycken från värdväxten. 

Genitalier: Hos hanen är tegumen bred och uncus har två långa utskott som sitter brett isär. Genitalklaffen har en inåtböjd och avrundad spets. Aedeagus saknar cornutus, är smal och svagt böjd. Honans genitalier är asymmetriska. Ostium är trattformigt, placerat till vänster sett underifrån. Främre apofyserna är grenade och delvis sammanvuxna med de bakre. Signum består av en i bakre kanten kraftigare sklerotiserad platta.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svartbräkenmal

Länsvis förekomst och status för svartbräkenmal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svartbräkenmal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Svartbräkenmal är funnen på åtta platser i Sverige: Bohuslän (Öddö), Dalsland (Bäcke), Västergötland (Halleberg), Småland (More kastell), Gotland (Stora Karlsö), Södermanland (Stora Vika och Ålö) och Uppland (Rådmansö). I Sverige upptäcktes den första gången i Bohuslän, Öddö den 5.VII.1962. I Hallebergs sydsluttning togs den av Jan Jonasson, som också kunde konstatera en förekomst på Stora Karlsö 7–11.VII.1988. Senare påträffades den i Södermanland, Stora Vika den 10.VI.1992 av Göran Palmqvist och i Småland, More kastell den 16.VI.1992 av Peter Koch Schmidt. Ytterligare en population påträffades sedan vid Åkerö dagbrott på Rådmansö i östra Uppland den 28.IV.2002 av Jan-Olov Björklund. Dessutom är den funnen i Dalsland. Den uppträder mycket lokalt och spritt och de olika fyndplatserna ligger på stort avstånd från varandra. Detta kan betyda, att utbytet mellan de olika populationerna idag är obefintligt. I Norge har den rapporterats från sex distrikt i söder upp till inre Möre og Romsdal. Den saknas i Danmark och Finland. I Europa sträcker sig dess utbredning från Spanien i söder till Norge i norr och från England i väster till Rumänien i öster.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Tineoidea  
  • Familj
    Tineidae - äkta malar 
  • Underfamilj
    Teichobiinae  
  • Släkte
    Psychoides  
  • Art
    Psychoides verhuellaBruand, 1853 - svartbräkenmal
    Synonymer
    Lamprosetia verhuellella Stainton, 1854
    svartbräkensmal

Svartbräkenmal förekommer i miljöer med bergssprickor, klippväggar eller rasbranter där det växer svartbräken Asplenium trichomanes, ­gärna på sydvända platser. Fullbildade fjärilar flyger från mitten av juni till mitten av juli – i gryningen och i skymningen. Fjärilen är ganska lätt att skrämma upp från värdväxten. Den nykläckta larven gör en mina i ett blad av svartbräken så att den vita minan ses både från över- och undersidan av bladet. Därefter ­döljer den sig i värdväxtens sporgömmen, där den äter av sporerna. Senare, från slutet av juli till början av ­augusti, tillverkar larven en bärbar säck som den lever i under hösten och sedan övervintrar i. Larvsäcken är väl kamouflerad och sätts fast på undersidan av ett svartbräkenblad, nära en mittnerv. Förpuppningen sker under maj eller början av juni inuti säcken. Utanför Norden har larven även påträffats på andra arter i släktet Asplenium t.ex. hjorttunga A. scolopendrium och mjältbräken A. cetarach, vilka båda är sällsynta växter i Norden.

Arten kan vissa år synas vara försvunnen på grund av torka på lokaler där svartbräken växer i grunda sprickor och helt torkar ut. Men sådana påfrestningar klarar fjärilen uppenbarligen.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö, Blottad mark, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· svartbräken - Asplenium trichomanes (Viktig)
Igenväxning med tät, hög skog framför klippor med svartbräken är ogynnsamt för malen.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Beskuggning av klippformationer, där arten håller till, kan eventuellt åtgärdas och motverkas genom viss frihuggning och röjning.
Namngivning: Psychoides verhuella Bruand, 1853. Mém. Soc. Emul. Doubs (2)3: 109, pl. 2, fig. 82. Synonym: Lamprosetia verhuellella Stainton, 1854.

Etymologi: verhuella = efter den holländske entomologen Q.M.R. Verhuell (1787–1860). 

Uttal: [Psykóides veruélla]

Parenti, U. 2000. A Guide to the Microlepidoptera of Europe. Museo Regionale di Scienze Naturali. Torino. 426 sidor.

Svensson, I. 1989. Anmärkningsvärd fynd av Microlepidoptera i Sverige 1988. – Ent. Tidskr. 110: 103–108.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Åke Bengtsson & Göran Palmqvist 2008 (Kännetecken och Ekologi) och Bengt Å. Bengtsson 2002 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder, Utbredning och tillägg till Ekologi).

 

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Tineoidea  
  • Familj
    Tineidae - äkta malar 
  • Underfamilj
    Teichobiinae  
  • Släkte
    Psychoides  
  • Art
    Psychoides verhuella, Bruand, 1853 - svartbräkenmal
    Synonymer
    Lamprosetia verhuellella Stainton, 1854
    svartbräkensmal
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Åke Bengtsson & Göran Palmqvist 2008 (Kännetecken och Ekologi) och Bengt Å. Bengtsson 2002 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder, Utbredning och tillägg till Ekologi).