Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svartoxe

Organismgrupp Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar Ceruchus chrysomelinus
Svartoxe Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En blanksvart, cirka 17 mm lång skalbagge. Hanens käkar är mycket kraftigt utvecklade, vilket gör att den liknar den nära släktingen ekoxen. Skenbenen är grova och försedda med vassa utskott. Den krumböjda larven är som fullvuxen cirka 20 mm lång och gulvit med en stor, brun huvudkapsel och tre ovanligt välutvecklade benpar.
Utbredning
Länsvis förekomst för svartoxe Observationer i  Sverige för svartoxe
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tidigare utbredd från Skåne till Hälsingland. Sentida fynd föreligger från Blekinge, Småland, Öland, Södermanland, Uppland och Gästrikland. I flertalet av dessa landskap finns svartoxen endast kvar på enstaka, till ytan begränsade lokaler. De flesta lokalerna finns vid nedre Dalälven och i östra Uppland. Närmast i Finland och Baltikum, vidare utbredd från östra Mellaneuropa till Kaukasus. I Ryssland påträffas den ända upp till Komi.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Larvutvecklingen sker i grova lågor med fuktig, starkt brunrötad ved. De flesta fynden är gjorda i granlågor med god markkontakt, men arten är även funnen i lågor av asp, al, ek och tall. Huvudsakligen i skuggiga naturskogar av brandrefugial karaktär och riklig förekomst av grov död ved. Utbredd från Skåne till Hälsingland. Den aktuella utbredningen är starkt fragmenterad. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (50-80). Förekomstarean (AOO) skattas till 240 (200-320) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv)).
Ekologi
Larvutvecklingen sker i gamla, grova lågor med god markkontakt och fuktig, starkt brunrötad ved. Främst i granlågor, men även i lågor av asp, al, ek och tall. Huvudsakligen i skuggiga, brandrefugiala naturskogar med riklig förekomst av grov död ved. Lämpliga lågor är ofta rötade av klibbticka (Fomitopsis pinicola), och har legat i flera decennier. Ofta angrips bara en begränsad del av en låga, men angreppen kan fortgå under en lång följd av år. Lämplig ved är fuktig och lätt att plocka sönder med fingrarna. Samma typ av ved angrips ofta av långhorningen Toxotus cursor som antagligen är en konkurrent till svartoxen. Larvutvecklingen omfattar minst tre år. Förpuppningen sker vanligen i augusti–september och övervintringen sker i veden. Skalbaggarna är aktiva först i skymningen, och kan på försommaren påträffas krypande framme på lågorna. Arten var förr en viktig nedbrytare av gamla döda träd i naturskogar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· alar
· alar
· asp
· asp
· björkar
· björkar
· bok
· bok
· ekar
· ekar
· gran
· gran
· hassel
· hassel
· klibbal
· klibbal
· popplar
· popplar
· tall
· tall
Svampar och lavar
Svampar och lavar
· svampar
· svampar
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Coleoptera (skalbaggar), Familj Lucanidae (ekoxbaggar), Släkte Ceruchus, Art Ceruchus chrysomelinus (Hochenwarth, 1785) - svartoxe Synonymer

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Larvutvecklingen sker i grova lågor med fuktig, starkt brunrötad ved. De flesta fynden är gjorda i granlågor med god markkontakt, men arten är även funnen i lågor av asp, al, ek och tall. Huvudsakligen i skuggiga naturskogar av brandrefugial karaktär och riklig förekomst av grov död ved. Utbredd från Skåne till Hälsingland. Den aktuella utbredningen är starkt fragmenterad. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (50-80). Förekomstarean (AOO) skattas till 240 (200-320) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv)).
Konventioner CITES bilaga C
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning NT (2010)
En blanksvart, cirka 17 mm lång skalbagge. Hanens käkar är mycket kraftigt utvecklade, vilket gör att den liknar den nära släktingen ekoxen. Skenbenen är grova och försedda med vassa utskott. Den krumböjda larven är som fullvuxen cirka 20 mm lång och gulvit med en stor, brun huvudkapsel och tre ovanligt välutvecklade benpar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svartoxe

Länsvis förekomst och status för svartoxe baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svartoxe

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tidigare utbredd från Skåne till Hälsingland. Sentida fynd föreligger från Blekinge, Småland, Öland, Södermanland, Uppland och Gästrikland. I flertalet av dessa landskap finns svartoxen endast kvar på enstaka, till ytan begränsade lokaler. De flesta lokalerna finns vid nedre Dalälven och i östra Uppland. Närmast i Finland och Baltikum, vidare utbredd från östra Mellaneuropa till Kaukasus. I Ryssland påträffas den ända upp till Komi.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Lucanidae - ekoxbaggar 
  • Underfamilj
    Syndesinae  
  • Släkte
    Ceruchus  
  • Art
    Ceruchus chrysomelinus(Hochenwarth, 1785) - svartoxe

Larvutvecklingen sker i gamla, grova lågor med god markkontakt och fuktig, starkt brunrötad ved. Främst i granlågor, men även i lågor av asp, al, ek och tall. Huvudsakligen i skuggiga, brandrefugiala naturskogar med riklig förekomst av grov död ved. Lämpliga lågor är ofta rötade av klibbticka (Fomitopsis pinicola), och har legat i flera decennier. Ofta angrips bara en begränsad del av en låga, men angreppen kan fortgå under en lång följd av år. Lämplig ved är fuktig och lätt att plocka sönder med fingrarna. Samma typ av ved angrips ofta av långhorningen Toxotus cursor som antagligen är en konkurrent till svartoxen. Larvutvecklingen omfattar minst tre år. Förpuppningen sker vanligen i augusti–september och övervintringen sker i veden. Skalbaggarna är aktiva först i skymningen, och kan på försommaren påträffas krypande framme på lågorna. Arten var förr en viktig nedbrytare av gamla döda träd i naturskogar.

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· alar - Alnus (Har betydelse)
· asp - Populus tremula (Har betydelse)
· björkar - Betula (Viktig)
· bok - Fagus sylvatica (Har betydelse)
· ekar - Quercus (Har betydelse)
· gran - Picea abies (Viktig)
· hassel - Corylus avellana (Har betydelse)
· klibbal - Alnus glutinosa (Har betydelse)
· popplar - Populus (Har betydelse)
· tall - Pinus sylvestris (Har betydelse)
Svampar och lavar (Har betydelse)
· svampar - Fungi (Har betydelse)
Dött träd (Viktig)
Arten är bunden till lågor av grova dimensioner i täta naturskogar. Denna miljö förekommer i dagens läge i mycket begränsad omfattning i skogslandskapet. Svartoxlokalerna är ofta samtidigt skyddvärda kryptogambiotoper. Eftersom några av dem fortfarande ligger inom områden som inte är fredade är arten på dessa platser starkt hotad. Även inom flera av de fredade områdena finns svartoxen inom så begränsade delar och/eller i så få lågor per lokal att slumpvisa utdöenden kan befaras. Genom mekaniseringen av skogsbruket löper lågor som sparats i samband med slutavverkningen risken att köras sönder i samband med markberedning, tillvaratagande av träddelar för energiändamål samt maskinell plantering och senare även i samband med gallringar. Den största faran är att glapp i successionen av lämpligt substrat uppstår i framtiden. Genom att stormfällda granar ofta tas tillvara, främst ur skogsskyddssynpunkt, kommer svartoxen att ha ytterst små chanser att överleva i kulturskog i framtiden.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Eftersom svartoxen är mycket svår att gynna via normala hänsynstaganden i skogsbruket bör istället bildande av naturreservat vara det lämpligaste instrumentet att bevara den utanför redan fredade områden. Även inom reservaten bör man sträva efter att förstärka populationen genom att fälla enstaka grova granar för att överbrygga eventuella successionsglapp. I några fall kan nyckelbiotoper fortfarande hysa arten. I så fall bör ett större område avsättas som skyddskappa runt området, och reservatsbildning övervägas. I ett fall där två grova granstockar angripits av svartoxen och sedan hamnat ute på ett hygge i samband med slutavverkning transporterades en del av virket med hjälp av helikopter in i ett närbeläget naturreservat där arten tycktes saknas.

Åtgärdsprogram Fastställt

Baranowski, R. 1975. Några bidrag till kännedomen om skalbaggsfaunan vid nedre Dalälven 1. Ent. Tidskr. 96: 113.

Baranowski, R. 1980. Några bidrag till kännedomen om skalbaggsfaunan vid nedre Dalälven 2. Ent. Tidskr. 101: 40–41.

Ehnström, B. & Waldén, H. H. 1986. Faunavård i skogsbruket – Den lägre faunan. Skogsstyrelsen. sid. 248.

Kronblad, W. 1975. Anteckningar om vedskalbaggar i Småland (Coleoptera). Ent. Tidskr. 96: 64.

Landin, B-O. 1957. Skalbaggar. Lamellicornia. Svensk Insektfauna 9: 43–44.

Leiler, T-E. 1961. Anteckningar om svenska coleopterers utbredning och levnadssätt. Opusc. Ent. 24: 205.

Palm. T. 1940–42. Über die Entwicklung und Lebensweise einiger wenig bekannten Käferarten im Urwaldsgebiete am Fluss Dalälven I-IV. Opusc. Ent. 5–7: 17–21.

Palm, T. 1955. Bidrag till kännedom om svenska skalbaggars biologi och systematik 1–3. Ent. Tidskr. 76: 146–149.

Palm, T. 1959. Die Holz- und Rindenkäfer der süd- und mittelschwedischen Laubbäumen. Opusc. Ent. Suppl. XVI: 303–304.

Palm, T. 1982. Förändringar i den svenska skalbaggsfaunan. Ent. Tidskr. 103: 29.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Ehnström 1995. Rev. Bengt Ehnström 1999.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Lucanidae - ekoxbaggar 
  • Underfamilj
    Syndesinae  
  • Släkte
    Ceruchus  
  • Art
    Ceruchus chrysomelinus, (Hochenwarth, 1785) - svartoxe
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Ehnström 1995. Rev. Bengt Ehnström 1999.