Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svartriddarstekel

Organismgrupp Steklar, Vägsteklar Episyron gallicum
Svartriddarstekel Steklar, Vägsteklar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 8–12 mm, hane 6–9 mm. Något större exemplar förekommer i övriga delar av Europa och skulle även kunna förekomma hos oss. Kroppens grundfärg är svart med vita teckningar. Hos honan har bakkroppen parvisa vita fläckar på ryggplåt 3 och 5, men saknar den centralt placerade fläck nära basen av ryggplåt 6 som finns hos strandriddarstekel Episyron rufipes. På små honor och hos hanar kan fläckarna på ryggplåt 5 vara reducerade eller saknas helt. Honornas framben har på fotsegment 1 tre långa, svarta och något tillplattade grävborst som är jämnt avsmalnande mot spetsen. Ögonens innerkanter har oftast ett smalt vitt streck och även upptill vid ögats bakkant finns ett tunt vitt streck. Den basala skleriten närmast utanför vingplåten saknar alltid vitt märke. De två sista benparen är mörkare än hos övriga riddarvägsteklar. Endast bakskenbenen och fotsegmenten har brandgul färg, medan låren är övervägande mörka. Bakskenbenens utstående styva borst är svarta, vilket aldrig riddarvägstekel Episyron albonotatum har och mycket sällan strandriddarstekel E. rufipes. Bakhuvudets form är hos svartriddarstekel ett mellanting mellan de båda andra arterna. De fjällika håren är hos denna art silverfärgade liksom hos strandriddarstekel E. rufipes.

Ändbukplåtens form är mycket lik korsriddarstekel E. albonotatum. Hanens könsorgan saknar hos släktet riddarvägsteklar Episyron tydliga skillnader mellan arterna. Hanens antenner utgör den säkraste bestämningskaraktären hos svartriddarstekel. Till skillnad från de båda andra arterna är dess yta enkelt utformad och helt odifferentierad både på ovansidan och på undersidan, och ingen tydlig gräns mellan dessa kan ses.
Utbredning
Länsvis förekomst för svartriddarstekel Observationer i  Sverige för svartriddarstekel
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Inga aktuella fynd av svartriddarstekel finns i Norden. Tre bevarade exemplar (2 honor, 1 hane) finns på riksmuseet, insamlade av Peter Wahlberg (1800–1877), alla med lokaluppgift ”Hlm” = Stockholm(-strakten). Dessutom finns en hane, insamlad av Gustaf Hedgren, med etikettdata Uppland, Svartsjö, juni 1920, som ingår i en relativt omfattande bevarad insamling från samma lokal. Det är oklart om lokaluppgiften avser området närmast Svartsjö slott eller ett större område på Mälaröarna, men man kan konstatera att närområdet senare har besökts av entomologer vid många tillfällen utan att arten har återfunnits. Mälaröarna har länge varit kända som ett gynnsamt område med goda förutsättningar för sydliga gaddsteklar. En uppgift om förekomst i Värmland (Wolf 1972) beror på felbestämning.

Svartriddarstekel har sin utbredningstyngdpunkt i Europa i Medelhavsområdet. I zoologiska museet i Köpenhamn finns ett antal exemplar från Italien och Grekland som insamlats av danska entomologer på tidiga entomologiska forskningsresor i dessa trakter. Även idag är den vanlig i hela Medelhavsregionen, inklusive Iberiska halvön. I Turkiet förekommer den på höjder upp till 2400 m ö.h (Özbek m.fl. 2000). Enstaka aktuella fynd i Mellaneuropa finns både från östra Tyskland och från Polen (Wisniowski & Kowalczyk 1998). Enligt Haupt (1930) fanns material från nordöstra Iran (Astarabad, 2000 m ö.h.) och de allra östligaste kända förekomsterna finns i Kazakstan och Kirgizistan (Wolf 1998).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Gamla belägg av denna vägstekel finns från Uppland (Ekerö både 1800-tal och senast 1920). Arten har eftersökt på Mälaröarna under senare tid men utan framgång. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1920.
Ekologi
I Sverige saknas uppgifter om levnadssättet hos svartriddarstekel. Skillnaderna mellan de nordiska arterna i utformningen av hanens antenner kan troligen kopplas till skillnader i reproduktionsbiologin, det är åtminstone den mest närliggande förklaringen till specialiseringen hos de båda andra arterna.

Svartriddarstekel är en sydeuropeisk art som även förekommer mot norr i centraleuropiska bergområden där den tycks vara beroende av extrema klimatlägen med sydbergskaraktär (Schmid-Egger, i brev). I det östtyska låglandet, där arten påträffas på nordliga utpostlokaler, har den tillfälligt noterats i blomrika mindre ler- och sandtäkter och liknande kortvariga miljöer i kulturlandskapet samt i miljöer med extremt lokalklimat som omges av dagbrott i ett industrilandskap (Burger & Sobczyk 2001). Arten besöker blommor av t.ex. vildmorot Daucus carota. Bytet är okänt men honan förser troligen liksom närstående arter sina bon med hjulspindlar (Araneidae).

Det enda daterade svenska fyndet gjordes i juni, men i Mellaneuropa flyger arten från juni till början av september.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· hjulspindlar
· hjulspindlar
· spindlar
· spindlar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Pompilidae (vägsteklar), Släkte Episyron (riddarvägsteklar), Art Episyron gallicum (Tournier, 1889) - svartriddarstekel Synonymer gallisk riddarvägstekel, Pompilus gallicus Tournier, 1889

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Gamla belägg av denna vägstekel finns från Uppland (Ekerö både 1800-tal och senast 1920). Arten har eftersökt på Mälaröarna under senare tid men utan framgång. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1920.
Längd hona 8–12 mm, hane 6–9 mm. Något större exemplar förekommer i övriga delar av Europa och skulle även kunna förekomma hos oss. Kroppens grundfärg är svart med vita teckningar. Hos honan har bakkroppen parvisa vita fläckar på ryggplåt 3 och 5, men saknar den centralt placerade fläck nära basen av ryggplåt 6 som finns hos strandriddarstekel Episyron rufipes. På små honor och hos hanar kan fläckarna på ryggplåt 5 vara reducerade eller saknas helt. Honornas framben har på fotsegment 1 tre långa, svarta och något tillplattade grävborst som är jämnt avsmalnande mot spetsen. Ögonens innerkanter har oftast ett smalt vitt streck och även upptill vid ögats bakkant finns ett tunt vitt streck. Den basala skleriten närmast utanför vingplåten saknar alltid vitt märke. De två sista benparen är mörkare än hos övriga riddarvägsteklar. Endast bakskenbenen och fotsegmenten har brandgul färg, medan låren är övervägande mörka. Bakskenbenens utstående styva borst är svarta, vilket aldrig riddarvägstekel Episyron albonotatum har och mycket sällan strandriddarstekel E. rufipes. Bakhuvudets form är hos svartriddarstekel ett mellanting mellan de båda andra arterna. De fjällika håren är hos denna art silverfärgade liksom hos strandriddarstekel E. rufipes.

Ändbukplåtens form är mycket lik korsriddarstekel E. albonotatum. Hanens könsorgan saknar hos släktet riddarvägsteklar Episyron tydliga skillnader mellan arterna. Hanens antenner utgör den säkraste bestämningskaraktären hos svartriddarstekel. Till skillnad från de båda andra arterna är dess yta enkelt utformad och helt odifferentierad både på ovansidan och på undersidan, och ingen tydlig gräns mellan dessa kan ses.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för svartriddarstekel

Länsvis förekomst och status för svartriddarstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svartriddarstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Inga aktuella fynd av svartriddarstekel finns i Norden. Tre bevarade exemplar (2 honor, 1 hane) finns på riksmuseet, insamlade av Peter Wahlberg (1800–1877), alla med lokaluppgift ”Hlm” = Stockholm(-strakten). Dessutom finns en hane, insamlad av Gustaf Hedgren, med etikettdata Uppland, Svartsjö, juni 1920, som ingår i en relativt omfattande bevarad insamling från samma lokal. Det är oklart om lokaluppgiften avser området närmast Svartsjö slott eller ett större område på Mälaröarna, men man kan konstatera att närområdet senare har besökts av entomologer vid många tillfällen utan att arten har återfunnits. Mälaröarna har länge varit kända som ett gynnsamt område med goda förutsättningar för sydliga gaddsteklar. En uppgift om förekomst i Värmland (Wolf 1972) beror på felbestämning.

Svartriddarstekel har sin utbredningstyngdpunkt i Europa i Medelhavsområdet. I zoologiska museet i Köpenhamn finns ett antal exemplar från Italien och Grekland som insamlats av danska entomologer på tidiga entomologiska forskningsresor i dessa trakter. Även idag är den vanlig i hela Medelhavsregionen, inklusive Iberiska halvön. I Turkiet förekommer den på höjder upp till 2400 m ö.h (Özbek m.fl. 2000). Enstaka aktuella fynd i Mellaneuropa finns både från östra Tyskland och från Polen (Wisniowski & Kowalczyk 1998). Enligt Haupt (1930) fanns material från nordöstra Iran (Astarabad, 2000 m ö.h.) och de allra östligaste kända förekomsterna finns i Kazakstan och Kirgizistan (Wolf 1998).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Pompilidae - vägsteklar 
  • Underfamilj
    Pompilinae  
  • Släkte
    Episyron - riddarvägsteklar 
  • Art
    Episyron gallicum(Tournier, 1889) - svartriddarstekel
    Synonymer
    gallisk riddarvägstekel
    Pompilus gallicus Tournier, 1889

I Sverige saknas uppgifter om levnadssättet hos svartriddarstekel. Skillnaderna mellan de nordiska arterna i utformningen av hanens antenner kan troligen kopplas till skillnader i reproduktionsbiologin, det är åtminstone den mest närliggande förklaringen till specialiseringen hos de båda andra arterna.

Svartriddarstekel är en sydeuropeisk art som även förekommer mot norr i centraleuropiska bergområden där den tycks vara beroende av extrema klimatlägen med sydbergskaraktär (Schmid-Egger, i brev). I det östtyska låglandet, där arten påträffas på nordliga utpostlokaler, har den tillfälligt noterats i blomrika mindre ler- och sandtäkter och liknande kortvariga miljöer i kulturlandskapet samt i miljöer med extremt lokalklimat som omges av dagbrott i ett industrilandskap (Burger & Sobczyk 2001). Arten besöker blommor av t.ex. vildmorot Daucus carota. Bytet är okänt men honan förser troligen liksom närstående arter sina bon med hjulspindlar (Araneidae).

Det enda daterade svenska fyndet gjordes i juni, men i Mellaneuropa flyger arten från juni till början av september.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· hjulspindlar - Araneidae (Viktig)
· spindlar - Araneae (Viktig)
Sannolikt är arten känslig för kylig sommarväderlek i kombination med igenväxning av lämpliga lokaler. Det är osäkert om den någonsin i modern tid haft en fast förekomst i Sverige.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Arten bör eftersökas på den gamla svenska lokalen. Om arten skulle återupptäckas i Sverige är habitatvårdande insatser och skyddsåtgärder för lokalen befogade.
Etymologi: gallicus (lat.) = gallisk, av Gallia, ungefär nuvarande Frankrike + Belgien: här sannolikt = fransk (vilket annars ofta brukar heta francogallicus).

Uttal: [episýron gállikum].

Beaumont, J, de. 1946. Les Pompilides de la Collection H. Tournier. Mitt. Schweiz. Ent. Ges. 20: 161–181.

Oehlke, J & Wolf, H. 1987. Beiträge zur Insekten-Fauna der DDR: Hymenoptera-Pompilidae. Beitr Ent. Berlin 37(2): 279–390.

Priesner, H. 1966. Zur Kenntnis der Gattung Episyron (Hymenoptera, Pompilidae). Boll. Entomol. Bologna 28: 29–55.

Wolf, H. 1972. Nachtrag zum Catalogus Insectorum Sueciae, Hymenoptera: Pompiloidea. Ent Tidskr. 93: 83–87.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven-Åke Berglind 1991. Rev. Sven-Åke Berglind 1999, Johan Abenius 2001 & 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Pompilidae - vägsteklar 
  • Underfamilj
    Pompilinae  
  • Släkte
    Episyron - riddarvägsteklar 
  • Art
    Episyron gallicum, (Tournier, 1889) - svartriddarstekel
    Synonymer
    gallisk riddarvägstekel
    Pompilus gallicus Tournier, 1889
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven-Åke Berglind 1991. Rev. Sven-Åke Berglind 1999, Johan Abenius 2001 & 2013.