Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svarttärna

Organismgrupp Fåglar Chlidonias niger
Svarttärna Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten mörk tärna som snappar insekter på vattenytan eller i luften. I häckningsdräkt utmärks den av svart huvud och kroppsundersida, jämnfärgat mörkgrå ovansida, vit stjärtundersida, mörk näbb och mörka ben. Vingundersidorna är ljusgrå. Unga svarttärnor är vita på delar av huvudet samt på undersidan och kan lätt förväxlas med andra Chlidonias-tärnor.
Utbredning
Länsvis förekomst för svarttärna Observationer i  Sverige för svarttärna
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Svarttärnan har i Sverige en refugieartad förekomst knuten till några få slättsjöar i Götaland och Svealand samt till kärr och småsjöar på Ölands kalkhedar. Kolonierna upplöses och flyttar ofta mellan olika våtmarkslokaler inom en region, varför antalet häckande par kan variera betydligt mellan olika år. Starkt varierande tillgång på häckplatser, föda samt predationsförluster är troligen främsta orsakerna till variationerna. Populationens utveckling i Sverige har följts sedan 1975. Antalet häckande par ökade successivt under hela 1990-talet för att kulminera med 267 par år 2002. För åren 2003-2010 varierade antalet par mellan 185 till 235. Sett i ett längre tidsperspektiv är den svenska stammen stabil - populationen har pendlat mellan 150-300 par i ett halvsekel. De häckande paren som rapporterades 2010 var fördelade på 13 lokaler med totalt 235 par, vilket ligger över medianen för 1992-2009. Skåne: tre lokaler, 31 par. Småland: en lokal, 2 par. Öland: en lokal, 2 par. Östergötland: en lokal, 15 par. Västergötland: en lokal, 61 par. Uppland: en lokal, 80 par. Närke: två lokaler, 6 par. Västmanland: tre lokaler, 38 par. Även om svarttärnan uppvisar en stabil population i landet kan noteras att antalet häckningslokaler är få och att väsentliga delar av det svenska beståndet under senare tid har varit koncentrerade till endast 3-5 av dessa. Svarttärnan finns i Europa och västra Asiens stäppzon. I Nordamerika häckar rasen Ch. n. surinaminensis. Arten har i Europa en spridd men lokal förekomst i våtmarksrika odlingsbygder norrut till Danmark, Sydsverige och sydöstra Finland. Den har under de senaste 100 åren minskat starkt i Sverige och i övriga Väst- och Centraleuropa, huvudsakligen till följd av torrläggning och uppodling av häcknings- och födobiotoper. Beståndet i Västeuropa (exkl. Ryssland) har mer än halverats bara under de senaste 30 åren, kolonierna har blivit mindre, likaså antalet häckningslokaler. Som exempel på detta kan nämnas Danmark där beståndet minskade från cirka 700 par 1950 till 38-51 par 2010. Den europeiska populationen, exkl. Ryssland, beräknades uppgå till minst 33000 par år 2000. De starkaste fästena fanns vid denna tidpunkt i Polen (4000-5000 par), de Baltiska länderna (6000-10000), Vitryssland och Ukraina.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Svarttärna förekommer på ett 15-tal lokaler i Skåne, på Öland, i Västergötland, Östergötland, Närke, Västmanland och Uppland. Arten häckar i glesa småkolonier i vegetationsrika sjöar eller större dammar med tät flytbladsvegetation eller i blöta tuviga starrkärr. Antalet reproduktiva individer skattas till 540 (500-600). Antalet lokalområden i landet skattas till 16. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 60 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Har ökat med 10-30 % de senaste 30 åren men uppvisat ett stabilt bestånd de senaste 10 åren. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Häckar i glesa småkolonier, vanligtvis om cirka 5–50 par, i vegetationsrika sjöar eller större dammar med tät flytbladsvegetation eller i blöta tuviga starrkärr. Boet byggs på flytande växtmaterial, ävjebankar, rotfilt, starrtuvor eller på tät flytbladsvegetation (Nuphar, Nymphaea, Stratiotes). Svarttärnan gynnas av tidiga successionsstadier i våtmarkernas igenväxningsförlopp, t.ex. vid vegetationsdöd och uppflytning av rotfiltar på grund av stora vattenståndsvariationer eller på grund av maskinell vasslåtter och rotorkultivering. Kulturinflytelser på strandvegetationen i form av bete eller slåtter är betydelsefullt genom skapandet och bibehållandet av lågvuxna växtsamhällen med öppna grunda vattenmiljöer med rik insektsfauna. Svarttärnan är födogeneralist och fångar alla slags åtkomliga insekter och deras larver främst knutna till vattenmiljöer. Födan fångas vid vattenytan eller i luften på svalmanér eller plockas från vassvegetationen. Födan utgöres främst av sländor (Agrionidae, Libellula, Ephemeroptera), tvåvingar (Tipulidae, Culex, Chironomus), skalbaggar (Carabus, Donacia) och vattenskinnbaggar (Notonecta, Corixa, Gerris). Även småfisk (2,5–5 cm) som gäddyngel, mört och spigg utgör en betydande del av födan vid äggläggning och senare vid uppfödningen av ungarna. Svärmande myror samt fjärilar och gräshoppor kan ingå i dieten. Svarttärnan gör vid behov flera kilometer långa provianteringsturer från häckplatsen till rikare födobiotoper. Om lämpligt bounderlag finns till hands påbörjar svarttärnan sin äggläggning under senare delen av maj men inte sällan får de vänta tills in i juni. En 3-äggskull läggs. Förlusterna av ägg är ofta så stora som 50–80 % (Tyskland). Omläggningar är vanliga på nya lokaler så sent som början av juli månad. I Tyskland har konstaterats en produktion på 0,5–0,7 juv./par och år. Från Sverige finner vi något lägre siffror och studier från Skåne 1994–1997 visar på 0,44 juv./par och år. Resultat från Tåkern pekar på liknande resultat. Under tolv häckningssäsonger 1978–1996 var produktionen där i genomsnitt 0,39 juv./par och år. Under gynnsamma omständigheter som varmt och torrt väder och avsaknad av predation kan ungproduktionen vara betydligt högre. Under 1996 fick exempelvis svarttärnorna i Hornborgasjön (45 par) ut 1,1 juv./par. Häckar som tvååring. Livslängd cirka 10–15 år. Äldsta kända fågeln blev 19 år. Flyttar i juli/augusti till tropiska Västafrika där de övervintrar vid kuster och flodmynningar. Koncentrationer har noterats utanför Ghanas kust. Stora ansamlingar av den västpalearktiska populationen rastar under förhösten vid Holländska kusten. Uppåt 150000–200000 individer har konstaterats i Ijsselmerområdet och sannolikt kommer de flesta fåglarna från Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Svarttärnan återvänder till Sverige i början av maj.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Sjöar
Sjöar
Vattenyta
Vattenyta
Småvatten
Småvatten
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· näckrosväxter
· näckrosväxter
· starrar
· starrar
· sävsläktet
· sävsläktet
· vass
· vass
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Charadriiformes (vadarfåglar), Familj Laridae (måsfåglar), Släkte Chlidonias (träsktärnor), Art Chlidonias niger (Linnaeus, 1758) - svarttärna Synonymer Sterna nigra Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Svarttärna förekommer på ett 15-tal lokaler i Skåne, på Öland, i Västergötland, Östergötland, Närke, Västmanland och Uppland. Arten häckar i glesa småkolonier i vegetationsrika sjöar eller större dammar med tät flytbladsvegetation eller i blöta tuviga starrkärr. Antalet reproduktiva individer skattas till 540 (500-600). Antalet lokalområden i landet skattas till 16. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 60 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Har ökat med 10-30 % de senaste 30 åren men uppvisat ett stabilt bestånd de senaste 10 åren. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 3150 Naturligt näringsrika sjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
En liten mörk tärna som snappar insekter på vattenytan eller i luften. I häckningsdräkt utmärks den av svart huvud och kroppsundersida, jämnfärgat mörkgrå ovansida, vit stjärtundersida, mörk näbb och mörka ben. Vingundersidorna är ljusgrå. Unga svarttärnor är vita på delar av huvudet samt på undersidan och kan lätt förväxlas med andra Chlidonias-tärnor.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svarttärna

Länsvis förekomst och status för svarttärna baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svarttärna

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Svarttärnan har i Sverige en refugieartad förekomst knuten till några få slättsjöar i Götaland och Svealand samt till kärr och småsjöar på Ölands kalkhedar. Kolonierna upplöses och flyttar ofta mellan olika våtmarkslokaler inom en region, varför antalet häckande par kan variera betydligt mellan olika år. Starkt varierande tillgång på häckplatser, föda samt predationsförluster är troligen främsta orsakerna till variationerna. Populationens utveckling i Sverige har följts sedan 1975. Antalet häckande par ökade successivt under hela 1990-talet för att kulminera med 267 par år 2002. För åren 2003-2010 varierade antalet par mellan 185 till 235. Sett i ett längre tidsperspektiv är den svenska stammen stabil - populationen har pendlat mellan 150-300 par i ett halvsekel. De häckande paren som rapporterades 2010 var fördelade på 13 lokaler med totalt 235 par, vilket ligger över medianen för 1992-2009. Skåne: tre lokaler, 31 par. Småland: en lokal, 2 par. Öland: en lokal, 2 par. Östergötland: en lokal, 15 par. Västergötland: en lokal, 61 par. Uppland: en lokal, 80 par. Närke: två lokaler, 6 par. Västmanland: tre lokaler, 38 par. Även om svarttärnan uppvisar en stabil population i landet kan noteras att antalet häckningslokaler är få och att väsentliga delar av det svenska beståndet under senare tid har varit koncentrerade till endast 3-5 av dessa. Svarttärnan finns i Europa och västra Asiens stäppzon. I Nordamerika häckar rasen Ch. n. surinaminensis. Arten har i Europa en spridd men lokal förekomst i våtmarksrika odlingsbygder norrut till Danmark, Sydsverige och sydöstra Finland. Den har under de senaste 100 åren minskat starkt i Sverige och i övriga Väst- och Centraleuropa, huvudsakligen till följd av torrläggning och uppodling av häcknings- och födobiotoper. Beståndet i Västeuropa (exkl. Ryssland) har mer än halverats bara under de senaste 30 åren, kolonierna har blivit mindre, likaså antalet häckningslokaler. Som exempel på detta kan nämnas Danmark där beståndet minskade från cirka 700 par 1950 till 38-51 par 2010. Den europeiska populationen, exkl. Ryssland, beräknades uppgå till minst 33000 par år 2000. De starkaste fästena fanns vid denna tidpunkt i Polen (4000-5000 par), de Baltiska länderna (6000-10000), Vitryssland och Ukraina.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Lari - måsfåglar 
  • Familj
    Laridae - måsfåglar 
  • Underfamilj
    Sterninae - tärnor 
  • Släkte
    Chlidonias - träsktärnor 
  • Art
    Chlidonias niger(Linnaeus, 1758) - svarttärna
    Synonymer
    Sterna nigra Linnaeus, 1758

Häckar i glesa småkolonier, vanligtvis om cirka 5–50 par, i vegetationsrika sjöar eller större dammar med tät flytbladsvegetation eller i blöta tuviga starrkärr. Boet byggs på flytande växtmaterial, ävjebankar, rotfilt, starrtuvor eller på tät flytbladsvegetation (Nuphar, Nymphaea, Stratiotes). Svarttärnan gynnas av tidiga successionsstadier i våtmarkernas igenväxningsförlopp, t.ex. vid vegetationsdöd och uppflytning av rotfiltar på grund av stora vattenståndsvariationer eller på grund av maskinell vasslåtter och rotorkultivering. Kulturinflytelser på strandvegetationen i form av bete eller slåtter är betydelsefullt genom skapandet och bibehållandet av lågvuxna växtsamhällen med öppna grunda vattenmiljöer med rik insektsfauna. Svarttärnan är födogeneralist och fångar alla slags åtkomliga insekter och deras larver främst knutna till vattenmiljöer. Födan fångas vid vattenytan eller i luften på svalmanér eller plockas från vassvegetationen. Födan utgöres främst av sländor (Agrionidae, Libellula, Ephemeroptera), tvåvingar (Tipulidae, Culex, Chironomus), skalbaggar (Carabus, Donacia) och vattenskinnbaggar (Notonecta, Corixa, Gerris). Även småfisk (2,5–5 cm) som gäddyngel, mört och spigg utgör en betydande del av födan vid äggläggning och senare vid uppfödningen av ungarna. Svärmande myror samt fjärilar och gräshoppor kan ingå i dieten. Svarttärnan gör vid behov flera kilometer långa provianteringsturer från häckplatsen till rikare födobiotoper. Om lämpligt bounderlag finns till hands påbörjar svarttärnan sin äggläggning under senare delen av maj men inte sällan får de vänta tills in i juni. En 3-äggskull läggs. Förlusterna av ägg är ofta så stora som 50–80 % (Tyskland). Omläggningar är vanliga på nya lokaler så sent som början av juli månad. I Tyskland har konstaterats en produktion på 0,5–0,7 juv./par och år. Från Sverige finner vi något lägre siffror och studier från Skåne 1994–1997 visar på 0,44 juv./par och år. Resultat från Tåkern pekar på liknande resultat. Under tolv häckningssäsonger 1978–1996 var produktionen där i genomsnitt 0,39 juv./par och år. Under gynnsamma omständigheter som varmt och torrt väder och avsaknad av predation kan ungproduktionen vara betydligt högre. Under 1996 fick exempelvis svarttärnorna i Hornborgasjön (45 par) ut 1,1 juv./par. Häckar som tvååring. Livslängd cirka 10–15 år. Äldsta kända fågeln blev 19 år. Flyttar i juli/augusti till tropiska Västafrika där de övervintrar vid kuster och flodmynningar. Koncentrationer har noterats utanför Ghanas kust. Stora ansamlingar av den västpalearktiska populationen rastar under förhösten vid Holländska kusten. Uppåt 150000–200000 individer har konstaterats i Ijsselmerområdet och sannolikt kommer de flesta fåglarna från Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Svarttärnan återvänder till Sverige i början av maj.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper, Sjöar, Vattenyta

Biotoper där arten kan förekomma: Småvatten, Sötvattensstrand, Vattenmassa

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Har betydelse)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· näckrosväxter - Nymphaeaceae (Viktig)
· starrar - Carex (Viktig)
· sävsläktet - Schoenoplectus (Viktig)
· vass - Phragmites australis (Viktig)
Arten har missgynnats av omfattande torrläggning och uppodling av grunda slättsjöar och kärrområden sedan mitten av 1800-talet. Fortfarande är förluster av viktiga häcknings- och födobiotoper genom dikning, reglering av vattendrag, sjöar och andra våtmarker, invallningar och uppodling av grunda vattenområden de största hoten mot svarttärnan. Upphörande bete och slåtter har ytterligare missgynnat arten på grund av åtföljande igenväxning av grunda vattenområden med rik insektsfauna. Från Öland, svarttärnans tidigare stamtillhåll i Sverige, verkar arten vara på väg att försvinna p.g.a. igenväxning av häckplatserna och i flera fall har situationen förvärrats genom välmenande men missriktade "restaureringsåtgärder". Vattenståndshöjningar på 10–20 cm under ruvningstiden liksom störningar av människor vid tärnkolonins etablering innebär ofta att häcklokalen överges för något eller några år. Kolonier i tuvområden eller på gungflyn på grunt vatten nära fast mark blir ofta utsatta för predation från fyrfotadjur, t.ex. räv, grävling och mink. Även kråka kan vara en svår predator på ägg. Studier från Litauen visar på ett samband mellan kolonistorlek och antalet förlorade kullar på grund av predation. Kolonier med 5–14 par förlorade drygt 16 % av sina kullar medan kolonier med 25–44 par endast blev av med 2–3 % av kullarna på grund av predation. Konkurrens från skrattmås om lämpliga boplatser kan inte uteslutas på vissa häcklokaler med begränsade arealer av gungflyn. Långsiktiga klimatförändringar mot ett mer maritimt klimat har framförts som en orsak till artens stora tillbakagång i Västeuropa.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
För att bevara och gynna den svaga svenska stammen bör åtgärder främst inriktas på skydd och vård av befintliga och regelbundet utnyttjade häck- och födolokaler samt restaurering av potentiella häckningsbiotoper inom artens nuvarande förekomstområden. Markavvattning i södra Sverige är numera förbjuden och efter ansökan om dispens krävs tillstånd enligt miljöbalken, 11 kap. vattenverksamhet. Tillstånd för markavvattning som berör regelbundet översvämmade mader, blöta kärr eller långgrunda strandzoner vid vattendrag och sjöar i odlingslandskapet inom artens nuvarande förekomstregioner bör inte medges. Biotopvårdande åtgärder i form av bete eller slåtter i grunda vattenområden är mycket angelägna för att bibehålla lämpliga födobiotoper och häckningsplatser. Miljöer som gynnar arten skapas ofta i samband med vasslåtter, rotorkultivering eller bandvagnskörning i vegetationsrika igenväxta strandzoner. De gynnsamma successionsstadierna har dock kort varaktighet, oftast bara 2 till 3 år. I kombination med bete eller slåtter kan det gynnsamma skedet i vegetationsutvecklingen förlängas åtskilliga år. Vegetationsbehandlingar i områden med grunt vatten har gynnat arten i Tåkern samt resulterat i nyetablering i Hornborgasjön. Arten gynnades även under en period i Hammarsjön i samband med slåtter av sjösäv. Utgrävning av igenväxande våtmarker för att skapa "öppna vattenspeglar" har på Öland däremot visat sig ha mycket negativ inverkan på svarttärnan. Svarttärnan kan gynnas i sjöar och våtmarker som saknar naturligt häckningssubstrat genom utplacering av flytande häckningsplattformar täckta med lämpligt växtsubstrat.
Utländska namn – NO: Svartterne, DK: Sortterne, FI: Mustatiira, GB: Black Tern. Svarttärna är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt i AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement). Svarttärnan är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

Alexandersson, H. 1976. Svarttärnan i Skåne 1976 och något om dess tidigare förekomst i landskapet. Anser 15: 255–264.

Alexandersson, H. 1983. Vad har hänt med svarttärnorna på Öland sedan 1975? Calidris 12: 171–184.

Alexandersson, H. 1991. "Blåtärnan" en ölandsfågel på reträtt. Calidris 20: 84–93.

Baggerman, B., Baerends, G.P., Heikens, H.S. & Mook, J.K. 1956. Observations on the behavior of the Black Tern in the breeding area. Ardea 44: 1–71.

Bergman, B.D., Swain, P. & Weller, M.W. 1970. A comparativ study of nesting Forsters and Black tern (Ch. n. surinaminensis). Wilson Bull 82: 435–444.

Berndt, R.K. 1981. Zur Brutbiologie und zum Verhalten der Trauerseeschwalbe am Brutplatz. Corax 8: 266–281.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Bochenski, Z. 1966. Nesting of Common and Black terns. Acto Zool. Cracov 11: 423–446.

Crawford, D.N. 1977. Notes on the feeding of two Chlidonias terns. EMU 77(3): 146–147.

Cuthbert, N.L. 1954. A nesting study of the Black Tern in Michigan. Auk 71: 36–63.

Dunn, E.H. 1979. Nesting biology and development of young in Ontario Canada Black terns (Ch. n. surinaminensis). Can. Field. Nat. 93: 276–281.

Haverschmidt, F. 1933. Gegevens over de versreiding en de getalsterkte van de broedkolonies van de Zwarte Stern in Nederland. Ardea 22: 92–105.

Haverschmidt, F. 1944. De broedduur vand de Zwarte Stern. Ardea 33: 239–240.

Haverschmidt, F. 1974. Hulp voor de Zwarte Stern. Vogeljaar 22: 797–799.

Haverschmidt, F. 1977. Bruthilfe für die Trauerseeschwalbe. Die Vogelwelt 98(1): 27–29.

Haverschmidt, F. 1978. Die Trauerseeschwalbe. Neue Brehm-Bücherei 508. Ziemsen, Wittenberg Lutherstadt.

Lugovo, A.E. 1958. Biocenotic connections of Black terns in the Volga delta. Uchen. Zap. Yakotsk Univ. 1958: 107–117.

Macikunas, A. 1993. Hatching success and replacement clutches of black tern (Chlidonias niger) of the Kaunas sea. Acta Ornithologica Litaunica, Vol. 7/8, s. 107–114.

Nikolskii, I.D. 1977. Sounds in the behavior of the Black terns. Vestn. Mosk. Univ. Ser 16. Biol (4): 83–86.

Olofsson, P. 1995. Projekt svarttärna – en rapport för verksamheten 1994-1995. Anser 34: 265–274.

Olofsson, P. 1997. Projekt svarttärna i Skåne 1992-1997. Meddelande nr 18 från Nedre Helgeåns Fågelstation. Vår fågelvärld, nr 7 1997.

Olson, V. 1941. Svarttärnan. Dess nuvarande förekomst på Öland och i det övriga Sverige. Bygd och Natur (årsbok) 3: 82–86.

Petersen, B. 1976. Der Dümmer. Naturschutzgebiete im Oldenburgerland. Oldenburg.

Petersen, E. 1951. Sortternens udbredelse i Danmark. Dansk Orn. Tidskr. 45: 18–28.

Richardson, F. 1967. Black tern nest and egg moving experiments. Murrelet 48: 52–56.

Schouten, C. 1985. Vijf jaar tellingen van Zwarte Sterns Chlidonias niger in het Ijsselmergebeid. Limosa 58: 124.

Schweitzer, M. 1979. Beiträge zur Biologie der Trauerseeschwalbe. Zool. Inst. Univ. Köln, Examensarbeit.

Spillner, W. 1975. Zur Fortpflanzungsbiologie der Trauerseeschwalbe. Beitr. Vogelkunde 21: 175–215.

Timmerman, A. 1961. Hulp aan Zwarte Stern. De Levende Natuur 64: 234–237.

Tucker, G.M. & Heath M. F. 1994. Birds in Europe - their conservation status. Birdlife International.

Zimmerman, R. 1931. Die Trauerseeschwalbe in der oberlausitzer Niederung. Sitzungber. u. Abh. Naturw. Ges. Isis. Dresden 1930, s. 29–45.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Alexandersson 1988. Rev. Patrik Olofsson 2000, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Charadriiformes - vadarfåglar 
  • Underordning
    Lari - måsfåglar 
  • Familj
    Laridae - måsfåglar 
  • Underfamilj
    Sterninae - tärnor 
  • Släkte
    Chlidonias - träsktärnor 
  • Art
    Chlidonias niger, (Linnaeus, 1758) - svarttärna
    Synonymer
    Sterna nigra Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Alexandersson 1988. Rev. Patrik Olofsson 2000, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.