Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tagglergeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Odynerus reniformis
Tagglergeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 10–12 mm, hane 8–11 mm. Kroppen är övervägande svart med ett smalt, gult tvärband längs bakkanten av bakkroppens ryggplåt 1–5. Det som tydligast skiljer tagglergeting från släktets övriga arter är det tvärställda gula strecket på bakryggen, som alltid finns hos både honor och hanar. Hanen skiljer sig också från andra Odynerus-arter genom det spetsiga och tagglika utskottet på mellanhöfterna och det smala, spetsiga, nedåtriktade utskottet på kinderna.
Utbredning
Länsvis förekomst för tagglergeting Observationer i  Sverige för tagglergeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tagglergeting förekommer i små och geografiskt isolerade populationer främst i östra delen av södra Sverige, från Öland norrut till södra Dalarna samt längs kusten till södra Hälsingland. Arten hade också en västlig utpostlokal i Värmland vid Vänern. Äldre fynd finns även från större delen av södra Sverige och från Medelpad. I Finland förekommer arten i den sydligaste delen, norrut till södra Tavastland och Södra Savolax (Pekkarinen 1988). I Norge finns flera gamla fynd (Erlandsson 1971, Pekkarinen opubl.), men arten har inte påträffats i modern tid och anses nu som försvunnen från landet (Kålås m.fl. 2010). I Danmark finns nya fynd från Östjylland, Fyn, Själland och Bornholm. Under 1800-talet fanns arten även i Sydjylland, men där har den inte återfunnits i modern tid. Det totala utbredningsområdet utgörs av stora delar av Europa och sträcker sig vidare österut till Centralasien (Gusenleitner 1998, Peeters m.fl. 2004).

En tydlig tillbakagång för arten tycks ha skett i Nordeuropa sedan 1970-talet. I Sverige finns helt aktuella fynd endast från Öland, Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland och Värmland, och i de andra nordiska länderna är det endast förekomsterna i Danmark som är bekräftade på senare år.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Tagglergeting har tidigare förekommit från Skåne till Medelpad. Idag har utbredningsområdet krympt, arten behåller små och geografiskt isolerade populationer främst i sydöstra Sverige, från Öland upp till Västmanland och Uppland. Den förekommer i olika typer av solbelysta miljöer i kulturlandskapet, såsom hedar, sandtäkter och väg- och järnvägsbankar. Bon grävs ut av honan gärna i lerhaltig sandmark, ofta i sluttningar eller lodrätta hak. Även äldre husgrunder och väggar i korsvirkeshus är kända som boplatser. Honan tar bladätande vivel-larver (släktet Hypera) och småfjäril-larver som mat till sina egna larver. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (30-120). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 240 (120-480) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Förlust av småskalig variation i kulturlandskapet och i urban miljö är en sannolik förklaring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Tagglergeting förekommer i olika slags solbelysta miljöer i kulturlandskapet såsom hedar och sandtäkter samt väg- och järnvägsbankar. Boet grävs ut av honan med käkarna, gärna i lerhaltig sandmark och ofta i sluttningar eller lodräta rasytor. I det äldre kulturlandskapet användes även husgrunder eller väggar i korsvirkeshus som boplatser. I modern tid har istället boanläggning i rotvältor observerats i Tyskland (van der Smissen 2001). Boets ingång har en murad skorsten som till formen liknar skorstenen hos mörk lergeting Odynerus spinipes men ofta är mer kompakt byggd. Liksom hos mörk lergeting O. spinipes anläggs bona ofta i koloniliknande aggregationer. Som byte tar honan larver av vivlar av släktet Hypera och i Finland även småfjärilar (Blüthgen 1961). Artens aktivitetsperiod varar från slutet av maj till mitten av augusti.

Blombesök har observerats på tjärblomster Viscaria vulgaria (Norén, opubl.); enligt Blüthgen (1961) även blåmunkar Jasione montana, vitklöver Trifolium repens, martornar Eryngium spp. och nejlikor Dianthus spp. Haeseler (1978) uppger även blombesök på strätta Angelica sylvestris och åkertistel Cirsium arvense. Som boparasiter hos tagglergeting har guldsteklarna Chrysis viridula och Pseudospinolia neglecta (Chrysididae) observerats (Peeters m.fl. 2004), enligt Blüthgen (1961) även Chrysis ruddii.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Odynerus (lergetingar), Art Odynerus reniformis (Gmelin, 1790) - tagglergeting Synonymer Vespa reniformis Gmelin, 1790

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Tagglergeting har tidigare förekommit från Skåne till Medelpad. Idag har utbredningsområdet krympt, arten behåller små och geografiskt isolerade populationer främst i sydöstra Sverige, från Öland upp till Västmanland och Uppland. Den förekommer i olika typer av solbelysta miljöer i kulturlandskapet, såsom hedar, sandtäkter och väg- och järnvägsbankar. Bon grävs ut av honan gärna i lerhaltig sandmark, ofta i sluttningar eller lodrätta hak. Även äldre husgrunder och väggar i korsvirkeshus är kända som boplatser. Honan tar bladätande vivel-larver (släktet Hypera) och småfjäril-larver som mat till sina egna larver. Antalet lokalområden i landet skattas till 60 (30-120). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 240 (120-480) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Förlust av småskalig variation i kulturlandskapet och i urban miljö är en sannolik förklaring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Längd hona 10–12 mm, hane 8–11 mm. Kroppen är övervägande svart med ett smalt, gult tvärband längs bakkanten av bakkroppens ryggplåt 1–5. Det som tydligast skiljer tagglergeting från släktets övriga arter är det tvärställda gula strecket på bakryggen, som alltid finns hos både honor och hanar. Hanen skiljer sig också från andra Odynerus-arter genom det spetsiga och tagglika utskottet på mellanhöfterna och det smala, spetsiga, nedåtriktade utskottet på kinderna.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tagglergeting

Länsvis förekomst och status för tagglergeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tagglergeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tagglergeting förekommer i små och geografiskt isolerade populationer främst i östra delen av södra Sverige, från Öland norrut till södra Dalarna samt längs kusten till södra Hälsingland. Arten hade också en västlig utpostlokal i Värmland vid Vänern. Äldre fynd finns även från större delen av södra Sverige och från Medelpad. I Finland förekommer arten i den sydligaste delen, norrut till södra Tavastland och Södra Savolax (Pekkarinen 1988). I Norge finns flera gamla fynd (Erlandsson 1971, Pekkarinen opubl.), men arten har inte påträffats i modern tid och anses nu som försvunnen från landet (Kålås m.fl. 2010). I Danmark finns nya fynd från Östjylland, Fyn, Själland och Bornholm. Under 1800-talet fanns arten även i Sydjylland, men där har den inte återfunnits i modern tid. Det totala utbredningsområdet utgörs av stora delar av Europa och sträcker sig vidare österut till Centralasien (Gusenleitner 1998, Peeters m.fl. 2004).

En tydlig tillbakagång för arten tycks ha skett i Nordeuropa sedan 1970-talet. I Sverige finns helt aktuella fynd endast från Öland, Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland och Värmland, och i de andra nordiska länderna är det endast förekomsterna i Danmark som är bekräftade på senare år.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Odynerus - lergetingar 
  • Undersläkte
    Odynerus (Spinicoxa)  
  • Art
    Odynerus reniformis(Gmelin, 1790) - tagglergeting
    Synonymer
    Vespa reniformis Gmelin, 1790

Tagglergeting förekommer i olika slags solbelysta miljöer i kulturlandskapet såsom hedar och sandtäkter samt väg- och järnvägsbankar. Boet grävs ut av honan med käkarna, gärna i lerhaltig sandmark och ofta i sluttningar eller lodräta rasytor. I det äldre kulturlandskapet användes även husgrunder eller väggar i korsvirkeshus som boplatser. I modern tid har istället boanläggning i rotvältor observerats i Tyskland (van der Smissen 2001). Boets ingång har en murad skorsten som till formen liknar skorstenen hos mörk lergeting Odynerus spinipes men ofta är mer kompakt byggd. Liksom hos mörk lergeting O. spinipes anläggs bona ofta i koloniliknande aggregationer. Som byte tar honan larver av vivlar av släktet Hypera och i Finland även småfjärilar (Blüthgen 1961). Artens aktivitetsperiod varar från slutet av maj till mitten av augusti.

Blombesök har observerats på tjärblomster Viscaria vulgaria (Norén, opubl.); enligt Blüthgen (1961) även blåmunkar Jasione montana, vitklöver Trifolium repens, martornar Eryngium spp. och nejlikor Dianthus spp. Haeseler (1978) uppger även blombesök på strätta Angelica sylvestris och åkertistel Cirsium arvense. Som boparasiter hos tagglergeting har guldsteklarna Chrysis viridula och Pseudospinolia neglecta (Chrysididae) observerats (Peeters m.fl. 2004), enligt Blüthgen (1961) även Chrysis ruddii.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)


Påverkan
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
Etymologi: reniformis = njurlik, njurformig; ren (lat.) = njure; forma (lat.) = form, skepnad.

Uttal: [Odynérus renifórmis].

Abenius, J. 2012. Odynerus reniformis tagglergeting, s. 227 – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Blüthgen, P. 1961. Die Faltenwespen Mitteleuropas (Hymenoptera, Diploptera). – Abhandlungen der Deutschen Akademie der Wissenschaften zu Berlin, Klasse für Chemie, Geologie und Biologie 2: 1–252.

Erlandsson, S. 1971. Catalogus Insectorum Sueciae XIX. Hymenoptera: Aculeata. – Entomologisk Tidskrift 92: 87–94.

Gusenleitner, J. 1998. Bestimmungstabellen mittel- und südeuropäischer Eumeniden (Vespoidea, Hymenoptera). Teil 8: Die Gattungen Odynerus Latreille 1802, Gymnomerus Blüthgen 1938, Paragymnomerus Blüthgen 1938 und Tropidodynerus Blüthgen 1939. – Linzer biologische Beiträge 30: 163–181.

Haeseler, V. 1978. Flugzeit, Blütenbesuch, Verbreitung und Häufigkeit der solitären Faltenwespen im Norddeutschen Tiefland (BRD) (Vespoidea: Eumenidae). – Schriften des Naturwissenschaftlichen Vereins für Schleswig-Holstein 48: 63–131.

Kålås, J.A., Viken, Å., Henriksen, S. & Skjelseth, S. (red.). 2010. Norsk rødliste for arter 2010. Artsdatabanken. Norge.

Peeters, T.M.J., Achterberg van, C., Heitmans, W.R.B., Klein, W.F., Lefeber, V., Loon van , A.J., Mabelis, A.A., Nieuwenhuijsen, H., Reemer, M., Rond de, J., Smit, J. & Velthuis, H.H.W. 2004. De wespen en mieren van Nederland (Hymenoptera: Aculeata). – Nederlandse Fauna 6. Nationaal Natuurhistorisch Museum Naturalis, Leiden, KNNV Uitgeverij, Utrecht & European Invertebrate Survey, Leiden.

Pekkarinen, A. 1988. Species of the genera Odynerus, Gymnomerus, Stenodynerus, Euodynerus and Pterocheilus (Hymenoptera, Eumenidae) in eastern Fennoscandia. – Notulae Entomologicae 68: 135–140.

Smissen van der, J. 2001. Die Wildbienen und Wespen Schleswig-Holsteins. Landesamt für Natur und Umwelt Schleswig-Holstein, Flintbek.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Odynerus - lergetingar 
  • Undersläkte
    Odynerus (Spinicoxa)  
  • Art
    Odynerus reniformis, (Gmelin, 1790) - tagglergeting
    Synonymer
    Vespa reniformis Gmelin, 1790
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.