Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tajgablomfluga

Organismgrupp Tvåvingar, Flugor Sphecomyia vespiformis
Tajgablomfluga Tvåvingar, Flugor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Storleken, de långa svarta antennerna och kroppens gula och svarta färgteckning gör detta till den kanske mest getinglika av alla blomflugor. En mycket sällsynt art som företrädesvis påträffas i samband med blombesök i närheten av äldre aspar med röthål.

Längd 15-18 mm. Huvud långt utdraget nedåt och framåt. Ansikte med antydan till ansiktsbuckla, och med ett brett gult puderband på vardera sidan om den breda, svartglänsande mittstrimman. Huvudets baksida gulpudrad intill ögonen. Antenner långa och mörka, placerade på en utskjutande antennsockel. Första och andra segmentet av samma längd; det andra tillplattat och dubbelt så brett vid spetsen som vid basen. Tredje segmentet mycket kort, endast hälften så långt som brett. Ryggskölden och bakkroppen har svart grundfärg, gles och upprättstående, gulaktig behåring samt getinggula teckningar bestående av mycket tät, gul mikrobehåring (pudring). De mörkare partierna är mer eller mindre glänsande, utom den matta ryggskölden och de något pudrade sterniterna. Ryggskölden har två korta gula längsstrimmor framtill samt två något smalare, ibland otydliga strimmor baktill. På sidorna finns två tydligt åtskilda gula fläckar; en rund och en långsträckt. Framtill på skutellen finns ett tvärband av gul pudring. På hanens bakkropp finns sju tvärband av gul pudring, och honans har ytterligare två på tergit 5. Det främre bandet på respektive tergit är mer eller mindre avbrutet i mitten. På sidorna kan banden ibland vara mer eller mindre förbundna. Även sterniterna har gula teckningar. Vingarna är något gultonade, och svängkolvarna gulaktiga. Benen är övervägande gulaktiga, men den inre delen av låren är mer eller mindre mörk. Larven är inte beskriven, men bör se ut som en tjock, gulvit korv med ”bilringar”.
Arten har tidvis blandats ihop med sin nordamerikanska dubbelgångare Sphecomyia vittata (Wiedemann, 1830). Den amerikanska arten har en gul fläck på pteropleura vilken S. vespiformis saknar.
Utbredning
Länsvis förekomst för tajgablomfluga Observationer i  Sverige för tajgablomfluga
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tajgablomfluga återfanns i Sverige 1998; dels en hane i Västerbotten, dels en hona i Lycksele Lappmark. Endast ett äldre fynd finns, en hona från Jämtland. Möjligen förekommer arten sällsynt både norr och söder om detta område. Det historiska utbredningsområdet i Sverige kan ha omfattat stora delar av Mellansverige, och om grova aspar sparas bör populationen åter kunna växa. I Norge gjordes ett par fynd på 1980-talet runt Hardangervidda. Dessutom finns ett sentida fynd nära gränsen mot Sverige (Rödenestrakten) och ett 1800-talsfynd från Oslo. I Finland har ett 50-tal exemplar påträffats från mitten av 1800-talet fram till åtminstone 1998. I övrigt är arten känd från Estland, Lettland, Litauen och Ryssland. Uppgifterna om fynd från övriga delar av Europa har visat sig vara felaktiga. Världsutbredningen sträcker sig vidare genom Sibirien österut till Stilla havet. Där uppges den inte vara alltför ovanlig. Möjligen förekommer den även i andra länder i före detta Sovjetunionen.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Länge var en hona från Jämtland 1860 det enda svenska exemplaret. 1998 återfanns en hane i Västerbotten nära Umeå och en hona i Lycksele lappmark norr om Lycksele. Ytterligare fynd i Jämtland-Medelpad-Västerbotten under perioden 2009-2013. Utvecklingen sker antagligen i lågor och högstubbar av lövträd, ett minskande substrat i Norrland. Arten är utan tvekan sällsynt men kan ha många lokaler som har förbisetts pga av låg entomologisk aktivitet i Norrlands inland. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (5-25). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 40 (20-100) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Ekologi
Tajgablomfluga förekommer sannolikt i äldre blandskogsbestånd med asp, al och björk där det finns ett stort inslag av döda träd. I Sverige har flugan setts besöka blommor av rönn Sorbus aucuparia och hallon Rubus idaeus, i övriga Norden häckspirea Spirea salicifolia och bockrot Pimpinella saxifraga. I Ryssland uppges den besöka hesperis Hesperis matronalis, och i Sibirien främst berberis Berberis vulgaris. Flugan besöker tydligen utan större åtskillnad de blommande träd, buskar och örter som finns tillgängliga när den kläckts. Flygtiden infaller främst i juni och juli, men i övriga Norden har arten påträffats från maj till början av september. Ett kopulerande par samt flera hanar och honor påträffades vid mitten av 1800-talet i Finland på stammar av asp Populus tremula, av vilka åtminstone en uppges ha varit död. Larven utvecklas troligen i stammar och högstubbar (eventuellt också lågor) av gamla eller döda aspar, alar Alnus spp., björkar Betula spp. och andra lövträd. Mycket talar för att den saknar andningsrör, och utvecklas i relativt torr ved under nedbrytning. Numera finns lämpliga värdträd kanske främst i områden som har varit svåra att utnyttja för skogsbruk; t.ex. vissa raviner, rasbranter och sumpgranskogar. Larvens utveckling är antagligen flerårig.
Arten har även tagits med malaisefälla och gulskålsfälla. Den besöker tydligen utan större åtskillnad de blommor av träd, buskar eller örter som finns tillgängliga när den kläckts. Larven torde utvecklas i kvarstående stammar och/eller eventuellt lågor av gamla eller döda aspar, alar, björkar och andra lövträd, gärna i anslutning till gammal barrskog, exempelvis sumpgranskog.
Landskapstyper
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen, Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Dött träd
Dött träd
Ved och bark
Ved och bark
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Diptera (tvåvingar), Familj Syrphidae (blomflugor), Släkte Sphecomyia (tajgablomflugor), Art Sphecomyia vespiformis (Gorski, 1852) - tajgablomfluga Synonymer getinglik blomfluga

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Länge var en hona från Jämtland 1860 det enda svenska exemplaret. 1998 återfanns en hane i Västerbotten nära Umeå och en hona i Lycksele lappmark norr om Lycksele. Ytterligare fynd i Jämtland-Medelpad-Västerbotten under perioden 2009-2013. Utvecklingen sker antagligen i lågor och högstubbar av lövträd, ett minskande substrat i Norrland. Arten är utan tvekan sällsynt men kan ha många lokaler som har förbisetts pga av låg entomologisk aktivitet i Norrlands inland. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (5-25). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 40 (20-100) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)).
Storleken, de långa svarta antennerna och kroppens gula och svarta färgteckning gör detta till den kanske mest getinglika av alla blomflugor. En mycket sällsynt art som företrädesvis påträffas i samband med blombesök i närheten av äldre aspar med röthål.

Längd 15-18 mm. Huvud långt utdraget nedåt och framåt. Ansikte med antydan till ansiktsbuckla, och med ett brett gult puderband på vardera sidan om den breda, svartglänsande mittstrimman. Huvudets baksida gulpudrad intill ögonen. Antenner långa och mörka, placerade på en utskjutande antennsockel. Första och andra segmentet av samma längd; det andra tillplattat och dubbelt så brett vid spetsen som vid basen. Tredje segmentet mycket kort, endast hälften så långt som brett. Ryggskölden och bakkroppen har svart grundfärg, gles och upprättstående, gulaktig behåring samt getinggula teckningar bestående av mycket tät, gul mikrobehåring (pudring). De mörkare partierna är mer eller mindre glänsande, utom den matta ryggskölden och de något pudrade sterniterna. Ryggskölden har två korta gula längsstrimmor framtill samt två något smalare, ibland otydliga strimmor baktill. På sidorna finns två tydligt åtskilda gula fläckar; en rund och en långsträckt. Framtill på skutellen finns ett tvärband av gul pudring. På hanens bakkropp finns sju tvärband av gul pudring, och honans har ytterligare två på tergit 5. Det främre bandet på respektive tergit är mer eller mindre avbrutet i mitten. På sidorna kan banden ibland vara mer eller mindre förbundna. Även sterniterna har gula teckningar. Vingarna är något gultonade, och svängkolvarna gulaktiga. Benen är övervägande gulaktiga, men den inre delen av låren är mer eller mindre mörk. Larven är inte beskriven, men bör se ut som en tjock, gulvit korv med ”bilringar”.
Arten har tidvis blandats ihop med sin nordamerikanska dubbelgångare Sphecomyia vittata (Wiedemann, 1830). Den amerikanska arten har en gul fläck på pteropleura vilken S. vespiformis saknar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tajgablomfluga

Länsvis förekomst och status för tajgablomfluga baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tajgablomfluga

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tajgablomfluga återfanns i Sverige 1998; dels en hane i Västerbotten, dels en hona i Lycksele Lappmark. Endast ett äldre fynd finns, en hona från Jämtland. Möjligen förekommer arten sällsynt både norr och söder om detta område. Det historiska utbredningsområdet i Sverige kan ha omfattat stora delar av Mellansverige, och om grova aspar sparas bör populationen åter kunna växa. I Norge gjordes ett par fynd på 1980-talet runt Hardangervidda. Dessutom finns ett sentida fynd nära gränsen mot Sverige (Rödenestrakten) och ett 1800-talsfynd från Oslo. I Finland har ett 50-tal exemplar påträffats från mitten av 1800-talet fram till åtminstone 1998. I övrigt är arten känd från Estland, Lettland, Litauen och Ryssland. Uppgifterna om fynd från övriga delar av Europa har visat sig vara felaktiga. Världsutbredningen sträcker sig vidare genom Sibirien österut till Stilla havet. Där uppges den inte vara alltför ovanlig. Möjligen förekommer den även i andra länder i före detta Sovjetunionen.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Syrphoidea  
  • Familj
    Syrphidae - blomflugor 
  • Underfamilj
    Eristalinae  
  • Tribus
    Xylotini  
  • Släkte
    Sphecomyia - tajgablomflugor 
  • Art
    Sphecomyia vespiformis(Gorski, 1852) - tajgablomfluga
    Synonymer
    getinglik blomfluga

Tajgablomfluga förekommer sannolikt i äldre blandskogsbestånd med asp, al och björk där det finns ett stort inslag av döda träd. I Sverige har flugan setts besöka blommor av rönn Sorbus aucuparia och hallon Rubus idaeus, i övriga Norden häckspirea Spirea salicifolia och bockrot Pimpinella saxifraga. I Ryssland uppges den besöka hesperis Hesperis matronalis, och i Sibirien främst berberis Berberis vulgaris. Flugan besöker tydligen utan större åtskillnad de blommande träd, buskar och örter som finns tillgängliga när den kläckts. Flygtiden infaller främst i juni och juli, men i övriga Norden har arten påträffats från maj till början av september. Ett kopulerande par samt flera hanar och honor påträffades vid mitten av 1800-talet i Finland på stammar av asp Populus tremula, av vilka åtminstone en uppges ha varit död. Larven utvecklas troligen i stammar och högstubbar (eventuellt också lågor) av gamla eller döda aspar, alar Alnus spp., björkar Betula spp. och andra lövträd. Mycket talar för att den saknar andningsrör, och utvecklas i relativt torr ved under nedbrytning. Numera finns lämpliga värdträd kanske främst i områden som har varit svåra att utnyttja för skogsbruk; t.ex. vissa raviner, rasbranter och sumpgranskogar. Larvens utveckling är antagligen flerårig.
Arten har även tagits med malaisefälla och gulskålsfälla. Den besöker tydligen utan större åtskillnad de blommor av träd, buskar eller örter som finns tillgängliga när den kläckts. Larven torde utvecklas i kvarstående stammar och/eller eventuellt lågor av gamla eller döda aspar, alar, björkar och andra lövträd, gärna i anslutning till gammal barrskog, exempelvis sumpgranskog.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen, Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Löv-/barrblandskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
Avverkning av äldre sumpskog med lövträd, men även utrensning av äldre och defekta aspar och andra gamla lövträd kan vara ett hot.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Skydda aspar och andra lövträd, även i anslutning till gammal barrskog. Lämna kvar aspar och andra gamla lövträd i samband med slutavverkning.
Namngivning: Sphecomyia vespiformis (Gorski, 1852). Originalbeskrivning: Tyzenhauzia vespiformis. Analecta ad Entomographium Provinviarum Occidentali-Meridionalium Imperii Rossici: 170. Synonym: I äldre litteratur ibland på felaktiga grunder synonymiserad med Sphecomyia vittata Wiedemann, 1830.
Etymologi: vespiformis = getinglik; vespa (lat.) = geting, Vespa är även det vetenskapliga namnet på ett släkte getingar som omfattar bl.a. bålgeting; forma (lat.) = gestalt, form.
Uttal: [Sfekom´yja vespifórmis]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tvåvingar: Blomflugor: Eristalinae & Microdontinae. Diptera: Syrphidae: Eristalinae & Microdontinae. 2009. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Bankowska, R. 1963. Syrphidae. Klucze do Oznaczania Owadow Polski, XXVIII, Diptera. Zeszyt 34: 65–69. Warszawa.

Bartsch, H. 1997. Efterlysta, förbisedda och några andra intressanta norrländska blomflugor (Diptera, Syrphidae). Natur i Norr 16: 69–94. Bartsch, H., Hellqvist, S. & Sörensson, M. 1998. Nya fynd av getinglik blomfluga Sphecomyia vespiformis (Diptera, Syrphidae), tidigare ansedd som utdöd. Natur i Norr 17: 53–60.

Bartsch, H. (opubl.) Register över i Sverige rödlistade blomflugor.

Bartsch, H. (in press). Swedish Catalogue for Hoverflies (Diptera, Syrphidae).

Bonsdorff, E. J. 1861: Finlands tvåvingade insekter, (Diptera): 213-214. Helsingfors.

Gorski, S. B. 1852: Analecta ad Entomographiam Provinciarum Occidentali Meridionalium Imperii Rossici. 1: 170–174, Tab. 1. Berlin.

Kuznetzov, S. Yu. 1993: A checklist of Latvian, Lithuanian and Estonian hover flies (Diptera, Syrphidae). Dipterological Research 4: 35–47.

Nielsen, T. R. 1989: A survey of some Norwegian Hoverfly genera (Diptera: Syrphidae). Stavanger Museum. Årsbok 1989, Årg. 99: 81–100.

Nielsen, T. R. 1999. Check-list and distribution maps of Norwegian Hoverflies, with description of Platycheirus laskai nov. sp. (Diptera, Syrphidae). Norsk Institutt for Naturforskning. Fagrapport 35.Trondheim.

Séguy, E. 1961. Diptères Syrphides de l’Europe occidentale. Paris.

Siebke, H. 1877: Enumeratio Insectorum Norvegicorum. Fasc. IV. (Diptera):50. Christiania (Oslo).

Speight, M.C.D. 1989. The Council of Europe and the Conservation of Diptera. Diptera Digest 2: 3–7.

Speight, M.C.D. 2000. Species accounts of European Syrphidae (Diptera): species of the Atlantic, Continental and Northern Regions. In: Speight, M.C.D., Castella, E., Obrdlik, P. and Ball, S. (eds.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae, vol.20. Syrph the Net publications, Dublin.

Speight, M.C.D. & Castella, E. 2000. Range and Status data for European Syrphidae (Diptera): species of the Atlantic, Continental & Northern Regions. In: Speight, M.C.D., Castella, E., Obrdlik, P. and Ball, S.(eds.) Syrph the Net, the database of European Syrphidae, vol. 21, Syrph the Net publications, Dublin.

Stackelberg, A. A. in Bei - Benko, G. Ya. 1988: Keys to the Insects of the European Part of the USSR, Volume V, Diptera and Siphonaptera, Part II: 147.

Söderman, G. 1999: Diversity of pollinator communities in Eastern Fennoscandia and Eastern Baltics. Finnish Environment Institute publ. 355.

Violovitsh, N. A. 1983: Siberian Syrphidae (Diptera). Transl. Inst. v Tax. Zoöl. Univ. van Amsterdam 43. 228 s. översättning 1986 av Sirfidy Sibiri, Novosibirsk (genom Van der Goot, V. S. & Verlinden, L).

Wahlberg. P. F. 1854. Sphecomyia funnen i Norden. Öfvers. av Kungl. Vet. Akad. Förhand. 11: 1–6.

Wahlgren, E. 1909. Svensk insektsfauna, Diptera, Syrphidae. Ent. Tidskr. 30:1–86.

Weisman, K. E. 1966. Distribution of the Genus Sphecomyia Latreille (Diptera: Syrphidae). Ent. News 77: 50–56.

Zetterstedt, J. W. 1855. Diptera Scandinaviae. XII

Zetterstedt, J. W. 1859. Diptera Scandinaviae. XIII.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Bartsch 2009 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Hans Bartsch 1999. Rev. Hans Bartsch 2001. © ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Syrphoidea  
  • Familj
    Syrphidae - blomflugor 
  • Underfamilj
    Eristalinae  
  • Tribus
    Xylotini  
  • Släkte
    Sphecomyia - tajgablomflugor 
  • Art
    Sphecomyia vespiformis, (Gorski, 1852) - tajgablomfluga
    Synonymer
    getinglik blomfluga
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans Bartsch 2009 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Hans Bartsch 1999. Rev. Hans Bartsch 2001. © ArtDatabanken, SLU 2006 (naturvårdsinformation).