Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tallbarksmal

Organismgrupp Fjärilar, Malar m.fl. Elatobia fuliginosella
Tallbarksmal Fjärilar, Malar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En enfärgad mal, som påträffas på stående, döda tallstammar. Kända inhemska populationer finns bara i östra Svealand och på Gotska Sandön.

Vingspann 12–22 mm. Huvudet har gråbruna, hårlika fjäll. Antennen är kort, otydligt mörk- och ljusringad och når något förbi mitten på framvingen. Labialpalpen är uppåtböjd och har på andra segmentet ett knippe utspärrade, långa, grova och mörkbruna, borst med ljusa spetsar. Mellankropp­en är gråsvart. Framvingen är enfärgat fettglänsande, mörkbrun, men fjällen har svartbrun spets och ljus bas varför vingen kan uppfattas som grovfjällig eller ”orolig”. Hos vissa individer kan en svag, mörk fläck urskiljas på diskfältets tvärribba. Fransarna är enfärg­ade, knappt ljusare än framvingen och har vid basen långa, mörkspetsade fjäll. Bakvingen är förhållandevis lång och tillspetsad, glänsande gråviolett med brun ton. Arten kan utvändigt förmodligen inte skiljas från trollmal Elatobia montelliella

Larven är smutsigt gulvit med rödaktigt huvud och glänsande, svart nackplåt.

Genitalier: Hos hanen har uncus två bakåtriktade, flikformiga utskott med borst i spetsen. Tegumen består av ett membran med kantlister som konvergerar bakåt. Genitalklaffen är nästan rektangulär med en svag insnörpning före den vinkelrätt avskurna yttre delen. Saccus är lång, har parallella sidor och rundad spets. Hos honan är sterigma i princip trapetsformig med ett par rundade lober i bakkanten som skiljs åt av en U- eller V-formig inskärning. Mitt på sterigma finns en skåra som omges av två smala, månskärelika skleriter. Signum har formen av små stift och sitter på kanten av en oregelbunden platta.
Utbredning
Länsvis förekomst för tallbarksmal Observationer i  Sverige för tallbarksmal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tallbarksmal är lokal och mycket sällsynt. Arten hittades i Sverige första gången i Uppland sannolikt under första hälften av ­1900-talet. Där finns den fortafrande på flera lokaler: Fiby urskog, Marma, Sollentuna (Södersätra). Därefter har den också rapporterats från Gotska Sand­ön, Södermanland (Enskede) och Västmanland (några km nordväst om Sala). Ett fynd i Blekinge (Sölvesborg) har förmodligen samband med importerat virke från Frankrike. Den har bara hittats i något större antal under ett par decennier i Sollentuna. Arten saknas i Danmark och har i Norge påträffats på två platser södra Hedmark, Elverum och Norra Opland, Vågå, medan den i Finland har vid utbredning i södra och västra delen norrut till Tornedalen. Utanför Norden räknas den som en sällsynthet, och den är bara känd från ett dussintal euro­peiska länder. Dess världsutbredning är holarktisk, dvs. den finns även i norra Asien, norra Afrika och i Nordamerika.

 
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Endast funnen på ett fåtal, från varandra helt isolerade lokaler i Göta- och Svealand. Biologin hos denna art är dåligt känd, men den är knuten till mycket gamla senvuxna tallar på öppna hällmarker. Troligen lever larven i gamla insektsgångar i och under barken. Flera av fynden har gjorts efter skogsbränder och där tallar skadats vid t. ex. vägbyggen. Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (5-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7800 (1860-15700) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (20-200) km². -2005. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
Ekologi
Man finner tallbarksmal i torra, äldre skogar med döda, stående tallar med delvis lossnad bark. I synnerhet äldre tallskogar på hällmark tycks gynnsamma för arten, liksom brandfält med skadade tallar, där fjärilen får ett gott skydd genom sin mörka färg och larven har tillgång till dött, animaliskt substrat. Fjärilen springer med förkärlek på stammen och gömmer sig under barken vid fara. Den flyger från slutet av juni till början av augusti under varma nätter, då den också kan lockas till ljus. Larven lever i barkgångar på tall Pinus sylvestris, som har gjorts av stekeln Strongylogaster lineata. Där äter larven insektsrester eller annat multnande, organiskt material. Vid uppfödning har larverna observerats attackera och äta andra individer av sin egen art.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· tall
· tall
Svampar och lavar
Svampar och lavar
· tall
· tall
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Tineidae (äkta malar), Släkte Elatobia, Art Elatobia fuliginosella (Lienig & Zeller, 1846) - tallbarksmal Synonymer Tinea fuliginosella Lienig & Zeller, 1846, tallbarkbomal

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Endast funnen på ett fåtal, från varandra helt isolerade lokaler i Göta- och Svealand. Biologin hos denna art är dåligt känd, men den är knuten till mycket gamla senvuxna tallar på öppna hällmarker. Troligen lever larven i gamla insektsgångar i och under barken. Flera av fynden har gjorts efter skogsbränder och där tallar skadats vid t. ex. vägbyggen. Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (5-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 7800 (1860-15700) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (20-200) km². -2005. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
En enfärgad mal, som påträffas på stående, döda tallstammar. Kända inhemska populationer finns bara i östra Svealand och på Gotska Sandön.

Vingspann 12–22 mm. Huvudet har gråbruna, hårlika fjäll. Antennen är kort, otydligt mörk- och ljusringad och når något förbi mitten på framvingen. Labialpalpen är uppåtböjd och har på andra segmentet ett knippe utspärrade, långa, grova och mörkbruna, borst med ljusa spetsar. Mellankropp­en är gråsvart. Framvingen är enfärgat fettglänsande, mörkbrun, men fjällen har svartbrun spets och ljus bas varför vingen kan uppfattas som grovfjällig eller ”orolig”. Hos vissa individer kan en svag, mörk fläck urskiljas på diskfältets tvärribba. Fransarna är enfärg­ade, knappt ljusare än framvingen och har vid basen långa, mörkspetsade fjäll. Bakvingen är förhållandevis lång och tillspetsad, glänsande gråviolett med brun ton. Arten kan utvändigt förmodligen inte skiljas från trollmal Elatobia montelliella

Larven är smutsigt gulvit med rödaktigt huvud och glänsande, svart nackplåt.

Genitalier: Hos hanen har uncus två bakåtriktade, flikformiga utskott med borst i spetsen. Tegumen består av ett membran med kantlister som konvergerar bakåt. Genitalklaffen är nästan rektangulär med en svag insnörpning före den vinkelrätt avskurna yttre delen. Saccus är lång, har parallella sidor och rundad spets. Hos honan är sterigma i princip trapetsformig med ett par rundade lober i bakkanten som skiljs åt av en U- eller V-formig inskärning. Mitt på sterigma finns en skåra som omges av två smala, månskärelika skleriter. Signum har formen av små stift och sitter på kanten av en oregelbunden platta.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tallbarksmal

Länsvis förekomst och status för tallbarksmal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tallbarksmal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tallbarksmal är lokal och mycket sällsynt. Arten hittades i Sverige första gången i Uppland sannolikt under första hälften av ­1900-talet. Där finns den fortafrande på flera lokaler: Fiby urskog, Marma, Sollentuna (Södersätra). Därefter har den också rapporterats från Gotska Sand­ön, Södermanland (Enskede) och Västmanland (några km nordväst om Sala). Ett fynd i Blekinge (Sölvesborg) har förmodligen samband med importerat virke från Frankrike. Den har bara hittats i något större antal under ett par decennier i Sollentuna. Arten saknas i Danmark och har i Norge påträffats på två platser södra Hedmark, Elverum och Norra Opland, Vågå, medan den i Finland har vid utbredning i södra och västra delen norrut till Tornedalen. Utanför Norden räknas den som en sällsynthet, och den är bara känd från ett dussintal euro­peiska länder. Dess världsutbredning är holarktisk, dvs. den finns även i norra Asien, norra Afrika och i Nordamerika.

 
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Tineoidea  
  • Familj
    Tineidae - äkta malar 
  • Underfamilj
    Tineinae  
  • Släkte
    Elatobia  
  • Art
    Elatobia fuliginosella(Lienig & Zeller, 1846) - tallbarksmal
    Synonymer
    Tinea fuliginosella Lienig & Zeller, 1846
    tallbarkbomal

Man finner tallbarksmal i torra, äldre skogar med döda, stående tallar med delvis lossnad bark. I synnerhet äldre tallskogar på hällmark tycks gynnsamma för arten, liksom brandfält med skadade tallar, där fjärilen får ett gott skydd genom sin mörka färg och larven har tillgång till dött, animaliskt substrat. Fjärilen springer med förkärlek på stammen och gömmer sig under barken vid fara. Den flyger från slutet av juni till början av augusti under varma nätter, då den också kan lockas till ljus. Larven lever i barkgångar på tall Pinus sylvestris, som har gjorts av stekeln Strongylogaster lineata. Där äter larven insektsrester eller annat multnande, organiskt material. Vid uppfödning har larverna observerats attackera och äta andra individer av sin egen art.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog, Trädbärande gräsmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
Svampar och lavar (Viktig)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
Borttagande av gamla tallar med bark på stammen och avverkning av äldre tallbestånd är ett uttalat hot mot arten. Den kan ouppmärksammad finnas på platsen och då också försvinna obemärkt.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Äldre bestånd av tall med torrakor i olika tillstånd bör sparas. Skogsbrand tycks påverka arten positivt.
Namngivning: Elatobia fuliginosella (Lienig & Zeller, 1846). Originalbeskrivning: Tinea fuliginosella. Isis, 1846: 273. Svensk synonym: tallbarkbomal.

Etymologi: fuliginosella = den lilla sotfärgade; fuliginosus = sotfärgad, syftar på framvingens färg; diminutivsuffixet -ellus (lat.).

Uttal: [Elatóbia fuliginosélla]

Aarvik, L. 1979. Seven species of Lepidoptera new to Norway. – Fauna Norv. Ser. B, 26: 18–20.

Hannemann, H.-J. 1977. Kleinschmetterlinge oder Microlepidoptera. III. Federmotten (Pterophoridae), Gespinstmotten (Yponomeutide), Echte Motten (Tineidae). – Die Tierwelt Daeutschlands. 63. Teil. Jena.

Svensson, I. 1974. Anmärkningsvärda fynd av Microlepidoptera i Sverige 1973. – Ent. Tidskr. 95: 198–200.

Svensson, I. 1988. Anmärkningsvärda fynd av Microlepidoptera i Sverige 1987. – Ent. Tidskr. 109: 65–70.

Svensson, I. 1999. Anmärkningsvärda fynd av Microlepidoptera i Sverige 1998. – Ent. Tidskr. 120: 23–35.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Åke Bengtsson & Göran Palmqvist 2008 (Kännetecken och Ekologi) och Bengt Å. Bengtsson 2002 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder och Utbredning).

 

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Tineoidea  
  • Familj
    Tineidae - äkta malar 
  • Underfamilj
    Tineinae  
  • Släkte
    Elatobia  
  • Art
    Elatobia fuliginosella, (Lienig & Zeller, 1846) - tallbarksmal
    Synonymer
    Tinea fuliginosella Lienig & Zeller, 1846
    tallbarkbomal
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Åke Bengtsson & Göran Palmqvist 2008 (Kännetecken och Ekologi) och Bengt Å. Bengtsson 2002 (Naturvårdsinformation; Hot och Åtgärder och Utbredning).