Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tallvägstekel

Organismgrupp Steklar, Vägsteklar Dipogon vechti
Tallvägstekel Steklar, Vägsteklar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 8–13 mm, hane 7–10 mm. Kroppen är helt svart hos båda könen, benen är svagt bruna och käkarna ljust gulbruna. Framvingarnas tredje submarginaltvärribba (avgränsar yttre cubitalfält utåt) är rak hos tallvägstekel, medan den är svagt bågböjd hos andra vedvägsteklar. Efterryggen (propodeum) har utstående behåring och ytan är slät med djup, distinkt och oregelbunden punktur (liknar björkvägstekel Dipogon bifasciatus). Antennerna är något kortare än hos björkvägstekeln. Hos honan är segment 3 nästan fyra gånger och hos hanen nästan tre gånger så långt som brett. Hanens antennsegment 4 är trubbigt utvidgat. Munsköldens framkant är (sedd snett underifrån) hos honan utformad som en skarpt avsatt och glänsande konkav tvärfåra. Vingarnas mörkare kontrasterande fält är tydligast hos honan, däremot saknas den runda ljusa fläcken nära vingspetsen som honor av övriga vedvägsteklar har. Hanens analbukplåt (i profil) är nästan rak och det näst yttersta buksegmentet har kraftigare utskjutande sidotänder än hos andra vedvägsteklar.
Utbredning
Länsvis förekomst för tallvägstekel Observationer i  Sverige för tallvägstekel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige finns moderna fynd av tallvägstekel endast från Västerbotten och norrut samt från en isolerad förekomst i sydvästra Hälsingland. Arten är inte känd från Danmark och i Norge finns en bekräftad förekomst i Finnmark. I Finland förekommer arten i den norra delen samt i södra Tavastland. Det finns flera äldre fynd av tallvägstekel från de sydligare delarna av Sverige (Småland, Uppland), Norge (Hedmark) och Finland (Egentliga Finland). Resultatlösa eftersök av arten har bl.a. gjorts i nedre Dalälvsområdet. Ett par aktuella fynd har dock gjorts i Estland (Ösel).
Världsutbredningen sträcker sig från Frankrike, Alperna och Norden genom Centralasien och Ryssland till Kamtjatka och Japan.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Tidigare utbredd i Norrland och Svealand söderut till Småland. Arten är känd i några tiotal aktuella lokaler i Norrland, men tycks ha försvunnit från södra delen av landet. Nytt fynd 2003 i Uppland ändrar utbredningsområdet. Bo anläggs i torrakor mm. i glesa, äldre barrskogsbestånd. Brist på lämpliga gammelskogsbestånd och bosubstrat tros vara den största orsaken till artens tillbakagång. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (25-750). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (100-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Ekologi
I Norden har tallvägstekel framför allt påträffats i äldre tallskogar med gläntor och en rik skalbaggsfauna. Troligen förekommer arten också i strandskogar och andra solbelysta skogskanter. Skalbaggsgångar i solexponerad död ved, främst av tall men även andra trädslag, är i Norden det viktigaste bosubstratet för arten och i övriga Europa uppges den även använda övergivna murade bon av större bin (Verhoeff 1893) och lergetingar (Oehlke & Wolf 1987).
Som byte anger en rad källor säckspindlar (Clubionidae) men det är oklart var denna uppgift har sitt ursprung. Inga observationer av bytesvalet har gjorts i Norden.
I Norden är tallvägstekel aktiv åtminstone från mitten av juni till mitten av augusti.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Dött träd
Dött träd
Levande djur
Levande djur
· spindlar
· spindlar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Pompilidae (vägsteklar), Släkte Dipogon (vedvägsteklar), Art Dipogon vechti Day, 1979 - tallvägstekel Synonymer nordlig vedvägstekel

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Tidigare utbredd i Norrland och Svealand söderut till Småland. Arten är känd i några tiotal aktuella lokaler i Norrland, men tycks ha försvunnit från södra delen av landet. Nytt fynd 2003 i Uppland ändrar utbredningsområdet. Bo anläggs i torrakor mm. i glesa, äldre barrskogsbestånd. Brist på lämpliga gammelskogsbestånd och bosubstrat tros vara den största orsaken till artens tillbakagång. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (25-750). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (100-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Längd hona 8–13 mm, hane 7–10 mm. Kroppen är helt svart hos båda könen, benen är svagt bruna och käkarna ljust gulbruna. Framvingarnas tredje submarginaltvärribba (avgränsar yttre cubitalfält utåt) är rak hos tallvägstekel, medan den är svagt bågböjd hos andra vedvägsteklar. Efterryggen (propodeum) har utstående behåring och ytan är slät med djup, distinkt och oregelbunden punktur (liknar björkvägstekel Dipogon bifasciatus). Antennerna är något kortare än hos björkvägstekeln. Hos honan är segment 3 nästan fyra gånger och hos hanen nästan tre gånger så långt som brett. Hanens antennsegment 4 är trubbigt utvidgat. Munsköldens framkant är (sedd snett underifrån) hos honan utformad som en skarpt avsatt och glänsande konkav tvärfåra. Vingarnas mörkare kontrasterande fält är tydligast hos honan, däremot saknas den runda ljusa fläcken nära vingspetsen som honor av övriga vedvägsteklar har. Hanens analbukplåt (i profil) är nästan rak och det näst yttersta buksegmentet har kraftigare utskjutande sidotänder än hos andra vedvägsteklar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tallvägstekel

Länsvis förekomst och status för tallvägstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tallvägstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige finns moderna fynd av tallvägstekel endast från Västerbotten och norrut samt från en isolerad förekomst i sydvästra Hälsingland. Arten är inte känd från Danmark och i Norge finns en bekräftad förekomst i Finnmark. I Finland förekommer arten i den norra delen samt i södra Tavastland. Det finns flera äldre fynd av tallvägstekel från de sydligare delarna av Sverige (Småland, Uppland), Norge (Hedmark) och Finland (Egentliga Finland). Resultatlösa eftersök av arten har bl.a. gjorts i nedre Dalälvsområdet. Ett par aktuella fynd har dock gjorts i Estland (Ösel).
Världsutbredningen sträcker sig från Frankrike, Alperna och Norden genom Centralasien och Ryssland till Kamtjatka och Japan.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Pompilidae - vägsteklar 
  • Underfamilj
    Pepsinae  
  • Släkte
    Dipogon - vedvägsteklar 
  • Art
    Dipogon vechtiDay, 1979 - tallvägstekel
    Synonymer
    nordlig vedvägstekel

I Norden har tallvägstekel framför allt påträffats i äldre tallskogar med gläntor och en rik skalbaggsfauna. Troligen förekommer arten också i strandskogar och andra solbelysta skogskanter. Skalbaggsgångar i solexponerad död ved, främst av tall men även andra trädslag, är i Norden det viktigaste bosubstratet för arten och i övriga Europa uppges den även använda övergivna murade bon av större bin (Verhoeff 1893) och lergetingar (Oehlke & Wolf 1987).
Som byte anger en rad källor säckspindlar (Clubionidae) men det är oklart var denna uppgift har sitt ursprung. Inga observationer av bytesvalet har gjorts i Norden.
I Norden är tallvägstekel aktiv åtminstone från mitten av juni till mitten av augusti.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· spindlar - Araneae (Viktig)
Slutavverkning av luckiga skogsbestånd med stående död ved av rätt beskaffenhet kan utgöra ett hot mot arten. Minskad brandfrekvens innebär sannolikt ett hot genom att bildandet av lämpliga tallbestånd försvåras, det naturliga återskapandet av torrakor och högstubbar avtar och förekomst av glesa skogstyper med gynnsamt lokalklimat minskar. Täta yngre skogar är förmodligen omöjliga för arten att utnyttja.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Kända förekomstlokaler bör undantas från skogsbruksåtgärder som innebär kontinuitetsbrott av tillgången på död stående ved. Som generell åtgärd bör fritt stående högstubbar av olika trädslag lämnas vid avverkning. Artens biotopkrav bör snarast karaktäriseras närmare.
Etymologi: vechti (lat) = genitiv av den latinska namnformen Vechtus; en hedersbetygelse till den nederländske entomologen Jacobus van der Vecht (1906-1992). Uttal: [dipógon véchti].

Day, M.C. 1979. Nomenclatural studies on the British Pompilidae. Bull. Br. Mus. nat. Hist. (Ent.) 38: 1–26.

Lelej, A.S. 2000. Key to the insects of Russian Far East. – I: P.A. Lehr (red.) Vol. 4(4). Neuropteroidea, Mecoptera, Hymenoptera. Dal’nauka, Pompilidae, sid. 615–624, figs. Vladivostok (på ryska).

Nilsson, G.E. 1992. Nya fynd av gaddsteklar i Sverige. Ent. Tidskr. 113(4): 53–57.

Oehlke, J. & Wolf, H. 1987. Beiträge zur insektenfauna der DDR: Hymenoptera – Pompilidae. – Beitr. Ent., Berlin 37(2):279–390.

Shimizu, A. & Ishikawa, R. 2004. Taxonomic studies on the Pompilidae occurring in Japan north of the Ryukyus: genus Dipogon, subgenus Deuteragenia (Hymenoptera) (Parts 1–3). – Japanese Journal of Entomology New Series 7(4):185–199.

Wisniowski, B. 2009. Spider-hunting wasps (Hymenoptera: Pompilidae) of Poland. Ojców National Park, Kraków.

Wolf, H. 1964. Die nord- und mitteleuropäischen Arten der gattung Dipogon Fox 1897, Untergattung Deuteragenia Sustera 1912 und der Gattung Pompilus Fabricius 1798, Untergattung Arachnospila Kincaid 1900. Opusc. ent. 29: 4–30.

Wolf, H. 1967. Wegwespen (Hym. Pompiloidea) Finnlands. Acta Ent. Fenn. 23: 1–46.

Wolf, H. 1969. Bemerkungen uber schwedische Wegwespen (Hym.Pompiloidea). Opusc ent. 34(1-2): 17–27.

Wolf, H. 1972. Pompilidae, Hymenoptera. Insecta Helvetica Fauna, 5. Zurich. 176 s.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2013

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Pompilidae - vägsteklar 
  • Underfamilj
    Pepsinae  
  • Släkte
    Dipogon - vedvägsteklar 
  • Art
    Dipogon vechti, Day, 1979 - tallvägstekel
    Synonymer
    nordlig vedvägstekel
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2013