Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tjuvmyra

Organismgrupp Steklar, Myror Solenopsis fugax
Tjuvmyra Steklar, Myror

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arbetare: Längd 2–2,5 mm. Tjuvmyrans arbetare är de minsta myrorna i Nordeuropa, och de är uppdelade i två storleksklasser. De små är ljusgula med något mörkare (brunaktig) bakkropp. Hos de stora arbetarna är ofta även huvud och mellankropp mörkare (gulbruna). Kroppen är mycket fint punkterad och glänsande, men glansen döljs något av den särskilt på huvudet täta behåringen. Mellankroppen är nedsänkt där mellanryggen övergår i efterryggen. Ögonen är mycket små och antennerna korta. Det yttersta av de 10 antennsegmenten är mycket stort och bildar tillsammans med det näst yttersta en tydlig klubba, som är lika lång som resten av flagellen. På munskölden löper två parallella längsåsar, som var och en slutar i en spets i framkanten. Efterryggen är jämnt rundad och saknar antydan till ryggtaggar.

Drottning: Längd 6–7 mm. Mycket stor – lika stor som en drottning av rödmyror Myrmica spp. eller grästorvsmyra Tetramorium caespitum – och mörkbrun med något ljusare bakkropp. Käkar, antenner och ben är gulbruna. Liknar arbetaren i fråga om behåringen, glansen och den totala avsaknaden av ryggtaggar. Antennerna har 11 segment men liknar i övrigt arbetarens antenner. Huvudet är bredare och ögonen är mycket större än hos arbetaren.

Hane: Längd 3,5–4 mm. Brunsvart till svart; käkar, antenner och ben något ljusare. Påfallande långhårig. Antenner 12-segmenterade med extremt kort antennskaft (kortare än de två följande segmenten tillsammans) samt ett ganska stort och kulformigt andra segment.
Utbredning
Länsvis förekomst för tjuvmyra Observationer i  Sverige för tjuvmyra
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tjuvmyrans totala utbredning är dåligt känd, eftersom det finns ett antal mycket snarlika arter som är svåra att skilja åt. Norr om Alperna anser man dock att det endast finns en art som förekommer upp till södra England, norra Tyskland och norra Polen. Dessutom är den påträffad i Danmark (nordöstra Själland) och i sydöstra Sverige. För ca 100 år sedan förekom den i Skåne (Lund) samt på Öland och Gotland (Västergarn) men har inte observerats i dessa områden under lång tid. Sentida fynd från Sverige finns endast från Stora och Lilla Karlsö väster om Gotland, där den kan uppträda ganska vanligt. Dessutom har en lokal nyligen uppdagats i östra Skåne.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1+2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Tjuvmyra var tidigare känd från Skåne, Öland och Gotland, men under de senaste 80 åren är den endast belagd från Lilla Karlsö där den är ganska stabil med flera samhällen. Nyligen har dessutom enstaka fynd från östra Skåne och Stora Karlsö rapporterats. Fårbetet på Karlsö är sannolikt gynnsamt för artens fortbestånd. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (200-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 400 (250-14000) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (12-40) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D1+2).
Ekologi
Tjuvmyrans samhällen är mycket individrika med upp till några hundra tusen arbetare och många drottningar. Boet anläggs ofta under stenar på sandig eller stenig och solexponerad, gärna kalkhaltig mark. Tjuvmyra har fått sitt namn för att den stjäl andra myrors avkomma, som den föder upp sina egna larver med. Därför ligger tjuvmyrans bon ofta i nära anslutning till andra myrors bon (i stort sett alla myrarter kan komma i fråga) och är förbundna med dessa genom gångar som är så trånga att endast tjuvmyran kan använda dem. Till tjuvmyrans arsenal av vapen för att genomföra dessa räder hör en effektiv giftgadd, förmågan att utsöndra ett starkt avskräckande ämne och en stor armé av arbetare. Det är emellertid inte alla samhällen som har detta tjuvaktiga levnadssätt. Ibland lever de på normalt myrmanér av andra småkryp samt exkrementer från rotlevande blad- och sköldlöss. Detta gäller särskilt samhällen som även har stora arbetare. Nya samhällen bildas av ensamma drottningar eller genom avknoppning från befintliga bon. Svärmningen sker på dagen i september och början av oktober, men en del vingade könsdjur kan stanna kvar i boet för att övervintra.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· jordmyror
· jordmyror
· myror
· myror
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Formicidae (myror), Släkte Solenopsis (eldmyror), Art Solenopsis fugax (Latreille, 1798) - tjuvmyra Synonymer Formica fugax Latreille, 1798, Diplorhoptrum fugax Mayr, 1855

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1+2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Tjuvmyra var tidigare känd från Skåne, Öland och Gotland, men under de senaste 80 åren är den endast belagd från Lilla Karlsö där den är ganska stabil med flera samhällen. Nyligen har dessutom enstaka fynd från östra Skåne och Stora Karlsö rapporterats. Fårbetet på Karlsö är sannolikt gynnsamt för artens fortbestånd. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (200-5000). Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-10). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 400 (250-14000) km² och förekomstarean (AOO) till 16 (12-40) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D1+2).
Arbetare: Längd 2–2,5 mm. Tjuvmyrans arbetare är de minsta myrorna i Nordeuropa, och de är uppdelade i två storleksklasser. De små är ljusgula med något mörkare (brunaktig) bakkropp. Hos de stora arbetarna är ofta även huvud och mellankropp mörkare (gulbruna). Kroppen är mycket fint punkterad och glänsande, men glansen döljs något av den särskilt på huvudet täta behåringen. Mellankroppen är nedsänkt där mellanryggen övergår i efterryggen. Ögonen är mycket små och antennerna korta. Det yttersta av de 10 antennsegmenten är mycket stort och bildar tillsammans med det näst yttersta en tydlig klubba, som är lika lång som resten av flagellen. På munskölden löper två parallella längsåsar, som var och en slutar i en spets i framkanten. Efterryggen är jämnt rundad och saknar antydan till ryggtaggar.

Drottning: Längd 6–7 mm. Mycket stor – lika stor som en drottning av rödmyror Myrmica spp. eller grästorvsmyra Tetramorium caespitum – och mörkbrun med något ljusare bakkropp. Käkar, antenner och ben är gulbruna. Liknar arbetaren i fråga om behåringen, glansen och den totala avsaknaden av ryggtaggar. Antennerna har 11 segment men liknar i övrigt arbetarens antenner. Huvudet är bredare och ögonen är mycket större än hos arbetaren.

Hane: Längd 3,5–4 mm. Brunsvart till svart; käkar, antenner och ben något ljusare. Påfallande långhårig. Antenner 12-segmenterade med extremt kort antennskaft (kortare än de två följande segmenten tillsammans) samt ett ganska stort och kulformigt andra segment.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tjuvmyra

Länsvis förekomst och status för tjuvmyra baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tjuvmyra

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tjuvmyrans totala utbredning är dåligt känd, eftersom det finns ett antal mycket snarlika arter som är svåra att skilja åt. Norr om Alperna anser man dock att det endast finns en art som förekommer upp till södra England, norra Tyskland och norra Polen. Dessutom är den påträffad i Danmark (nordöstra Själland) och i sydöstra Sverige. För ca 100 år sedan förekom den i Skåne (Lund) samt på Öland och Gotland (Västergarn) men har inte observerats i dessa områden under lång tid. Sentida fynd från Sverige finns endast från Stora och Lilla Karlsö väster om Gotland, där den kan uppträda ganska vanligt. Dessutom har en lokal nyligen uppdagats i östra Skåne.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Formicidae - myror 
  • Underfamilj
    Myrmicinae - ettermyror 
  • Släkte
    Solenopsis - eldmyror 
  • Art
    Solenopsis fugax(Latreille, 1798) - tjuvmyra
    Synonymer
    Formica fugax Latreille, 1798
    Diplorhoptrum fugax Mayr, 1855

Tjuvmyrans samhällen är mycket individrika med upp till några hundra tusen arbetare och många drottningar. Boet anläggs ofta under stenar på sandig eller stenig och solexponerad, gärna kalkhaltig mark. Tjuvmyra har fått sitt namn för att den stjäl andra myrors avkomma, som den föder upp sina egna larver med. Därför ligger tjuvmyrans bon ofta i nära anslutning till andra myrors bon (i stort sett alla myrarter kan komma i fråga) och är förbundna med dessa genom gångar som är så trånga att endast tjuvmyran kan använda dem. Till tjuvmyrans arsenal av vapen för att genomföra dessa räder hör en effektiv giftgadd, förmågan att utsöndra ett starkt avskräckande ämne och en stor armé av arbetare. Det är emellertid inte alla samhällen som har detta tjuvaktiga levnadssätt. Ibland lever de på normalt myrmanér av andra småkryp samt exkrementer från rotlevande blad- och sköldlöss. Detta gäller särskilt samhällen som även har stora arbetare. Nya samhällen bildas av ensamma drottningar eller genom avknoppning från befintliga bon. Svärmningen sker på dagen i september och början av oktober, men en del vingade könsdjur kan stanna kvar i boet för att övervintra.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· jordmyror - Lasius (Viktig)
· myror - Formicidae (Viktig)
Något hot mot denna art är inte känt. Det finns till synes många lämpliga biotoper i de landskap där den tidigare är funnen. Någon brist på ”värdmyror” är det uppenbarligen inte heller.
Möjligen skulle det vara gynnsamt att med får beta inte alltför torr och sandig mark. Alvarmark med ett ordentligt jordlager eller sandstäpp borde till exempel passa bra.
Etymologi: fugax (lat.) = snabb, flyktande, flyktig.
Uttal: [Solenópsis fúgax].

Collingwood, C. A. 1979. The Formicidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark. Fauna ent. Scand. 8:1–174.

Douwes, P. 1995. Sveriges myror. Ent. Tidskr. 116(3):83–99.

Douwes, P. 2012. Solenopsis fugax tjuvmyra, s. 93–94. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Kutter, H. 1977. Hymenoptera-Formicidae. Fauna Insecta Helvetica 6:1–298.

Seifert, B. 1996. Ameisen- beobachten, bestimmen. Naturbuch Verlag, Augsburg.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Per Douwes 2003. Rev. Artur Larsson 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Formicidae - myror 
  • Underfamilj
    Myrmicinae - ettermyror 
  • Släkte
    Solenopsis - eldmyror 
  • Art
    Solenopsis fugax, (Latreille, 1798) - tjuvmyra
    Synonymer
    Formica fugax Latreille, 1798
    Diplorhoptrum fugax Mayr, 1855
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Per Douwes 2003. Rev. Artur Larsson 2016.