Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vårtblommossa

Organismgrupp Mossor Schistidium frisvollianum
Vårtblommossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten bildar upp till 3 cm höga, täta tuvor med brunorange till rödorange färg. Skotten är ofta påtagligt förgrenade. Bladen är triangulära, raka, kölade med en vass spets och upprätta eller tilltryckta mot stammen. Hårudden är bred, platt, tätt vasstandad och nedlöpande, och den har höga papiller. Bladkanten är papillös och brett tillbakaböjd nästan ända till spetsen. Bladskivan är ett cellager tjock och särskilt på undersidan kraftigt papillös. Även nerven har rikligt med höga papiller. Bladcellerna har vågiga, tjocka väggar, och de är kort rektangulära i den övre delen men mer avlångt rektangulära i den nedre. Honbladen är breda och vasspetsade med en platt, bred och nedlöpande hårudd, och bladkanten är tillbakaböjd i övre delen. Kapseln är blekt orange-färgad till gråaktig, kort cylindrisk och bredast vid mynningen. Den är till stor del skymd av honbladen. Kapselns ytceller är oregelbundna - mestadels korta och breda - med tunna väggar. Peristomet är rött med 250-330 µm långa, tätt papillösa, ibland perforerade tänder som är utspärrade till tillbakaböjda. Sporerna är 8-11 µm i diameter med slät till kornig yta.
Vårtblommossa skiljer sig från alla andra blommossor på den platta, breda och kraftigt papillösa hårudden. Särskilt karakteristiska är de höga papillerna vid basen av hårudden. Ett annat typiskt drag är att mossan växer i små, täta och oftast orangefärgade tuvor.
Utbredning
Länsvis förekomst för vårtblommossa Observationer i  Sverige för vårtblommossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten förekommer sällsynt i nordligaste Sverige. Den var 2016 känd från två lokaler i Sverige. Den hittades år 1997 i Norrbottens kustland. Den har sedan även hittats på Pältsa. Den finns sällsynt även i nordligaste Norge och i Finland, och den förekommer på flera platser på Svalbard. I övriga Europa finns den bara i norra Ryssland, och världsutbredningen omfattar även arktiska delar av Asien och Nordamerika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
Vårtblommossa växer på kalkrika bergarter och är endast funnen på ett kalkblock i en myr i Norrbotten 1997. Arten förekommer sällsynt även i norra Finland och Norge. Släktet som arten tillhör reviderades nyligen (Blom 1996) och bättre kunskap behövs för att bedöma statusen för denna art. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Vårtblommossa växer på kalkrika bergarter, främst på torra klippor och block. I sprickor och på lättvittrad, kalkrik sten kan den förekomma mycket rikligt. På den första svenska lokalen växer den på ett solexponerat, friliggande kalkblock i ett kustnära rikkärr. I Norden har den påträffats tillsammans med arter som trådblommossa S. tenerum och fågelgrimmia Grimmia plagiopodia.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Grimmiales, Familj Grimmiaceae, Släkte Schistidium (blommossor), Art Schistidium frisvollianum H.H.Blom - vårtblommossa Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Vårtblommossa växer på kalkrika bergarter och är endast funnen på ett kalkblock i en myr i Norrbotten 1997. Arten förekommer sällsynt även i norra Finland och Norge. Släktet som arten tillhör reviderades nyligen (Blom 1996) och bättre kunskap behövs för att bedöma statusen för denna art. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Arten bildar upp till 3 cm höga, täta tuvor med brunorange till rödorange färg. Skotten är ofta påtagligt förgrenade. Bladen är triangulära, raka, kölade med en vass spets och upprätta eller tilltryckta mot stammen. Hårudden är bred, platt, tätt vasstandad och nedlöpande, och den har höga papiller. Bladkanten är papillös och brett tillbakaböjd nästan ända till spetsen. Bladskivan är ett cellager tjock och särskilt på undersidan kraftigt papillös. Även nerven har rikligt med höga papiller. Bladcellerna har vågiga, tjocka väggar, och de är kort rektangulära i den övre delen men mer avlångt rektangulära i den nedre. Honbladen är breda och vasspetsade med en platt, bred och nedlöpande hårudd, och bladkanten är tillbakaböjd i övre delen. Kapseln är blekt orange-färgad till gråaktig, kort cylindrisk och bredast vid mynningen. Den är till stor del skymd av honbladen. Kapselns ytceller är oregelbundna - mestadels korta och breda - med tunna väggar. Peristomet är rött med 250-330 µm långa, tätt papillösa, ibland perforerade tänder som är utspärrade till tillbakaböjda. Sporerna är 8-11 µm i diameter med slät till kornig yta.
Vårtblommossa skiljer sig från alla andra blommossor på den platta, breda och kraftigt papillösa hårudden. Särskilt karakteristiska är de höga papillerna vid basen av hårudden. Ett annat typiskt drag är att mossan växer i små, täta och oftast orangefärgade tuvor.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vårtblommossa

Länsvis förekomst och status för vårtblommossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vårtblommossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten förekommer sällsynt i nordligaste Sverige. Den var 2016 känd från två lokaler i Sverige. Den hittades år 1997 i Norrbottens kustland. Den har sedan även hittats på Pältsa. Den finns sällsynt även i nordligaste Norge och i Finland, och den förekommer på flera platser på Svalbard. I övriga Europa finns den bara i norra Ryssland, och världsutbredningen omfattar även arktiska delar av Asien och Nordamerika.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Schistidium - blommossor 
  • Art
    Schistidium frisvollianumH.H.Blom - vårtblommossa

Vårtblommossa växer på kalkrika bergarter, främst på torra klippor och block. I sprickor och på lättvittrad, kalkrik sten kan den förekomma mycket rikligt. På den första svenska lokalen växer den på ett solexponerat, friliggande kalkblock i ett kustnära rikkärr. I Norden har den påträffats tillsammans med arter som trådblommossa S. tenerum och fågelgrimmia Grimmia plagiopodia.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Artens sällsynthet innebär att den är känslig för slumpfaktorer. Hotbilden är i övrigt oklar.

Påverkan
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Artens enda kända lokal bör snarast återbesökas. Återfinns den behöver växtplatsen någon form av ändamålsenligt skydd eller övervakning.
Etymologi: frisvollianus = Efter Arne Arnfinn Frisvoll (1944-), norsk bryolog; suffixet -anus (lat.).
Uttal: [Skistídium frisvolliánum]

KEY FACTS The most pronouncedly papillose Swedish Schistidium species. Forms dense, up to 3 cm high, orange-brown to orange-red tufts. Individual shoots often strongly branched. Leaves erect to appressed, straight, keeled, triangular, apex acute. Hyaline point stout, flattened, distinctly decurrent, with high papillae. Lamina densely papillose, especially on the abaxial side. Also nerve with abundant, high papillae. Laminal cells incrassate and sinuose. Shape rectangular, shortly rectangular above. Capsule obloid to shortly cylindrical, widest at mouth, largely hidden by the perichaetial leaves. Colour ranging from greyish to a pale orange. Exothecial cells thin-walled, irregular in shape but predominately short and wide. Peristome red. Teeth 250-330 µm, spreading to revolute, sometimes perforated. Spores 8-11 µm, surface smooth to granulose. - Grows in crevices of dry, soft, calcareous rocks and boulders, occasionally very abundant. The Swedish site is a solitary, sun-exposed limestone boulder in a coastal rich fen.

Blom, H.H. 1996. A revision of the Schistidium apocarpum complex in Norway and Sweden.- Bryophytorum Bibl. 49, 333 pp.

Weibull, H. 2006. Schistidium frisvollianum vårtblommossa s. 172. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 6-23], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2006. Redigerat av Tomas Hallingbäck. Rev. Niklas Lönnell 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Grimmiaceae  
  • Släkte
    Schistidium - blommossor 
  • Art
    Schistidium frisvollianum, H.H.Blom - vårtblommossa
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Henrik Weibull 2006. Redigerat av Tomas Hallingbäck. Rev. Niklas Lönnell 2016.