Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vaktel

Organismgrupp Fåglar Coturnix coturnix
Vaktel Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vakteln är en mycket liten hönsfågel, endast 16–17 cm i kroppslängd. Dräkten är beigebrun med mörkbrun mönstring och med smala, vitaktiga längsstreck på ovansidan och på kroppssidorna. Tuppen är svart på strupen. Påminner om en liten fasan- eller rapphönskyckling, men när den flyger ser den oväntat långvingad ut (flyttfågel!). Vakteln är svår att få syn på – vanligtvis uppmärksammas den enbart på spelet som hörs mest under dygnets mörka timmar. Spellätet, som är hörbart på mycket långa avstånd, består av en vittljudande, rytmisk, snärtigt visslande, trestavig fras (”bytt byll-ytt”) som raskt (en per sek) upprepas 3–8 gånger.
Utbredning
Länsvis förekomst för vaktel Observationer i  Sverige för vaktel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vakteln häckar sällsynt i såväl Sverige som Danmark, Norge och Finland. Arten var sparsam i Sverige på 1700-talet och i början av 1800-talet. Den konstaterade ökningen fr.o.m. 1840-talet har tillskrivits den tilltagande vallodlingen, vilken gav ökad förekomst av goda häckningsbiotoper. Arten uppges ha varit någorlunda allmän i slättbygderna i södra och mellersta Sverige 1860–1890. En stark minskning blev märkbar i Sverige och övriga Europa på 1890-talet. I Sverige skedde sedan inga betydande förändringar förrän under 1980-talet då antalet fynd åter ökade. Vakteln har den senaste 25-årsperioden uppträtt årligen i nästan alla landskap i södra och mellersta Sverige och regelbundet även längs Norrlandskusten. Flertalet vaktlar uppträder i de mer utpräglade jordbruksbygderna, med som regel flest i Uppland (drygt 15 % av fynden 1990–99). Emellertid konstateras spelande vaktlar regelbundet även i mindre jordbruksområden belägna i skogs- och mellanbygder. Antalet spelande tuppar har ökat successivt från drygt 200 till cirka som flest 1800 under perioden 1990–2008. Även i övriga länder runt Östersjön har arten uppvisat en påtaglig ökning under de senaste tioårsperioderna. Av de i Sverige spelande tupparna antas 20–30% häcka, dvs. den effektiva populationsstorleken är f.n. gissningsvis inom intervallet 200–300 par. Det är känt att buruppfödda vaktlar frisläpps eller rymmer (vanligtvis den japanska vakteln C. japonica, tidigare betraktad som en ras av C. coturnix), mest vid träning av jakthundar, men i vilken omfattning detta sker är okänt. En absolut majoritet av de i Sverige spelande vaktlarna torde emellertid vara av naturligt ursprung. Konstaterade häckningar är ovanliga, men mörkertalet är förmodligen stort i detta avseende. I princip är det endast jordbrukare som har möjlighet att stöta på kullar i samband med skördearbetet. Vaktelns utbredningsområde omfattar stora delar av Europa, Afrika och Asien. Gränserna är svåra att ange, bl.a. beroende på att förekomsten varierar starkt mellan åren. I Europa, inklusive Turkiet, anges populationen till minst 2,8 milj. par.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Vaktel förekommer framför allt på de stora slättbygderna i södra och mellersta Sverige, på Öland men även lokalt längs Norrlandskusten upp till Västerbotten. Arten ökar i landet och i flertalet Mellaneuropeiska länder av okända orsaker, möjligen beroende på händelser under flyttning (minskad jakt) och i övervintringsområdet. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (1000-2800). Antalet spelande hanar beräknas till 1000 (600-1400). En viss andel, okänd men troligen förhållandevis stor, utgörs dock av oparade ensamma hanar och antalet honor är därför förmodligen färre än antalet hanar. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2500 km². Populationen är ökande. Antalet spelande hanar har ökat med 25-75 % 2001-2012. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Vaktelns ursprungliga biotoper utgjordes av lågörtängar och grässtäpp. Numera förekommer den i kulturskapade öppna miljöer – åkrar eller ängar (slåtter) med högt fältskikt på torr till frisk jord. I Sverige uppträder den framför allt i slättbygderna, gärna med småkullig terräng. De första vaktlarna anländer redan i början av maj men majoriteten först i början av juni. Åtminstone vissa år tycks även en andra flyttningsvåg komma i juli och tupparna kan spela långt in i augusti. Enligt tyska undersökningar sträcker hönan iväg omedelbart efter det att ungarna blivit flygga. Efter detta mellansträck kan hon åter skrida till häckning. Även årsungarna lär kunna fortplanta sig redan den sommar de kläckts (i fångenskap börjar vaktlar värpa vid 40–50 dagars ålder). De i Tyskland anträffade häckande årsungarna har möjligen kläckts tidigt på våren i Medelhavsländerna och därefter flyttat norrut för att häcka. Omfattningen av detta är okänd. Boet, som är en enkel grop i marken uppkrafsad av hönan, placeras ofta i sädes- eller klöverfält. Lägger 6–12 ägg per kull, stundom fler. I Sverige är de flesta bona funna i juli, men påfallande många så sent som i augusti. Hönan ruvar ensam i 17–21 dygn och trycker mycket hårt på boet. Ungarna är borymmare. De blir flygga efter cirka 19 dagar. Under häckningen och ungarnas uppväxt är insekter den huvudsakliga födan. Under andra årstider är ogräsfrön av betydelse. Vakteln flyttar i slutet av augusti-oktober framför allt till ett smalt bälte söder om Sahara (Sahel), men även i allt större omfattning till nordvästra Afrika.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Galliformes (hönsfåglar), Familj Phasianidae (fasanfåglar), Släkte Coturnix, Art Coturnix coturnix (Linnaeus, 1758) - vaktel Synonymer Tetrao Coturnix Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Vaktel förekommer framför allt på de stora slättbygderna i södra och mellersta Sverige, på Öland men även lokalt längs Norrlandskusten upp till Västerbotten. Arten ökar i landet och i flertalet Mellaneuropeiska länder av okända orsaker, möjligen beroende på händelser under flyttning (minskad jakt) och i övervintringsområdet. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (1000-2800). Antalet spelande hanar beräknas till 1000 (600-1400). En viss andel, okänd men troligen förhållandevis stor, utgörs dock av oparade ensamma hanar och antalet honor är därför förmodligen färre än antalet hanar. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2500 km². Populationen är ökande. Antalet spelande hanar har ökat med 25-75 % 2001-2012. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, Bonnkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Vakteln är en mycket liten hönsfågel, endast 16–17 cm i kroppslängd. Dräkten är beigebrun med mörkbrun mönstring och med smala, vitaktiga längsstreck på ovansidan och på kroppssidorna. Tuppen är svart på strupen. Påminner om en liten fasan- eller rapphönskyckling, men när den flyger ser den oväntat långvingad ut (flyttfågel!). Vakteln är svår att få syn på – vanligtvis uppmärksammas den enbart på spelet som hörs mest under dygnets mörka timmar. Spellätet, som är hörbart på mycket långa avstånd, består av en vittljudande, rytmisk, snärtigt visslande, trestavig fras (”bytt byll-ytt”) som raskt (en per sek) upprepas 3–8 gånger.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vaktel

Länsvis förekomst och status för vaktel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vaktel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vakteln häckar sällsynt i såväl Sverige som Danmark, Norge och Finland. Arten var sparsam i Sverige på 1700-talet och i början av 1800-talet. Den konstaterade ökningen fr.o.m. 1840-talet har tillskrivits den tilltagande vallodlingen, vilken gav ökad förekomst av goda häckningsbiotoper. Arten uppges ha varit någorlunda allmän i slättbygderna i södra och mellersta Sverige 1860–1890. En stark minskning blev märkbar i Sverige och övriga Europa på 1890-talet. I Sverige skedde sedan inga betydande förändringar förrän under 1980-talet då antalet fynd åter ökade. Vakteln har den senaste 25-årsperioden uppträtt årligen i nästan alla landskap i södra och mellersta Sverige och regelbundet även längs Norrlandskusten. Flertalet vaktlar uppträder i de mer utpräglade jordbruksbygderna, med som regel flest i Uppland (drygt 15 % av fynden 1990–99). Emellertid konstateras spelande vaktlar regelbundet även i mindre jordbruksområden belägna i skogs- och mellanbygder. Antalet spelande tuppar har ökat successivt från drygt 200 till cirka som flest 1800 under perioden 1990–2008. Även i övriga länder runt Östersjön har arten uppvisat en påtaglig ökning under de senaste tioårsperioderna. Av de i Sverige spelande tupparna antas 20–30% häcka, dvs. den effektiva populationsstorleken är f.n. gissningsvis inom intervallet 200–300 par. Det är känt att buruppfödda vaktlar frisläpps eller rymmer (vanligtvis den japanska vakteln C. japonica, tidigare betraktad som en ras av C. coturnix), mest vid träning av jakthundar, men i vilken omfattning detta sker är okänt. En absolut majoritet av de i Sverige spelande vaktlarna torde emellertid vara av naturligt ursprung. Konstaterade häckningar är ovanliga, men mörkertalet är förmodligen stort i detta avseende. I princip är det endast jordbrukare som har möjlighet att stöta på kullar i samband med skördearbetet. Vaktelns utbredningsområde omfattar stora delar av Europa, Afrika och Asien. Gränserna är svåra att ange, bl.a. beroende på att förekomsten varierar starkt mellan åren. I Europa, inklusive Turkiet, anges populationen till minst 2,8 milj. par.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Galliformes - hönsfåglar 
  • Familj
    Phasianidae - fasanfåglar 
  • Underfamilj
    Phasianinae  
  • Tribus
    Coturnicini  
  • Släkte
    Coturnix  
  • Art
    Coturnix coturnix(Linnaeus, 1758) - vaktel
    Synonymer
    Tetrao Coturnix Linnaeus, 1758

Vaktelns ursprungliga biotoper utgjordes av lågörtängar och grässtäpp. Numera förekommer den i kulturskapade öppna miljöer – åkrar eller ängar (slåtter) med högt fältskikt på torr till frisk jord. I Sverige uppträder den framför allt i slättbygderna, gärna med småkullig terräng. De första vaktlarna anländer redan i början av maj men majoriteten först i början av juni. Åtminstone vissa år tycks även en andra flyttningsvåg komma i juli och tupparna kan spela långt in i augusti. Enligt tyska undersökningar sträcker hönan iväg omedelbart efter det att ungarna blivit flygga. Efter detta mellansträck kan hon åter skrida till häckning. Även årsungarna lär kunna fortplanta sig redan den sommar de kläckts (i fångenskap börjar vaktlar värpa vid 40–50 dagars ålder). De i Tyskland anträffade häckande årsungarna har möjligen kläckts tidigt på våren i Medelhavsländerna och därefter flyttat norrut för att häcka. Omfattningen av detta är okänd. Boet, som är en enkel grop i marken uppkrafsad av hönan, placeras ofta i sädes- eller klöverfält. Lägger 6–12 ägg per kull, stundom fler. I Sverige är de flesta bona funna i juli, men påfallande många så sent som i augusti. Hönan ruvar ensam i 17–21 dygn och trycker mycket hårt på boet. Ungarna är borymmare. De blir flygga efter cirka 19 dagar. Under häckningen och ungarnas uppväxt är insekter den huvudsakliga födan. Under andra årstider är ogräsfrön av betydelse. Vakteln flyttar i slutet av augusti-oktober framför allt till ett smalt bälte söder om Sahara (Sahel), men även i allt större omfattning till nordvästra Afrika.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Minskningen i slutet av 1800-talet har antagits bero på massfångst av flyttande vaktlar i Sydeuropa och Nordafrika (1920 exporterades drygt 3 milj. vaktlar från Egypten, men fångsten beräknas ha varit 6 milj.!), samt på slåttermaskinens införande inom häckningsområdet. Förmodligen är även växlingar i klimat och väderlek viktiga faktorer. Dagens intensiva jordbruk medför stora svårigheter för vakteln att lyckas med sina häckningar. Ändrade skördetider och ett mekaniserat jordbruk innebär att äggkullar förstörs och att hårt tryckande hönor massakreras till döds. Utarmningen av insektsfauna och örtflora i åkermarken bl.a. som en följd av kemisk ogräsbekämpning, torde innebära starkt reducerade möjligheter för påbörjade häckningar att lyckas. Fångsten i Medelhavsområdet av flyttande vaktlar ingår fortfarande i hotbilden. Utsläpp av buruppfödda japanska vaktlar är ett problem i Frankrike då hybridisering sker med den europeiska vakteln. Detta kan eventuellt vara ett större problem än vad som är känt, även i Sverige.

Påverkan
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Det förefaller vara mycket svårt att finna effektiva och ekonomiskt realistiska åtgärder i syfte att erhålla en för framtiden fast och relativt stabil stam av häckande vaktel i Sverige. Spelande tuppar rör sig ofta över stora ytor och det är mycket svårt att lokalisera ett redes placering. Minskat bruk av kemiska bekämpningsmedel i jordbrukslandskapet är önskvärt (se även faktabladet för rapphöna). Områden med extensivt odlade jordbruksmarker bör bevaras och främjas i största möjliga utsträckning. Vaktelfångsten runt Medelhavet måste minskas genom internationella påtryckningar. Det är enligt jaktförordningen olagligt att släppa ut ej inhemska arter som t.ex. japansk vaktel (Coturnix japonica), och efterlevnaden och kontrollen av detta bör skärpas.
Utländska namn – NO: Vaktel, DK: Vagtel, FI: Viiriäinen, GB: Quail. Vaktel är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter) samt i Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter). Vakteln är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Campbell, W.D. 1952. Some observations on Quail during the breeding season of 1951. Brit. Birds 45: 167–170.

Cramp, S. & Simmons, K.E.L. (red.) 1979. Handbook of the birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palaearctic. Vol.II. Oxford.

Glutz von Blotzheim, U.N., Bauer, K.M. & Bezzel, E. (red.) 1973. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 5. Frankfurt am Main.

Ilicev, V.D. & Flint, V.E. 1989. Handbuch der Vögel der Sowjetunion. Vol IV. Wiesbaden.

Larsson, K. 1968. Förekomsten av vaktel (Coturnix coturnix) och kornknarr (Crex crex) i Närke. Vår Fågelvärld 27: 122–135.

Meise, W. 1954. Über Zucht, Eintritt der Geschlechtsreife, Zwischen- und Weiterzug der Wachtel (C. coturnix).

Vogelwarte 17: 211–215.

Moreau, R.E. 1951. The British status of the Quail and some problems of its biology. Brit. Birds 44: 257–276.

Risberg, L. 1988. Vaktel Coturnix coturnix (L.). I: Andersson, S. (red.). Fåglar i jordbrukslandskapet. Vår Fågelvärld, Supplement No. 12: 167–172.

Stenger, P.B. 1955. Die Wachtel (Coturnix coturnix). Ein Beitrag zu ihrer Lebensgeschichte. Nachr. naturw. Mus. Aschaffenb. 48: 1–23.

Svärdson, G. 1944. Vaktelns (Coturnix coturnix L.) förekomst i Sverige. Vår Fågelvärld 3: 1–32.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Zuckerbrot, Y.D., Safriel, U.N. & Paz, U. 1980. Autumn migration of Quail Coturnix coturnix at the north coast of the Sinai Peninsula. Ibis 122: 1–14.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lennart Risberg 1988. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes - benfiskar 
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Galliformes - hönsfåglar 
  • Familj
    Phasianidae - fasanfåglar 
  • Underfamilj
    Phasianinae  
  • Tribus
    Coturnicini  
  • Släkte
    Coturnix  
  • Art
    Coturnix coturnix, (Linnaeus, 1758) - vaktel
    Synonymer
    Tetrao Coturnix Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lennart Risberg 1988. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.