Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  valksjöpung

Organismgrupp Manteldjur Ascidia callosa
Valksjöpung Manteldjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En ganska stor sjöpung med ofärgad eller blekgul till gråaktig mantel, som hos större individer är broskartad och kraftigt rynkig. Den påminner om plommonsjöpung men har färre muntentakler och förekommer på betydligt mindre djup.

Längd upp till 3 cm (i arktiska vatten upp till 9 cm). Manteln är ofärgad eller blekgul till gråaktig och relativt tunn och slät hos små individer men tjock, bräcklig och broskartad samt kraftigt rynkig hos större individer. Den kan också vara bucklig och knottrig. Sifonerna är korta och lätt uppstickande även i hopdraget tillstånd. Avståndet mellan dem är något mindre än halva kroppslängden. Djuret sitter vanligtvis fästat mot underlaget med vänstra delen av kroppen.
Till det yttre kan denna art vara mycket lik rynksjöpung Ascidia obliqua och plommonsjöpung A. prunum, och det är nödvändigt att studera de inre karaktärerna för att bli helt säker på vilken art det rör sig om.
Inre anatomi: Gälkorgen har upp till 35 (sällan mer än 30) muntentakler. I dess vänstra del finns upp till 23 längsgående blodkärl, medan det finns 25 i den högra delen; totalt alltså mindre än 60 längsgående blodkärl. Antalet gälspringor i varje ”maska” är 10-20. Både primär- och sekundärpapiller finns. Rygglisten har tvärribbor på båda sidorna samt regelbundna, flikiga utskott. Ovariet sitter oftast i direkt anslutning till tarmen på kroppens vänstra sida, men denna karaktär tycks variera mellan olika individer.
Valksjöpung skiljer sig från rynksjöpung Ascidia obliqua genom närvaron av sekundärpapiller mellan primärpapillerna på de inre längsgående blodkärlen. Den än mer snarlika arten plommonsjöpung A. prunum har 40-50 muntentakler (normalt färre än 30 hos valksjöpung).
Utbredning
Länsvis förekomst för valksjöpung Observationer i  Sverige för valksjöpung
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Valksjöpung har en cirkumpolär utbredning på norra halvklotet. Den är vanligare på den nordamerikanska sidan av Atlanten och förekommer mer lokalt på den europeiska sidan. I Sverige finns den från sydvästra Kattegatt till Skagerrak. Den finns vidare norrut till norra Norge och Svalbard, vid Färöarna och Island samt längs Grönlands kuster. Den förekommer också i norra Stilla havet på båda sidor om Berings sund.
I våra vatten är arten känd från södra Kattegatt upp till Bohuslän. Den hittades i Idefjorden under Jägerskiölds inventeringar under 1920- och 30-talen. Inga fynd av arten gjordes under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
En solitär sjöpung med mjuk och slät mantelyta. Djuputbredning från någon meters djup ned till ca 300 m. Lever på hårdbotten, fastsittande på alger, stenar och skal. Artens totala kända utbredning inkluderar Norges kust (inkl Spetsbergen), Färöarna, Island samt Grönland. I våra vatten känd från Södra Kattegatt upp till Bohuslän. Jägerskiöld fann arten uppe i Idefjorden. Inga fynd från Svenska artprojektets marina inventering. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Valksjöpung skiljer sig från de andra arterna i släktet Ascidia genom sitt levnadssätt. Under sommarmånaderna påträffar man embryon som håller på att utvecklas inne i atriet, medan befruktningen hos flertalet av släktets arter sker ute i det omgivande vattnet. Valksjöpung påträffas från tidvattenszonen ned till ca 200 meters djup (dock huvudsakligen på grunt vatten) och sitter ofta på stenar, skal och stjälkar av stora brunalger.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Filtrerare
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· alger
· alger
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Ordning Phlebobranchiata, Familj Ascidiidae (mjukmantlade sjöpungar), Släkte Ascidia, Art Ascidia callosa Stimpson, 1852 - valksjöpung Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation En solitär sjöpung med mjuk och slät mantelyta. Djuputbredning från någon meters djup ned till ca 300 m. Lever på hårdbotten, fastsittande på alger, stenar och skal. Artens totala kända utbredning inkluderar Norges kust (inkl Spetsbergen), Färöarna, Island samt Grönland. I våra vatten känd från Södra Kattegatt upp till Bohuslän. Jägerskiöld fann arten uppe i Idefjorden. Inga fynd från Svenska artprojektets marina inventering. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
En ganska stor sjöpung med ofärgad eller blekgul till gråaktig mantel, som hos större individer är broskartad och kraftigt rynkig. Den påminner om plommonsjöpung men har färre muntentakler och förekommer på betydligt mindre djup.

Längd upp till 3 cm (i arktiska vatten upp till 9 cm). Manteln är ofärgad eller blekgul till gråaktig och relativt tunn och slät hos små individer men tjock, bräcklig och broskartad samt kraftigt rynkig hos större individer. Den kan också vara bucklig och knottrig. Sifonerna är korta och lätt uppstickande även i hopdraget tillstånd. Avståndet mellan dem är något mindre än halva kroppslängden. Djuret sitter vanligtvis fästat mot underlaget med vänstra delen av kroppen.
Till det yttre kan denna art vara mycket lik rynksjöpung Ascidia obliqua och plommonsjöpung A. prunum, och det är nödvändigt att studera de inre karaktärerna för att bli helt säker på vilken art det rör sig om.
Inre anatomi: Gälkorgen har upp till 35 (sällan mer än 30) muntentakler. I dess vänstra del finns upp till 23 längsgående blodkärl, medan det finns 25 i den högra delen; totalt alltså mindre än 60 längsgående blodkärl. Antalet gälspringor i varje ”maska” är 10-20. Både primär- och sekundärpapiller finns. Rygglisten har tvärribbor på båda sidorna samt regelbundna, flikiga utskott. Ovariet sitter oftast i direkt anslutning till tarmen på kroppens vänstra sida, men denna karaktär tycks variera mellan olika individer.
Valksjöpung skiljer sig från rynksjöpung Ascidia obliqua genom närvaron av sekundärpapiller mellan primärpapillerna på de inre längsgående blodkärlen. Den än mer snarlika arten plommonsjöpung A. prunum har 40-50 muntentakler (normalt färre än 30 hos valksjöpung).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för valksjöpung

Länsvis förekomst och status för valksjöpung baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för valksjöpung

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Valksjöpung har en cirkumpolär utbredning på norra halvklotet. Den är vanligare på den nordamerikanska sidan av Atlanten och förekommer mer lokalt på den europeiska sidan. I Sverige finns den från sydvästra Kattegatt till Skagerrak. Den finns vidare norrut till norra Norge och Svalbard, vid Färöarna och Island samt längs Grönlands kuster. Den förekommer också i norra Stilla havet på båda sidor om Berings sund.
I våra vatten är arten känd från södra Kattegatt upp till Bohuslän. Den hittades i Idefjorden under Jägerskiölds inventeringar under 1920- och 30-talen. Inga fynd av arten gjordes under Svenska artprojektets marina inventering 2006-2009.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Tunicata - manteldjur 
  • Organismgrupp
    Ascidiacea - sjöpungar 
  • Ordning
    Phlebobranchiata  
  • Familj
    Ascidiidae - mjukmantlade sjöpungar 
  • Släkte
    Ascidia  
  • Art
    Ascidia callosaStimpson, 1852 - valksjöpung

Valksjöpung skiljer sig från de andra arterna i släktet Ascidia genom sitt levnadssätt. Under sommarmånaderna påträffar man embryon som håller på att utvecklas inne i atriet, medan befruktningen hos flertalet av släktets arter sker ute i det omgivande vattnet. Valksjöpung påträffas från tidvattenszonen ned till ca 200 meters djup (dock huvudsakligen på grunt vatten) och sitter ofta på stenar, skal och stjälkar av stora brunalger.

Ekologisk grupp: Filtrerare

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· alger - Algae (Har betydelse)
Efterlämningar av djur (Har betydelse)
Eftersom valksjöpung är så dåligt känd är det svårt att uttala sig om eventuella hot

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
Då hotbilden inte är klarlagd är det svårt att föreslå några specifika åtgärder. En ökad kunskap om arten, dess ekologi och status i svenska vatten behövs
Namngivning: Ascidia callosa Stimpson, 1852. Proceedings of the Boston Society of Natural History 4: 228.
Etymologi: callosus (lat.) = hårdhudad, valkig.
Uttal: [Assídia kallósa]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Lansettfiskar-broskfiskar. Branchiostomatidae-Chondrichthyes. 2011. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Hansson, H. G. 1998. Sydskandinaviska marina flercelliga evertebrater utgåva 2. Länsstyrelsen Västra Götaland.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Stach & Hans G. Hansson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Tunicata - manteldjur 
  • Organismgrupp
    Ascidiacea - sjöpungar 
  • Ordning
    Phlebobranchiata  
  • Familj
    Ascidiidae - mjukmantlade sjöpungar 
  • Släkte
    Ascidia  
  • Art
    Ascidia callosa, Stimpson, 1852 - valksjöpung
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thomas Stach & Hans G. Hansson 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Anna Karlsson (naturvårdsinformation).