Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vaxgul lavspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Setema cereola
Vaxgul lavspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En ganska liten och bredvingad, matt gul art som hör hemma på moss- och kärrmarker i Nordens boreala delar. Den kan i första hand ­förväxlas med ockragul lavspinnare men särskiljs från denna främst genom att bakvingarna på främre delen saknar mörkgrå skuggning och genom att mellan- och bakkroppen är gråsvarta.

Vingspann hane 26–32 mm, hona 18–23 mm. Antenner svartgrå och trådformiga, hos hanen med parvisa, böjda, tunna och jämförelsevis korta borst och kort, tunn ciliering, hos honan med tydligt kortare borst och glesare och kortare ciliering. Huvudet, halskragen och bakkroppsspetsen är gula, mellan- och bakkroppen mörkgrå. Framvingarna är hos hanen breda med jämförelsevis rak framkant och spetsigt framhörn vilket gör dem jämförelsevis trekantiga. De är matta utan sidenglans, ljust gula och något tunnfjälliga så att framvingeundersidans grå skuggning anas. Undersidan har diffus, grå skuggning utom i den yttre delen, och skuggningen når ofta fram till framkanten. Bakvingarna är något ljusare och har på undersidan en smal, grå skuggning intill framkanten. Honan är tydligt mindre än hanen och har kortare, smalare och ibland också lite mer rundade vingar samt kortare och kraftigare kropp. I fält finns, särskilt för blekare exemplar, en uppenbar förväxlingsrisk med ockragul lavspinnare Eilema lutarellum, som ofta uppträder i samma biotoper och har delvis samma flygtid. Skuggningen på bakvingarna och de mörkare vingundersidorna hos E. lutarellum är då användbara särskiljande karaktärer. Hanen av S. cereola har dessutom bredare, mer trekantiga framvingar än E. lutarellum. Till utseendet påminner S. cereloa annars mest om guldgul lavspinnare Eilema sororculum, som dock har mer rundade framvingar, kraftigare guldgul kropp och mer eller mindre tydlig sidenglans på vingarna. Vingundersidornas skuggning är normalt något mörkare och lite mer distinkt hos E. sororculum. I vila hålls vingarna plant över kroppen som hos
E. sororculum, men de jämförelsevis trekantiga vingarna gör att S. cereola får ett något trekantigt utseende. Setema cereola och E. sororculum har olika utbredning i Norden och kan knappast påträffas tillsammans utom möjligen i södra Finland.
Ägget är jämförelsevis stort, klotformigt med plattad undersida och glänsande mörkrosa. Larven är som fullvuxen ca 18 mm lång. Den är svart och har två tydliga parallella rader av svavelgula fläckar på ryggen. Sidolinjen utgörs av mindre, svavelgula fläckar, och behåringen är ganska kort och mörkgrå. Huvudet är glänsande svart. Larven påminner en del om den hos större borstspinnare Setina irrorella. Puppan är knappt 10 mm och orangebrun–brun.
Genitalier: Hos hanen har genitalklaffarna kraftiga, böjda sacculusutskott, vesican är kort och böjd åt sidan och har tre cornuti. Hos honan är ductus bursae kraftig och corpus bursae kort.
Utbredning
Länsvis förekomst för vaxgul lavspinnare Observationer i  Sverige för vaxgul lavspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vaxgul lavspinnare förekommer på spridda och ofta små lokaler i mellersta och norra Sverige. Som nordligast är den påträffad vid Karmaspackte 550 m ö.h. i Torne lappmark 1974, som sydligast i Värsås, östra Västergötland 2005. Enstaka år kan den lokalt uppträda talrikt. Den är inte påträffad i Danmark. I Norge finns den lokalt och sällsynt i de södra och östra delarna norrut till den övre delen av barrskogsregionen samt i Nordnorge. I Finland finns spridda förekomster framför allt i sydöst, som nordligast i Tervo och Kuopio, Norra Savolax.
Världsutbredningen utgörs av två skilda utbredningsområden, dels i Alperna upp till 3 300 m ö.h., dels ett nordligt område i Skandinavien, Finland, Estland, Karelen i Ryssland och österut, möjligen till Vjatka (en östlig biflod till Volga). Artens boreala utbredningsmönster tyder på att den bör ha större utbredning i tajgabältet än vad som är känt i dagsläget.

Vaxgul lavspinnare upptäcktes vid Kvikkjokk i Lule Lappmark av den tyske naturaliehandlaren Keitel, sannolikt under slutet av 1700-talet. Några år senare påträffades den även i Steiermark, i Österrike, samt i Estland och Finland. Den betraktades då som en av våra sällsyntaste spinnararter. Fram till mitten av 1940-talet var vaxgul lavspinnare endast påträffad i Västmanland, Skultuna 1942–1948, Dalarna, Sundborn, Karlsbyn 1942, Medelpad, Liden 1899, Ångermanland, Kubbe 1890-talet och Nätra, Bjästa 1903, Västerbotten utan lokalangivelse och Lule lappmark, Kvikkjokk och Jokkmokk 1943. Idag har den påträffats i Östergötland, Västergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Västerbotten, Lule lappmark och Torne lappmark. I likhet med flertalet lavätande oäkta spinnararter är populationerna av vaxgul lavspinnare underkastade mycket kraftiga variationer i populationstätheten. Massförekomster av arten hade dock fram till 1960-talet endast noterats vid ett tillfälle vardera i Norge och Finland. Under 1950-talet påträffades enstaka vaxgula lavspinnare med ny sydvästgräns i Västmanland, Skinnskatteberg och Närke, Hidinge. En kraftig ökning av antalet fynd, i för arten mer otypiska miljöer, tog sin början år 1969. Under de följande fem åren påträffades arten på ett tiotal platser spridda över hela Närke och i den sydvästra delen av Västmanland, samtidigt även påträffad i Uppland, Lövstabruk 1970. Ett lokalt massuppträdande där arten ”flög tätt som snöflingor”, upptäcktes redan 1969 i Västmanland, Lindesberg, Yxe. Antalet fjärilar minskade här endast obetydligt under de närmast följande åren, men mer tydligt från mitten av 1970-talet, för att så helt försvinna från 1987. Expansionen i stort fortgick fram till mitten av 1980-talet och den påträffades nu sydligast i Västergötland, Amnehärad 1972, Östergötland, Hävla, Kvarnfallet 1975 och Södermanland, Katrineholm, Sörtorp 1984. Antalet fynd vid Sörtorp indikerar att arten fanns etablerad i ljusfällans närområde. Under 1980-talet har den även påträffats i nordöstra hörnet av Uppland på landskapets högsta punkt och dessutom flerstädes längs nedre Dalälven. I Gästrikland, Hedesunda, Lågbo var arten talrik 1992–1993, men försvunnen 1994 efter en regnig säsong. Den är även påträffad i Gysinge, Mattön 1996 och vid Testeboån 1998. Ett enstaka fynd i Uppland på Rådmansö är möjligen mer långväga migration. Efter 1987 har vaxgula lavspinnaren i det tidigare populationstäta området i Närke och Västmanland endast påträffats mer sparsamt på ett par platser i ett större myrkomplex norr om Fellingsbro fram till 2005–2006 då arten pånytt påträffades i antal i överraskande annorlunda miljöer. Ett par fynd i Södermanland, Malmköping 1991 och i Västergötland, Värsås 2005 talar för att arten har fler oupptäckta förekomster i dessa landskap. Den boreomontana arten har sin sydgräns i Sverige och förekommer i Norge endast i trånga skogklädda dalar i måttlig till mer extrem regnskugga runt Jotunheimsmassivet. Vid Sognfjorden, Lärdal är den påträffad nära havsnivån och i Oppland, Aurdal, Heidal och Böverdalen på mellan 800–1000 m ö. h. Första återfyndet av arten sedan seklets begynnelse gjordes i Oppland, Ringebu, under 1980-talet. En enstaka individ påträffades under 1990-talet i Akershus, Sörum. I Finland var vaxgul lavspinnare redan under 1800-talet påträffad i Satakunta, södra Tavastehus/Etelä-Häme, norra och södra Savonien/Pohjois-Savo och Etelä-Savo, Ladoga Karelen/Laatokan Karjala, Sydkarelen/Etelä-Karjala och i Nyland/Uusimaa. Idag är den nordligast påträffad vid Tervo och Kuopio i Norra Savolax. Arten undviker kustnära områden och var fram till 1960-talet endast påträffad på ett tjugotal platser. Den uppges i Finland vara lokal och mycket oregelbunden i uppträdandet. Världsutbredningen sträcker sig från Norden och Estland till centrala Ryssland samt med en isolerad förekomst i Centraleuropa, från de franska Alperna till norr om Wien i Österrike och med sydgräns i Dolomiterna och Steiermark. Arten är upptagen i Norges rödlista som Sällsynt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(v)c(i,ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Vaxgul lavspinnare förekommer mycket lokalt i kanten på kärrängar och mossmarker omgivna av äldre trädvegetation i Svealand och Norrland. Artens numerär fluktuerar mycket kraftigt mellan olika år och de flesta år uppträder den i lägre numerärer. Fjärilen kan ibland även uppträda långt utanför sina egentliga biotoper, av allt att döma som ett resultat av migrering. Vissa fynd i norra Götaland kan antingen vara från år med rikligt uppträdande eller från små bofasta populationer. Flera tidigare lokaler i södra Svealand har försvunnit på senare år, sannolikt på grund av dikning och igenväxning. Larven lever på sten- eller trädlavar. Antalet reproduktiva individer skattas till 5000 (2500-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 39000 km² och förekomstarean (AOO) till 400 (200-800) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Troligen spelar ett skyddande snötäcke under vintern stor roll för överlevnaden. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i utbredningsområdets storlek, förekomstarean, antalet lokaler eller subpopulationer och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(v)c(i,ii,iii,iv)).
Ekologi
Vaxgul lavspinnare förekommer främst på moss- eller kärrmarker med tall, ris eller buskar. Den finns även i lövträdsrika kärr, gärna med glasbjörk, på igenväxande hyggen, övergivna ängar och åtminstone delvis även i äldre fuktiga och lavrika barrskogar. Den mest typiska miljön är tallbevuxna mossar med mycket skvattram och odon, men arten har i norr också påträffats på gräsmarker och längs fjordar i Nordnorge. Den uppträder ofta tillsammans med t.ex. grågul hinnvinge Thumatha senex, ockragul lavspinnare Eilema lutarellum och vitpucklig trågspinnare Nola aerugula (Nolidae). Fjärilen uppträder som regel ganska fåtaligt och flera år i följd kan den vara nära nog försvunnen för att vissa enstaka år istället kunna uppträda talrikt och emellanåt till och med i svärmningar med 100-tals hanar. Arten är inte känd för att migrera, men den visar sig ibland utanför sitt egentliga habitat. Den har t.ex. hittats regelbundet på kulturmark vid Katrineholm, Södermanland, på torra gravstensfält i barrdominerade svallgrusskogar nordost om Gävle, Gästrikland, och längs kusten av Finska viken. Det är inte omöjligt att arten skulle kunna kolonisera även andra naturtyper, åtminstone periodvis. Den jämförelsevis klent byggda hanen flyger från ungefär en halvtimme före solnedgången och ett par timmar framåt, i en rak, ganska fladdrig och långsam flykt upp till någon meter över marken. Hanar har också ibland skrämts upp ur vegetationen under eftermiddagen. De flyger vanligen i kanten av tallbevuxna mossar eller i mindre gläntor och knappast alls i mer öppna delar av mossarna. Samtidigt sitter honorna vanligen lägre än 0,5 meter över marken och undanskymt på undersidan av ett blad, en kvist eller ett strå och lockar med feromoner. Enstaka honor kan hittas genom att vända på riskvistar där grupper av hanar fladdrar omkring. Någon gång har honor under kvällen setts uppkrupna på kvistar sedan mindre grupper av svärmande hanar röjt deras närvaro. Inga rapporter finns från Norden om flygande honor, och de förefaller mycket ovilliga att flyga. Studier i Finland tyder på att hanarna svärmar främst under klara, nästan vindstilla kvällar. Sådana väderförhållanden innebär som regel snabba temperaturfall på artens fuktiga och kalla biotoper, men den tidiga flygningen kan vara en anpassning till dessa förhållanden. Hanarna lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor tidigt på kvällen men honorna kommer praktiskt taget aldrig till lampor. Arten flyger i en generation från början av juli till slutet av juli eller början av augusti, ibland från slutet av juni. Högflygningen infaller kring mitten av juli.
Honan lägger högst 50 ägg i mindre enlagriga samlingar (äggspeglar) på olika kvistar eller strån. De kläcks efter ett par veckor och larverna växer långsamt fram till hösten och övervintrar som unga. Efter övervintringen är de främst nattaktiva. På kontinenten har de hittats på dagen nedtill på solbelysta stenar. De lever på olika lavar som växer på stenar eller kvistar, t.ex. arter i släktet Parmelia. Från Norge har observationer av lockande honor gjorts som möjligen kan tyda på att den kan leva på enlav Vulpicida juniperinus. Larverna blir fullvuxna kring mitten eller andra halvan av juni och förpuppar sig i en mycket lucker, vitaktig spunnen kokong nära marken på strån eller möjligen i barkspringor. Puppan kläcks efter ungefär tre veckor, åtminstone på kontinenten under morgonen och fjärilen förblir sittande under dagen.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Lövskog
Lövskog
Barrskog
Barrskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· lavar
· lavar
Svampar och lavar
Svampar och lavar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Setema, Art Setema cereola (Hübner, 1803) - vaxgul lavspinnare Synonymer Bombyx cereola Hübner, 1803, Lithosia cereola (Hübner, 1803), Eilema cereola (Hübner, 1803)

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(v)c(i,ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Vaxgul lavspinnare förekommer mycket lokalt i kanten på kärrängar och mossmarker omgivna av äldre trädvegetation i Svealand och Norrland. Artens numerär fluktuerar mycket kraftigt mellan olika år och de flesta år uppträder den i lägre numerärer. Fjärilen kan ibland även uppträda långt utanför sina egentliga biotoper, av allt att döma som ett resultat av migrering. Vissa fynd i norra Götaland kan antingen vara från år med rikligt uppträdande eller från små bofasta populationer. Flera tidigare lokaler i södra Svealand har försvunnit på senare år, sannolikt på grund av dikning och igenväxning. Larven lever på sten- eller trädlavar. Antalet reproduktiva individer skattas till 5000 (2500-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 39000 km² och förekomstarean (AOO) till 400 (200-800) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Troligen spelar ett skyddande snötäcke under vintern stor roll för överlevnaden. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i utbredningsområdets storlek, förekomstarean, antalet lokaler eller subpopulationer och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(v)c(i,ii,iii,iv)).
En ganska liten och bredvingad, matt gul art som hör hemma på moss- och kärrmarker i Nordens boreala delar. Den kan i första hand ­förväxlas med ockragul lavspinnare men särskiljs från denna främst genom att bakvingarna på främre delen saknar mörkgrå skuggning och genom att mellan- och bakkroppen är gråsvarta.

Vingspann hane 26–32 mm, hona 18–23 mm. Antenner svartgrå och trådformiga, hos hanen med parvisa, böjda, tunna och jämförelsevis korta borst och kort, tunn ciliering, hos honan med tydligt kortare borst och glesare och kortare ciliering. Huvudet, halskragen och bakkroppsspetsen är gula, mellan- och bakkroppen mörkgrå. Framvingarna är hos hanen breda med jämförelsevis rak framkant och spetsigt framhörn vilket gör dem jämförelsevis trekantiga. De är matta utan sidenglans, ljust gula och något tunnfjälliga så att framvingeundersidans grå skuggning anas. Undersidan har diffus, grå skuggning utom i den yttre delen, och skuggningen når ofta fram till framkanten. Bakvingarna är något ljusare och har på undersidan en smal, grå skuggning intill framkanten. Honan är tydligt mindre än hanen och har kortare, smalare och ibland också lite mer rundade vingar samt kortare och kraftigare kropp. I fält finns, särskilt för blekare exemplar, en uppenbar förväxlingsrisk med ockragul lavspinnare Eilema lutarellum, som ofta uppträder i samma biotoper och har delvis samma flygtid. Skuggningen på bakvingarna och de mörkare vingundersidorna hos E. lutarellum är då användbara särskiljande karaktärer. Hanen av S. cereola har dessutom bredare, mer trekantiga framvingar än E. lutarellum. Till utseendet påminner S. cereloa annars mest om guldgul lavspinnare Eilema sororculum, som dock har mer rundade framvingar, kraftigare guldgul kropp och mer eller mindre tydlig sidenglans på vingarna. Vingundersidornas skuggning är normalt något mörkare och lite mer distinkt hos E. sororculum. I vila hålls vingarna plant över kroppen som hos
E. sororculum, men de jämförelsevis trekantiga vingarna gör att S. cereola får ett något trekantigt utseende. Setema cereola och E. sororculum har olika utbredning i Norden och kan knappast påträffas tillsammans utom möjligen i södra Finland.
Ägget är jämförelsevis stort, klotformigt med plattad undersida och glänsande mörkrosa. Larven är som fullvuxen ca 18 mm lång. Den är svart och har två tydliga parallella rader av svavelgula fläckar på ryggen. Sidolinjen utgörs av mindre, svavelgula fläckar, och behåringen är ganska kort och mörkgrå. Huvudet är glänsande svart. Larven påminner en del om den hos större borstspinnare Setina irrorella. Puppan är knappt 10 mm och orangebrun–brun.
Genitalier: Hos hanen har genitalklaffarna kraftiga, böjda sacculusutskott, vesican är kort och böjd åt sidan och har tre cornuti. Hos honan är ductus bursae kraftig och corpus bursae kort.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vaxgul lavspinnare

Länsvis förekomst och status för vaxgul lavspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vaxgul lavspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vaxgul lavspinnare förekommer på spridda och ofta små lokaler i mellersta och norra Sverige. Som nordligast är den påträffad vid Karmaspackte 550 m ö.h. i Torne lappmark 1974, som sydligast i Värsås, östra Västergötland 2005. Enstaka år kan den lokalt uppträda talrikt. Den är inte påträffad i Danmark. I Norge finns den lokalt och sällsynt i de södra och östra delarna norrut till den övre delen av barrskogsregionen samt i Nordnorge. I Finland finns spridda förekomster framför allt i sydöst, som nordligast i Tervo och Kuopio, Norra Savolax.
Världsutbredningen utgörs av två skilda utbredningsområden, dels i Alperna upp till 3 300 m ö.h., dels ett nordligt område i Skandinavien, Finland, Estland, Karelen i Ryssland och österut, möjligen till Vjatka (en östlig biflod till Volga). Artens boreala utbredningsmönster tyder på att den bör ha större utbredning i tajgabältet än vad som är känt i dagsläget.

Vaxgul lavspinnare upptäcktes vid Kvikkjokk i Lule Lappmark av den tyske naturaliehandlaren Keitel, sannolikt under slutet av 1700-talet. Några år senare påträffades den även i Steiermark, i Österrike, samt i Estland och Finland. Den betraktades då som en av våra sällsyntaste spinnararter. Fram till mitten av 1940-talet var vaxgul lavspinnare endast påträffad i Västmanland, Skultuna 1942–1948, Dalarna, Sundborn, Karlsbyn 1942, Medelpad, Liden 1899, Ångermanland, Kubbe 1890-talet och Nätra, Bjästa 1903, Västerbotten utan lokalangivelse och Lule lappmark, Kvikkjokk och Jokkmokk 1943. Idag har den påträffats i Östergötland, Västergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Västerbotten, Lule lappmark och Torne lappmark. I likhet med flertalet lavätande oäkta spinnararter är populationerna av vaxgul lavspinnare underkastade mycket kraftiga variationer i populationstätheten. Massförekomster av arten hade dock fram till 1960-talet endast noterats vid ett tillfälle vardera i Norge och Finland. Under 1950-talet påträffades enstaka vaxgula lavspinnare med ny sydvästgräns i Västmanland, Skinnskatteberg och Närke, Hidinge. En kraftig ökning av antalet fynd, i för arten mer otypiska miljöer, tog sin början år 1969. Under de följande fem åren påträffades arten på ett tiotal platser spridda över hela Närke och i den sydvästra delen av Västmanland, samtidigt även påträffad i Uppland, Lövstabruk 1970. Ett lokalt massuppträdande där arten ”flög tätt som snöflingor”, upptäcktes redan 1969 i Västmanland, Lindesberg, Yxe. Antalet fjärilar minskade här endast obetydligt under de närmast följande åren, men mer tydligt från mitten av 1970-talet, för att så helt försvinna från 1987. Expansionen i stort fortgick fram till mitten av 1980-talet och den påträffades nu sydligast i Västergötland, Amnehärad 1972, Östergötland, Hävla, Kvarnfallet 1975 och Södermanland, Katrineholm, Sörtorp 1984. Antalet fynd vid Sörtorp indikerar att arten fanns etablerad i ljusfällans närområde. Under 1980-talet har den även påträffats i nordöstra hörnet av Uppland på landskapets högsta punkt och dessutom flerstädes längs nedre Dalälven. I Gästrikland, Hedesunda, Lågbo var arten talrik 1992–1993, men försvunnen 1994 efter en regnig säsong. Den är även påträffad i Gysinge, Mattön 1996 och vid Testeboån 1998. Ett enstaka fynd i Uppland på Rådmansö är möjligen mer långväga migration. Efter 1987 har vaxgula lavspinnaren i det tidigare populationstäta området i Närke och Västmanland endast påträffats mer sparsamt på ett par platser i ett större myrkomplex norr om Fellingsbro fram till 2005–2006 då arten pånytt påträffades i antal i överraskande annorlunda miljöer. Ett par fynd i Södermanland, Malmköping 1991 och i Västergötland, Värsås 2005 talar för att arten har fler oupptäckta förekomster i dessa landskap. Den boreomontana arten har sin sydgräns i Sverige och förekommer i Norge endast i trånga skogklädda dalar i måttlig till mer extrem regnskugga runt Jotunheimsmassivet. Vid Sognfjorden, Lärdal är den påträffad nära havsnivån och i Oppland, Aurdal, Heidal och Böverdalen på mellan 800–1000 m ö. h. Första återfyndet av arten sedan seklets begynnelse gjordes i Oppland, Ringebu, under 1980-talet. En enstaka individ påträffades under 1990-talet i Akershus, Sörum. I Finland var vaxgul lavspinnare redan under 1800-talet påträffad i Satakunta, södra Tavastehus/Etelä-Häme, norra och södra Savonien/Pohjois-Savo och Etelä-Savo, Ladoga Karelen/Laatokan Karjala, Sydkarelen/Etelä-Karjala och i Nyland/Uusimaa. Idag är den nordligast påträffad vid Tervo och Kuopio i Norra Savolax. Arten undviker kustnära områden och var fram till 1960-talet endast påträffad på ett tjugotal platser. Den uppges i Finland vara lokal och mycket oregelbunden i uppträdandet. Världsutbredningen sträcker sig från Norden och Estland till centrala Ryssland samt med en isolerad förekomst i Centraleuropa, från de franska Alperna till norr om Wien i Österrike och med sydgräns i Dolomiterna och Steiermark. Arten är upptagen i Norges rödlista som Sällsynt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Lithosiini  
  • Undertribus
    Lithosiina  
  • Släkte
    Setema  
  • Art
    Setema cereola(Hübner, 1803) - vaxgul lavspinnare
    Synonymer
    Bombyx cereola Hübner, 1803
    Lithosia cereola (Hübner, 1803)
    Eilema cereola (Hübner, 1803)

Vaxgul lavspinnare förekommer främst på moss- eller kärrmarker med tall, ris eller buskar. Den finns även i lövträdsrika kärr, gärna med glasbjörk, på igenväxande hyggen, övergivna ängar och åtminstone delvis även i äldre fuktiga och lavrika barrskogar. Den mest typiska miljön är tallbevuxna mossar med mycket skvattram och odon, men arten har i norr också påträffats på gräsmarker och längs fjordar i Nordnorge. Den uppträder ofta tillsammans med t.ex. grågul hinnvinge Thumatha senex, ockragul lavspinnare Eilema lutarellum och vitpucklig trågspinnare Nola aerugula (Nolidae). Fjärilen uppträder som regel ganska fåtaligt och flera år i följd kan den vara nära nog försvunnen för att vissa enstaka år istället kunna uppträda talrikt och emellanåt till och med i svärmningar med 100-tals hanar. Arten är inte känd för att migrera, men den visar sig ibland utanför sitt egentliga habitat. Den har t.ex. hittats regelbundet på kulturmark vid Katrineholm, Södermanland, på torra gravstensfält i barrdominerade svallgrusskogar nordost om Gävle, Gästrikland, och längs kusten av Finska viken. Det är inte omöjligt att arten skulle kunna kolonisera även andra naturtyper, åtminstone periodvis. Den jämförelsevis klent byggda hanen flyger från ungefär en halvtimme före solnedgången och ett par timmar framåt, i en rak, ganska fladdrig och långsam flykt upp till någon meter över marken. Hanar har också ibland skrämts upp ur vegetationen under eftermiddagen. De flyger vanligen i kanten av tallbevuxna mossar eller i mindre gläntor och knappast alls i mer öppna delar av mossarna. Samtidigt sitter honorna vanligen lägre än 0,5 meter över marken och undanskymt på undersidan av ett blad, en kvist eller ett strå och lockar med feromoner. Enstaka honor kan hittas genom att vända på riskvistar där grupper av hanar fladdrar omkring. Någon gång har honor under kvällen setts uppkrupna på kvistar sedan mindre grupper av svärmande hanar röjt deras närvaro. Inga rapporter finns från Norden om flygande honor, och de förefaller mycket ovilliga att flyga. Studier i Finland tyder på att hanarna svärmar främst under klara, nästan vindstilla kvällar. Sådana väderförhållanden innebär som regel snabba temperaturfall på artens fuktiga och kalla biotoper, men den tidiga flygningen kan vara en anpassning till dessa förhållanden. Hanarna lockas lätt till ljuset från kvicksilverlampor tidigt på kvällen men honorna kommer praktiskt taget aldrig till lampor. Arten flyger i en generation från början av juli till slutet av juli eller början av augusti, ibland från slutet av juni. Högflygningen infaller kring mitten av juli.
Honan lägger högst 50 ägg i mindre enlagriga samlingar (äggspeglar) på olika kvistar eller strån. De kläcks efter ett par veckor och larverna växer långsamt fram till hösten och övervintrar som unga. Efter övervintringen är de främst nattaktiva. På kontinenten har de hittats på dagen nedtill på solbelysta stenar. De lever på olika lavar som växer på stenar eller kvistar, t.ex. arter i släktet Parmelia. Från Norge har observationer av lockande honor gjorts som möjligen kan tyda på att den kan leva på enlav Vulpicida juniperinus. Larverna blir fullvuxna kring mitten eller andra halvan av juni och förpuppar sig i en mycket lucker, vitaktig spunnen kokong nära marken på strån eller möjligen i barkspringor. Puppan kläcks efter ungefär tre veckor, åtminstone på kontinenten under morgonen och fjärilen förblir sittande under dagen.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Barrskog, Triviallövskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· lavar - Lichenes (Viktig)
Svampar och lavar (Viktig)
Arten hotas främst av ett aktualiserat krav från skogsindustrin att impediment i kanten av mossar skall definieras som skogbärande mark. Det betyder en ökad risk för avverkning av kantzoner till torvmossar och skogbärande torvmossar. Vidare hotas arten av dikningsföretag med avsikt att omvandla mossmark till produktiv skogsmark. Detta gäller såväl tidigare odikade myr- och mossområden, som tidigare skadade områden med äldre diken, vilka nu ofta är blockerade och inte längre avvattnar områdena. Den hotas även av omfattande projekt för att utvinna torvbränsle för fjärrvärmeverk. Detta hot har i hög grad ökat sedan regeringen klassat torv som en förnyelsebar energikälla. Arten är i hög grad en signalart för klimatiskt gynnsamma moss- och myrkomplex och förekommer i flera områden tillsammans med andra rödlistade nattfjärilsarter. I strandskogar vid Hjälmaren och Dalälven hotas arten av kalavverkning eller kraftig gallring. Mer exakta hot kan presenteras först sedan näringsväxterna blivit kända.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Undvik all avverkning och dikning av moss- och myrmarker som visat sig fungera som artens överlevnadsrefugier under klimatiskt ogynnsamma perioder. Detta bör innefatta den omgivande skogen. I Västmanland förekommer arten idag endast på ett fåtal mindre och något högre belägna mossar, i ett större myrkomplex på låg nivå över havet. Främst på mossar i anslutning till den glest bevuxna Valsjöheden i Fellingsbro. Undvik även kalavverkning av strandskogar med riklig förekomst av arten vid Hjälmaren och Dalälven. Artens ekologi bör närmare undersökas och mer exakta lokalangivelser för livskraftiga populationer inrapporteras innan mer preciserade miljökrav kan presenteras.
Namngivning: Setema cereola (Hübner [1803]). Originalbeskrivning: Bombyx cereola. Samml. europ. Schmett. 3: Pl. 24, fig. 99. Synonymer: Eilema cereola, Lithosia cereola.
Etymologi: cereola = vaxfärgad; cera (lat.) = vax; diminutivsuffixet -ola (lat.).
Uttal: [Setéma seréola]

Cederberg, B., Ehnström, B., Gärdenfors, U., Hallingbäck, T., Ingelög, T. & Tjernberg, M. 1997. De trädbärande impedimentens betydelse för rödlistade arter. ArtDatabanken rapporterar 1. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Eliasson, C. 1992. Riksintressanta fjärilar i Lindesbergs kommun. Rapport till Lindesbergs kommun 1994.

Eliasson, C.U. 1998. Vaxgul lavspinnare, Eilema cereola. Insectifera 6: 68–70.

Freina de, J.J. & Witt, T.J. 1987. Die Bombyces und Sphinges der Westpalaearktis, Vol. I. Forschung und Wissenschaft verlag, München.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Jennersten, O. 1969. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 1: 20–23.

Jennersten, O. 1970. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 28–35.

Källander, C. 1997. Årets fjärilsfynd från Gästrikland 1996 (Lepidoptera). Insectifera 5: 6–19.

Källander, C. 1998. Årets fjärilsfynd från Gästrikland 1997 (Lepidoptera). Insectifera 6: 7–21.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.

Lindeborg, M. 2006. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2005. Ent. Tidskr. 127: 61–71.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1979. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1978. Ent. Tidskr. 100: 85–89.

Palmqvist, G. 1985. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1984. Ent. Tidskr. 106: 65–70.

Schöyen, W.M. 1886. om de tidligere udviklingsstadier af Lithosia cereola Hb. Ent. Tidskr. 7(3–4): 189–190.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Sörlibråten, O. 1993. Storsommerfugler fra Sörum kommune, Akershus (AK). Insekt-nytt 18(2): 23–30.

Trei, H. 1971. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 3: 24–30.

Trei, H. 1972. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 4: 15–21.

Trei, H. 1974. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 6: 13–19.

Trädgårdh, I. 1897. Förteckning över Lepidoptera. Ent. Tidskr. 18(3–4): 263–264.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1997. Rev Claes U. Eliasson 1999, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Lithosiini  
  • Undertribus
    Lithosiina  
  • Släkte
    Setema  
  • Art
    Setema cereola, (Hübner, 1803) - vaxgul lavspinnare
    Synonymer
    Bombyx cereola Hübner, 1803
    Lithosia cereola (Hübner, 1803)
    Eilema cereola (Hübner, 1803)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1997. Rev Claes U. Eliasson 1999, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008 (Naturvårdsinformation).