Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  veronikanätfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Melitaea britomartis
Veronikanätfjäril Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Veronikanätfjäril är till förväxling lik skogsnätfjäril Melitaea athalia, men är genomsnittligt något mörkare och mindre än denna på samma breddgrader och med mer långsmala vingar. Båda arterna har ett teckningsmönster som följer vingribborna och de tvärgående linjerna så markant att de ljusare fläckarna bildar ett rutmönster mot den mörkbruna till svartbruna bakgrundsfärgen. De ljusare fläckarna varierar från brunrött till brungult, den senare, ljusare nyansen dominerar bland honorna. Det säkraste skiljetecknet mellan dessa arter är färgen hos sömlinjen innanför fransarna på bakvingarnas undersidor i jämförelse med de halvmånformade kantbågarna närmast innanför sömlinjen. Hos skogsnätfjäril är färgen på dessa identisk, medan sömlinjen vanligen är gul och kantbågarna vita hos veronikanätfjäril. Vingspann 29-34 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för veronikanätfjäril Observationer i  Sverige för veronikanätfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är en av våra snabbast försvinnande dagfjärilsarter som fram till 1980-talet haft en lokal men vid utbredning i södra hälften av landet. Från 2007 finns endast två små populationer kvar, en i Kalmar län och en i Västmanlands län där de i respektive län framlever på endast några hektar. Av våra inhemska dagfjärilsarter är veronikanätfjärilen en av de sista arterna som blivit uppmärksammad och den omtalas med rätt arttillhörighet först 1945. Under 1800-talet uppgavs den närstående arten liten nätfjäril Melitaea aurelia från Östergötland, Västmanland, Lappland, Dovre och Finnmark. De sydligare fynden, som efter beskrivningen väl överensstämmer med veronikanätfjärilen, kom dock även de i ett senare skede att betraktas som den dittills dåligt kända subalpina underarten norvegica (Aurivillius) av skogsnätfjäril, vilket medförde att aurelia ströks ur faunaförteckningen. Det allra första omnämnandet av veronikanätfjäril under annat namn gjordes möjligen redan 1791 av Thunberg. Veronikanätfjärilens förekomst i Sverige är unik för Östersjöområdet. Dess kända utbredningsområde sträcker sig mot norr närmast till Brandenburg och Thüringerwald i Tyskland samt Breslau/Wroclaw och Posen/Poznan i Polen. Vidare når det kända svenska utbredningsområdets nordgräns fyra breddgrader nordligare än artens nordgräns i Sibirien. Den svenska utbredningen sammanfaller tydligt med den mer nederbördsfattiga klimatzonen längs ostkusten och förekomsterna i inlandet är främst belägna i dalstråk på 100-150 m ö.h. i relativt nederbördsfattiga och starkt kuperade områden, i planare terräng främst i blockrika trakter. Artens kända utbredning omfattar: Småland, Öland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Veronikanätfjärilen har under senare år minskat mycket kraftigt inom hela sitt utbredningsområde. Så sent som under 1970-talet såg arten dock ut att befinna sig i en expansiv fas i de södra delarna av utbredningsområdet. Den påträffades för första gången i sydöstra Småland och på Öland år 1976. Samtidigt påträffades den mellan 1972-1977 på ett större avstånd från kusten än tidigare, i Östergötland, Bjärka-Säby och Småland, Eksjö, Skuruhatt. I nordöstra Småland och angränsande delar av Östergötland var den under denna period lokalt allmän, men minskade så åter under början av 1980-talet och försvann samtidigt från alla då kända platser i Östergötland och på Öland. I Gästrikland, Grinduga och Uppland, Skutskär och Älvkarleby har den inte påträffats efter 1984. Den extremt kyliga och regniga sommaren 1987 förefaller ha förorsakat mycket omfattande utdöende av lokala isolerade småpopulationer, men är inte den främsta orsaken till den nedåtgående trenden som tydligt började tidigare. Främsta orsaken är istället den kraftiga omställningen av lågproducerande, magrare ängs- och hagmarker till skogsmark. Uppsvinget under perioden 1950-1980 berodde på en gynnsam igenväxningsfas hos dessa trädplanterade områden. Efter 1987 och fram till 2000-talet påträffades veronikanätfjärilen endast på två lokaler i Småland i Högsby och Nybro kommuner, på några nyupptäckta lokaler i Östergötland, Trehörna, på Utö i Stockholms skärgård och i gränstrakten mellan Dalarna, Söderbärke och Västmanland, Norberg. Ett enstaka fynd gjordes också vid Tunaberg i Södermanland 1993. En av Smålands två förekomster dog ut efter 1999 till följd av att artens lokal vuxit igen. I Stockholms skärgård har arten inte kunnat återfinnas efter 2000 trots upprepade inventeringar av många öar. Förekomsten i Östergötland, Trehörna dog ut 2005, främst till följd av alltför kraftigt betestryck under en följd av år som ledde till ett stadigt sjunkande individantal. Många inventeringar med särskilt eftersök av arten har genomförts under 2000-talet i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Västmanlands, Stockholms, Uppsala, Dalarnas och Gävleborgs län för att försöka hitta oupptäckta förekomster. Dessa har även varit inriktade på att kartlägga den svenska förekomsten av väddnätfjäril Euphydryas aurinia som flyger under samma tidsperiod. Endast en ny förekomst har påträffats i Högsby kommun där den påträffades på två ytor inom 2 km 2007. Den individfattigaste av dessa försvann efter två år. På den tidigare förekomsten i Högsby var arten försvunnen samma år. Åtgärder för att rädda arten där sattes in för sent. Utöver de nuvarande två förekomsterna i Kalmar län och Västmanlands län har också en population funnits i Uppsala län från en lyckad utsättning 1999 som varit individrik men försvunnit efter 2005 till följd av igenväxning. Inventeringarna under 2000-talet har på ett beklagligt vis understrukit att det börjar bli synnerligen glest mellan blomrika, ogödslade och ohävdade ängs- och hagmarker som inte i allt för hög grad fått en förändrad florasammansättning genom bl.a. gödningen från atmosfäriskt kvävenedfall. De ytor som inte skogsstyrelserna krävt ska trädplanteras är idag oftast alltför intensivt nyttjade och vanligen gödslade eller på betesmark påverkade av stödutfodring. De två kvarvarande populationerna är båda så små att det är osäkert om de går att rädda. Restaureringsåtgärder har påbörjats i båda områdena från 2010. De senaste uppgifterna från inventeringarna 2012 visar dock inte att det skulle ha skett någon säker ökning av antalet individer. På lokalen i Kalmar län påträffades som mest ca 12 individer och på lokalen i Västmanlands län ca 15 individer. Det är främst hanar som lätt observeras vid en linjetaxering och med en jämn könskvot kan därför siffran dubbleras. I Västmanlands län var flygperioden utdragen med tyngdpunkten under juli och endast ett par individer före midsommar. Antalet individer i populationen skulle kunna uppskattas till något hundratal denna säsong, vilket är ett förbättrat resultat jämfört med de närmast föregående åren, men likartat det under tidigare delen av 2000-talet. På grund av ogynnsam väderlek och att andra uppdrag prioriterats har lokalen i Kalmar län besökts vid färre tillfällen 2012. Världsutbredningen sträcker sig från ett fåtal isolerade förekomstområden i norra Italien, i f.d. Jugoslavien och i Bulgarien samt något mer sammanhängande från Sydtyskland och österut genom östra Mellaneuropa, Ryssland och Sibirien till Mongoliet, Korea och Amurområdet. I Centralasien förekommer arten upp till 2000 m ö.h. Arten upptas på flera länders rödlistor, men genom sin begränsade utbredning inom det tidigare EU (före 1995) har dess situation fått betydligt mindre uppmärksamhet än andra nätfjärilsarter.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Veronikanätfjäril är vårt lands i särklass mest hotade dagfjärilsart.Den har försvunnit från sju av nio län och de flesta utdöendena har skett från 1980-talet. Larverna utvecklas i kolonier och honan är mycket kräsen i valet av äggläggningsmiljö. Arten förekom tidigare mycket lokalt, men där ofta individrikt, i öppna men samtidigt vindskyddade betes- och slåtterhävdade marker i det ålderdomliga kulturlandskapet. Larverna lever av svartkämpar (Plantago lanceolata), teveronika (Veronica chamaedrys) eller axveronika (Veronica spicata). Veronikanätfjäril är inte alls anpassad till marker med en pågående beteshävd och kan bara tolerera marker där betet tillfälligt upphört eller slåtterängar med en senarelagd slåtter. Idag är arten endast känd från två små ytor med isolerade populationer, i Kalmar respektive Västmanlands län. I Kalmar län fanns 2014 drygt hundra fjärilar på en sammanhängande lokal. Utsikterna att rädda arten i Västmanlands län ser ut att ha omintetgjorts genom de alltför sent insatta räddningsåtgärderna och den därav följande inavelsdepressionen i en alltför liten population. Arten försvann på liknande vis från AB-län (2001), C- och E-län (1987 resp. 2003). Sverige är det enda landet med förekomster av veronikanätfjäril i Nordeuropa, inklusive Baltikum. Antalet reproduktiva individer skattas till 60 (40-80). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (2-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 700 (600-800) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-12) km². Populationen minskar med mer än 25% inom 3 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (C1).
Ekologi
Arten har konstaterats ha något olika favoriserade värdväxter för sin larvutveckling inom olika förekomstregioner i Sverige. I Småland utnyttjar den främst teveronika Veronica chamaedrys och svartkämpar Plantago lanceolata. I Stockholms skärgård utnyttjades främst axveronika Veronica spicata och på en yta enbart svartkämpar. I Västmanland och Dalarna har värdväxten sannolikt enbart varit teveronika, Veronica chamaedrys. Från Tyskland uppges det att enstaka larver efter övervintringen också påträffats på rödkämpar Plantago media, praktveronika Veronica austriaca ssp. teucrium samt på ängsskallra Rhinanthus minor. Fjärilens flygperiod infaller i Sverige normalt från mitten av juni till sista veckan i juli, mer sällan till mitten av augusti. En tydlig kläckningstopp infaller dock runt midsommar och senare har antalet individer snabbt minskat i de krympande populationer som inventerats sedan 1990-talet. Den tidiga sommaren 2007 var arten i Västmanland redan på vingarna 6 juni. Honan är redan vid kläckningen utrustad med en större mängd ägg. Efter parningen placerar hon äggen i grupper om 40-80 st på undersidan av blad vars ovansida är vänd mot söder. Hon väljer gärna varma, klippiga eller steniga platser eller vid vägkanter där omgivande vegetation är lägre och medger mer optimal soluppvärmning av äggen. Äggläggningsmiljön är oftare sådan att värdväxterna står i gles än frodig vegetation. Äggutvecklingen tar två till tre veckor. De nykläckta larverna ägnar mycket tid åt att spinna en gemensam spånad runt värdväxtens blad. Larvernas tillväxt är långsam och efter en regnig sommar övervintrar de i spånaden i sitt andra till tredje stadium. En varmare sommar övervintrar de oftare utspridda solitärt eller några få tillsammans bland torra växtdelar och nu i högre grad i sitt fjärde stadium. Under våren lever larverna solitärt fram till förpuppningen i början av juni. Tillväxten hos individerna i en larvkull är ofta ojämn vilket bidrar till att skapa en mer utsträckt kläckningsperiod. Året efter en regnig sommar kan flygtiden infalla lite senare än normalt om många larver övervintrade i andra stadiet. Puppstadiet varar cirka 10-20 dagar. Arten saknar den partiellt fleråriga livscykel som flertalet nätfjärilsarter i Sverige har. Den mest gynnsamma biotopen är slåtterängar eller betesmarker som minst varit tagna ur hävd i 5-10 år och fått en mer varierad örtflora. Dessa skall helst ha en syd- eller västorienterad lutning och omgärdas av vindskyddande skog. För en rikare förekomst av värdväxterna och bra dräneringsförhållanden bör jorden vara sandig och mineralrik. Veronikanätfjärilens larver är i likhet med skogsnätfjärilens larver efter övervintringen immuna mot angrepp av brackstekeln Cotesia melitaearum (Braconidae: Microgastrinae), då bracksteklarna kläckts fram ur larver av väddnätfjäril. Det är ännu okänt om någon brackstekelart har veronikanätfjäril som värdart (jfr artfaktablad om ängs- eller väddnätfjäril).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· axveronika
· axveronika
· svartkämpar
· svartkämpar
· teveronika
· teveronika
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Melitaea, Art Melitaea britomartis Assmann, 1847 - veronikanätfjäril Synonymer Mellicta britomartis (Assmann, 1847)

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Veronikanätfjäril är vårt lands i särklass mest hotade dagfjärilsart.Den har försvunnit från sju av nio län och de flesta utdöendena har skett från 1980-talet. Larverna utvecklas i kolonier och honan är mycket kräsen i valet av äggläggningsmiljö. Arten förekom tidigare mycket lokalt, men där ofta individrikt, i öppna men samtidigt vindskyddade betes- och slåtterhävdade marker i det ålderdomliga kulturlandskapet. Larverna lever av svartkämpar (Plantago lanceolata), teveronika (Veronica chamaedrys) eller axveronika (Veronica spicata). Veronikanätfjäril är inte alls anpassad till marker med en pågående beteshävd och kan bara tolerera marker där betet tillfälligt upphört eller slåtterängar med en senarelagd slåtter. Idag är arten endast känd från två små ytor med isolerade populationer, i Kalmar respektive Västmanlands län. I Kalmar län fanns 2014 drygt hundra fjärilar på en sammanhängande lokal. Utsikterna att rädda arten i Västmanlands län ser ut att ha omintetgjorts genom de alltför sent insatta räddningsåtgärderna och den därav följande inavelsdepressionen i en alltför liten population. Arten försvann på liknande vis från AB-län (2001), C- och E-län (1987 resp. 2003). Sverige är det enda landet med förekomster av veronikanätfjäril i Nordeuropa, inklusive Baltikum. Antalet reproduktiva individer skattas till 60 (40-80). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (2-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 700 (600-800) km² och förekomstarean (AOO) till 12 (8-12) km². Populationen minskar med mer än 25% inom 3 år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (C1).

Åtgärdsprogram Fastställt
Veronikanätfjäril är till förväxling lik skogsnätfjäril Melitaea athalia, men är genomsnittligt något mörkare och mindre än denna på samma breddgrader och med mer långsmala vingar. Båda arterna har ett teckningsmönster som följer vingribborna och de tvärgående linjerna så markant att de ljusare fläckarna bildar ett rutmönster mot den mörkbruna till svartbruna bakgrundsfärgen. De ljusare fläckarna varierar från brunrött till brungult, den senare, ljusare nyansen dominerar bland honorna. Det säkraste skiljetecknet mellan dessa arter är färgen hos sömlinjen innanför fransarna på bakvingarnas undersidor i jämförelse med de halvmånformade kantbågarna närmast innanför sömlinjen. Hos skogsnätfjäril är färgen på dessa identisk, medan sömlinjen vanligen är gul och kantbågarna vita hos veronikanätfjäril. Vingspann 29-34 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för veronikanätfjäril

Länsvis förekomst och status för veronikanätfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för veronikanätfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är en av våra snabbast försvinnande dagfjärilsarter som fram till 1980-talet haft en lokal men vid utbredning i södra hälften av landet. Från 2007 finns endast två små populationer kvar, en i Kalmar län och en i Västmanlands län där de i respektive län framlever på endast några hektar. Av våra inhemska dagfjärilsarter är veronikanätfjärilen en av de sista arterna som blivit uppmärksammad och den omtalas med rätt arttillhörighet först 1945. Under 1800-talet uppgavs den närstående arten liten nätfjäril Melitaea aurelia från Östergötland, Västmanland, Lappland, Dovre och Finnmark. De sydligare fynden, som efter beskrivningen väl överensstämmer med veronikanätfjärilen, kom dock även de i ett senare skede att betraktas som den dittills dåligt kända subalpina underarten norvegica (Aurivillius) av skogsnätfjäril, vilket medförde att aurelia ströks ur faunaförteckningen. Det allra första omnämnandet av veronikanätfjäril under annat namn gjordes möjligen redan 1791 av Thunberg. Veronikanätfjärilens förekomst i Sverige är unik för Östersjöområdet. Dess kända utbredningsområde sträcker sig mot norr närmast till Brandenburg och Thüringerwald i Tyskland samt Breslau/Wroclaw och Posen/Poznan i Polen. Vidare når det kända svenska utbredningsområdets nordgräns fyra breddgrader nordligare än artens nordgräns i Sibirien. Den svenska utbredningen sammanfaller tydligt med den mer nederbördsfattiga klimatzonen längs ostkusten och förekomsterna i inlandet är främst belägna i dalstråk på 100-150 m ö.h. i relativt nederbördsfattiga och starkt kuperade områden, i planare terräng främst i blockrika trakter. Artens kända utbredning omfattar: Småland, Öland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Veronikanätfjärilen har under senare år minskat mycket kraftigt inom hela sitt utbredningsområde. Så sent som under 1970-talet såg arten dock ut att befinna sig i en expansiv fas i de södra delarna av utbredningsområdet. Den påträffades för första gången i sydöstra Småland och på Öland år 1976. Samtidigt påträffades den mellan 1972-1977 på ett större avstånd från kusten än tidigare, i Östergötland, Bjärka-Säby och Småland, Eksjö, Skuruhatt. I nordöstra Småland och angränsande delar av Östergötland var den under denna period lokalt allmän, men minskade så åter under början av 1980-talet och försvann samtidigt från alla då kända platser i Östergötland och på Öland. I Gästrikland, Grinduga och Uppland, Skutskär och Älvkarleby har den inte påträffats efter 1984. Den extremt kyliga och regniga sommaren 1987 förefaller ha förorsakat mycket omfattande utdöende av lokala isolerade småpopulationer, men är inte den främsta orsaken till den nedåtgående trenden som tydligt började tidigare. Främsta orsaken är istället den kraftiga omställningen av lågproducerande, magrare ängs- och hagmarker till skogsmark. Uppsvinget under perioden 1950-1980 berodde på en gynnsam igenväxningsfas hos dessa trädplanterade områden. Efter 1987 och fram till 2000-talet påträffades veronikanätfjärilen endast på två lokaler i Småland i Högsby och Nybro kommuner, på några nyupptäckta lokaler i Östergötland, Trehörna, på Utö i Stockholms skärgård och i gränstrakten mellan Dalarna, Söderbärke och Västmanland, Norberg. Ett enstaka fynd gjordes också vid Tunaberg i Södermanland 1993. En av Smålands två förekomster dog ut efter 1999 till följd av att artens lokal vuxit igen. I Stockholms skärgård har arten inte kunnat återfinnas efter 2000 trots upprepade inventeringar av många öar. Förekomsten i Östergötland, Trehörna dog ut 2005, främst till följd av alltför kraftigt betestryck under en följd av år som ledde till ett stadigt sjunkande individantal. Många inventeringar med särskilt eftersök av arten har genomförts under 2000-talet i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Västmanlands, Stockholms, Uppsala, Dalarnas och Gävleborgs län för att försöka hitta oupptäckta förekomster. Dessa har även varit inriktade på att kartlägga den svenska förekomsten av väddnätfjäril Euphydryas aurinia som flyger under samma tidsperiod. Endast en ny förekomst har påträffats i Högsby kommun där den påträffades på två ytor inom 2 km 2007. Den individfattigaste av dessa försvann efter två år. På den tidigare förekomsten i Högsby var arten försvunnen samma år. Åtgärder för att rädda arten där sattes in för sent. Utöver de nuvarande två förekomsterna i Kalmar län och Västmanlands län har också en population funnits i Uppsala län från en lyckad utsättning 1999 som varit individrik men försvunnit efter 2005 till följd av igenväxning. Inventeringarna under 2000-talet har på ett beklagligt vis understrukit att det börjar bli synnerligen glest mellan blomrika, ogödslade och ohävdade ängs- och hagmarker som inte i allt för hög grad fått en förändrad florasammansättning genom bl.a. gödningen från atmosfäriskt kvävenedfall. De ytor som inte skogsstyrelserna krävt ska trädplanteras är idag oftast alltför intensivt nyttjade och vanligen gödslade eller på betesmark påverkade av stödutfodring. De två kvarvarande populationerna är båda så små att det är osäkert om de går att rädda. Restaureringsåtgärder har påbörjats i båda områdena från 2010. De senaste uppgifterna från inventeringarna 2012 visar dock inte att det skulle ha skett någon säker ökning av antalet individer. På lokalen i Kalmar län påträffades som mest ca 12 individer och på lokalen i Västmanlands län ca 15 individer. Det är främst hanar som lätt observeras vid en linjetaxering och med en jämn könskvot kan därför siffran dubbleras. I Västmanlands län var flygperioden utdragen med tyngdpunkten under juli och endast ett par individer före midsommar. Antalet individer i populationen skulle kunna uppskattas till något hundratal denna säsong, vilket är ett förbättrat resultat jämfört med de närmast föregående åren, men likartat det under tidigare delen av 2000-talet. På grund av ogynnsam väderlek och att andra uppdrag prioriterats har lokalen i Kalmar län besökts vid färre tillfällen 2012. Världsutbredningen sträcker sig från ett fåtal isolerade förekomstområden i norra Italien, i f.d. Jugoslavien och i Bulgarien samt något mer sammanhängande från Sydtyskland och österut genom östra Mellaneuropa, Ryssland och Sibirien till Mongoliet, Korea och Amurområdet. I Centralasien förekommer arten upp till 2000 m ö.h. Arten upptas på flera länders rödlistor, men genom sin begränsade utbredning inom det tidigare EU (före 1995) har dess situation fått betydligt mindre uppmärksamhet än andra nätfjärilsarter.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Nymphalinae - vinterpraktfjärilar 
  • Tribus
    Melitaeini  
  • Släkte
    Melitaea  
  • Art
    Melitaea britomartisAssmann, 1847 - veronikanätfjäril
    Synonymer
    Mellicta britomartis (Assmann, 1847)

Arten har konstaterats ha något olika favoriserade värdväxter för sin larvutveckling inom olika förekomstregioner i Sverige. I Småland utnyttjar den främst teveronika Veronica chamaedrys och svartkämpar Plantago lanceolata. I Stockholms skärgård utnyttjades främst axveronika Veronica spicata och på en yta enbart svartkämpar. I Västmanland och Dalarna har värdväxten sannolikt enbart varit teveronika, Veronica chamaedrys. Från Tyskland uppges det att enstaka larver efter övervintringen också påträffats på rödkämpar Plantago media, praktveronika Veronica austriaca ssp. teucrium samt på ängsskallra Rhinanthus minor. Fjärilens flygperiod infaller i Sverige normalt från mitten av juni till sista veckan i juli, mer sällan till mitten av augusti. En tydlig kläckningstopp infaller dock runt midsommar och senare har antalet individer snabbt minskat i de krympande populationer som inventerats sedan 1990-talet. Den tidiga sommaren 2007 var arten i Västmanland redan på vingarna 6 juni. Honan är redan vid kläckningen utrustad med en större mängd ägg. Efter parningen placerar hon äggen i grupper om 40-80 st på undersidan av blad vars ovansida är vänd mot söder. Hon väljer gärna varma, klippiga eller steniga platser eller vid vägkanter där omgivande vegetation är lägre och medger mer optimal soluppvärmning av äggen. Äggläggningsmiljön är oftare sådan att värdväxterna står i gles än frodig vegetation. Äggutvecklingen tar två till tre veckor. De nykläckta larverna ägnar mycket tid åt att spinna en gemensam spånad runt värdväxtens blad. Larvernas tillväxt är långsam och efter en regnig sommar övervintrar de i spånaden i sitt andra till tredje stadium. En varmare sommar övervintrar de oftare utspridda solitärt eller några få tillsammans bland torra växtdelar och nu i högre grad i sitt fjärde stadium. Under våren lever larverna solitärt fram till förpuppningen i början av juni. Tillväxten hos individerna i en larvkull är ofta ojämn vilket bidrar till att skapa en mer utsträckt kläckningsperiod. Året efter en regnig sommar kan flygtiden infalla lite senare än normalt om många larver övervintrade i andra stadiet. Puppstadiet varar cirka 10-20 dagar. Arten saknar den partiellt fleråriga livscykel som flertalet nätfjärilsarter i Sverige har. Den mest gynnsamma biotopen är slåtterängar eller betesmarker som minst varit tagna ur hävd i 5-10 år och fått en mer varierad örtflora. Dessa skall helst ha en syd- eller västorienterad lutning och omgärdas av vindskyddande skog. För en rikare förekomst av värdväxterna och bra dräneringsförhållanden bör jorden vara sandig och mineralrik. Veronikanätfjärilens larver är i likhet med skogsnätfjärilens larver efter övervintringen immuna mot angrepp av brackstekeln Cotesia melitaearum (Braconidae: Microgastrinae), då bracksteklarna kläckts fram ur larver av väddnätfjäril. Det är ännu okänt om någon brackstekelart har veronikanätfjäril som värdart (jfr artfaktablad om ängs- eller väddnätfjäril).

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· axveronika - Veronica spicata (Viktig)
· svartkämpar - Plantago lanceolata (Viktig)
· teveronika - Veronica chamaedrys (Viktig)
Arten hotas generellt av att dess livsmiljö har blivit alltför ovanlig och att det härigenom blivit omöjligt för fjärilarna att förflytta sig mellan kvarvarande små gynnsamma habitatytor och kraftigt försvårande att nykolonisera restaurerade eller nyskapade habitatytor. Genom att den endast trivs i vindskyddade, ohävdade ängsmiljöer omgivna av skog kan sällan gynnsamma habitat vara större än något hektar, vilket också innebär att populationen som lever där alltid är begränsad i sin storlek. Chansen att lämpliga habitat slumpmässigt skall nyskapas i närmiljön av de idag befintliga populationerna är idag liten och förlusten av utflygande individer som misslyckas med nykolonisering är sannolikt idag nära 100 %. Utflygning förefaller alltid ske från områden som inte erbjuder tillräckligt täta, varierade och rika nektarresurser. Veronikanätfjäril påträffas vanligen endast i blomrika miljöer där man också påträffar ett ovanligt högt antal individer av andra dagfjärilsarter och bastardsvärmare. Vid beteshävd, också extensiv, tenderar antalet blommande kärlväxter att minska och detta kan utlösa flyttningsbeteendet hos veronikanätfjäril. Vidare förefaller teveronika att minska vid beteshävd medan den gynnas av slåtter. Detta kan bero på att betande nötboskap sliter upp dess grunda rötter då de med tungan lindad runt gräs och örter river av en tugga. Artens miljöer hotas mer generellt av gödsling och borttagande av odlingshinder i slåttermarker. Av stor vikt för artens möjligheter att nykolonisera områden är att nuvarande regler för generell miljöersättning inte tillåter att beteshävd bedrivs med en rotation där vissa marker lämnas oanvända under en följd av år under det att andra hävdas. Detta har tidigare varit den vanliga formen för marknyttjande i Sverige för att undvika att boskapen smittas med leverflundra. I Stockholms skärgård förefaller bristen på varierade fuktighetsförhållanden hos värdväxternas ståndorter ha varit utslagsgivande. Efter en följd av torra somrar med vissnande värdväxtplantor på kalkklippängarna och som en följd av detta en hastigt krympande population av veronikanätfjäril föreföll arten ha dött ut på grund av inavelsdepression. Tyvärr måste också en hög besöksfrekvens av fotografer som vill föreviga veronikanätfjärilen, på nuvarande stadium av påbörjade räddningsaktioner för arten, uppfattas som ett hot. Nedtrampning av vegetationen kan framförallt spoliera äggläggningsmiljöerna.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
De kvarvarande populationerna av arten bör övervakas årligen. I anslutning till artens nuvarande små förekomstytor är det nödvändigt med restaurering av ett större antal gynnsamma habitatytor för nykolonisering. Detta är viktigt för att fördela risken av slumpmässiga lokala utdöenden. Några av de tidigare kända förekomstområdena bör restaureras, genom återupptagen (mycket) extensiv betesdrift eller hellre enbart buskröjning och slåtter, samt borttagande av planterade träd. Även en kort period av intensivare bete kan mycket lätt leda till att arten utrotas om inte några hektar av de värdefullaste ytorna för veronikanätfjärilens starka behov av rika nektarresurser undantas från beteshävd. Det är därför viktigt att länsstyrelsens tjänstemän är väl insatta i de nya reglerna för särskild miljöersättning och att artanpassade åtgärdsplaner upprättas. Möjligheten till ett år utan hävd inom kontraktstiden, fem år, bör alltid utnyttjas. Ett lyckat utsättningsförsök genomfördes 1999. Detta förefaller idag vara den mest framkomliga vägen att skapa fler populationer i landet då både lämpliga områden och positiva markägare kan väljas utan hänsyn till artens starkt begränsade spridningspotential. Det är för framtiden viktigt att också dessa utsättningar får en acceptans hos myndighetspersoner, likvärdig med förhållningen till ursprungliga förekomster, om arten överhuvudtaget skall kunna kvarleva i Sverige.

Åtgärdsprogram Fastställt
Ett nationellt Åtgärdsprogram har framtagits för perioden 2010-2013. Mats Lindeborg, Göran Engqvist och Kenth Martinson har bidragit med väsentlig information vid andra och tredje revisionen av artfaktabladet och Hans Lindmark och Mats Lindeborg vid fjärde revisionen av artfaktabladet.

Aurivillius, C. 1888-91. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Douwes, P. 2004. Dagfjärilar förr och nu - en studie i Östergötland. Ent. Tidskr. 125:81-89.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Würtembergs. Bd. 1. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C.U. 1999. Veronikanätfjäril (Mellicta britomartis), biologi och utbredning norr om Millemålasjön, Nybro kommun. Rapport 1999: 1. Miljökontoret, Nybro kommun.

Eliasson, C.U. 1999. Strövtåg i Kalmar län 1998. Lucanus 5(1): 24-26.

Eliasson, C.U. 2001. Inventering av dagaktiva fjärilsarter på Munkö, Nämdö, Uvön, Ornö, Utö och Ålö 2001. Rapport till Länsstyrelsen i Stockholms län (opubl.).

Eliasson, C.U. 2010. Åtgärdsprogram för veronikanätfjäril (Melitaea britomartis) 2010-2013. Naturvårdsverket.

Eliasson, C.U. & Shaw, M.R. 2003. Prolonged life cycles, oviposition sites, foodplants and Cotesia parasitoids of Melitaeini butterflies in Sweden Oedippus 21:1-52.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Franzén, M. 2000. Sällsynta fjärilar i Östergötland - nationellt och regionalt rödlistade arter. Länsstyrelsen i Östergötlands län 2000: 4.

Franzén, M. 2002. Inventering av veronikanätfjärilen (Mellicta britomartis) i Östergötland 2002. Rapport till Länsstyrelsen i Östergötlands län (opubl.).

Franzén, M., Antonsson, K., Askling, J., Bergman, K.-O., Gynnemo, S., Ignell, H. & Ranius, T. 2002. Rödlistade dagaktiva storfjärilar i Östergötland. Ent. Tidskr. 123(4): 153-162.

Franzén, M. & Johannesson, M. 2005. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 55-70.

Geiger, W. & Gonseth, Y. 1992. Conservation of Butterflies in Switzerland. pp. 36-49. In: Future of Butterflies in Europe; Strategies for survival. ed. T. Pavlicek-van Beek, A. H. Ovaa & J. G. van der Made. Agricultural University, Wageningen.

Henriksen, H.,J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.

Higgins, L.G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Johansson, N. 2004. Hotade dagaktiva fjärilar i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län, publ. nr. 2004:40

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Langer, T.W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.

Lei, G.-C. & Hanski, I. 1997. Metapopulation structure of Cotesia melitaearum a specialist parasitoid of the butterfly Melitaea cinxia. Oikos 78: 91-100.

Lindeborg, M. 1999. Inventeringen av ”årets lokal 1998” - Millemåla. Lucanus 4(1): 13-18.

Lukhtanov, V., & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1947. För svenska faunan nya fjärilar jämte några andra. Opusc. ent. 12: 159-172.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Saccheri, I., Kuussaari, M., Kankare, M., Vikman, P., Fortelius, W. & Hanski, I. 1998. Inbreeding and extinction in a butterfly population. Nature vol. 392: 491-494.

Söderström, B. 2007. Veronikanätfjäril och kronärtsblåvinge - unika fjärilar på väg att försvinna. Fauna och Flora 10(3): 22-25.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Nymphalinae - vinterpraktfjärilar 
  • Tribus
    Melitaeini  
  • Släkte
    Melitaea  
  • Art
    Melitaea britomartis, Assmann, 1847 - veronikanätfjäril
    Synonymer
    Mellicta britomartis (Assmann, 1847)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012.