Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  videvårmal

Organismgrupp Fjärilar, Malar m.fl. Dasystroma salicella
Videvårmal Fjärilar, Malar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Videvårmalen hör till en liten grupp (underfamilj) malar med tre svenska arter som har utpräglad könsdisformism. Hanarna har fullt utvecklade vingar, medan honorna har rudimentära vingar. Vingspann hos hanen 17–21 mm. Framvingarna (hos hanen) är brunsvarta med två mörkare tvärlinjer som oftast är pudrade med vita fjäll som hos nykläckta djur stöter i rosenrött. Även framkanten av vingen är rosenröd. Bakvingarna är mörkgrå. Vingspann hos honan 7–8 mm. Framvingarna (hos honan) är grå med två svartbruna tvärband. Huvud och palper är lurviga av utspärrade hår. Arten är avbildad av Palm (1989) och bör inte kunna sammanblandas med några andra arter.
Utbredning
Länsvis förekomst för videvårmal Observationer i  Sverige för videvårmal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Den första svenska uppgiften om videvårmal återfinns i Kungliga Vetenskapsakademins skrift "Species Tortricum et Tinearum Scandinaviae" 1875, där H.D.J. Wallengren anger arten vara funnen i Dalarna. Nästa uppgift om arten dröjer till den 21 april 1912, då Ernst Orstadius påträffar en hona krypande på ett staket i Växjö Därefter rapporterar han från samma trakt fynd av hanar den 4 maj 1915, 30 april 1916 och 21 april 1918. (Orstadius skriver i artikelns inledning att fynden gjorts i Växjö stad eller dess närmaste omgivningar). Fjärilen påträffas på 1970-talet på en brunnen kärrmark 5 mil söder om Växjö. Från början på 1920-talet beskrivs larver av arten vara mycket allmänna på krypvide vid Sandhammaren i Skåne (Benander 1924). Fyndet av ett exemplar i Malaisefällematerial från Sandhammaren under sent 2000-tal tyder på att arten fortfarande hyser en population i området. Benander har även fynd från Benestad 1926, Höör 1945 och Revinge 1958. Från Skåne finns ytterligare fynd från Glimåkra 1946 och 1970; Hjärsås 1973, Boarps fälad vid Linderödsåsen 1974. Från Halland finns ett fynd från Voxtorp den 23 april 1978. I Dalarna återfanns arten den 3 maj 1972, då en hane håvades i eftermiddagssolen vid Lusmyren, Kulls hage i Borlänge. Ytterligare fyra individer påträffades på liknande sätt i samma område under åren fram till och med 1975. Den gamla betesmarken är numera förstörd med fyllnadsmassor. En enstaka hane påträffades i Västmanland 1982. Det första öländska fyndet gjordes den 23 april 1996, då en hane lampfångades vid parkeringen vid Ismanstorps borg. Därefter har något enstaka fynd gjorts på denna lokal, liksom på Jordtorpsåsen. Vårvidemal är i de övriga nordiska länderna känd från de sydligaste provinserna i Finland inklusive Åland. Den är känd från de flesta distrikten i Danmark, där den beskrivs som lokal och sällsynt, men dock emellanåt förekommer i något större antal (Palm 1989). Den är även känd från de Baltiska länderna. Utbredningen omfattar i övrigt Mellaneuropa samt delar av Sydeuropa. Österut är arten utbredd i stora delar av Ryssland till de sydliga delarna av Sibirien. I Nordamerika, British Columbia, infördes av misstag ”the Blueberry leafroller” 1955. Den är där numera känd som en stor skadegörare i blåbärsodlingar! Den tidiga flygtiden och det nyckfulla uppträdandet gör att videvårmalen till viss del kan vara förbisedd i Sverige, men det mesta tyder dock på att arten har minskat under senare tid.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Videvårmal påträffas mycket sällan och är under senare år bara påträffad på Öland. Har eftersökts från Boarps fälad i Skåne där den tidigare fanns, men verkar försvunnen liksom från Borlänge (Lusmyren) där den fanns på 1970-talet. Lokalen är där exploaterad för industrimark. Honan är vinglös, vilket begränsar spridningsmöjligheterna starkt. Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (3-12). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 13770 (450-65200) km² och förekomstarean (AOO) till 20 (12-48) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
Ekologi
Artens livsmiljöer är i första hand hedar och mossar (Palm 1989). Flera av de svenska fynden har gjorts i anslutning till steniga naturbetesmarker med fuktiga svackor bevuxna med videbuskar Salix spp. och pors Myrica gale. Larven anges i Europa leva av ett stort antal busk- och trädarter. Även blåbär Vaccinium myrtillus och älgört Filipendula ulmaria anges som värdväxter. I Danmark tycks den liksom i Sverige föredra krypvide Salix repens och pors. Från Sverige ska den även ha kläckts från slån Prunus spinosa, vilket kan förklara Ölandsfynden. I det första larvstadiet kan larvens silkestråd lätt fångas av vinden och dra med larven, vilket därmed bidrar till artens spridning. Efter första hudömsningen lever larven i sammanspunna blad av värdväxten. Den förpuppas på hösten i spinnet, honorna i toppskottet, hanen längre ner på plantan eller på jorden. Flygtiden infaller från första veckan i april fram till mitten av maj, något varierande beroende på vårens ankomst. Fjärilen vilar mest om dagen på de övre grenarna av näringsväxten, men hanen har även observerats flyga i solskenet på eftermiddagen. På Öland har arten även kommit fram till UV-ljus.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· hundvide
· hundvide
· pors
· pors
· viden
· viden
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Chimabachidae (dagmalar), Släkte Dasystroma, Art Dasystroma salicella (Hübner, 1796) - videvårmal Synonymer Cheimophila salicella (Hübner, 1796)

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Videvårmal påträffas mycket sällan och är under senare år bara påträffad på Öland. Har eftersökts från Boarps fälad i Skåne där den tidigare fanns, men verkar försvunnen liksom från Borlänge (Lusmyren) där den fanns på 1970-talet. Lokalen är där exploaterad för industrimark. Honan är vinglös, vilket begränsar spridningsmöjligheterna starkt. Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (3-12). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 13770 (450-65200) km² och förekomstarean (AOO) till 20 (12-48) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii)).
Videvårmalen hör till en liten grupp (underfamilj) malar med tre svenska arter som har utpräglad könsdisformism. Hanarna har fullt utvecklade vingar, medan honorna har rudimentära vingar. Vingspann hos hanen 17–21 mm. Framvingarna (hos hanen) är brunsvarta med två mörkare tvärlinjer som oftast är pudrade med vita fjäll som hos nykläckta djur stöter i rosenrött. Även framkanten av vingen är rosenröd. Bakvingarna är mörkgrå. Vingspann hos honan 7–8 mm. Framvingarna (hos honan) är grå med två svartbruna tvärband. Huvud och palper är lurviga av utspärrade hår. Arten är avbildad av Palm (1989) och bör inte kunna sammanblandas med några andra arter.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för videvårmal

Länsvis förekomst och status för videvårmal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för videvårmal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Den första svenska uppgiften om videvårmal återfinns i Kungliga Vetenskapsakademins skrift "Species Tortricum et Tinearum Scandinaviae" 1875, där H.D.J. Wallengren anger arten vara funnen i Dalarna. Nästa uppgift om arten dröjer till den 21 april 1912, då Ernst Orstadius påträffar en hona krypande på ett staket i Växjö Därefter rapporterar han från samma trakt fynd av hanar den 4 maj 1915, 30 april 1916 och 21 april 1918. (Orstadius skriver i artikelns inledning att fynden gjorts i Växjö stad eller dess närmaste omgivningar). Fjärilen påträffas på 1970-talet på en brunnen kärrmark 5 mil söder om Växjö. Från början på 1920-talet beskrivs larver av arten vara mycket allmänna på krypvide vid Sandhammaren i Skåne (Benander 1924). Fyndet av ett exemplar i Malaisefällematerial från Sandhammaren under sent 2000-tal tyder på att arten fortfarande hyser en population i området. Benander har även fynd från Benestad 1926, Höör 1945 och Revinge 1958. Från Skåne finns ytterligare fynd från Glimåkra 1946 och 1970; Hjärsås 1973, Boarps fälad vid Linderödsåsen 1974. Från Halland finns ett fynd från Voxtorp den 23 april 1978. I Dalarna återfanns arten den 3 maj 1972, då en hane håvades i eftermiddagssolen vid Lusmyren, Kulls hage i Borlänge. Ytterligare fyra individer påträffades på liknande sätt i samma område under åren fram till och med 1975. Den gamla betesmarken är numera förstörd med fyllnadsmassor. En enstaka hane påträffades i Västmanland 1982. Det första öländska fyndet gjordes den 23 april 1996, då en hane lampfångades vid parkeringen vid Ismanstorps borg. Därefter har något enstaka fynd gjorts på denna lokal, liksom på Jordtorpsåsen. Vårvidemal är i de övriga nordiska länderna känd från de sydligaste provinserna i Finland inklusive Åland. Den är känd från de flesta distrikten i Danmark, där den beskrivs som lokal och sällsynt, men dock emellanåt förekommer i något större antal (Palm 1989). Den är även känd från de Baltiska länderna. Utbredningen omfattar i övrigt Mellaneuropa samt delar av Sydeuropa. Österut är arten utbredd i stora delar av Ryssland till de sydliga delarna av Sibirien. I Nordamerika, British Columbia, infördes av misstag ”the Blueberry leafroller” 1955. Den är där numera känd som en stor skadegörare i blåbärsodlingar! Den tidiga flygtiden och det nyckfulla uppträdandet gör att videvårmalen till viss del kan vara förbisedd i Sverige, men det mesta tyder dock på att arten har minskat under senare tid.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Gelechioidea  
  • Familj
    Chimabachidae - dagmalar 
  • Släkte
    Dasystroma  
  • Art
    Dasystroma salicella(Hübner, 1796) - videvårmal
    Synonymer
    Cheimophila salicella (Hübner, 1796)

Artens livsmiljöer är i första hand hedar och mossar (Palm 1989). Flera av de svenska fynden har gjorts i anslutning till steniga naturbetesmarker med fuktiga svackor bevuxna med videbuskar Salix spp. och pors Myrica gale. Larven anges i Europa leva av ett stort antal busk- och trädarter. Även blåbär Vaccinium myrtillus och älgört Filipendula ulmaria anges som värdväxter. I Danmark tycks den liksom i Sverige föredra krypvide Salix repens och pors. Från Sverige ska den även ha kläckts från slån Prunus spinosa, vilket kan förklara Ölandsfynden. I det första larvstadiet kan larvens silkestråd lätt fångas av vinden och dra med larven, vilket därmed bidrar till artens spridning. Efter första hudömsningen lever larven i sammanspunna blad av värdväxten. Den förpuppas på hösten i spinnet, honorna i toppskottet, hanen längre ner på plantan eller på jorden. Flygtiden infaller från första veckan i april fram till mitten av maj, något varierande beroende på vårens ankomst. Fjärilen vilar mest om dagen på de övre grenarna av näringsväxten, men hanen har även observerats flyga i solskenet på eftermiddagen. På Öland har arten även kommit fram till UV-ljus.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Skog, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Öppen fastmark, Buskmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· hundvide - Salix repens (Har betydelse)
· pors - Myrica gale (Har betydelse)
· viden - Salix (Har betydelse)
Möjligen kan igenväxning med vresros och tall utgöra ett hot i krypvidebestånd utmed de södra kusterna. Även sanddrift är ett hot, stora strandpartier med bl.a. krypvide har redan försvunnit ut i havet i Sandhammarstrakten. Utdikningar och skogsplantering som utplånar det ålderdomliga mosaiklandskapet missgynnar med stor säkerhet arten.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Gynna krypvidebestånden utefter sydkusten, samt skapa ett omväxlande beteslandskap med fuktiga buskpartier.

Benander, P. 1928. Svensk insektsfauna 10, 11, Pag 14.

Benander, P. 1924. Smärre meddelanden och notiser. För vår fauna nya eller sällsynta fjärilar. Ent. Tidskr. 45(4): 193–195.

Orstadius, E. 1916. Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan inom Kronobergs län. Ent. Tidskr. 37(1): 1–29 Palm, E. 1986. Nordeuropas Pyralider. Danmarks Dyreliv Bind 3.

Scudder, G.G.E. & Cannings, R.A. 2007. The Lepidoptera Families and Associated Orders of British Columbia.

Svensson, I. 1997. Anmärkningsvärda fynd av Microlepidoptera i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118: 29–41.

Wallengren. 1875. Species Tortricum et Tinearum Scandinaviae.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jan-Olov Björklund 2008. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Gelechioidea  
  • Familj
    Chimabachidae - dagmalar 
  • Släkte
    Dasystroma  
  • Art
    Dasystroma salicella, (Hübner, 1796) - videvårmal
    Synonymer
    Cheimophila salicella (Hübner, 1796)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jan-Olov Björklund 2008. © ArtDatabanken, SLU 2008.