Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vinterhämpling

Organismgrupp Fåglar Linaria flavirostris
Vinterhämpling Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kroppslängd cirka 13 cm. Har en gulbruntonad fjäderdräkt, speciellt framträdande på huvud och bröst, med mörka längsgående streck på rygg och flanker. Hanen har skär övergump. Näbben är gul på vintern, brungrå under sommaren. Kan förväxlas med gråsiska men saknar bl.a. gråsiskans röda pannfläck.
Utbredning
Länsvis förekomst för vinterhämpling Observationer i  Sverige för vinterhämpling
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vinterhämplingen förekommer inom två från varandra väl skilda områden, såväl geografiskt (250 mil) som ekologiskt. Ursprungsområdet tros vara Centralasien där den förekommer i bergsområdena från Kaukasus till den Tibetanska högplatån. I Europa häckar vinterhämplingen på de Brittiska öarna (ca 10 000 par) och i Norge (100 000-500 000 par, troligen minskande), förutom ett litet antal par i Sverige, Finland och Ryssland. Den europeiska förekomsten anses vara en rest från en under istiden sammanhängande förekomst över de västra och centrala delarna av Palearktis. Till skillnad mot i Asien är vinterhämplingen i Europa framför allt en art som lever vid kusten eller i kustnära områden, även om den i viss mån dessutom förekommer i höglänta områden som t.ex. i delar av svenska fjällen. Det första svenska bofyndet gjordes i Karesuando i Torne lappmark 1875. Det har senare visat sig att vinterhämplingen är en sällsynt men med stor sannolikhet årlig häckfågel i de svenska fjällen längs gränsen mot Norge. Flest antal säkra eller troliga häckningar har genom årens lopp rapporterats från Torne lappmark, framför allt i omgivningarna runt Torne träsk, samt från västra Härjedalen. Fynden i Härjedalen hänger troligen samman med artens förekomst i centrala Sydnorge, medan de nordliga fynden är från de områden av Sverige där avståndet till den norska kusten är som minst. Det föreligger även rapporter om säkra eller troliga häckningar från Lule lappmark. Det är troligt att man vid intensifierade undersökningar skulle påträffa enstaka par även i övriga lappmarker samt i västra Jämtland. Vid Kullaberg i Skåne, där miljön i stor utsträckning påminner om artens häckningsmiljö på de Brittiska öarna och i södra Norge, har vinterhämpling observerats under häckningstid 1974–76 och 1978. År 1982 gjordes ett häckningsförsök. Den svenska populationen är beräknad till cirka 300 par. Allmänt anses arten ha minskat under de senaste decennierna grundat på vinterförekomsten. Det finns dock mycket få populationsuppgifter insamlade vad det gäller vinterhämplingen varför det mer rör sig om ett tyckande än om ett väldokumenterat faktum. Den standardiserade sträckfågelräkningen vid Falsterbo styrker dock det allmänna intrycket eftersom vinterhämplingen har uppvisat signifikant avtagande sträcksummor under perioden 1973–2009. På 1970-talet registrerades i genomsnitt 4100 utsträckande vinterhämplingar, på 1980-talet 1700 och på 1990-talet 1300 ex. Under 2000-talet har sträcksummorna stabiliserat sig på en låg nivå.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Vinterhämpling häckar sällsynt i bergsbranter i de västra delarna av fjällkedjan, främst i Torne och Lule lappmark men även i Pite, Lycksele och Åsele lappmark samt i västra Härjedalen. Vinterhämpling bedömdes 2010 tillhöra kategori EN, men ny beräkning av populationsstorleken medför att den nu rödlistas som VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 640 (320-1000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (500-2000) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Vinterhämplingen är typisk för ett öppet, trädlöst, hedartat landskap. Huvuddelen av den europeiska populationen häckar i kustområden där de håller till i områden med hedliknande vegetation och rik förekomst av kala klippor. Häckningsmiljöerna i inlandet, dvs. i svenska fjällen, påminner mycket om de vid norska kusterna. Oftast finner man arten i de övre delarna av videbältet där den bygger sitt bo i en klipphylla. Några bofynd har dessutom gjorts i de övre delarna av björkskogsregionen. Den viktigaste miljön utgörs dock av fjällhed, där åtminstone ett av häckningsfynden har gjorts i ett område med ett stort antal åsar, kullar, små raviner och talrika, djupa vattenpölar. Den högre vegetationen var mycket gles och bestod enbart av lågvuxna viden. Under födosöket är förekomsten av lågvuxna gräsmarker med riklig förekomst av ruderatväxter som t.ex. Taraxacum och Rumex viktig. Vinterhämplingen är kortflyttare och flyttar i växlande omfattning i oktober till mitten av november till Belgien, Holland och länderna söder om Östersjön. Stora antal lär vintertid uppehålla sig runt vissa tyska städer. Övervintrar regelbundet även i södra och mellersta Sverige. Flyttar norrut under april och maj. I Norge häckar arten från början av april till augusti, men i de centrala delarna av landet sker majoriteten av häckningarna från mitten av maj till mitten av juni. Två kullar är vanliga i Norge där medelkullstorleken är 5,8. Ruvningen tar 12–13 dygn och ungarna blir flygga efter 11–13 dygn. Därefter matas ungarna i ytterligare två veckor innan de blir självständiga.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Fjäll
Fjäll
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Havsstrand
Havsstrand
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
· insekter
· insekter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Fringillidae (finkar), Släkte Linaria, Art Linaria flavirostris (Linnaeus, 1758) - vinterhämpling Synonymer Carduelis flavirostris (Linnaeus, 1758), Fringilla flavirostris Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Vinterhämpling häckar sällsynt i bergsbranter i de västra delarna av fjällkedjan, främst i Torne och Lule lappmark men även i Pite, Lycksele och Åsele lappmark samt i västra Härjedalen. Vinterhämpling bedömdes 2010 tillhöra kategori EN, men ny beräkning av populationsstorleken medför att den nu rödlistas som VU. Antalet reproduktiva individer skattas till 640 (320-1000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (500-2000) km². Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Kroppslängd cirka 13 cm. Har en gulbruntonad fjäderdräkt, speciellt framträdande på huvud och bröst, med mörka längsgående streck på rygg och flanker. Hanen har skär övergump. Näbben är gul på vintern, brungrå under sommaren. Kan förväxlas med gråsiska men saknar bl.a. gråsiskans röda pannfläck.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vinterhämpling

Länsvis förekomst och status för vinterhämpling baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vinterhämpling

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vinterhämplingen förekommer inom två från varandra väl skilda områden, såväl geografiskt (250 mil) som ekologiskt. Ursprungsområdet tros vara Centralasien där den förekommer i bergsområdena från Kaukasus till den Tibetanska högplatån. I Europa häckar vinterhämplingen på de Brittiska öarna (ca 10 000 par) och i Norge (100 000-500 000 par, troligen minskande), förutom ett litet antal par i Sverige, Finland och Ryssland. Den europeiska förekomsten anses vara en rest från en under istiden sammanhängande förekomst över de västra och centrala delarna av Palearktis. Till skillnad mot i Asien är vinterhämplingen i Europa framför allt en art som lever vid kusten eller i kustnära områden, även om den i viss mån dessutom förekommer i höglänta områden som t.ex. i delar av svenska fjällen. Det första svenska bofyndet gjordes i Karesuando i Torne lappmark 1875. Det har senare visat sig att vinterhämplingen är en sällsynt men med stor sannolikhet årlig häckfågel i de svenska fjällen längs gränsen mot Norge. Flest antal säkra eller troliga häckningar har genom årens lopp rapporterats från Torne lappmark, framför allt i omgivningarna runt Torne träsk, samt från västra Härjedalen. Fynden i Härjedalen hänger troligen samman med artens förekomst i centrala Sydnorge, medan de nordliga fynden är från de områden av Sverige där avståndet till den norska kusten är som minst. Det föreligger även rapporter om säkra eller troliga häckningar från Lule lappmark. Det är troligt att man vid intensifierade undersökningar skulle påträffa enstaka par även i övriga lappmarker samt i västra Jämtland. Vid Kullaberg i Skåne, där miljön i stor utsträckning påminner om artens häckningsmiljö på de Brittiska öarna och i södra Norge, har vinterhämpling observerats under häckningstid 1974–76 och 1978. År 1982 gjordes ett häckningsförsök. Den svenska populationen är beräknad till cirka 300 par. Allmänt anses arten ha minskat under de senaste decennierna grundat på vinterförekomsten. Det finns dock mycket få populationsuppgifter insamlade vad det gäller vinterhämplingen varför det mer rör sig om ett tyckande än om ett väldokumenterat faktum. Den standardiserade sträckfågelräkningen vid Falsterbo styrker dock det allmänna intrycket eftersom vinterhämplingen har uppvisat signifikant avtagande sträcksummor under perioden 1973–2009. På 1970-talet registrerades i genomsnitt 4100 utsträckande vinterhämplingar, på 1980-talet 1700 och på 1990-talet 1300 ex. Under 2000-talet har sträcksummorna stabiliserat sig på en låg nivå.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Linaria  
  • Art
    Linaria flavirostris(Linnaeus, 1758) - vinterhämpling
    Synonymer
    Carduelis flavirostris (Linnaeus, 1758)
    Fringilla flavirostris Linnaeus, 1758

Vinterhämplingen är typisk för ett öppet, trädlöst, hedartat landskap. Huvuddelen av den europeiska populationen häckar i kustområden där de håller till i områden med hedliknande vegetation och rik förekomst av kala klippor. Häckningsmiljöerna i inlandet, dvs. i svenska fjällen, påminner mycket om de vid norska kusterna. Oftast finner man arten i de övre delarna av videbältet där den bygger sitt bo i en klipphylla. Några bofynd har dessutom gjorts i de övre delarna av björkskogsregionen. Den viktigaste miljön utgörs dock av fjällhed, där åtminstone ett av häckningsfynden har gjorts i ett område med ett stort antal åsar, kullar, små raviner och talrika, djupa vattenpölar. Den högre vegetationen var mycket gles och bestod enbart av lågvuxna viden. Under födosöket är förekomsten av lågvuxna gräsmarker med riklig förekomst av ruderatväxter som t.ex. Taraxacum och Rumex viktig. Vinterhämplingen är kortflyttare och flyttar i växlande omfattning i oktober till mitten av november till Belgien, Holland och länderna söder om Östersjön. Stora antal lär vintertid uppehålla sig runt vissa tyska städer. Övervintrar regelbundet även i södra och mellersta Sverige. Flyttar norrut under april och maj. I Norge häckar arten från början av april till augusti, men i de centrala delarna av landet sker majoriteten av häckningarna från mitten av maj till mitten av juni. Två kullar är vanliga i Norge där medelkullstorleken är 5,8. Ruvningen tar 12–13 dygn och ungarna blir flygga efter 11–13 dygn. Därefter matas ungarna i ytterligare två veckor innan de blir självständiga.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Fjäll, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Havsstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Triviallövskog, Buskmark, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Har betydelse)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Det finns inga kända hot mot vinterhämplingen i dess svenska häckningsområde. Försämrad tillgång på lämpliga födosöksplatser i artens övervintringsområden, t.ex. ogräsrika trädor eller ruderatmarker vid hamnar och längs havsstränder, kan möjligen påverka vinter-överlevnaden negativt.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
Det är positivt, inte bara för vinterhämplingen, med trädor i jordbruksbygderna. Likaså bör ogräsrika ruderatmarker i möjligaste mån lämnas intakta.
Utländska namn – NO: Bergirisk, DK: Bjærgirisk, FI: Vuorihemppo, GB: Twite. Vinterhämpling är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Cramp, S. & Perrins, D.J. (red.) 1994. Handbook of the Birds of Europé, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Band 8. Oxford.

Curry-Lindahl. K. 1963. Vinterhämpling (Carduelis flavirostris) häckande vid Virihaure, Lule lappmark. Vår Fågelvärld 22: 45–49.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Marler, P. & Mundinger, P.C. 1975. Vocalizations, social organization and breeding biology of the twite Acanthus flavirostris. Ibis 117: 1–17.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg 2000. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Linaria  
  • Art
    Linaria flavirostris, (Linnaeus, 1758) - vinterhämpling
    Synonymer
    Carduelis flavirostris (Linnaeus, 1758)
    Fringilla flavirostris Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg 2000. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.