Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vitryggig hackspett

Organismgrupp Fåglar Dendrocopos leucotos
Vitryggig hackspett Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den vitryggiga hackspetten är något större än större hackspetten, som den annars liknar i allmän färgsättning. Undergumpen är dock blekröd, oskarpt avgränsad, och buken svagt rosatonad med mörka längsstreck. Bakryggen och övergumpen är vit (svart hos större hackspetten). Hanen har helt röd hjässa medan honans hjässa är svart. Vitryggig hackspett har längre näbb än större hackspett, vilket är en anpassning till dess speciella födoval.
Utbredning
Länsvis förekomst för vitryggig hackspett Observationer i  Sverige för vitryggig hackspett
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Under 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var arten dokumenterad som häckfågel i 17 av 24 svenska landskap. Sedan dess har utbredningsområdet minskat med mer än 90 % och tillbakagången har accentuerats de senaste 30-40 åren. Åren 1987-91 dokumenterades häckningar från åtta landskap för att därefter krympa till norra Dalsland och södra Värmland (minst 2 par år 2005). Vid relativt omfattande inventeringar 1990 lokaliserades 30-31 par och därutöver 33-40 individer i landet. Med likartad inventeringsinsats hittades minst två par samt minst 12 ensamma fåglar under häckningstid år 2005. Hösten 2008 skedde en stor invasion av vitryggiga hackspettar i Finland, varav ett tiotal individer nådde norra Sverige. Av dessa återfanns flera individer även 2009. Våren 2010 utgörs den kända svenska populationen av två par och två individer i Värmland, ett par och två individer kring nedre Dalälven, en individ i Medelpad, en individ i Västerbotten och ett par i Norrbotten. Av dessa totalt 14 fåglar härstammar nio från utplanteringar och dessa fåglars vildfödda avkomma. I Finland, där arten minskat oavbrutet under lång tid men ökat i antal sedan 1994 (14 häckningar) konstaterades 153 revir med fåglar och 89 häckningar 2009. I Norge finns en livskraftig population om cirka 1700 par på Vest- och Sørlandet. Den vitryggiga hackspetten har en transpalearktisk världsutbredning från Norge i väster till Japan i öster. Hur den verkliga utbredningen ser ut i stora delar av Ryssland är dock ännu okänt. Huvudförekomsten i Europa utanför Norden hittar vi idag i östra Polen samt i de baltiska länderna. Totala populationen från Polen (Bialowieza) i söder till Estland i norr bedöms uppgå till mer än 3700 par, varav omkring 2000 par enbart i Lettland. Dessa förekomster hänger ihop med förekomster i delar av Vitryssland, Ukraina och Ryssland. I södra och mellersta Europa finns arten lokalt i exempelvis Pyreneerna, Alperna, Appeninerna, Balkan och Karpaterna. Uppskattningarna av dessa populationers storlek är fortfarande mycket osäkra.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
C2a(i); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)
Vitryggig hackspett häckar i skogsmark med stor andel döda och döende lövträd. Under 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var arten dokumenterad från 17 av 24 svenska landskap. Sedan dess har utbredningsområdet minskat med mer än 90 % och tillbakagången har accentuerats de senaste 30-40 åren. Under 2000-talet fram till 2008 konstaterades häckningar endast i Dalsland (numera försvunnen) och Värmland. Hösten 2008 skedde en omfattande invasion till Finland från Ryssland och en del fåglar hamnade även i Sverige, vilket medförde tillfälliga etableringar i Väster- och Norrbotten. Häckningar konstaterades återigen i Uppland 2014. Mörkertalet för arten är mycket litet beroende på omfattande inventeringar i lämpliga biotoper. Antalet reproduktiva individer skattas till 8 (4-10). Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 12 (8-40) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 10 (= 2 generationer) år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad förekomst av äldre lövskog med hög andel död ved), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 70 (50-90) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet och negativ påverkan (konkurrens med större hackspett samt predation, främst från sparvhök och mård). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (C2a(i); D).
Ekologi
De bästa förekomsterna av vitryggig hackspett finns i lövskogsrika landskap (i genomsnitt 75-93 % lövträd i svenska, norska och finska undersökningar), där äldre bestånd av asp, björk, klibbal, gråal och sälg är särskilt viktiga. Ek och andra ädla lövträd ingår också ofta i bestånden. Färska finska studier visar att andelen gran har en direkt inverkan på miljöers betydelse för arten. Områden där mer än 25% av trädvolymen utgörs av gran används inte som häckningsområden för arten. Ursprungliga biotoper är brandfält, lövbrännor, strandskogar, sumpskogar, igenväxande kulturmarker och ravinlandskap. Även igenväxande kulturmarker eller i övrig skogsmark med löv-, bland- eller barrskogar som ej nämnvärt utsatts för skogliga åtgärder såsom gallring och kalavverkning utnyttjas. En spridning i art- och ålderssammansättning i skogsbestånden ofta påtaglig. Döda och döende träd är en nyckelfaktor vid artens näringssök och bobyggande. På lokaler med häckande vitryggig hackspett i Norge och Lettland utgör andelen död ved vanligen mer än 15-20 kubikmeter/ha. Reviren är vanligtvis starkt uppsplittrade men då är lövets kvalité hög, d.v.s. rikt på död ved och vedinsekter. Längre tillbaks i tiden var, inte minst i den boreala regionen, lövsuccessioner uppkomna efter brand en vanligt förekommande miljö av stor betydelse för den vitryggiga hackspetten. Vid direktobservationer av födosökande vitryggiga hackspettar har man funnit att arten visar en stark preferens för lövträd. Ved- och barklevande insekter utgjorde 79 % av födan och cirka 50 % var skalbaggslarver. Även under ungmatningstiden, när insektstillgången i övrigt är god, utgjorde vedinsekter 50 % av födan eller mer. Arten är lättast att observera och inventera när den hävdar revir (trummar) i februari-mars (april). Bobyggnad påbörjas i mars-april och ungarnas utflygning sker i slutet av maj eller i första hälften av juni. Kullstorleken är enligt äldre uppgifter 4-7 ägg. I Sverige blir vanligtvis två ungar flygga per lyckad häckning. Senaste forskning ifrån Norge visar att ett par fåglar under häckningstid födosöker över ett cirka 150 hektar stort område. Vinterreviret är i snitt 450 hektar och vissa hanar rör sig över hela 650 hektar stort område. Om lämpliga biotopelement är uppsplittrade kan födosök ske över åtskilliga kvadratkilometer.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Lövskog
Lövskog
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Ädellövskog
Ädellövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· skalbaggar
· skalbaggar
Ved och bark
Ved och bark
· asp
· asp
· björkar
· björkar
· klibbal
· klibbal
Levande träd
Levande träd
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Piciformes (hackspettartade fåglar), Familj Picidae (hackspettar), Släkte Dendrocopos, Art Dendrocopos leucotos (Bechstein, 1803) - vitryggig hackspett Synonymer Picus leucotos Bechstein, 1803

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier C2a(i); D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation Vitryggig hackspett häckar i skogsmark med stor andel döda och döende lövträd. Under 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var arten dokumenterad från 17 av 24 svenska landskap. Sedan dess har utbredningsområdet minskat med mer än 90 % och tillbakagången har accentuerats de senaste 30-40 åren. Under 2000-talet fram till 2008 konstaterades häckningar endast i Dalsland (numera försvunnen) och Värmland. Hösten 2008 skedde en omfattande invasion till Finland från Ryssland och en del fåglar hamnade även i Sverige, vilket medförde tillfälliga etableringar i Väster- och Norrbotten. Häckningar konstaterades återigen i Uppland 2014. Mörkertalet för arten är mycket litet beroende på omfattande inventeringar i lämpliga biotoper. Antalet reproduktiva individer skattas till 8 (4-10). Antalet lokalområden i landet skattas till 4 (3-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 12 (8-40) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 10 (= 2 generationer) år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad förekomst av äldre lövskog med hög andel död ved), antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 70 (50-90) % under de senaste 15 åren. Bedömningen baseras på direkt observation, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet och negativ påverkan (konkurrens med större hackspett samt predation, främst från sparvhök och mård). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Akut hotad (CR). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Akut hotad (CR) enligt D-kriteriet. (C2a(i); D).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Under revision
Den vitryggiga hackspetten är något större än större hackspetten, som den annars liknar i allmän färgsättning. Undergumpen är dock blekröd, oskarpt avgränsad, och buken svagt rosatonad med mörka längsstreck. Bakryggen och övergumpen är vit (svart hos större hackspetten). Hanen har helt röd hjässa medan honans hjässa är svart. Vitryggig hackspett har längre näbb än större hackspett, vilket är en anpassning till dess speciella födoval.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vitryggig hackspett

Länsvis förekomst och status för vitryggig hackspett baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vitryggig hackspett

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Under 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var arten dokumenterad som häckfågel i 17 av 24 svenska landskap. Sedan dess har utbredningsområdet minskat med mer än 90 % och tillbakagången har accentuerats de senaste 30-40 åren. Åren 1987-91 dokumenterades häckningar från åtta landskap för att därefter krympa till norra Dalsland och södra Värmland (minst 2 par år 2005). Vid relativt omfattande inventeringar 1990 lokaliserades 30-31 par och därutöver 33-40 individer i landet. Med likartad inventeringsinsats hittades minst två par samt minst 12 ensamma fåglar under häckningstid år 2005. Hösten 2008 skedde en stor invasion av vitryggiga hackspettar i Finland, varav ett tiotal individer nådde norra Sverige. Av dessa återfanns flera individer även 2009. Våren 2010 utgörs den kända svenska populationen av två par och två individer i Värmland, ett par och två individer kring nedre Dalälven, en individ i Medelpad, en individ i Västerbotten och ett par i Norrbotten. Av dessa totalt 14 fåglar härstammar nio från utplanteringar och dessa fåglars vildfödda avkomma. I Finland, där arten minskat oavbrutet under lång tid men ökat i antal sedan 1994 (14 häckningar) konstaterades 153 revir med fåglar och 89 häckningar 2009. I Norge finns en livskraftig population om cirka 1700 par på Vest- och Sørlandet. Den vitryggiga hackspetten har en transpalearktisk världsutbredning från Norge i väster till Japan i öster. Hur den verkliga utbredningen ser ut i stora delar av Ryssland är dock ännu okänt. Huvudförekomsten i Europa utanför Norden hittar vi idag i östra Polen samt i de baltiska länderna. Totala populationen från Polen (Bialowieza) i söder till Estland i norr bedöms uppgå till mer än 3700 par, varav omkring 2000 par enbart i Lettland. Dessa förekomster hänger ihop med förekomster i delar av Vitryssland, Ukraina och Ryssland. I södra och mellersta Europa finns arten lokalt i exempelvis Pyreneerna, Alperna, Appeninerna, Balkan och Karpaterna. Uppskattningarna av dessa populationers storlek är fortfarande mycket osäkra.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Dendrocopos  
  • Art
    Dendrocopos leucotos(Bechstein, 1803) - vitryggig hackspett
    Synonymer
    Picus leucotos Bechstein, 1803

De bästa förekomsterna av vitryggig hackspett finns i lövskogsrika landskap (i genomsnitt 75-93 % lövträd i svenska, norska och finska undersökningar), där äldre bestånd av asp, björk, klibbal, gråal och sälg är särskilt viktiga. Ek och andra ädla lövträd ingår också ofta i bestånden. Färska finska studier visar att andelen gran har en direkt inverkan på miljöers betydelse för arten. Områden där mer än 25% av trädvolymen utgörs av gran används inte som häckningsområden för arten. Ursprungliga biotoper är brandfält, lövbrännor, strandskogar, sumpskogar, igenväxande kulturmarker och ravinlandskap. Även igenväxande kulturmarker eller i övrig skogsmark med löv-, bland- eller barrskogar som ej nämnvärt utsatts för skogliga åtgärder såsom gallring och kalavverkning utnyttjas. En spridning i art- och ålderssammansättning i skogsbestånden ofta påtaglig. Döda och döende träd är en nyckelfaktor vid artens näringssök och bobyggande. På lokaler med häckande vitryggig hackspett i Norge och Lettland utgör andelen död ved vanligen mer än 15-20 kubikmeter/ha. Reviren är vanligtvis starkt uppsplittrade men då är lövets kvalité hög, d.v.s. rikt på död ved och vedinsekter. Längre tillbaks i tiden var, inte minst i den boreala regionen, lövsuccessioner uppkomna efter brand en vanligt förekommande miljö av stor betydelse för den vitryggiga hackspetten. Vid direktobservationer av födosökande vitryggiga hackspettar har man funnit att arten visar en stark preferens för lövträd. Ved- och barklevande insekter utgjorde 79 % av födan och cirka 50 % var skalbaggslarver. Även under ungmatningstiden, när insektstillgången i övrigt är god, utgjorde vedinsekter 50 % av födan eller mer. Arten är lättast att observera och inventera när den hävdar revir (trummar) i februari-mars (april). Bobyggnad påbörjas i mars-april och ungarnas utflygning sker i slutet av maj eller i första hälften av juni. Kullstorleken är enligt äldre uppgifter 4-7 ägg. I Sverige blir vanligtvis två ungar flygga per lyckad häckning. Senaste forskning ifrån Norge visar att ett par fåglar under häckningstid födosöker över ett cirka 150 hektar stort område. Vinterreviret är i snitt 450 hektar och vissa hanar rör sig över hela 650 hektar stort område. Om lämpliga biotopelement är uppsplittrade kan födosök ske över åtskilliga kvadratkilometer.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Triviallövskog, Lövskog, Trädbärande gräsmark

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· skalbaggar - Coleoptera (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
· asp - Populus tremula (Viktig)
· björkar - Betula (Har betydelse)
· klibbal - Alnus glutinosa (Har betydelse)
Levande träd (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Genom den vitryggiga hackspettens starka specialisering på i första hand lövträdslevande vedinsekter och därav betingade krav på kontinuerlig tillgång till ett stort antal kraftigt insektsangripna lövträd har utvecklingen i skogsmarkerna starkt minskat artens möjligheter att överleva. I normalt brukad skogsmark med normalt skogsbruk kan arten inte överleva längre. Lämpliga häckningsmiljöer försämras på olika sätt eller försvinner helt varvid vitryggpopulationen glesas ut. Risken ökar sedan att arten slås ut i en efter en av de mer eller mindre isolerade resterna av ett sammanhängande utbredningsområde. Hoten mot miljöerna sker främst genom skogsbruket som svarar för det största nyttjandet av skogsmarken, men även andra intressen kan negativt påverka de områden som är lämpliga för vitryggig hackspett. Följande verksamheter försämrar fortlöpande de biotopmässiga förutsättningarna för arten; slutavverkningar av lövskogar eller lövträdsrika bestånd, gallring av lövträd, hemvedshuggning av lämnad naturhänsyn, landskapsvård, vattenkraftsutbyggnad, vägdragning, flisning m.m. Den sistnämnda faktorn kan antas bli ett snabbt växande hot. Ett av de i särklass största hoten både idag och på sikt är den i princip obefintliga lövföryngringen, särskilt asp och sälg, i de delar av landet där det fortfarande finns vitryggiga hackspettar. Orsaken till detta är det kraftiga betet av mycket täta populationer av älg och rådjur. I till exempel delar av Värmland är älgtätheten upp emot tre gånger så hög som i Finland på motsvarande breddgrad, och jämfört med Ryssland upp emot tio gånger så hög. I stora delar av bältet mellan Värmland och nedre Dalälven finns det i mycket lite lövskog äldre än 30 år. När de gamla träden börjar dö kommer det i många regioner bli en akut brist på asp, sälg och rönn. Ett annat hot mot de lövskogar som arten lever i är den successiva, naturliga igenväxningen med gran (se finska erfarenheter ovan).

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
I juni 2005 antog naturvårdsverket ett åtgärdsprogram för arten (rapport 5486). I detta listas de åtgärder som skall vidtas under perioden 2005-2008. Programperioden har därefter förlängts i två år och det finns 2010 ett utkast till nytt åtgärdsprogram. Åtgärdsprogrammet bygger på att särskilda insatser riktas mot speciellt värdefulla trakter i lövrika län som historiskt varit betydelsefulla för arten, särskilt Värmland, Dalsland, nedre Dalälvsområdet samt Småland. Det innehåller satsningar på områdesskydd, skötsel, restaurering, nyskapande av lövskogsmiljöer och död ved, naturvårdsbränningar, avel och utplantering samt riktad information. Här ingår även årlig uppföljning samt frivilligt skydd hos bolag samt olika former av rådgivning. Ytterligare ansträngningar måste sättas in på att förbättra situationen för de fåglar som ännu förekommer i landet. Naturskyddsföreningen utför sedan 1995 försök med utplantering och sedan år 2000 avel i samarbete med Nordens ark. Den viktigaste grundförutsättningen är dock att betydligt fler områden skyddas och att ett storskaligt restaureringsarbete kommer till stånd. Såväl skydd av aktuella, bra biotoper som en planering av nytillskott genom successioner är då nödvändiga. Redan skyddade områden måste dessutom skötas på rätt sätt. Som ett led i det biotopskapande arbetet har skogsbolaget Bergvik Skog AB utformat ett eget aktionsprogram som innebär att man skapar förutsättningar för 100 nya vitryggiga hackspett-revir från Dalsland till Nedre Dalälven. Syftet är både att på sikt förstärka populationen samt att knyta samman de idag isolerade östliga och västliga kärnområdena. Inom de avgränsade områdena skall skogen skötas med inriktning på lövdominans och stort inslag av döda träd. Även bolaget Sveaskog genomför riktade satsningar på skydd och återskapande av lövmiljöer, särskilt i några s.k. ekoparker. Sedan 1980-talet pågår arbeten med så kallade länsplaner för vitryggig hackspett. Dessa ingår som viktiga delar i åtgärdsprogrammet och redovisar kärnområden med värdefulla lövskogsbiotoper. Den mest effektiva metoden för att få riktigt bra födosökområden för hackspettar på kort tid består sannolikt av att man bränner skogsmark där mängder av stående träd (helst alla) lämnas kvar. De mycket täta älg- och rådjursstammarna i delar av Mellansverige behöver skyndsamt reduceras till mer rimliga nivåer för att bl.a. underlätta lövföryngringen.

Åtgärdsprogram Under revision
Utländska namn – NO: Hvitryggspett, DK: Hvidrygget spaette, FI: Valkoselkätikka, GB: White-backed Woodpecker. Vitryggig hackspett är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter). Vitryggig hackspett är fredad enligt jaktförordningen (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen. Mer att läsa om Projekt Vitryggig hackspett finns på Svenska Naturskyddsföreningens hemsida: www.snf.se.

Angelstam, P. 1990. Factors determining the composition and persistence of local woodpecker assemblages in taiga forest in Sweden - a case for landscape ecological studies. I: Carlson, A. & Aulén, G. (red.). Conservation and management of woodpecker populations. Swedish Univ. Agric. Sci. (Dep. Wildl. Ecol.) Rep. 17, s. 147-164. Uppsala.

Aulén, G. 1986. Vitryggiga hackspettens, Dendrocopos leucotos, utbredningshistoria och förekomst i Sverige. Vår Fågelvärld 45: 201-226.

Aulén, G. 1988. Ecology and Distribution History of the White-backed Woodpecker Dendrocopos leucotos in Sweden. Doktorsavhandling. Report 14. Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Wildlife Ecology.

Aulén, G. 1991. Increasing insect abundance by killing deciduous trees. A method of improving the food situation for endangered woodpeckers. Holarctic ecology 14: 68-80.

Aulén, G. & Carlson, A. 1990. Demography of a Declining White-backed Woodpecker population. I: Carlson, A. och Aulén, G. (red.). 1990. Conservation and management of woodpecker populations. Swedish Univ.

Agric. Sci. (Dep. Wildl. Ecol.) Rep. 17, 164 s. Uppsala.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Bringeland, R. & Fjare, T. 1981. Trekk fra hekkebiologien hos hvitryggspett (Dendrocopos leucotos) i Norge. Fauna Norv. Ser. Cinclus 4: 40-46.

Carlson, A. 1998. Territory quality and feather growth in the white-backed woodpecker (Dendrocopos leucotos). J. Avian Biology 29: 205-207.

Carlson, A. 2000. The effects of habitat loss on a decidious forest specialist species: the white-backed woodpecker (Dendrocopos leucotos). Forest Ecology and Management 131: 215-221.

Carlson, A. & Aulén, G. 1992. Territorial dynamics in an isolated White-backed Woodpecker Population. Conservation Biology 6: 450-455.

Carlson, A. & Stenberg, I. 1995. Vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos). Biotopval och sårbarhetsanalys. Institutionen för viltekologi. Rapport 27 (33 s.). Uppsala.

Ellegren, H., Carlson, A. & Stenberg, I. 1999. Genetic structure and variability of white-backed woodpecker (Dendrocopos leucotos) populations in northern Europe. Hereditas 130: 291-299.

Gjerde, I., Saetersdal, M. & Nilsen, T. 2005. Abundance of two threatened woodpecker species in relation to the proportion of spruce plantations in native pine forests of western Norway. Biodiversity and Conservation 14(2): 377-393.

Gjerde, I., Rolstad, J. & Rinden, H. 1992. Hvitryggspeten på Østlandet: Hekkehabitat og bestandsutvikling sett i forhold till driftsendringer i landbruket. Rapport fra Norsk Institutt for Skogsforskning, Dept. of Forestry, Agricultural Univ. of Norway.

Gjershaug, J.O., Thingstad, P.G., Eldøy, S. & Byrkjeland, S. (red.). 1994. Norsk fugleatlas. Norsk Ornitologisk Forening, Klæbu.

Håland, A. & Ugelvik, M. 1987. Utbredelse og bestandssituasjon hos hvitryggspett på Ostlandet og i Trondelag. Vår Fuglefauna 10: 4.

Håland, A. & Ugelvik, M. 1990. The status and management of the white-backed woodpecker Dendrocopos leucotos in Norway. I: Carlson, A. & Aulén, G. (red.). Conservation and management of woodpecker populations. Swedish Univ. Agric. Sci. (Dep. Wildl. Ecol.) Rep. 17, s. 29-35. Uppsala.

Lohmus, A., Kinks, M, & Soon, M. 2010. The Importance of Dead-Wood Supply for Woodpeckers in Estonia. Baltic Forestry 16(1): 76-86.

de Jong, J. & Lonnstad, J. 2002. White-backed woodpecker landscapes and new nature reserves. Skogsstyrelsen, Rapport 6, 2002.

Martikainen, P., Kaila, L. & Haila, Y. 1997. Threatened Beetles in White-backed Woodpecker Habitats. Helsinki. Finland.

Naturvårdsverket. 2005. Åtgärdsprogram för bevarande av Vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos) och dess livsmiljöer. Rapport 5486. Stockholm.

Pettersson, B. 1993. STORA ger vitryggen större chans. Magasinet OM 1(4): 10-13.

Ruge, K. & Weber, W. 1974. Biotopwahl und Nahrungserwerb beim Weissrückenspecht (Dendrocopos leucotos) in den Alpen. Die Vogelwelt 95: 138-147.

Sarkanen, S. 1974. Valkoselkätikan suojelu. Suomen Luonto 33: 94-119. (Summary: Conservation of the white-backed woodpecker.)

Scherzinger, W. 1990. Is competiton by the great-spotted woodpecker the cause for white-backed woodpeckers rarity in Bavarian Forast National Park. I: Carlson, A. & Aulén, G. (red.). Conservation and management of woodpecker populations. Swedish Univ. Agric. Sci. (Dep. Wildl. Ecol.) Rep. 17, s. 81-91. Uppsala.

Stenberg, I. 1998. Habitat selection, reproduction and survival in the White-backed Woodpecker Dendrocopus leucotos. Dr. scient. avhandling. Trondheim.

Stenberg, I. 2001. Populationen av Hvitryggspett i Norge år 2000. Manuscript till Direktoratet for Naturforvaltning.

Stighäll, K. 1998. Projekt Vitryggig hackspett 1997. Fågelåret 1997. Sveriges Ornitologiska förening.

Tiainen, J. 1990. Distribution changes and present status of Dendrocopos leucotos in Finland. I: Carlson, A. & Aulén, G. (red.). Conservation and management of woodpecker populations. Swedish Univ. Agric. Sci. (Dep. Wildl. Ecol.) Rep 17, s. 21-27. Uppsala.

Virkkala, R., Alanko, T., Laine, T. & Tiainen, J. 1993. Population contraction of the white-backed woodpecker Dendrocopos leucotos in Finnland as a consequence of habitat alteration. Biol. Conserv. 66: 47-55.

Wesolowski, T. 1995. Value of Bialowieza forest for the conservation of white-backed woodpecker Dendrocopos leucotos in Poland. Biol. Conserv. 71: 69-75.

Wesolowski, T. & Tomialojc, L. 1986. The breeding ecology of woodpeckers in a temperate primevael forest - preleminary data. Acta Ornitologica 22(1): 1-21.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Gustaf Aulén 1989. Rev. Allan Carlson 1996, Kristoffer Stighäll 2001, 2005 & 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Piciformes - hackspettartade fåglar 
  • Familj
    Picidae - hackspettar 
  • Släkte
    Dendrocopos  
  • Art
    Dendrocopos leucotos, (Bechstein, 1803) - vitryggig hackspett
    Synonymer
    Picus leucotos Bechstein, 1803
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Gustaf Aulén 1989. Rev. Allan Carlson 1996, Kristoffer Stighäll 2001, 2005 & 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.