Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  atlantisk stör

Organismgrupp Fiskar Acipenser oxyrinchus
Atlantisk stör Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Atlantisk stör observerades tidigare regelbundet längs de svenska kusterna. De störar som numera påträffas tillfälligt härrör från rymlingar och avsiktligt utplanterade individer.

Totallängd 430 cm. Kroppen är långsträckt samt avsmalnande mot ryggen och bredare mot buken. Huvudet är relativt kort och kraftigt avsmalnande framåt. Nosen är lång och verkar spetsig från sidan, men uppifrån sett är den tillplattad med rundat avslut hos större individer. Hos unga individer är nosen påfallande lång och spetsig. Munnen - som är tvärställd, relativt liten och sitter på undersidan av nosen - är utstjälpbar till ett kort rör. Tänder saknas helt. Gälar med smala gälräfständer. Ungefär halvvägs mellan munnen och nosspetsen sitter fyra kraftiga skäggtömmar på rad. Mellan gällocket och bröstgördeln finns en relativt bred glipa. Huvudet täcks till stor del av kraftiga benplåtar. Från nacken till första ryggfenan finns en rad med mer eller mindre rundade benplåtar som är vikta över nacklinjen. Varje benplåt har en mittkam som är högre hos unga individer (som har smalare rygg) men relativt trubbig hos vuxna djur med en bredare rygg. Längs sidan löper liknande benplåtar som är smalare än de på ryggen; alla med en längsgående mittköl. Sidoplåtarna blir gradvis mindre bakåt och är svåra att urskilja där plåtraden böjer av uppåt på stjärtfenan. Ytterligare en rad benplåtar finns längs vardera kanten av buksidan, mellan bröstfenan och bukfenan, och dessutom finns 2-3 rader framför analfenan. Mycket mindre benplåtar finns över stora delar av kroppen, och ytterligare små benplåtar samlas runt analfenan och stjärtspolen. Fjäll finns nedanför stjärtfenans överkant i form av långsträckta, tätt packade ganoidfjäll.
Ryggfenan är liten och har en lång främre lob, konkav ytterkant och ett skarpt bakre hörn. Analfenan är smal och mer eller mindre trekantig. Bröstfenorna är breda, kraftiga och trekantiga med rak ytterkant. Bukfenorna är små och placerade långt bak på buken.
Färgen är grå eller brungrå utan särskilda markeringar.
Fenstrålar och benplåtar: D 30-46, A 26-28, ryggplåtar 7-16 (medeltal 10; 8-11 i Sverige), sidoplåtar 23-35 (medeltal 28; 23-30 i Sverige), bukplåtar 9-11.
Utbredning
Länsvis förekomst för atlantisk stör Observationer i  Sverige för atlantisk stör
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Atlantisk stör observerades tidigare regelbundet längs de svenska kusterna mellan Strömstad och Luleå, vanligtvis i närheten av älvmynningar eller i skärgårdar. I älvmynningarna stannade störarna vid nedersta forsen eller fallet, t.ex. Lilla Edet i Göta älv, Älvkarleby i Dalälven och Norrköpingsfallen i Motala ström. Den sista västkuststören fångades i Gullmarsfjorden 1937. När utplanterade exemplar påträffades längs den svenska Östersjökusten år 2009 hade arten inte påträffats där sedan 1800-talet. Det naturliga utbredningsområdet för atlantisk stör i Europa omfattar delar av Nordsjökusten och södra Östersjön med floder. Ströfynd har rapporterats längs Norges kust. I Nordamerika finns arten från Newfoundland söderut till Florida och österut till Mississippi. Atlantisk stör leker i stora floder och har förekommit bl.a. i Donau, Elbe och Rhen. Östersjöbäckenets stör lekte i Drweca (Polen öster om Vistula), Vistula (Polen), Neva (Ryssland, med Ladoga och Onega), Neman (Litauen, Vitryssland) och Oder (Tyskland-Polen). Försök att återinföra atlantisk stör i Östersjön genom utsättningar pågår i Tyskland och Polen.
Idag finns ingen vilt levande stör i Europa. I Sverige fångades stör fram till 1900-talets början sporadiskt längs Östersjö- och Skånekusten, samt i Göta Älv, men arten försvann gradvis under 1900-talet. Den sista östersjöstören fångades vid Riga 1996. Någon reproduktion har inte konstaterats i svenska vattendrag.
Tills nyligen uppfattades stören i Östersjön som samma art som den i Frankrike, Medelhavet och Svarta havet. Man anser nu att den i stället är samma art som den nordamerikanska atlantstören och ska därför ha samma namn, A. oxyrinchus, medan den sydeuropeiska störarten behåller namnet A. sturio.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Atlantstör (Acipenser oxyrhinchus) är en nordamerikansk art som under medeltiden invandrade till Europa och etablerade sig i större floder kring Nordsjön och i Östersjön. Molekylära undersökningar av museimaterial antyder att det åtminstone under 1800-talet skedde en omfattande hybridisering med europeisk stör (A. sturio). Fiskar med morfologiska karaktärer för atlantstör finns dokumenterade från Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Dessa vandrade bl.a. upp i Göta älv och till nedersta vandringshinder i vissa östersjöälvar. Lek är känd från bl.a. Rhen, Elbe, Oder (Tyskland-Polen), Wisla, Drweca (Polen), Neman (Litauen, Vitryssland) och Neva (Ryssland, med sjöstationära former i Ladoga och Onega), Från Sverige finns inga bekräftade uppgifter om lek, men arten fångades regelbundet i små antal längs kusterna samt i vissa större älvar i samband med laxfiske så sent som under slutet av 1800-talet. Arten slutade uppträda regelbundet i Sverige i början av 1900-talet. Den senaste stora atlantstören i Östersjön fångades år 1996 i Rigabukten. Försök med återintroduktion pågår i Tyskland och Polen sedan 2007. Detta har lett till tillfälliga fångster i Östersjön och Kattegatt sedan 2009. Atlantstör finns i livskraftiga bestånd i Nordamerika. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Atlantisk stör är en bottenlevande fisk som letar föda i bottnen med hjälp av de trådlika, smakkänsliga skäggtömmarna på huvudets undersida och den långa nosen som den kan gräva i bottensubstratet med. Födan sugs in mycket effektivt med hjälp av den utskjutbara munnen. När de unga djuren fortfarande uppehåller sig i sötvatten lever de av allehanda ryggradslösa djur, särskilt insektslarver, maskar, kräftdjur och blötdjur. I havet äter arten främst havsborstmaskar, men också blötdjur, gråsuggor, räkor och fiskar. Fiskdieten utgörs av tobisfiskar och smörbultar. Under lekvandringen äter stören inte alls.
Leken föregås av en uppvandring som äger rum från hösten till början av våren i stora floder med kraftigt vattenflöde. Vanligtvis stannar störarna nära mynningen. I Elbe vandrade de ca 300 km. I andra europeiska floder kunde de fortsätta upp till nästan 1 000 km, men inte högre än 200-300 m över havet. Den population som fanns i Ladoga vandrade dock förmodligen aldrig ut i Östersjön. Leken sker under våren (vanligtvis i april-maj), i Östersjöområdet under juni-augusti. Efter leken återvandrar de vuxna fiskarna omedelbart.
Man vet att unga atlantiska störar kan vandra ut i havet redan första sommaren. Normalt stannar de dock i sötvatten 2-4 år, tills de är ca 60 cm långa och väger mellan 0,3 och 4 kg. Unga, upp till 100 cm långa störar uppehåller sig i havet på grunt vatten nära födelsefloden; inte djupare än 20 m och inte längre bort än 10 km från flodmynningen.
Atlantisk stör växer snabbt men blir på grund av sin storlek ändå könsmogen sent. Under första sommaren blir den 11-12 cm och under första året 26-30 cm. Könsmognaden inträffar vid olika ålder beroende på kön. Hanarna leker första gången vid 7-15 års ålder, och de leker igen varje år i upp till åtta år. Honorna leker första gången vid 7-28 års ålder, och därefter vartannat år i upp till 30 år. En hona kan producera 0,2-5,7 miljoner ägg varje gång. Det äldsta åldersbestämda djuret var 48 år (totallängd 360 cm), men man uppskattar att livslängden kan uppgå till 100 år.
De exemplar av atlantisk stör som observerats längs de svenska kusterna har som regel varit vuxna individer med en totallängd av mellan 200 och 500 cm. Den enda svenska inlandslokalen är Göta älv upp till Lilla Edet, där man faktiskt 1859 även påträffade en unge på 39 cm. Det finns också uppgifter om att 1-2 fot (30-60 cm) långa störar förekom vid Mörkö i Södermanland.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenmassa
Vattenmassa
Vattendrag
Vattendrag
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Mark/sediment
Mark/sediment
Levande djur
Levande djur
· egentliga insekter
· egentliga insekter
· havsborstmaskar
· havsborstmaskar
· kräftdjur
· kräftdjur
· ringmaskar
· ringmaskar
· snäckor
· snäckor
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Acipenseriformes (störartade fiskar), Familj Acipenseridae (störfiskar), Släkte Acipenser, Art Acipenser oxyrinchus Mitchill, 1815 - atlantisk stör Synonymer amerikansk stör, stör

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Atlantstör (Acipenser oxyrhinchus) är en nordamerikansk art som under medeltiden invandrade till Europa och etablerade sig i större floder kring Nordsjön och i Östersjön. Molekylära undersökningar av museimaterial antyder att det åtminstone under 1800-talet skedde en omfattande hybridisering med europeisk stör (A. sturio). Fiskar med morfologiska karaktärer för atlantstör finns dokumenterade från Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Dessa vandrade bl.a. upp i Göta älv och till nedersta vandringshinder i vissa östersjöälvar. Lek är känd från bl.a. Rhen, Elbe, Oder (Tyskland-Polen), Wisla, Drweca (Polen), Neman (Litauen, Vitryssland) och Neva (Ryssland, med sjöstationära former i Ladoga och Onega), Från Sverige finns inga bekräftade uppgifter om lek, men arten fångades regelbundet i små antal längs kusterna samt i vissa större älvar i samband med laxfiske så sent som under slutet av 1800-talet. Arten slutade uppträda regelbundet i Sverige i början av 1900-talet. Den senaste stora atlantstören i Östersjön fångades år 1996 i Rigabukten. Försök med återintroduktion pågår i Tyskland och Polen sedan 2007. Detta har lett till tillfälliga fångster i Östersjön och Kattegatt sedan 2009. Atlantstör finns i livskraftiga bestånd i Nordamerika. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Konventioner CITES bilaga B, Bonnkonventionens bilaga I
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Global rödlistning CR A2d (2001)
Atlantisk stör observerades tidigare regelbundet längs de svenska kusterna. De störar som numera påträffas tillfälligt härrör från rymlingar och avsiktligt utplanterade individer.

Totallängd 430 cm. Kroppen är långsträckt samt avsmalnande mot ryggen och bredare mot buken. Huvudet är relativt kort och kraftigt avsmalnande framåt. Nosen är lång och verkar spetsig från sidan, men uppifrån sett är den tillplattad med rundat avslut hos större individer. Hos unga individer är nosen påfallande lång och spetsig. Munnen - som är tvärställd, relativt liten och sitter på undersidan av nosen - är utstjälpbar till ett kort rör. Tänder saknas helt. Gälar med smala gälräfständer. Ungefär halvvägs mellan munnen och nosspetsen sitter fyra kraftiga skäggtömmar på rad. Mellan gällocket och bröstgördeln finns en relativt bred glipa. Huvudet täcks till stor del av kraftiga benplåtar. Från nacken till första ryggfenan finns en rad med mer eller mindre rundade benplåtar som är vikta över nacklinjen. Varje benplåt har en mittkam som är högre hos unga individer (som har smalare rygg) men relativt trubbig hos vuxna djur med en bredare rygg. Längs sidan löper liknande benplåtar som är smalare än de på ryggen; alla med en längsgående mittköl. Sidoplåtarna blir gradvis mindre bakåt och är svåra att urskilja där plåtraden böjer av uppåt på stjärtfenan. Ytterligare en rad benplåtar finns längs vardera kanten av buksidan, mellan bröstfenan och bukfenan, och dessutom finns 2-3 rader framför analfenan. Mycket mindre benplåtar finns över stora delar av kroppen, och ytterligare små benplåtar samlas runt analfenan och stjärtspolen. Fjäll finns nedanför stjärtfenans överkant i form av långsträckta, tätt packade ganoidfjäll.
Ryggfenan är liten och har en lång främre lob, konkav ytterkant och ett skarpt bakre hörn. Analfenan är smal och mer eller mindre trekantig. Bröstfenorna är breda, kraftiga och trekantiga med rak ytterkant. Bukfenorna är små och placerade långt bak på buken.
Färgen är grå eller brungrå utan särskilda markeringar.
Fenstrålar och benplåtar: D 30-46, A 26-28, ryggplåtar 7-16 (medeltal 10; 8-11 i Sverige), sidoplåtar 23-35 (medeltal 28; 23-30 i Sverige), bukplåtar 9-11.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för atlantisk stör

Länsvis förekomst och status för atlantisk stör baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för atlantisk stör

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Atlantisk stör observerades tidigare regelbundet längs de svenska kusterna mellan Strömstad och Luleå, vanligtvis i närheten av älvmynningar eller i skärgårdar. I älvmynningarna stannade störarna vid nedersta forsen eller fallet, t.ex. Lilla Edet i Göta älv, Älvkarleby i Dalälven och Norrköpingsfallen i Motala ström. Den sista västkuststören fångades i Gullmarsfjorden 1937. När utplanterade exemplar påträffades längs den svenska Östersjökusten år 2009 hade arten inte påträffats där sedan 1800-talet. Det naturliga utbredningsområdet för atlantisk stör i Europa omfattar delar av Nordsjökusten och södra Östersjön med floder. Ströfynd har rapporterats längs Norges kust. I Nordamerika finns arten från Newfoundland söderut till Florida och österut till Mississippi. Atlantisk stör leker i stora floder och har förekommit bl.a. i Donau, Elbe och Rhen. Östersjöbäckenets stör lekte i Drweca (Polen öster om Vistula), Vistula (Polen), Neva (Ryssland, med Ladoga och Onega), Neman (Litauen, Vitryssland) och Oder (Tyskland-Polen). Försök att återinföra atlantisk stör i Östersjön genom utsättningar pågår i Tyskland och Polen.
Idag finns ingen vilt levande stör i Europa. I Sverige fångades stör fram till 1900-talets början sporadiskt längs Östersjö- och Skånekusten, samt i Göta Älv, men arten försvann gradvis under 1900-talet. Den sista östersjöstören fångades vid Riga 1996. Någon reproduktion har inte konstaterats i svenska vattendrag.
Tills nyligen uppfattades stören i Östersjön som samma art som den i Frankrike, Medelhavet och Svarta havet. Man anser nu att den i stället är samma art som den nordamerikanska atlantstören och ska därför ha samma namn, A. oxyrinchus, medan den sydeuropeiska störarten behåller namnet A. sturio.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Chondrostei - broskganoider 
  • Ordning
    Acipenseriformes - störartade fiskar 
  • Familj
    Acipenseridae - störfiskar 
  • Släkte
    Acipenser  
  • Art
    Acipenser oxyrinchusMitchill, 1815 - atlantisk stör
    Synonymer
    amerikansk stör
    stör

Atlantisk stör är en bottenlevande fisk som letar föda i bottnen med hjälp av de trådlika, smakkänsliga skäggtömmarna på huvudets undersida och den långa nosen som den kan gräva i bottensubstratet med. Födan sugs in mycket effektivt med hjälp av den utskjutbara munnen. När de unga djuren fortfarande uppehåller sig i sötvatten lever de av allehanda ryggradslösa djur, särskilt insektslarver, maskar, kräftdjur och blötdjur. I havet äter arten främst havsborstmaskar, men också blötdjur, gråsuggor, räkor och fiskar. Fiskdieten utgörs av tobisfiskar och smörbultar. Under lekvandringen äter stören inte alls.
Leken föregås av en uppvandring som äger rum från hösten till början av våren i stora floder med kraftigt vattenflöde. Vanligtvis stannar störarna nära mynningen. I Elbe vandrade de ca 300 km. I andra europeiska floder kunde de fortsätta upp till nästan 1 000 km, men inte högre än 200-300 m över havet. Den population som fanns i Ladoga vandrade dock förmodligen aldrig ut i Östersjön. Leken sker under våren (vanligtvis i april-maj), i Östersjöområdet under juni-augusti. Efter leken återvandrar de vuxna fiskarna omedelbart.
Man vet att unga atlantiska störar kan vandra ut i havet redan första sommaren. Normalt stannar de dock i sötvatten 2-4 år, tills de är ca 60 cm långa och väger mellan 0,3 och 4 kg. Unga, upp till 100 cm långa störar uppehåller sig i havet på grunt vatten nära födelsefloden; inte djupare än 20 m och inte längre bort än 10 km från flodmynningen.
Atlantisk stör växer snabbt men blir på grund av sin storlek ändå könsmogen sent. Under första sommaren blir den 11-12 cm och under första året 26-30 cm. Könsmognaden inträffar vid olika ålder beroende på kön. Hanarna leker första gången vid 7-15 års ålder, och de leker igen varje år i upp till åtta år. Honorna leker första gången vid 7-28 års ålder, och därefter vartannat år i upp till 30 år. En hona kan producera 0,2-5,7 miljoner ägg varje gång. Det äldsta åldersbestämda djuret var 48 år (totallängd 360 cm), men man uppskattar att livslängden kan uppgå till 100 år.
De exemplar av atlantisk stör som observerats längs de svenska kusterna har som regel varit vuxna individer med en totallängd av mellan 200 och 500 cm. Den enda svenska inlandslokalen är Göta älv upp till Lilla Edet, där man faktiskt 1859 även påträffade en unge på 39 cm. Det finns också uppgifter om att 1-2 fot (30-60 cm) långa störar förekom vid Mörkö i Södermanland.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Marin miljö, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenmassa, Vattendrag

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· egentliga insekter - Insecta (Har betydelse)
· havsborstmaskar - Polychaeta (Viktig)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· ringmaskar - Annelida (Viktig)
· snäckor - Gastropoda (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Utfiskad, särskilt för rommen som användes för kaviar, däremot ingen ytterligare användning i östersjöområdet. Återbesättningsförsök med nordamerikansk stör löper risk med hybridisering med andra utplanterade störfiskarter, föroreningar och vandringshinder.

Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
Den enda tänkbara åtgärden är återutsättning av stör från norra Nordamerika; denna bör då ske i södra Östersjön och inte i Sverige där arten saknar förutsättningar för reproduktion.
Namngivning: Acipenser oxyrinchus Mitchill, 1815. Transactions of the Literary and Philosophical Society of New-York 1: 462. Svensk synonym: stör.
Etymologi: oxyrinchus = spetsnos; oxys (gr.) = skarp, spetsig; rhynkos (gr.) = nos. Syftar på den spetsiga nosen.
Uttal: [Asipénser oxyrínkus]
Namn på andra språk. Norska: Stør, danska: Stør, finska: Sampi, engelska: Sturgeon.

Curry-Lindahl, K. 1985. Våra fiskar. Norstedt & Söner, Stockholm. 528 s.

Debus, L. 1999. Meristic and morphological features of the Baltic sturgeon (Acipenser sturio). Journal of Applied Ichthyology 15: 38–45.

Gessner, J., Debus, L., Filipiak, J., Spratte, S., Skora, K. E. & Arndt, G. M. 1999. Development of sturgeon catches in German and adjacent waters since 1980. Journal of Applied Ichthyology 15: 136–141.

Holcik, J., Kinzelbach, R., Sokolov, L. I. & Vasilev V. P. 1989. Acipenser sturio Linnaeus, 1758. I: Holcik, J.

(red.), The freshwater fishes of Europe, vol. 1, part II. General introduction to fishes. Acipenseriformes, s. 367–394. Aula-Verlag, Wiesbaden, 469 s.

Ludwig, A., Debus, L., Lieckfeldt, D., Wirgin, I., Benecke, N., Jennecksens, I., Williot, P., Waldman, J. R. & Pitra, C. 2002: When the American sea sturgeon swam east. Nature 419: 447–448.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Paaver, T. 1999. Historic and recent records of native and exotic sturgeon species in Estonia. Journal of Applied Ichthyology 15: 129–132.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Lennart Nyman 1991. Rev. Sven O Kullander 2002. © ArtDatabanken, SLU 2005 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Chondrostei - broskganoider 
  • Ordning
    Acipenseriformes - störartade fiskar 
  • Familj
    Acipenseridae - störfiskar 
  • Släkte
    Acipenser  
  • Art
    Acipenser oxyrinchus, Mitchill, 1815 - atlantisk stör
    Synonymer
    amerikansk stör
    stör
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Lennart Nyman 1991. Rev. Sven O Kullander 2002. © ArtDatabanken, SLU 2005 (naturvårdsinformation).