Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  trastsångare

Organismgrupp Fåglar Acrocephalus arundinaceus
Trastsångare Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sveriges största sångare, i storlek jämförbar med stare. Slank kroppsform med förhållandevis lång, spetsig näbb och ganska bred och trubbigt rundad, lång stjärt. Rödbruntonad ovansida med ett diffust, brett, ljust ögonbryn. Beigevit undersida. Sången som är ljudlig och hörs långt är lätt att känna igen på grov, kraxig röst omväxlande med räckor av upprepade gnälliga falsettljud.
Utbredning
Länsvis förekomst för trastsångare Observationer i  Sverige för trastsångare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Trastsångarens invandring i Sverige är av sent datum. Den första observationen gjordes 22/8 1849 vid Göteborg. Därefter påträffades den först 1917 vid Yddingen i Skåne, där arten befanns häcka detta år. Under 1920- och 1930-talen hördes arten i huvudsak vid Krankesjön i Skåne och bofynd gjordes där ett flertal år. De följande åren gjordes många iakttagelser på lämpliga lokaler i Götaland och Svealand. Vid en riksinventering 1971 rapporterades 24 sjungande hanar. I mitten av 1970-talet häckade trastsångaren sällsynt (knappast årsvisst) i Skåne samt lokalt sparsamt till tämligen allmänt i Östergötland (Boren och Tåkern). År 1989 gjordes en uppskattning av populationen i Tåkern utifrån kunskap om artens sångvanor. Tåkernpopulationen bedömdes uppgå till 200 hanar och sannolikt fanns ytterligare 300 hanar i Sverige detta år. År 1993 inrapporterades totalt cirka 400 sjungande hanar till de regionala rapportkommittéerna, däribland 68 från Västergötland, 65 från Närke och 139 från Östergötland. Under 2000-talet tycks populationen ha blivit mer koncentrerad mot östra Sverige än tidigare, främst till Uppland/Södermanland/Östergötland (66 % av den svenska populationen). Två tredjedelar av det svenska beståndet förekommer på färre än tio lokaler, där Tåkern, Hornborgasjön, Kvismaren, norra Vänern och Tämnaren hyser flest. Tåkern har under 2000-talet framstått som allt viktigare för arten då närmare 50 % av den svenska populationen förekommer här. Under häckningstid har arten rapporterats från samtliga landskap i Götaland och Svealand samt från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten i Norrland. Det svenska beståndet uppgår till cirka 500 par och beståndet är mycket stabilt. Åren 1996–2009 rapporterades som lägst 420 och som mest 553 sjungande hanar. I Estland finns >4 000 par, i Lettland >10 000 par och i Litauen >40 000 par.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT°)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT°)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT°)
Trastsångare häckar i bladvass i slättsjöar, framför allt i mosaikartade vassområden bestående av täta och höga bladvassruggar omväxlande med grunt, öppet vatten med rik bottenvegetation. Den förekommer huvudsakligen i mellersta Västergötland - västra Östergötland samt i ett bälte från sydöstra Värmland via Närke, Södermanland, Västmanland till Uppland. En majoritet av populationen häckar på ett litet antal lokaler där Tåkern har flest. Antalet reproduktiva individer skattas till 940 (680-1220). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (150-250) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beståndet har vuxit med 50-100 % de senaste 30 åren, men har varit stabilt de senaste tio åren. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från VU till NT. (D1).
Ekologi
Trastsångaren trivs framförallt i mosaiklandskap bestående av små, täta och höga, bladvassruggar omväxlande med grunt (0,5–1 m djupt) öppet vatten med rik bottenvegetation. Trollsländor, såväl vuxna djur som larver utgör en stor del av födan men även vattenspindlar, skalbaggar, tvåvingar och fjärilslarver står på menyn. Boet byggs i nära anslutning till öppet vatten, vanligen 0,5–5 m in i någon vassrugge och hängs upp i några vasstrån 0,1–1,0 m över vattenytan. Tidigt på säsongen byggda bon ligger i gammal vass och är vanligen lägre placerade än sent byggda bon som är upphängda i friska årsskott. En hög boplacering är adaptiv så till vida att ungarna i mindre utsträckning blir utsatta för predation. Betydelsefulla bopredatorer utgörs i Sverige av mink, rördrom, vattenrall och brun kärrhök. Trastsångaren är polygyn. Ungefär 50 % av bona ligger i polygyna grupper. Honor väljer hanar utifrån revirets kvalitet och sångens variationsrikedom. Det senare är avgörande vid val av hane för utomäktenskapliga förbindelser. Antalet ägg är 3–7 och läggs i Sverige från 10–maj (tidiga bon) till 20 juli (sena bon). Äggen ruvas i 14 dygn och ungarna stannar ytterligare 12 dygn i boet. Det kläcks i genomsnitt lika många hanar som honor i populationen, men primärhonor till polygyna hanar producerar fler hanar (60 % söner) än honor av lägre status (40 % söner). Ungefär hälften av de överlevande ungarna återvänder för att häcka vid födelselokalen, medan majoriteten av dem som sprider sig återvänder inom en 30 km vid radie från födelselokalen. Den uppskattade spridningsdistansen per generation (RMS) är 33 km. Arten tycks ha en hög överlevnad som adult fågel jämfört med långflyttande tättingar överlag. Många ettåriga hanar häckar inte första året. Arten anländer från sista veckan i april, hanen två veckor före honan. Ettåriga fåglar anländer dock först från andra halvan av maj och under juni månad. De adulta fåglarna påbörjar höstflyttningen i skiftet juli/augusti medan årsungarna dröjer kvar en bit in i september. De svenska trastsångarna övervintrar troligen i tropiska Västafrika och flyttningen genom Europa går rakt söderut över Italien. Under vintern upprättar trastsångaren vinterrevir som den försvarar och sjunger ifrån. Undersökningar visar att individerna är mycket trogna sina vinterrevir och återkommer till dessa flera år i rad.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Sjöar
Sjöar
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· vass
· vass
Levande djur
Levande djur
· trollsländor
· trollsländor
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Acrocephalidae (rörsångare), Släkte Acrocephalus (acrocephalussångare), Art Acrocephalus arundinaceus (Linnaeus, 1758) - trastsångare Synonymer Turdus arundinaceus Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT°)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT°)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT°)

Dokumentation Trastsångare häckar i bladvass i slättsjöar, framför allt i mosaikartade vassområden bestående av täta och höga bladvassruggar omväxlande med grunt, öppet vatten med rik bottenvegetation. Den förekommer huvudsakligen i mellersta Västergötland - västra Östergötland samt i ett bälte från sydöstra Värmland via Närke, Södermanland, Västmanland till Uppland. En majoritet av populationen häckar på ett litet antal lokaler där Tåkern har flest. Antalet reproduktiva individer skattas till 940 (680-1220). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (150-250) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beståndet har vuxit med 50-100 % de senaste 30 åren, men har varit stabilt de senaste tio åren. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från VU till NT. (D1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, Typisk art i 3150 Naturligt näringsrika sjöar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Sveriges största sångare, i storlek jämförbar med stare. Slank kroppsform med förhållandevis lång, spetsig näbb och ganska bred och trubbigt rundad, lång stjärt. Rödbruntonad ovansida med ett diffust, brett, ljust ögonbryn. Beigevit undersida. Sången som är ljudlig och hörs långt är lätt att känna igen på grov, kraxig röst omväxlande med räckor av upprepade gnälliga falsettljud.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för trastsångare

Länsvis förekomst och status för trastsångare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för trastsångare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Trastsångarens invandring i Sverige är av sent datum. Den första observationen gjordes 22/8 1849 vid Göteborg. Därefter påträffades den först 1917 vid Yddingen i Skåne, där arten befanns häcka detta år. Under 1920- och 1930-talen hördes arten i huvudsak vid Krankesjön i Skåne och bofynd gjordes där ett flertal år. De följande åren gjordes många iakttagelser på lämpliga lokaler i Götaland och Svealand. Vid en riksinventering 1971 rapporterades 24 sjungande hanar. I mitten av 1970-talet häckade trastsångaren sällsynt (knappast årsvisst) i Skåne samt lokalt sparsamt till tämligen allmänt i Östergötland (Boren och Tåkern). År 1989 gjordes en uppskattning av populationen i Tåkern utifrån kunskap om artens sångvanor. Tåkernpopulationen bedömdes uppgå till 200 hanar och sannolikt fanns ytterligare 300 hanar i Sverige detta år. År 1993 inrapporterades totalt cirka 400 sjungande hanar till de regionala rapportkommittéerna, däribland 68 från Västergötland, 65 från Närke och 139 från Östergötland. Under 2000-talet tycks populationen ha blivit mer koncentrerad mot östra Sverige än tidigare, främst till Uppland/Södermanland/Östergötland (66 % av den svenska populationen). Två tredjedelar av det svenska beståndet förekommer på färre än tio lokaler, där Tåkern, Hornborgasjön, Kvismaren, norra Vänern och Tämnaren hyser flest. Tåkern har under 2000-talet framstått som allt viktigare för arten då närmare 50 % av den svenska populationen förekommer här. Under häckningstid har arten rapporterats från samtliga landskap i Götaland och Svealand samt från Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten i Norrland. Det svenska beståndet uppgår till cirka 500 par och beståndet är mycket stabilt. Åren 1996–2009 rapporterades som lägst 420 och som mest 553 sjungande hanar. I Estland finns >4 000 par, i Lettland >10 000 par och i Litauen >40 000 par.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Acrocephalidae - rörsångare 
  • Släkte
    Acrocephalus - acrocephalussångare 
  • Art
    Acrocephalus arundinaceus(Linnaeus, 1758) - trastsångare
    Synonymer
    Turdus arundinaceus Linnaeus, 1758

Trastsångaren trivs framförallt i mosaiklandskap bestående av små, täta och höga, bladvassruggar omväxlande med grunt (0,5–1 m djupt) öppet vatten med rik bottenvegetation. Trollsländor, såväl vuxna djur som larver utgör en stor del av födan men även vattenspindlar, skalbaggar, tvåvingar och fjärilslarver står på menyn. Boet byggs i nära anslutning till öppet vatten, vanligen 0,5–5 m in i någon vassrugge och hängs upp i några vasstrån 0,1–1,0 m över vattenytan. Tidigt på säsongen byggda bon ligger i gammal vass och är vanligen lägre placerade än sent byggda bon som är upphängda i friska årsskott. En hög boplacering är adaptiv så till vida att ungarna i mindre utsträckning blir utsatta för predation. Betydelsefulla bopredatorer utgörs i Sverige av mink, rördrom, vattenrall och brun kärrhök. Trastsångaren är polygyn. Ungefär 50 % av bona ligger i polygyna grupper. Honor väljer hanar utifrån revirets kvalitet och sångens variationsrikedom. Det senare är avgörande vid val av hane för utomäktenskapliga förbindelser. Antalet ägg är 3–7 och läggs i Sverige från 10–maj (tidiga bon) till 20 juli (sena bon). Äggen ruvas i 14 dygn och ungarna stannar ytterligare 12 dygn i boet. Det kläcks i genomsnitt lika många hanar som honor i populationen, men primärhonor till polygyna hanar producerar fler hanar (60 % söner) än honor av lägre status (40 % söner). Ungefär hälften av de överlevande ungarna återvänder för att häcka vid födelselokalen, medan majoriteten av dem som sprider sig återvänder inom en 30 km vid radie från födelselokalen. Den uppskattade spridningsdistansen per generation (RMS) är 33 km. Arten tycks ha en hög överlevnad som adult fågel jämfört med långflyttande tättingar överlag. Många ettåriga hanar häckar inte första året. Arten anländer från sista veckan i april, hanen två veckor före honan. Ettåriga fåglar anländer dock först från andra halvan av maj och under juni månad. De adulta fåglarna påbörjar höstflyttningen i skiftet juli/augusti medan årsungarna dröjer kvar en bit in i september. De svenska trastsångarna övervintrar troligen i tropiska Västafrika och flyttningen genom Europa går rakt söderut över Italien. Under vintern upprättar trastsångaren vinterrevir som den försvarar och sjunger ifrån. Undersökningar visar att individerna är mycket trogna sina vinterrevir och återkommer till dessa flera år i rad.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna strandbiotoper, Sjöar

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· vass - Phragmites australis (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· trollsländor - Odonata (Viktig)
Artens biotopval innebär en relativt väl skyddad miljö, men denna kan hotas genom ett mer intensivt utnyttjande av bladvass (vasstäkt) än vad nu sker eller genom vassbränning och annan vassröjning som fortfarande förekommer vid en del slättsjöar. Grågåsens kraftiga expansion under 2000-talet har på vissa lokaler medfört att lämpliga vassområden minskat i areal och t.o.m. försvunnit. Vissa typer av våtmarksrestaureringar, t.ex. kraftig vassbekämpning för att för att gynna doppingar och änder kan åtminstone på kort sikt missgynna trastsångare.

Påverkan
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
För närvarande torde inga direkta skyddsåtgärder vara nödvändiga för att trygga artens fortbestånd i landet. I de fall, då en förstörelse av artens biotop hotar (se ovan), framför allt på nu kända häckplatser, bör ett reservatförordnande övervägas, där man inskränker markägarens rätt till vasstäkt och vassröjning. Som en generell åtgärd för bevarande av artens biotop kan nämnas skyddet av grunda slättsjöar och havsvikar överhuvud taget. Därvid bör uppmärksammas i vilken mån eventuella sjösänkningar, invallningsprojekt och restaureringar inkräktar på vassområden, där trastsångaren uppehåller sig eller som kan vara lämpade för arten.
Utländska namn – NO: Trostsanger, DK: Drosselrörsanger, FI: Rastaskerttunen, GB: Great Reed Warbler. Försvinnanderisken nedgraderas från VU D1 till NT° med hänsyn tagen till att arten bedöms ha goda möjligheter att återinvandra om den skulle försvinna från landet. Trastsångaren är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) samt i Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter). Arten är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Bensch, S., Gezelius, L. & Hasselquist, D. 1990. Hur många trastsångare finns det i Tåkern? Vingspegeln 9: 51–59.

Bensch, S. & Hasselquist, D. 1991. Territory infidelity in the polygynous great reed warbler Acrocephalus arundinaceus: the effect of variation in territory attractiveness. Journal of Animal Ecology 60: 857–871.

Bensch, S., Hasselquist, D. & von Schantz, T. 1994. Genetic similarity between parents predicts hatching failure: non-incestuous inbreeding in the great reed warbler. Evolution 48: 317–326.

Bensch, S. 1996. Female mating status and reproductive success in the great reed warbler: is there a potential cost of polygyny that requires compensation? Journal of Animal Ecology 65: 283–296.

Bensch, S., Hasselquist, D., Nielsen, B. & Hansson, B. 1998. Higher fitness for philopatric than for immigrant males in a semi-isolated population of great reed warblers. Evolution 52: 877–883.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

De Roo, A. & Deheegher, J. 1969. Ecology of Great Reed Warbler Acrocephalus arundinaceus, wintering in the southern Congo Savanna. De Giervalk 59: 260–272.

Dyrcz, A. 1979. Die Nestlingsnahrung bei Drosselrohrsänger (Acrocephalus arundinaceus) und Teichrohrsänger (Acrocephalus scirpaceus) an den Teichen bei Milicz in Poland und zwei Seen in der Westschweiz. Ornitologiche Beobachter 76: 305–316.

Dyrcz, A. 1981. Breeding ecology of Great Reed Warbler (Acrocephalus arundinaceus) and Reed Warbler (Acrocephalus scirpaceus) at fish-ponds in SW Poland and lakes in NW Switzerland. Acta Ornitologica 18: 307–334.

Hansson, B., Bensch, S. & Hasselquist, D. 2000. Patterns of nest predation contribute to polygyny in the Great Reed Warbler. Ecology 81: 319–328.

Hansson, B., Bensch, S., Hasselquist, D., Lillandt, B.-G., Wennerberg, L. & von Schantz, T. 2000. Increase of genetic variation in a recently founded population of great reed warblers (Acrocephalus arundinaceus) revealed by microsatellites and DNA fingerprinting. Molecular Ecology 10: 1529–1538.

Hansson, B., Bensch., Hasselquist, D. & Nielsen, B. 2002. Restricted dispersal in a long-distance migrant bird with patchy distribution, the great reed warbler. Oecologia 130: 536–542.

Hansson, B., Bensch, S. & Hasselquist, D. 2004. Lifetime fitness of short- and long-distance dispersing great reed warblers. Evolution 58: 2546–2557.

Hasselquist, D. & Bensch, S. 1991. Trade-off between mate guarding and mate attraction on the polygynous great reed warbler. Behav. Ecol. Sociobiol. 28: 187–193.

Hasselquist, D. Bensch, S. & von Schantz, T. 1996. Correlation between male song repertoire, extra-pair paternity and offspring survival in the great reed warbler. Nature 381: 229–232.

Hasselquist, D. 1998. Polygyny in great reed warblers: a long-term study of factors contributing to male fitness. Ecology 79: 2376–2390.

Hedenström, A., Bensch, S., Hasselquist, D., Lockwood, M. & Ottosson, U.1993. Migration, stopover and moult of the Great Reed Warbler Acrocephalus arundinaceus in Ghana, West Africa. Ibis 135:177–180.

Holmbring, J.-Å. 1973. Trastsångaren Acrocephalus arundinaceus i Sverige 1971 och dess tidigare förekomst i landet. Vår Fågelvärld 32: 23–31.

Kluyver, H. N. 1955. Das Verhalten des Drosselrohraängers am Brutplatz mit besonderer Berücksichtigung der Nestbautechnik und der Revirbehauptung. Ardea 43: 1–50.

Sejberg, D., Bensch, S. & Hasselquist, D. 2000 Nestling provisioning in polygynous great reed warblers (Acrocephalus arundinaceus): do males bring larger prey to compensate for fewer nest visits? Behav. Ecol. Sociobiol. 47: 213–219

Westerdahl, H., Bensch, S., Hansson, B., Hasselquist, D. & von Schantz, T. 1997. Sex ratio variation among broods of great reed warblers Acrocephalus arundinaceus. Molecular Ecology 6: 543–548.

Westerdahl, H., Bensch, S., Hansson, B. Hasselquist, D. & von Schantz, T. 2000. Brood sex ratios, female harem status and resources for nestling provisioning in the great reed warbler (Acrocephalus arundinaceus). Behav. Ecol. Sociobiol. 47: 312–318.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Staffan Bensch 1986. Rev. Staffan Bensch 2001, 2005, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Acrocephalidae - rörsångare 
  • Släkte
    Acrocephalus - acrocephalussångare 
  • Art
    Acrocephalus arundinaceus, (Linnaeus, 1758) - trastsångare
    Synonymer
    Turdus arundinaceus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Staffan Bensch 1986. Rev. Staffan Bensch 2001, 2005, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010