Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kungsfiskare

Organismgrupp Fåglar Alcedo atthis
Kungsfiskare Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kungsfiskaren är en liten, kompakt byggd, kortstjärtad och kortbent fågel med stort huvud och oproportionerligt lång näbb. Kroppslängden är cirka 18 cm (varav näbb cirka 4 cm). Hjässa och vingar är mörkt blå med gröna skiftningar, medan rygg och stjärt är "gnistrande" klarblå (iögonenfallande då den flyger). Undersidan och en fläck på kindsidan är orange. Kungsfiskaren flyger snabbt svirrande och lågt över vattenytan. Locklätet är ett kort, vasst visslande.
Utbredning
Länsvis förekomst för kungsfiskare Observationer i  Sverige för kungsfiskare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige anträffades kungsfiskaren första gången 1835 och den första häckningen påvisades 1872. Under 1900-talet ökade arten och spred sig norrut. Under 1970-talet förekom häckningar regelbundet i nästan alla landskap i Götaland och Svealand och – åtminstone sporadiskt – i Norrlands kustland upp till Medelpad. Under denna tid uppskattades det häckande beståndet t.ex. i Skåne till minst 50 par och i Älvsborgs län till 10–20 par. De hårda vintrarna 1978/79 och vid 1980-talets mitt reducerade därefter stammen till ett minimum. År 1987 rapporterades sålunda endast en säker häckning (i Småland) samt några troliga häckningar i Skåne. Efter sex milda vintrar hade stammen år 1993 återhämtat sig och totalt 180 häckningar (kullar) påträffades. Av dessa hittades 111 i samband med en intensiv inventering i Östergötland och Småland. Den svenska populationen torde vid 1990-talets mitt ha varit i storleksordning 200–300 par. Efter den hårda och långa vintern 1995/96 kraschade det svenska beståndet till en tjugondedel av det tidigare och nådde antagligen sitt minimum 1997. I Östergötland och Småland hittades sammanlagt enbart sex kullar det året, trots likartade arbetsinsatser jämfört med 1993. Därefter har stammen sakta börjat återhämta sig, men hade 2005 fortfarande inte nått samma numerär som 1993. Den stränga vintern 2009/2010 medförde åter en mycket stor dödlighet. Det svenska beståndet uppskattas i genomsnitt uppgå till cirka 200 par. Europabeståndet är uppskattat till 79 000–160 000 par med bl.a. 2500–6000 par i Polen och 4500–7000 par i Tyskland. Kungsfiskaren är utbredd över nästan hela den tempererade och tropiska delen av Eurasien. Dessutom förekommer den i Nordafrika och i den sydostasiatiska övärlden österut till Papua Nya Guinea och Salomonöarna. Stora luckor i utbredningen finns dock i områden där lämplig biotop saknas. Inalles finns cirka åtta raser, varav A. a. ispida häckar i norra och västra Europa inklusive Sverige.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)
Kungsfiskare är beroende av åar och bäckar, ofta med lummig strandvegetation, med tillgång till lodräta strandbrinkar där den gräver ut sina bohål. Den förekommer sällsynt från Skåne till södra Värmland - södra Dalarna - södra Gästrikland. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (340-670). Stora mellanårsvariationer förekommer beroende på vintervädret i Mellaneuropa. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (680-1400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Kungsfiskaren har minskat under 2000-talet men den antas vara tillfälligt orsakad av ett par hårda vintrar i Nordeuropa. Sett på 30-årsperspektiv har populationen varit stabil. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Kungsfiskaren är beroende av åar och bäckar med lummig strandvegetation, samt tillgång på lodräta strandbrinkar för sitt bobygge. Födan är fisk som fångas genom störtdykning från fiskeplatser på utskjutande grenar. Den måste ha stillastående eller långsamt rinnande vatten för att kunna fiska – starkt forsande bergsbäckar accepteras inte. Kungsfiskaren kan bo mycket tätt i optimala vattendrag (i Östergötland har konstaterats tre par inom 300 m), förutsatt att lämpliga bobrinkar finns att tillgå. Boet grävs normalt ut i en strandbrink som kan bestå av sand, mo, lera eller jord. Häckningar längre bort från vattendrag har också rapporterats, i t.ex. grustag upp till 800 m från fiskevatten. I sällsyntare fall äger häckning rum i jord- eller spånhög, torvkant o.s.v. Boet består normalt av en 0,5–1 m lång gång med cirka 5–5,5 cm diameter (tunneln är aningen högre än bred). Längst in finns en bohåla som fodras med uppstötta fiskben och andra måltidsrester. Lägger 1–3(4) kullar med (6–)7 ägg i kullen. Sena kullar (september) misslyckas ofta. Andrakullen respektive tredjekullen (fjärde i förekommande fall) börjar ruvas redan då föregående kulls ungar är halvvuxna. Kull nummer 1 och 3 respektive 2 och 4 läggs i samma hål. Kungsfiskarens häckningsbiologi är spektakulär: Polygami är ofta förekommande. Hanen har relativt ofta två honor (tre honor konstaterat vid ett tillfälle), och framför allt är partnerbyte mellan kullarna ganska vanligt. Även inavel förekommer, men leder alltid till små ungkullar. År 1991 konstaterades t.ex. ett fall i Östergötland, där en hona häckade tillsammans med sin ettåriga son. Häckning mellan kullsyskon har också konstaterats. Det händer att kungsfiskaren då och då häckar i samma hål som den föddes i, vilket borde öka risken för inavel (föräldern kanske häckar kvar). När en ny hane försöker erövra ett revir och honan, händer det tämligen ofta att han kastar ut den första hanens ägg eller små ungar. De flesta svenska kungsfiskare flyttar mot sydväst till kontinenten, i söder till en linje mellan Schweiz-Holland men framför allt till Danmark och Holland. I motsats till förhållandena längre söderut i Europa, där de gamla fåglarna ofta tycks stanna i häckningsområdena året runt, måste de flesta svenska kungsfiskare vintertid söka sig till andra platser med öppet vatten, inte sällan i anslutning till städer och tätorter, reningsverk och kraftstationer. Under vintern kan kungsfiskarna vara ganska orädda, medan de under häckningstiden är skygga och diskreta. Den färggranna fjäderdräkten är förvånansvärt kryptisk när fågeln sitter skuggad i strandvegetationen.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattendrag
Vattendrag
Vattenmassa
Vattenmassa
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Coraciiformes (praktfåglar), Familj Alcedinidae (kungsfiskare), Släkte Alcedo, Art Alcedo atthis (Linnaeus, 1758) - kungsfiskare Synonymer Gracula Atthis Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Sårbar (VU°)

Dokumentation Kungsfiskare är beroende av åar och bäckar, ofta med lummig strandvegetation, med tillgång till lodräta strandbrinkar där den gräver ut sina bohål. Den förekommer sällsynt från Skåne till södra Värmland - södra Dalarna - södra Gästrikland. Antalet reproduktiva individer skattas till 500 (340-670). Stora mellanårsvariationer förekommer beroende på vintervädret i Mellaneuropa. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (680-1400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Kungsfiskaren har minskat under 2000-talet men den antas vara tillfälligt orsakad av ett par hårda vintrar i Nordeuropa. Sett på 30-årsperspektiv har populationen varit stabil. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Kungsfiskaren är en liten, kompakt byggd, kortstjärtad och kortbent fågel med stort huvud och oproportionerligt lång näbb. Kroppslängden är cirka 18 cm (varav näbb cirka 4 cm). Hjässa och vingar är mörkt blå med gröna skiftningar, medan rygg och stjärt är "gnistrande" klarblå (iögonenfallande då den flyger). Undersidan och en fläck på kindsidan är orange. Kungsfiskaren flyger snabbt svirrande och lågt över vattenytan. Locklätet är ett kort, vasst visslande.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kungsfiskare

Länsvis förekomst och status för kungsfiskare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kungsfiskare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige anträffades kungsfiskaren första gången 1835 och den första häckningen påvisades 1872. Under 1900-talet ökade arten och spred sig norrut. Under 1970-talet förekom häckningar regelbundet i nästan alla landskap i Götaland och Svealand och – åtminstone sporadiskt – i Norrlands kustland upp till Medelpad. Under denna tid uppskattades det häckande beståndet t.ex. i Skåne till minst 50 par och i Älvsborgs län till 10–20 par. De hårda vintrarna 1978/79 och vid 1980-talets mitt reducerade därefter stammen till ett minimum. År 1987 rapporterades sålunda endast en säker häckning (i Småland) samt några troliga häckningar i Skåne. Efter sex milda vintrar hade stammen år 1993 återhämtat sig och totalt 180 häckningar (kullar) påträffades. Av dessa hittades 111 i samband med en intensiv inventering i Östergötland och Småland. Den svenska populationen torde vid 1990-talets mitt ha varit i storleksordning 200–300 par. Efter den hårda och långa vintern 1995/96 kraschade det svenska beståndet till en tjugondedel av det tidigare och nådde antagligen sitt minimum 1997. I Östergötland och Småland hittades sammanlagt enbart sex kullar det året, trots likartade arbetsinsatser jämfört med 1993. Därefter har stammen sakta börjat återhämta sig, men hade 2005 fortfarande inte nått samma numerär som 1993. Den stränga vintern 2009/2010 medförde åter en mycket stor dödlighet. Det svenska beståndet uppskattas i genomsnitt uppgå till cirka 200 par. Europabeståndet är uppskattat till 79 000–160 000 par med bl.a. 2500–6000 par i Polen och 4500–7000 par i Tyskland. Kungsfiskaren är utbredd över nästan hela den tempererade och tropiska delen av Eurasien. Dessutom förekommer den i Nordafrika och i den sydostasiatiska övärlden österut till Papua Nya Guinea och Salomonöarna. Stora luckor i utbredningen finns dock i områden där lämplig biotop saknas. Inalles finns cirka åtta raser, varav A. a. ispida häckar i norra och västra Europa inklusive Sverige.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Coraciiformes - praktfåglar 
  • Familj
    Alcedinidae - kungsfiskare 
  • Släkte
    Alcedo  
  • Art
    Alcedo atthis(Linnaeus, 1758) - kungsfiskare
    Synonymer
    Gracula Atthis Linnaeus, 1758

Kungsfiskaren är beroende av åar och bäckar med lummig strandvegetation, samt tillgång på lodräta strandbrinkar för sitt bobygge. Födan är fisk som fångas genom störtdykning från fiskeplatser på utskjutande grenar. Den måste ha stillastående eller långsamt rinnande vatten för att kunna fiska – starkt forsande bergsbäckar accepteras inte. Kungsfiskaren kan bo mycket tätt i optimala vattendrag (i Östergötland har konstaterats tre par inom 300 m), förutsatt att lämpliga bobrinkar finns att tillgå. Boet grävs normalt ut i en strandbrink som kan bestå av sand, mo, lera eller jord. Häckningar längre bort från vattendrag har också rapporterats, i t.ex. grustag upp till 800 m från fiskevatten. I sällsyntare fall äger häckning rum i jord- eller spånhög, torvkant o.s.v. Boet består normalt av en 0,5–1 m lång gång med cirka 5–5,5 cm diameter (tunneln är aningen högre än bred). Längst in finns en bohåla som fodras med uppstötta fiskben och andra måltidsrester. Lägger 1–3(4) kullar med (6–)7 ägg i kullen. Sena kullar (september) misslyckas ofta. Andrakullen respektive tredjekullen (fjärde i förekommande fall) börjar ruvas redan då föregående kulls ungar är halvvuxna. Kull nummer 1 och 3 respektive 2 och 4 läggs i samma hål. Kungsfiskarens häckningsbiologi är spektakulär: Polygami är ofta förekommande. Hanen har relativt ofta två honor (tre honor konstaterat vid ett tillfälle), och framför allt är partnerbyte mellan kullarna ganska vanligt. Även inavel förekommer, men leder alltid till små ungkullar. År 1991 konstaterades t.ex. ett fall i Östergötland, där en hona häckade tillsammans med sin ettåriga son. Häckning mellan kullsyskon har också konstaterats. Det händer att kungsfiskaren då och då häckar i samma hål som den föddes i, vilket borde öka risken för inavel (föräldern kanske häckar kvar). När en ny hane försöker erövra ett revir och honan, händer det tämligen ofta att han kastar ut den första hanens ägg eller små ungar. De flesta svenska kungsfiskare flyttar mot sydväst till kontinenten, i söder till en linje mellan Schweiz-Holland men framför allt till Danmark och Holland. I motsats till förhållandena längre söderut i Europa, där de gamla fåglarna ofta tycks stanna i häckningsområdena året runt, måste de flesta svenska kungsfiskare vintertid söka sig till andra platser med öppet vatten, inte sällan i anslutning till städer och tätorter, reningsverk och kraftstationer. Under vintern kan kungsfiskarna vara ganska orädda, medan de under häckningstiden är skygga och diskreta. Den färggranna fjäderdräkten är förvånansvärt kryptisk när fågeln sitter skuggad i strandvegetationen.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark, Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Vattendrag, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Arten är beroende av strandbrinkar vid lämpliga vattendrag. Kanalisering av åar (som t.ex. den som gjorts vid Emån) liksom bortrensning av strandbuskage omöjliggör eller försvårar häckning. Beroendet av fiskföda gör arten sårbar för förgiftningar vid förorenade vattendrag. Eventuella negativa effekter genom försurning har veterligen inte studerats. Intensiv båttrafik vid häckningsplatsen kan vara ett allvarligt störningsmoment, framför allt genom erosion av strandbrinkarna. Lämpliga vattendrag är ofta också attraktiva som sportfiskevatten, vilket kan leda till svåra störningar vid vissa häckplatser. Boplundring genom grävling är vanligt. Andra boplundrare kan vara räv, mink, hermelin, vessla och snok. En och annan kungsfiskare tas även av rovfåglar, oftast av sparvhök. Kungsfiskaren befinner sig i Sverige av klimatiska skäl på yttersta gränsen av sitt möjliga utbredningsområde och stora förluster under kalla vintrar måste anses som helt normalt. Om förhållandena i övrigt är gynnsamma kommer beståndet dock ganska snart att repa sig både p.g.a. tillförsel av kringströvande fåglar och genom artens snabba fortplantning.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Miljögifter (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
Största hindret för artens vidare utbredning i södra Sverige är bristen på lämpliga brinkar. Vid presumtiva lokaler kan nya häckplatser skapas genom att restaurera gamla brinkar eller genom att göra i ordning helt nya, konstgjorda brinkar. Kanalisering och "uppsnyggning" av åar som är lämpliga häckningslokaler bör inte få förekomma. För att undvika onödig störning vid artens häckningslokaler och till förhindrande av stranderosion måste låga hastigheter krävas för båtar i åar med strandbrinkar. Stranderosion kan ibland undvikas genom att lägga ut vågbrytare ett par meter från själva strandbrinken. Rening av giftiga utsläpp i vattendragen samt åtgärder mot alltför kraftig eutrofiering (=grumling) av bäckar och åar genom t.ex. kväveläckage från jordbruket är nödvändigt. I allmänhet tål kungsfiskaren att båtar och flanörer i stora mängder passerar boplatsen (häckar bl.a. vid Göta kanal i Östergötland) – det viktiga är att folk inte stannar kvar vid boet någon längre tid, t.ex. tältar. Fiske utefter vissa välfrekventerade åsträckor med häckande kungsfiskare bör därför, efter behov, tillfälligt kunna förbjudas.
Utländska namn – NO: Isfugl, DK: Isfugl, FI: Kuningaskalastaja, GB: Kingfisher. Kungsfiskaren är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter). Kungsfiskaren är fredad enligt jaktförordningen 1987 (1987:905) och tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Boag, D. 1982. The Kingfisher. Poole.

Cramp, C. m.fl. (red.) 1985. Handbook of the birds of Europe, the Middle East and North Africa, Vol 4. Oxford-New York.

Doucet, J. 1969. Coup doeil sur le regime alimentaire du Martin-Pecheur (Alcedo atthis). Aves 6: 90–99.

Eastman, R. 1969. The Kingfisher. Collins, London.

Kasselstrand, M & Vuorinen, J. 1995. Kungsfiskarstudier i norra Götaland. Grus 21: 74–80.

Kumari, E. 1940. Zur Nistökologie des Eisvogels, Alcedo atthis ispida L., am Ahja-Fluss. Ann. Soc. Reb. Nat. Inv. Univ. Tartuensi Const. 45: 100–194.

Kumari, E. 1978. Environmental behaviour of the Kingfisher (Alcedo atthis). Ornitoloogiline Kogumik 8: 99–121.

Niemi, T. 1991. Kungsfiskare på frammarsch. Fauna och Flora 86: 233–239.

Svensson, S. 1978. Kungsfiskaren Alcedo atthis i Klippantrakten, Skåne – förekomst och biologi. Vår Fågelvärld 37: 97–112.

Vuorinen, J., Kasselstrand, M. & Wester S. 1994. Intensiva studier av kungsfiskaren i Östergötland och Småland. Vingspegeln 13: 22–30.

Zöller, W. 1975. Versuche zur Ansiedlung und Beobachtungen zur Brutbiologie des Eisvogels Alcedo atthis. Anz. orn. Ges. Bayern 14: 196–205.

Zöller, W. 1980. Vierfach-Schachtelbruten des Eisvogels. Orn.Mitteil. 32: 171–178.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Juhani Vuorinen 2001, 2005. Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Coraciiformes - praktfåglar 
  • Familj
    Alcedinidae - kungsfiskare 
  • Släkte
    Alcedo  
  • Art
    Alcedo atthis, (Linnaeus, 1758) - kungsfiskare
    Synonymer
    Gracula Atthis Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tommy Tyrberg 1988. Rev. Juhani Vuorinen 2001, 2005. Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010