Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fältpiplärka

Organismgrupp Fåglar Anthus campestris
Fältpiplärka Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En slank, ljust gråbrun/sandfärgad fågel som tar sig fram springande på marken. Den liknar sädesärlan i form och storlek. De gamla fåglarna har endast svagt mörkstreckad gråbrun rygg och närmast ostreckad beigevit undersida. Årsungarna är däremot mörkfläckade både på bröst och på rygg. Flyger i vågflykt, som hannen ofta kombinerar med sång på våren. Har kort, enkelt uppbyggd sång som hannen upprepar stereotypt i flykten eller på marken. Olika hannar kan ha olika sångmönster, t.ex. hade de 17 hannarna i huvudhäckningsområdet 1994 (se nedan) fyra olika sångmönster, men ingen av fåglarna delade sångtyp med sina närmaste grannar!
Utbredning
Länsvis förekomst för fältpiplärka Observationer i  Sverige för fältpiplärka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fältpiplärkan häckar numera i östra Skåne från nordost om Rinkaby till Ystad, främst i kustnära områden. Dessutom finns något enstaka par i Vombsänkan medan beståndet i Skälderviken (23 revir 1983) är helt borta. I sydvästra Halland finns den sällsynt längs kusten från Tönnersastranden strax norr Lagans mynning till Långasand, Ugglarp. I Sverige har fältpiplärkan minskat under hela 1900-talet och den minskningen pågår fortfarande. Arten var i mitten av 1800-talet vanlig i Skåne. Den häckade också i södra Bohuslän, Halland, Blekinge, samt på Öland och Gotland. Fältpiplärkan försvann från Bohuslän redan före förra sekelskiftet. Från Blekinge, Öland och Gotland försvann den successivt under första halvan av 1900-talet med undantag för enstaka häckningar. Från norra Halland norr om Morups Tånge har den minskat och försvunnit mellan åren 1940 och cirka 1980. Det nordligaste reviret finns f.n. nära Suseåns mynning. Den senaste, större inventeringen i Skåne, som utfördes sommaren 2001, gav endast 76 revir medan den senaste inventeringen i Halland 2005 gav åtta revir. Det halländska huvudhäckningsområdet, med de välutvecklade dynområdena belägna från mellersta Mellbystrand via Lagans mynning till Genevadsåns utlopp, specialinventerades under åren 1994–1997 och gav då 17, 19, 15 resp. 8 revir samt under åren 2000–2008 då antalet revir var 7, 7, 7, 4, 2 (!), 4, 9, 8 och 5. Att dessutom flertalet hannar i Halland tycktes vara oparade under dessa år gör läget än mer kritiskt. En Skåneinventering (under andra halvan av maj 1996) från Åhus till Löderups strandbad, gav 22 revir och i endast fyra av dessa revir sågs en hona. Det är emellertid svårt att upptäcka honor under denna period. Inventeringsresultaten indikerar en total svensk population på cirka 50 revir år 2008. Det allvarliga i situationen framträder vid en jämförelse med revirantalet för cirka 30 år sedan. Siffrorna var då 210 revir i Skåne 1983 och 50 revir i Halland 1979, dvs. totalt 260 revir. Detta innebär att arten har minskat med cirka 80 % på 30 år! Dessutom, om bara en del av hannarna är parade, är situationen för arten i Sverige allvarligare än vad inventeringsresultatet på 50 revir antyder. Den europeiska populationen (inklusive Turkiet) uppgår till 1–1,9 miljoner par. Fältpiplärkan uppvisar minskande bestånd i flertalet länder i Västeuropa, men även i Ukraina och Turkiet 1990–2000. I Danmark, där den har minskat kraftigt, finns endast något enstaka par kvar. Artens huvudutbredning är i Asiens stäppregioner samt Europas och nordvästra Afrikas torra och varma delar. Vintern tillbringas i torra områden söder om Sahara, i Arabien och Indien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
A2ace+3c+4ace; C1; D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Fältpiplärka häckar numera nästan uteslutande i kustnära områden på sandhedar och sanddynsområden. Den påträffas sällsynt även i grustag, på utfyllnadsområden och hyggen på sandmark. Under 1800-talet fanns arten vanligt i Skåne. Den förekom då även i södra Bohuslän, Halland, Blekinge, på Öland och Gotland. Under hela 1900-talet har arten minskat i antal och utbredning och den återfinns numera endast i östra Skåne. Antalet reproduktiva individer skattas till 54 (42-60). År 2013 blev 33 revir funna vid en heltäckande inventering, varav 21 med häckande par, d.v.s. det fanns flera revir med ensamma fåglar. Antalet lokalområden i landet skattas till 5. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 300 (250-400) km² och förekomstarean (AOO) till 50 (30-70) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 6 (= 2 generationer) år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea (heltäckande inventering), kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten uppgår till 50 (40-60) % inom 10 år. Den minskande trenden har pågått en tid och bedöms fortsätta. Bedömningen baseras på direkt observation, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (förbuskning och invandring av högörtsvegetation på sanddynder och sandhedar, bad- och semesteraktiviteter, exploatering, utebliven markstörning) och negativ påverkan (kvävenedfall, hundar). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (A2ace+3c+4ace; C1; D).
Ekologi
I Sverige häckar de flesta fältpiplärkorna i kustnära områden på sanddyner och sandhedar, men i Skåne också på t.ex. torra åkrar. Den kortvuxna sandvegetationen består av olika gräsarter, sandstarr, kråkbär och krypvide. Vegetationen är inte heltäckande, utan nakna sandytor finns överallt. Ett gemensamt drag för fältpiplärkans biotoper är att de utgörs av successionsstadier som är beroende av ständiga störningar för att inte växa igen och försvinna. Närmast kusterna ombesörjes detta av vind och vatten medan det vid inlandslokaler krävs aktivt jordbruk med betande djur eller – som fallet är vid Ravlunda, Revingehed och Rinkaby i Skåne – av körning med militära pansarfordon. Fältpiplärkan kan också häcka i grustag, på kalhyggen (stormfällen), i sandiga potatisåkrar och på utfyllnadsplatser. Hannarna anländer till Sverige i slutet av april/början av maj, medan honorna vanligen kommer någon vecka senare. Hannarna börjar sjunga strax efter ankomsten och i mitten av maj tycks de flesta ha etablerat revir. Hannen sjunger dels i flykten, dels sittande på marken. I det senare fallet väljer han ofta en buske, sten, stolpe eller annan upphöjd plats. Fältpiplärkan sjunger under vanlig vågflykt till skillnad från skär- och ängspiplärka, vilka har en starkt ritualiserad sångflykt. Sångperioden i Sverige sträcker sig från ankomsten i början av maj till dess att ruggningen (bytet av fjädrar) startar i slutet av juli. Hannen försvarar intensivt sitt revir mot artfränder. I de förr tätt bebodda områdena längs Hallandskusten var reviren 250–500 m långa, medan det i Skåne har konstaterats cirka 200 meters avstånd mellan grannbon. Interspecifik aggression är ovanlig förutom i närheten av boet. Monogami är den vanligaste häckningsformen, men polygyni (<10 %) förekommer också. Boet, som framför allt byggs av honan, placeras i grästuvor eller i skydd av kråkbär, ljung eller liknande. Lång äggläggningssäsong, från början av juni till mitten av juli. Häckar redan som ettåring, lägger 3–5 ägg som ruvas av honan i 11,5–14 dygn. Ungarna matas av båda makarna, men honan är flitigast. Födan sökes både i reviret och på ’allmänningar’ utanför området. Matningsfrekvensen ökar påtagligt med åldern på ungarna: 1–2 dygn, 30 besök/dag; 12 dygn, 80 besök/ dag. Ungarna blir successivt mer självständiga och matningen upphör helt vid 26–29 dygns ålder. I Sverige är andrakullar ovanliga. Bopredationen (26–40 %) är inte extremt hög för en markhäckande småfågel. Födan utgörs främst av insekter och spindlar som de springande snappar från marken eller från den lågvuxna vegetationen. Ärlelika luftsprång förekommer också. Man har även funnit frön, framför allt gräsfrön, i maginnehållet. Ungarna matas enbart med evertebrater, huvudsakligen fjärilslarver och gräshoppor. Hannarna påbörjar ruggningen i slutet av juli, honorna vanligen något senare. De avbryter ruggningen då flyttningen börjar i mitten/slutet av augusti, vilket gör att man finner flyttande fältpiplärkor i alla ruggningsstadier. Höstflyttningen sker på bred front genom Europa och Medelhavsområdet ned till övervintringsplatserna på 15–20°N bredd i Afrika, dvs. till stäppområdena i Saharas sydkant. De flesta fältpiplärkorna passerar Falsterbo i slutet av augusti och början av september.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Havsstrand
Havsstrand
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Havsstrand
Havsstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Motacillidae (ärlor), Släkte Anthus (piplärkor), Art Anthus campestris (Linnaeus, 1758) - fältpiplärka Synonymer Alauda campestris Linnaeus, 1758

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier A2ace+3c+4ace; C1; D
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Fältpiplärka häckar numera nästan uteslutande i kustnära områden på sandhedar och sanddynsområden. Den påträffas sällsynt även i grustag, på utfyllnadsområden och hyggen på sandmark. Under 1800-talet fanns arten vanligt i Skåne. Den förekom då även i södra Bohuslän, Halland, Blekinge, på Öland och Gotland. Under hela 1900-talet har arten minskat i antal och utbredning och den återfinns numera endast i östra Skåne. Antalet reproduktiva individer skattas till 54 (42-60). År 2013 blev 33 revir funna vid en heltäckande inventering, varav 21 med häckande par, d.v.s. det fanns flera revir med ensamma fåglar. Antalet lokalområden i landet skattas till 5. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 300 (250-400) km² och förekomstarean (AOO) till 50 (30-70) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 6 (= 2 generationer) år. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea (heltäckande inventering), kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten uppgår till 50 (40-60) % inom 10 år. Den minskande trenden har pågått en tid och bedöms fortsätta. Bedömningen baseras på direkt observation, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (förbuskning och invandring av högörtsvegetation på sanddynder och sandhedar, bad- och semesteraktiviteter, exploatering, utebliven markstörning) och negativ påverkan (kvävenedfall, hundar). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt D-kriteriet. (A2ace+3c+4ace; C1; D).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 2120 Vita dyner (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 2130 Grå dyner (Kontinental region (CON)), Typisk art i 2320 Rissandhedar (Kontinental region (CON)), Typisk art i 2330 Grässandhedar (Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Åtgärdsprogram Fastställt
En slank, ljust gråbrun/sandfärgad fågel som tar sig fram springande på marken. Den liknar sädesärlan i form och storlek. De gamla fåglarna har endast svagt mörkstreckad gråbrun rygg och närmast ostreckad beigevit undersida. Årsungarna är däremot mörkfläckade både på bröst och på rygg. Flyger i vågflykt, som hannen ofta kombinerar med sång på våren. Har kort, enkelt uppbyggd sång som hannen upprepar stereotypt i flykten eller på marken. Olika hannar kan ha olika sångmönster, t.ex. hade de 17 hannarna i huvudhäckningsområdet 1994 (se nedan) fyra olika sångmönster, men ingen av fåglarna delade sångtyp med sina närmaste grannar!

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fältpiplärka

Länsvis förekomst och status för fältpiplärka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fältpiplärka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fältpiplärkan häckar numera i östra Skåne från nordost om Rinkaby till Ystad, främst i kustnära områden. Dessutom finns något enstaka par i Vombsänkan medan beståndet i Skälderviken (23 revir 1983) är helt borta. I sydvästra Halland finns den sällsynt längs kusten från Tönnersastranden strax norr Lagans mynning till Långasand, Ugglarp. I Sverige har fältpiplärkan minskat under hela 1900-talet och den minskningen pågår fortfarande. Arten var i mitten av 1800-talet vanlig i Skåne. Den häckade också i södra Bohuslän, Halland, Blekinge, samt på Öland och Gotland. Fältpiplärkan försvann från Bohuslän redan före förra sekelskiftet. Från Blekinge, Öland och Gotland försvann den successivt under första halvan av 1900-talet med undantag för enstaka häckningar. Från norra Halland norr om Morups Tånge har den minskat och försvunnit mellan åren 1940 och cirka 1980. Det nordligaste reviret finns f.n. nära Suseåns mynning. Den senaste, större inventeringen i Skåne, som utfördes sommaren 2001, gav endast 76 revir medan den senaste inventeringen i Halland 2005 gav åtta revir. Det halländska huvudhäckningsområdet, med de välutvecklade dynområdena belägna från mellersta Mellbystrand via Lagans mynning till Genevadsåns utlopp, specialinventerades under åren 1994–1997 och gav då 17, 19, 15 resp. 8 revir samt under åren 2000–2008 då antalet revir var 7, 7, 7, 4, 2 (!), 4, 9, 8 och 5. Att dessutom flertalet hannar i Halland tycktes vara oparade under dessa år gör läget än mer kritiskt. En Skåneinventering (under andra halvan av maj 1996) från Åhus till Löderups strandbad, gav 22 revir och i endast fyra av dessa revir sågs en hona. Det är emellertid svårt att upptäcka honor under denna period. Inventeringsresultaten indikerar en total svensk population på cirka 50 revir år 2008. Det allvarliga i situationen framträder vid en jämförelse med revirantalet för cirka 30 år sedan. Siffrorna var då 210 revir i Skåne 1983 och 50 revir i Halland 1979, dvs. totalt 260 revir. Detta innebär att arten har minskat med cirka 80 % på 30 år! Dessutom, om bara en del av hannarna är parade, är situationen för arten i Sverige allvarligare än vad inventeringsresultatet på 50 revir antyder. Den europeiska populationen (inklusive Turkiet) uppgår till 1–1,9 miljoner par. Fältpiplärkan uppvisar minskande bestånd i flertalet länder i Västeuropa, men även i Ukraina och Turkiet 1990–2000. I Danmark, där den har minskat kraftigt, finns endast något enstaka par kvar. Artens huvudutbredning är i Asiens stäppregioner samt Europas och nordvästra Afrikas torra och varma delar. Vintern tillbringas i torra områden söder om Sahara, i Arabien och Indien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Motacillidae - ärlor 
  • Släkte
    Anthus - piplärkor 
  • Art
    Anthus campestris(Linnaeus, 1758) - fältpiplärka
    Synonymer
    Alauda campestris Linnaeus, 1758

I Sverige häckar de flesta fältpiplärkorna i kustnära områden på sanddyner och sandhedar, men i Skåne också på t.ex. torra åkrar. Den kortvuxna sandvegetationen består av olika gräsarter, sandstarr, kråkbär och krypvide. Vegetationen är inte heltäckande, utan nakna sandytor finns överallt. Ett gemensamt drag för fältpiplärkans biotoper är att de utgörs av successionsstadier som är beroende av ständiga störningar för att inte växa igen och försvinna. Närmast kusterna ombesörjes detta av vind och vatten medan det vid inlandslokaler krävs aktivt jordbruk med betande djur eller – som fallet är vid Ravlunda, Revingehed och Rinkaby i Skåne – av körning med militära pansarfordon. Fältpiplärkan kan också häcka i grustag, på kalhyggen (stormfällen), i sandiga potatisåkrar och på utfyllnadsplatser. Hannarna anländer till Sverige i slutet av april/början av maj, medan honorna vanligen kommer någon vecka senare. Hannarna börjar sjunga strax efter ankomsten och i mitten av maj tycks de flesta ha etablerat revir. Hannen sjunger dels i flykten, dels sittande på marken. I det senare fallet väljer han ofta en buske, sten, stolpe eller annan upphöjd plats. Fältpiplärkan sjunger under vanlig vågflykt till skillnad från skär- och ängspiplärka, vilka har en starkt ritualiserad sångflykt. Sångperioden i Sverige sträcker sig från ankomsten i början av maj till dess att ruggningen (bytet av fjädrar) startar i slutet av juli. Hannen försvarar intensivt sitt revir mot artfränder. I de förr tätt bebodda områdena längs Hallandskusten var reviren 250–500 m långa, medan det i Skåne har konstaterats cirka 200 meters avstånd mellan grannbon. Interspecifik aggression är ovanlig förutom i närheten av boet. Monogami är den vanligaste häckningsformen, men polygyni (<10 %) förekommer också. Boet, som framför allt byggs av honan, placeras i grästuvor eller i skydd av kråkbär, ljung eller liknande. Lång äggläggningssäsong, från början av juni till mitten av juli. Häckar redan som ettåring, lägger 3–5 ägg som ruvas av honan i 11,5–14 dygn. Ungarna matas av båda makarna, men honan är flitigast. Födan sökes både i reviret och på ’allmänningar’ utanför området. Matningsfrekvensen ökar påtagligt med åldern på ungarna: 1–2 dygn, 30 besök/dag; 12 dygn, 80 besök/ dag. Ungarna blir successivt mer självständiga och matningen upphör helt vid 26–29 dygns ålder. I Sverige är andrakullar ovanliga. Bopredationen (26–40 %) är inte extremt hög för en markhäckande småfågel. Födan utgörs främst av insekter och spindlar som de springande snappar från marken eller från den lågvuxna vegetationen. Ärlelika luftsprång förekommer också. Man har även funnit frön, framför allt gräsfrön, i maginnehållet. Ungarna matas enbart med evertebrater, huvudsakligen fjärilslarver och gräshoppor. Hannarna påbörjar ruggningen i slutet av juli, honorna vanligen något senare. De avbryter ruggningen då flyttningen börjar i mitten/slutet av augusti, vilket gör att man finner flyttande fältpiplärkor i alla ruggningsstadier. Höstflyttningen sker på bred front genom Europa och Medelhavsområdet ned till övervintringsplatserna på 15–20°N bredd i Afrika, dvs. till stäppområdena i Saharas sydkant. De flesta fältpiplärkorna passerar Falsterbo i slutet av augusti och början av september.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark, Öppna strandbiotoper, Havsstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
Fältpiplärkans tillbakagång tycks ha blivit påtaglig redan vid 1900-talets början. Inom åtminstone delar av utbredningsområdet fanns under 1800-talet kilometerbreda flygsandsfält i anslutning till kustens sanddyner. Det fanns dessutom betydande arealer med öppen hed i framförallt Halland och Skåne. Många av dessa möjliga häckplatser planterades med bergtall i slutet av 1800-talet. Förutom tallplanteringar har vissa kustnära sandheds-/sanddynsområden exploaterats genom uppförande av t.ex. fritidsstugor, parkeringsplatser och vägar till småbåtshamnar under de senaste 60–75 åren. Biotopförstöring kan vara en av orsakerna till fältpiplärkans minskning, men är inte hela förklaringen då den även försvunnit från många oexploaterade områden, t.ex. från Balgö i Halland och de relativt isolerade häckplatserna på Öland och Gotland. Det handlar i stället om en större tillbakagång från hela det nordvästeuropeiska utbredningsområdet och då drabbas randpopulationerna speciellt hårt. Där dynområdena är smalast och dynerna lägst har fältpiplärkan försvunnit helt. Det beror framför allt på att detta inte är fältpiplärkans favoritbiotop, minskar konkurrensen så överges de sämre reviren först. En annan orsak kan vara förändringar i vegetationen på dessa låglänta sanddyns-/sandhedsområden. Förbuskning och invandrande högörtsvegetation förändrar områdena från öppen fältpiplärkbiotop till lövsångar-/törnsångar-/ärtsångar-/gulsparv-/hämpling-/gråsiskbiotop. Främsta orsaken till igenväxningen är det omfattande kvävenedfallet som i Hallands kustbygd uppgår till cirka 20 kg per hektar och år. Fältpiplärkan är en utmärkt indikator på våra få, unika sanddynsområden och deras intilliggande fattigmarker. Fältpiplärkbeståndet i Sverige utgör en randpopulation och detta innebär dels att antalet individer varierar från år till år, dels att antalet oparade hannar kan vara stort. Generellt är fågelhannar opportunister i högre grad än honor. Detta förklarar dock inte den långsiktiga minskningen i Sverige, men bör beaktas när vi analyserar kortare inventeringsperioder. En delförklaring till minskningen kan möjligen också sökas i cykliska klimatförändringar under det senaste seklet; somrarna har åtminstone periodvis varit fuktiga och kalla under häckningssäsongen (maj-augusti). Den viktigaste orsaken är dock sannolikt ändrade förhållanden längs flyttningsvägarna och/eller i vinterkvarteren, dvs. området söder om Sahara där t.ex. perioder av extrem torka kan ha spelat en roll. I huvudhäckningsområdet gör ängspiplärkorna samma biotop- och boplatsval som fältpiplärkorna och häckar med övertäckande revir utan interspecifik aggression. Under de närmare 13 år studierna pågått i Halland (med uppehåll 1998–99) har ängspiplärkpopulationen behållit sin numerär, medan fältpiplärkan förlorat cirka 3/4 av sin. Detta indikerar att fältpiplärkans minskning beror på ändrade förhållanden under flyttning/vinteruppehåll och inte i häckningsområdet. Ängspiplärkan flyttar ’bara’ till Västeuropa där förhållandena är mer stabila. Beträffande kortsiktiga hot, så kan det allt intensivare bad- och friluftslivet under det senaste halvseklet lokalt ha stört häckningarna, även om fältpiplärkan (och ängspiplärkan) generellt sett inte är störningskänsliga på häckningsplatsen. Fältpiplärkan startar häckningen i början av juni, vilket helt sammanfaller med de säsongsbundna bad-/semesteraktiviteterna på strandområdena i södra Halland och östra Skåne. De breda, kuperade dynområdena, som är fältpiplärkans favorittillhåll, är relativt förskonade från fritidsaktiviteter, men många människor (ibland med lösa hundar) passerar över dynerna, ofta längs stigar/stråk, men också rakt genom fältpiplärkans revir.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss positiv effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Vi bör: 1) fortsätta att regelbundet inventera fältpiplärkan i hela dess svenska utbredningsområde, varvid speciell uppmärksamhet bör läggas på könsfördelningen; 2) ge de bästa häckningsmiljöerna status som fågelskyddsområde eller liknande, i synnerhet de i Sverige unika dynområdena som har ett mycket högt naturvärde även i övrigt. I områden som inte är skyddade bör skyltar sättas upp och fritidsfolk/badande styras till markerade leder; 3) säkerställa de hedar och torrmarksinägor som fortfarande finns kvar i inlandet, t.ex. genom att uppmuntra till betesdrift eller andra mark-/vegetationsstörande verksamheter; 4) röja i framför allt de låglänta delarna av sanddynområdena som lätt invaderas av buskar och kvävegynnade örter. Dessutom bör en minst 300–400 meter bred zon innanför dynerna röjas från träd och buskar för att skapa en sandhed av den typ som fanns i dessa områden under 1800-talet; 5) sprida information både lokalt till dem som är/kan bli berörda av ovanstående åtgärder och nationellt i fågel-/naturtidskrifter så att fältpiplärkans hotade situation uppmärksammas. Detta borde också öka möjligheten att få ornitologer att frivilligt ställa upp med information och hjälp, samt; 6) införskaffa ny kunskap genom t.ex. reproduktionsstudier, ring-/färgmärkning för studier av överlevnad och flyttning, göra DNA-analyser för kunskap om den genetiska variationen i vår lilla population, samt lokalt pröva om skyddsjakt på kråkfåglar och fällfångst av vessla/mink förbättrar reproduktionen.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn; NO: Markpiplerke, DK: Markpiber, FI: Nummikirvinen, GB: Tawny Pipit. Fältpiplärka är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Adolfsson, K. 1984. Fältpiplärkan i Skåne 1983. Anser 23: 163–168.

Ahlén, I. 1972. Fältpiplärkan Anthus campestris koloniserar skogsmark i Skåne. Vår Fågelvärld 31: 9–15.

Bergendahl, R. 2002. Fältpiplärkan i Skåne 2001. Anser 41(4): 223–226.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Björnfors, G. & Götmark, F. 1981. Fältpiplärkan i Halland: utbredning, numerär och beståndsförändringar. Fåglar på Västkusten 15: 16–25.

Cramp, S. (red.) 1988. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa: The Birds of Western Palearctic, vol. 5. Oxford: Oxford University Press.

Elfström, S.T. 1979. Display patterns of meadow pipit (Anthus pratensis L.) and rock pipit (A. spinoletta litoralis Brehm) during the breeding season, a search for behavioural isolating mechanisms. Doctor thesis. Göteborg.

Elfström, S.T. & Löfgren, S. 2008. Åtgärdsprogram för bevarande av fältpiplärka (Anthus campestris). Naturvårdsverket Förlag.

Fritz, Ö. 1985. Fältpiplärkans Anthus campestris förekomst på Öland. Calidris 14: 55–68.

Gierow, M. 1994. Fältpiplärkan i Skåne 1992. Anser 33: 97–100.

Hagemeijer, E.J.M. & Blair, M.J. (red.) 1997. The EBCC Atlas of European Breeding Birds: Their Distribution and Abundance. T & A D Poyser, London.

Högstedt, G. 1969. Fältpiplärkan i Sverige 1968. Medd. Från Skånes Ornitologiska Förening 8: 28–31.

Högstedt, G. 1978. Orientation of the entrance in Tawny Pipit nests. Ornis Scandinavica 9: 193–196.

Malmström, C. 1939. Hallands skogar under de senaste 300 åren. Medd. Statens Skogsförsöksanstalt, häfte 31, no. 6.

Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Foglarna. Lund.

Norup, S. 1963. Danske piberes ynglebiologi. I. Markpiberen. Dansk Orn. Foren. Tidsskr. 57: 110–117.

SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:a uppl. Stockholm.

Roos, G. 1984. Fältpiplärkans Anthus campestris flyttning över Falsterbo under tjogotvå höstar: tidtabeller, beteende och antalsförändringar. Anser 23: 149–162.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl. 31, Stockholm.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.: BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

van Turnhout, C. 2005.The disappearance of the Tawny Pipit Anthus campestris as a breeding bird from the Netherlands and Northwest-Europe. Limosa 78 (1): 1-14.

Wirdheim, A. 1989. Fältpiplärkan minskar. Fåglar i södra Halland 29: 8–11.

Wirdheim, A. 2002. Fältpiplärkan, snart kanske spårlöst borta. Vår Fågelvärld 3/2002: 7–13.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thorsten Elfström 1999. Rev. Thorsten Elfström 2006, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Motacillidae - ärlor 
  • Släkte
    Anthus - piplärkor 
  • Art
    Anthus campestris, (Linnaeus, 1758) - fältpiplärka
    Synonymer
    Alauda campestris Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Thorsten Elfström 1999. Rev. Thorsten Elfström 2006, Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.