Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vikare

Organismgrupp Däggdjur Pusa hispida
Vikare Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vikarens storlek, kropps- och huvudform påminner om knubbsälens. Vikaren känns igen på mörka kroppsfläckar som avgränsas av mer eller mindre tydliga vita eller gulvita, ringformade bårder.
Utbredning
Länsvis förekomst för vikare Observationer i  Sverige för vikare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Underarten i Östersjön har minskat kraftigt sedan sekelskiftet då minst 180 000 djur beräknades finnas i området. Under 1900-talets fyra första decennier uppgick det årliga utbytet av jakten till nära 20 000 djur, vilket pressade ned beståndet till 25 000 djur under 1940-talet. Den hårda jakten kvarhöll vikaren på denna nivå fram till början av 1960-talet, varefter förhöjd sterilitet förorsakade en populationskrasch, där en lägsta nivå om cirka 5 000 djur beräknas för år 1985. I slutet av 1980-talet förbättrades fertiliteten hos vikarehonor, vilket ledde till en uppgång i beståndet, där totalantalet f.n. beräknas överstiga 10 000 djur. Östersjöpopulation uppgår till drygt 10 000 djur. Beståndet består av tre distinkta delpopulationer (Bottniska viken, Finska viken resp. Rigabukten), vilka dock inte är genetiskt skilda. Beståndet i Bottniska viken ökar f.n. med nära 5 % årligen och det totala antalet könsmogna djur i svenska vatten överstiger troligen 1 500 (då har beaktats att mycket tyder på att över 30 % av sälarna är sterila för livet p.g.a miljögiftspåverkan). Den svaga ökningen om cirka 5 % per år i Bottniska viken, beror sannolikt på att en andel av sälarna fortsatt är sterila och att stammen som sådan uppvisar komplexa sjukdomssyndrom korrelerade till höga halter av miljögifter. Under 1992 dog ungefär 50 % av stammen i Finska viken av okända orsaker. Här har ingen uppgång noterats under det senaste decenniet. Trenden i delpopulationen i Rigabukten är inte känd, med de senaste årens dåliga isvintrar har vid flera tillfällen lett till att kutar spolats iland. Inventeringar utförda 2003 antyder en kraftig minskning sedan 1996. Nominatarten av vikaresälen (Ph. h. hispida – tidigare Pusa hispida, där Pusa är underfamilj till Phoca) är en högarktisk cirkumpolär art med en nära släkting i Okhotska sjön (Ph. h. ochotensis). Vikaren finns kvar i några insjöar samt Östersjön som ishavsrelikter och dessa har taxonomiskt status som underarter: Östersjövikare Ph. h. botnica, Saimenvikare Ph. h. saimensis och Ladogavikare Ph. h. ladogensis. Nära besläktade, men fullgoda arter finns i Bajkalsjön (Ph. sibirica) och Kaspiska havet (Ph. caspica).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC°)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Vikare förekommer i Bottniska viken och norra Kvarken. Den lever under den isfria delen av året pelagiskt och kan sporadiskt ses uppe på mindre stenar eller timmerbröten. För sin reproduktion är vikare helt beroende av stabil is. Antalet reproduktiva individer skattas till 2300 (1990-2650). Vikaren inventerades i Bottniska viken/norra Kvarken 2012. Man fann 6232 vuxna individer på is, varav hälften i Sverige. 60-80 % av det verkliga beståndet befinner sig på is vid räkningar. Den svenska populationen (halva Bottenvikspopulationen) uppgår alltså till 4500 (3900-5200) individer. Cirka 60 % av dessa är könsmogna, dvs. 2700 (2340-3120). Enligt senaste beräkningar är drygt 30 % av honorna sterila, dvs. effektiv population könsmogna individer uppgår till 2300 (1990-2650). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 21000 km². Arealen gäller den svenska sidan av utbredningsområdet. Populationen är ökande. Populationen är f.n. under årlig tillväxt med 4,8 %, ett värde som dock fortfarande ligger långt under normal tillväxtkapacitet för ett opåverkat bestånd (drygt 9 %). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC). Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Rödlistningskategorin markeras därför med en gradsymbol som indikerar att justering har skett. Kategorin påverkas inte av detta utan behåller sitt värde LC. Beståndet i Bottniska viken är en enhet som delas av Sverige och Finland. Den effektiva könsmogna populationen i området uppgår totalt till 4600 (4000-5300) individer.
Ekologi
Vikaresälen lever under den isfria delen av året pelagiskt och kan sporadiskt ses uppe på mindre stenar eller timmerbrötar, men den lever i stort anonymt på avstånd från människan. För sin reproduktion är vikaren helt beroende av stabil is, där honorna föder sin kut under februari-mars i is- och snögrottor. Kuten har vid födseln en vit päls som effektivt isolerar den i luftmediet, men endast mycket dåligt i vattnet. Den är därför beroende av att vara ur vattnet under hela digivningsperioden. Kuten diar 3–8 veckor, varefter kutpälsen fälls och den går i vattnet, varmed kut-moderkontakten upphör. Kuten väger vid födseln cirka 4,5 kg och ökar till cirka 15 kg under digivningen. Genomsnittlig längd vid födsel är cirka 65 cm. Strax efter att kuten avvants parar sig honan på nytt men det befruktade ägget implanteras först flera månader senare. Under senare delen av april och början av maj byter samtliga djur (utom kutar) päls och ligger då uppe på vårisarna i störst antal. Orsaken till detta är rent fysiologisk, då hårtillväxten kräver hög temperatur. Denna tidpunkt är därför lämpad för inventeringar av stammens storlek. I motsats till andra sälarter tillväxer vikaren under hela sitt liv, men tillväxten avtar med åldern. Vikaren kan bli upp mot 50 år, men mindre än 1 % av djuren når denna ålder. Under de första månaderna efter avvänjningen äter kuten mycket litet och minskar i vikt. Huvudsakliga födan under det första levnadsåret är mindre kräftdjur (skorv och pungräkor) och spigg. Senare äter den även simpor och strömming. Även äldre djur äter speciellt vintertid större mängder med skorv, men småfisk utgör under stora delar av året stapelföda.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Havsstrand
Havsstrand
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Vattenyta
Vattenyta
Vattenmassa
Vattenmassa
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· kräftdjur
· kräftdjur
· spiggfiskar
· spiggfiskar
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Carnivora (rovdjur), Familj Phocidae (öronlösa sälar), Släkte Pusa, Art Pusa hispida (Schreber, 1775) - vikare Synonymer Phoca hispida Schreber, 1775

Kategori Livskraftig (LC°)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Vikare förekommer i Bottniska viken och norra Kvarken. Den lever under den isfria delen av året pelagiskt och kan sporadiskt ses uppe på mindre stenar eller timmerbröten. För sin reproduktion är vikare helt beroende av stabil is. Antalet reproduktiva individer skattas till 2300 (1990-2650). Vikaren inventerades i Bottniska viken/norra Kvarken 2012. Man fann 6232 vuxna individer på is, varav hälften i Sverige. 60-80 % av det verkliga beståndet befinner sig på is vid räkningar. Den svenska populationen (halva Bottenvikspopulationen) uppgår alltså till 4500 (3900-5200) individer. Cirka 60 % av dessa är könsmogna, dvs. 2700 (2340-3120). Enligt senaste beräkningar är drygt 30 % av honorna sterila, dvs. effektiv population könsmogna individer uppgår till 2300 (1990-2650). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 21000 km². Arealen gäller den svenska sidan av utbredningsområdet. Populationen är ökande. Populationen är f.n. under årlig tillväxt med 4,8 %, ett värde som dock fortfarande ligger långt under normal tillväxtkapacitet för ett opåverkat bestånd (drygt 9 %). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC). Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Rödlistningskategorin markeras därför med en gradsymbol som indikerar att justering har skett. Kategorin påverkas inte av detta utan behåller sitt värde LC. Beståndet i Bottniska viken är en enhet som delas av Sverige och Finland. Den effektiva könsmogna populationen i området uppgår totalt till 4600 (4000-5300) individer.
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Bernkonventionens bilaga III, Typisk art i 1620 Skär i Östersjön (Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Framtagande avbrutet
Vikarens storlek, kropps- och huvudform påminner om knubbsälens. Vikaren känns igen på mörka kroppsfläckar som avgränsas av mer eller mindre tydliga vita eller gulvita, ringformade bårder.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vikare

Länsvis förekomst och status för vikare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vikare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Underarten i Östersjön har minskat kraftigt sedan sekelskiftet då minst 180 000 djur beräknades finnas i området. Under 1900-talets fyra första decennier uppgick det årliga utbytet av jakten till nära 20 000 djur, vilket pressade ned beståndet till 25 000 djur under 1940-talet. Den hårda jakten kvarhöll vikaren på denna nivå fram till början av 1960-talet, varefter förhöjd sterilitet förorsakade en populationskrasch, där en lägsta nivå om cirka 5 000 djur beräknas för år 1985. I slutet av 1980-talet förbättrades fertiliteten hos vikarehonor, vilket ledde till en uppgång i beståndet, där totalantalet f.n. beräknas överstiga 10 000 djur. Östersjöpopulation uppgår till drygt 10 000 djur. Beståndet består av tre distinkta delpopulationer (Bottniska viken, Finska viken resp. Rigabukten), vilka dock inte är genetiskt skilda. Beståndet i Bottniska viken ökar f.n. med nära 5 % årligen och det totala antalet könsmogna djur i svenska vatten överstiger troligen 1 500 (då har beaktats att mycket tyder på att över 30 % av sälarna är sterila för livet p.g.a miljögiftspåverkan). Den svaga ökningen om cirka 5 % per år i Bottniska viken, beror sannolikt på att en andel av sälarna fortsatt är sterila och att stammen som sådan uppvisar komplexa sjukdomssyndrom korrelerade till höga halter av miljögifter. Under 1992 dog ungefär 50 % av stammen i Finska viken av okända orsaker. Här har ingen uppgång noterats under det senaste decenniet. Trenden i delpopulationen i Rigabukten är inte känd, med de senaste årens dåliga isvintrar har vid flera tillfällen lett till att kutar spolats iland. Inventeringar utförda 2003 antyder en kraftig minskning sedan 1996. Nominatarten av vikaresälen (Ph. h. hispida – tidigare Pusa hispida, där Pusa är underfamilj till Phoca) är en högarktisk cirkumpolär art med en nära släkting i Okhotska sjön (Ph. h. ochotensis). Vikaren finns kvar i några insjöar samt Östersjön som ishavsrelikter och dessa har taxonomiskt status som underarter: Östersjövikare Ph. h. botnica, Saimenvikare Ph. h. saimensis och Ladogavikare Ph. h. ladogensis. Nära besläktade, men fullgoda arter finns i Bajkalsjön (Ph. sibirica) och Kaspiska havet (Ph. caspica).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Synapsida - synapsider 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Phocidae - öronlösa sälar 
  • Släkte
    Pusa  
  • Art
    Pusa hispida(Schreber, 1775) - vikare
    Synonymer
    Phoca hispida Schreber, 1775

Vikaresälen lever under den isfria delen av året pelagiskt och kan sporadiskt ses uppe på mindre stenar eller timmerbrötar, men den lever i stort anonymt på avstånd från människan. För sin reproduktion är vikaren helt beroende av stabil is, där honorna föder sin kut under februari-mars i is- och snögrottor. Kuten har vid födseln en vit päls som effektivt isolerar den i luftmediet, men endast mycket dåligt i vattnet. Den är därför beroende av att vara ur vattnet under hela digivningsperioden. Kuten diar 3–8 veckor, varefter kutpälsen fälls och den går i vattnet, varmed kut-moderkontakten upphör. Kuten väger vid födseln cirka 4,5 kg och ökar till cirka 15 kg under digivningen. Genomsnittlig längd vid födsel är cirka 65 cm. Strax efter att kuten avvants parar sig honan på nytt men det befruktade ägget implanteras först flera månader senare. Under senare delen av april och början av maj byter samtliga djur (utom kutar) päls och ligger då uppe på vårisarna i störst antal. Orsaken till detta är rent fysiologisk, då hårtillväxten kräver hög temperatur. Denna tidpunkt är därför lämpad för inventeringar av stammens storlek. I motsats till andra sälarter tillväxer vikaren under hela sitt liv, men tillväxten avtar med åldern. Vikaren kan bli upp mot 50 år, men mindre än 1 % av djuren når denna ålder. Under de första månaderna efter avvänjningen äter kuten mycket litet och minskar i vikt. Huvudsakliga födan under det första levnadsåret är mindre kräftdjur (skorv och pungräkor) och spigg. Senare äter den även simpor och strömming. Även äldre djur äter speciellt vintertid större mängder med skorv, men småfisk utgör under stora delar av året stapelföda.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Hav, Vattenyta, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· spiggfiskar - Gasterosteidae (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
Vikaresälen är utsatt för miljögifter vilket ökat den naturliga dödligheten och minskat stammens reproduktionskapacitet. Det låga reproduktionstalet gör att varje ytterligare faktor som ökar ungdödligheten starkt påverkar stammens återhämtningsförmåga. Vikaresälen är för sin reproduktion helt beroende av att det finns stabil is. Under varma vintrar dör många kutar om isen bryts upp och driver iland, vilket bl.a. hände under vårvintern 1990 i Rigabukten. Under liknande förhållanden dör även många avvanda kutar i drivnät satta för lax, vilket noterats vara speciellt allvarligt i Finska viken. Orsaken till att milda vintrar förhöjer kutdödligheten är att laxgarn kan sättas tidigare än under normalår. Om växthuseffekten/längre perioder med varma vintrar får som följd att mindre stabila isförhållanden kommer att råda i framtiden, är vikaresälen starkt hotad i hela Östersjöområdet.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Stor negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
På grund av sitt beroende av fast is för reproduktion är vikaren inte åtkomlig för skydd i form av skyddsområden. Det är viktigt att fortsätta arbetet med övervakning av beståndsstatus och hälsotillstånd vilket också sker inom ramen för Naturvårdsverkets miljöövervakning. Även om arbetet med att stoppa utsläppen av PCB och DDT gett resultat i form av minskade halter i sälarna och deras bytesdjur är det viktigt att arbeta för än mer minskade utsläpp av föroreningar till Östersjön. För att kunna leva upp till de nya miljömålen om reducerade bifångster av marina däggdjur behöver arbetet med utveckling av sälsäkra redskap intensifieras. Det är viktigt att få fram redskap som både minskar risken för att sälarna bifångas i fiskeredskapen och samtidigt minskar sälens skadegörelse på fångst och redskap.

Åtgärdsprogram Framtagande avbrutet
Utländska namn – NO: Ringsel, DK: Ringsæl, FI: Norppa, GB: Ringed Seal. Underarten i Östersjön Phoca hispida botnica är upptagen på den globala rödlistan (2008) där den är placerad i kategorin Sårbar (VU). Arten är fridlyst enligt Artskyddsförordningen (2007:845) 5 §. Därtill är arten förtecknad i EUs habitatdirektiv bilaga 2 och i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter).

Bergman, A. och Olsson, M. 1986. Pathology of Baltic grey seal and ringed seal females with special reference to adrenocortical hyperplasia. Is environmental pollution the cause of a widely distributed disease syndrome? Finnish Game Res. 44: 47–62.

Chapsky, K. K. 1958. (Contribution to the problem of the history of development of the Caspian and Baikal seals). Trudy Zoologichaskovo Instituta Akademii Nauk SSSR, No 17, s 200–216, 1958. Trans., Fish. Res. Bd. Can., Trans. Series 174, 1958.

Durant, S. och Harwood, J. 1986. The effects of hunting on ringed seals (Phoca hispida) in the Baltic. ICES, C.M. 1986/N:10.

Born, E.W. 1988. Flyundersøgelser af ringsæl (Phoca hispida) i Kong Oscars Fjord - Scoresby Sund området juni 1984. Avsluttende rapport. Grønlands Miljøundersögelser, Tagensvej 135, DK 2200 Copenhagen, Denmark. (In Danish with English summary).

Finley, K.J. 1979. Haul-out behaviour and densities of ringed seals (Phoca hispida) in the Barrow Strait area, N.W.T. Can. J. Zool. 57: 317–328.

Finley, K. J., Miller, G. W., Davis, R. A. och Koski, W. R. 1983. A distinctive large breeding population of ringed seals inhabiting the Buffin Bay pack ice. Arctic 36(2): 162–173

Harding, K.C. and T.J. Härkönen 1999. Development in the Baltic grey seal (Halichoerus grypus) and ringed seal (Phoca hispida) populations during the 20th century. Ambio 28: 619–627.

Helle, E. 1980. Aerial census of ringed seals Pusa hispida basking on the ice of the Bothnian Bay, Baltic. Holarct. Ecol. 3: 183–189.

Helle, E. 1981. Reproductive trends and occurrence of organochlorines and heavy metals in the Baltic seal population. ICES, C.M. 1981/E:37.

Helle, E. 1986. The decrease in the ringed seal population of the Gulf of Bothnia in 1975–84. Finnish Game Res. 44: 28–32.

Härkönen, T. & Heide-Jörgensen, M.-P. 1990. Density and distribution of the ringed seal in the Bothnian Bay. Holarct. Ecol. 13: 122–129.

Härkönen, T and S. G. Lunneryd 1992. Estimating abundance of ringed seals in the Bothnian Bay. Ambio 21: 497–510.

Härkönen, T., Stenman, O., Jüssi, M., Jüssi, I., Sagitov, R. & Verevkin, M. 1998. Population size and distribution of the Baltic ringed seal (Phoca hispida botnica). I: Lydersen, C. & Heide-Jørgensen. M. P. (red.). Ringed Seals (Phoca hispida) in the North Atlantic. Edited by. NAMMCO Scientific Publications, Vol. 1, 167–180.

Härkönen, T., Jüssi, M., Harding, K., Jüssi, I., & Verevkin, M., Dmitrieva, L., Sagitov, R. (In review). Seasonal activity budget of adult Baltic ringed seals.

Smith, T. G. 1973. Population dynamics of the ringed seal in the Canadian eastern Arctic. J. Fish. Res. Bd. Can. Bull. 181.

Smith, T. G. och Hamill, M. O. 1981. Ecology of ringed seal, Phoca hispida, in its fast ice breeding habitat. Can. J. Zool. 59: 966–981.

Stirling, I., Archibald, W.R. och DeMaster, D. 1977. Distribution and abundance of seals in the eastern Beaufort Sea. J. Fish. Res. Bd. Can. 34: 976–988.

Stirling, I., Kingsley, M.C.S. and Calvert, W. 1982. The distribution and abundance of seals in the eastern Beaufort Sea, 1974-1979. Canadian Wildlife Service Occasional paper 47.

Tormosov, D. D. och Esipenko, A. G. 1986. The abundance of ringed and grey seals in the Gulfs of Riga and Finland. Finnish Game Res. 44: 33–36.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tero Härkönen 1992. Rev. Tero Härkönen 1994, 2002, 2006. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Synapsida - synapsider 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Infraklass
    Placentalia - högre däggdjur 
  • Ranglös
    Boreoeutheria  
  • Överordning
    Laurasiatheria  
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Phocidae - öronlösa sälar 
  • Släkte
    Pusa  
  • Art
    Pusa hispida, (Schreber, 1775) - vikare
    Synonymer
    Phoca hispida Schreber, 1775
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tero Härkönen 1992. Rev. Tero Härkönen 1994, 2002, 2006. © ArtDatabanken, SLU 2010.