Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svarthakedopping

Organismgrupp Fåglar Podiceps auritus
Svarthakedopping Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Svarthakedoppingen har en kroppslängd på 31–38 cm, dvs. stor ungefär som en kricka. I sommardräkt har den en svart rygg och mörkt rödbrun kroppssida. Även framhalsen är rödbrun, medan huvudplymerna är svarta med undantag av en fyllig gul plym från ögat till bakre delen av hjässan. Röda ögon. Näbben är rak och ganska kort. Kan förväxlas med svarthalsad dopping.
Utbredning
Länsvis förekomst för svarthakedopping Observationer i  Sverige för svarthakedopping
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Svarthakedoppingen har troligen sedan länge funnits med en svag stam i Lappland, medan den övriga svenska förekomsten är av yngre datum; invandrade till Öland och Gotland vid mitten av 1800-talet och till östra Sveriges fastland under inledande delen av 1900-talet. I Västerbotten blev arten väl spridd under perioden 1920–1950 och ökningen och spridningen i södra hälften av landet var särskilt påtaglig under 1940-, 50- och 60-talen. Även i inre Norrland ökade beståndet och arten började häcka i Torne lappmark på 1960-talet och i Lycksele lappmark på 1970-talet. Efter två rikstäckande inventeringar 1969 resp. 1972 beräknades Götalands- och Svealandspopulationerna till cirka 750 respektive 700 par och den totala svenska stammen uppskattades till 1900–2500 par. Emellertid var denna skattning möjligen i underkant, vilket bl.a. uppgifter från Uppland tyder på. I nämnda landskap underskattades populationens storlek förmodligen med cirka 35 %. År 1996 genomfördes åter en riksinventering och resultatet visade att beståndet i stort sett halverats på ett kvarts sekel. Totalt häckade uppskattningsvis 1150–1250 par i landet och arten fanns häckande i samtliga landskap utom i Halland, Bohuslän, Dalsland och kanske också Skåne. I Götaland påträffades totalt 271–300 par, i Svealand 195–220 par och i Norrland 690–715 par. Populationen under de senaste tio åren förefaller utifrån rapporterade fynd vara stabil, troligen runt 1200 par. Svarthakedoppingen förekommer, uppdelad i två raser, från Nordeuropa till Kamtschatka resp. i norra Nordamerika. I Västpalearktis häckar arten på Island (ca 600 par), i Skottland (45 par), Norge (1000–1500 par), Sverige, Finland (2000–4000 par), Estland (350 par), Lettland (20–50 par), Litauen (1–10 par), Tyskland något enstaka par samt österut genom Ryssland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Svarthakedopping förekommer över stora delar av landet men framför allt i de östra delarna. Den häckar i en mängd olika typer av sötvatten, allt i från små viltvatten, dammar, kärr, agmyrar och vattenfyllda lertag som till större sjöar, både eutrofa slättsjöar och mer näringsfattiga skogssjöar. Från Uppland till Norrbotten häckar den fåtaligt även i näringsrika vikar längs kusten. Genomgående för alla dessa vatten är att fisk antingen saknas eller att fiskförekomsten är reducerad. En pågående stabilisering och ökning av populationens storlek medför att den bedöms som LC (NT 2010). Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (3600-4800). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen är ökande. En tydlig populationsökning har skett de senaste 15 åren (Riksinventering 2011). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Svarthakedoppingen häckar i en mängd olika typer av sötvatten, allt ifrån små viltvatten, dammar, kärr, agmyrar och vattenfyllda lertag som till större sjöar, både eutrofa slättsjöar och mer näringsfattiga skogssjöar. Genomgående för alla dessa vatten är att fisk antingen saknas eller att fiskförekomsten är reducerad. Av 30 häckningslokaler med känd areal i Skaraborgs län var 77 % på 5 hektar eller mindre medan motsvarande andel för Uppland 1981+1988 (122 lokaler) var 53 %. Häckar även vid vissa kustlokaler i Östersjön och i Bottenhavet/Bottenviken samt sporadiskt i skärgårdsmiljö. Vid riksinventeringen 1996 påträffades i Gästrikland 27 av de 44 häckande paren i bräckt vatten. Svarthakedoppingen häckar solitärt eller i små kolonier och bona placeras ofta i tät vegetation som säv, vass eller liknande men kan även placeras relativt öppet på vattnet. Lägger normalt endast en kull om 4–5 (1–7) ägg. Ruvningstiden är 22–25 dygn. Ungarna blir oberoende av föräldrarna vid 45 dygns ålder, flygga vid 55–60 dygn. Födan under häckningstiden består huvudsakligen av evertebrater, speciellt akvatiska men också terrestra insekters larvstadier, samt till en mindre del fisk, salamandrar (vuxna och larver) samt grodyngel. Vinterfödan består förmodligen till större delen av fisk. I södra Sverige anländer svarthakedoppingen till häckningslokalerna i april, i Norrland huvudsakligen i maj. Bortflyttning från häckningsplatserna sker redan i juli–augusti och i södra Sverige torde bl.a. Vättern utgöra en viktig rastplats nämnda månader. Övervintrar huvudsakligen i marin miljö, men uppgifter om var de svenska svarthakedoppingarna befinner sig vintertid saknas. Litteraturuppgifter anger att arten övervintrar längs Norges västkust, i Skagerack/Kattegatt samt i kusttrakterna av Engelska kanalen–Holland samt i Skottland. Isfria vintrar finns en liten övervintrande stam i sydvästra Vättern och relativt nyligen har konstaterats att närmare 2000 individer övervintrar i södra Östersjön (främst Pommerska bukten).
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Brackvatten
Brackvatten
Marin miljö
Marin miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Sjöar
Sjöar
Småvatten
Småvatten
Hav
Hav
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Vattenmassa
Vattenmassa
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattenyta
Vattenyta
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· groddjur
· groddjur
· insekter
· insekter
· kräftdjur
· kräftdjur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· vattensalamandrar
· vattensalamandrar
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Podicipediformes (doppingfåglar), Familj Podicipedidae (doppingar), Släkte Podiceps, Art Podiceps auritus (Linnaeus, 1758) - svarthakedopping Synonymer Colymbus auritus Linnaeus, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Svarthakedopping förekommer över stora delar av landet men framför allt i de östra delarna. Den häckar i en mängd olika typer av sötvatten, allt i från små viltvatten, dammar, kärr, agmyrar och vattenfyllda lertag som till större sjöar, både eutrofa slättsjöar och mer näringsfattiga skogssjöar. Från Uppland till Norrbotten häckar den fåtaligt även i näringsrika vikar längs kusten. Genomgående för alla dessa vatten är att fisk antingen saknas eller att fiskförekomsten är reducerad. En pågående stabilisering och ökning av populationens storlek medför att den bedöms som LC (NT 2010). Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (3600-4800). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen är ökande. En tydlig populationsökning har skett de senaste 15 åren (Riksinventering 2011). De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, AEWA, Typisk art i 3160 Myrsjöar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Global rödlistning VU A2abce+3bce+4abce (2015)
Svarthakedoppingen har en kroppslängd på 31–38 cm, dvs. stor ungefär som en kricka. I sommardräkt har den en svart rygg och mörkt rödbrun kroppssida. Även framhalsen är rödbrun, medan huvudplymerna är svarta med undantag av en fyllig gul plym från ögat till bakre delen av hjässan. Röda ögon. Näbben är rak och ganska kort. Kan förväxlas med svarthalsad dopping.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svarthakedopping

Länsvis förekomst och status för svarthakedopping baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svarthakedopping

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Svarthakedoppingen har troligen sedan länge funnits med en svag stam i Lappland, medan den övriga svenska förekomsten är av yngre datum; invandrade till Öland och Gotland vid mitten av 1800-talet och till östra Sveriges fastland under inledande delen av 1900-talet. I Västerbotten blev arten väl spridd under perioden 1920–1950 och ökningen och spridningen i södra hälften av landet var särskilt påtaglig under 1940-, 50- och 60-talen. Även i inre Norrland ökade beståndet och arten började häcka i Torne lappmark på 1960-talet och i Lycksele lappmark på 1970-talet. Efter två rikstäckande inventeringar 1969 resp. 1972 beräknades Götalands- och Svealandspopulationerna till cirka 750 respektive 700 par och den totala svenska stammen uppskattades till 1900–2500 par. Emellertid var denna skattning möjligen i underkant, vilket bl.a. uppgifter från Uppland tyder på. I nämnda landskap underskattades populationens storlek förmodligen med cirka 35 %. År 1996 genomfördes åter en riksinventering och resultatet visade att beståndet i stort sett halverats på ett kvarts sekel. Totalt häckade uppskattningsvis 1150–1250 par i landet och arten fanns häckande i samtliga landskap utom i Halland, Bohuslän, Dalsland och kanske också Skåne. I Götaland påträffades totalt 271–300 par, i Svealand 195–220 par och i Norrland 690–715 par. Populationen under de senaste tio åren förefaller utifrån rapporterade fynd vara stabil, troligen runt 1200 par. Svarthakedoppingen förekommer, uppdelad i två raser, från Nordeuropa till Kamtschatka resp. i norra Nordamerika. I Västpalearktis häckar arten på Island (ca 600 par), i Skottland (45 par), Norge (1000–1500 par), Sverige, Finland (2000–4000 par), Estland (350 par), Lettland (20–50 par), Litauen (1–10 par), Tyskland något enstaka par samt österut genom Ryssland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Podicipediformes - doppingfåglar 
  • Familj
    Podicipedidae - doppingar 
  • Släkte
    Podiceps  
  • Art
    Podiceps auritus(Linnaeus, 1758) - svarthakedopping
    Synonymer
    Colymbus auritus Linnaeus, 1758

Svarthakedoppingen häckar i en mängd olika typer av sötvatten, allt ifrån små viltvatten, dammar, kärr, agmyrar och vattenfyllda lertag som till större sjöar, både eutrofa slättsjöar och mer näringsfattiga skogssjöar. Genomgående för alla dessa vatten är att fisk antingen saknas eller att fiskförekomsten är reducerad. Av 30 häckningslokaler med känd areal i Skaraborgs län var 77 % på 5 hektar eller mindre medan motsvarande andel för Uppland 1981+1988 (122 lokaler) var 53 %. Häckar även vid vissa kustlokaler i Östersjön och i Bottenhavet/Bottenviken samt sporadiskt i skärgårdsmiljö. Vid riksinventeringen 1996 påträffades i Gästrikland 27 av de 44 häckande paren i bräckt vatten. Svarthakedoppingen häckar solitärt eller i små kolonier och bona placeras ofta i tät vegetation som säv, vass eller liknande men kan även placeras relativt öppet på vattnet. Lägger normalt endast en kull om 4–5 (1–7) ägg. Ruvningstiden är 22–25 dygn. Ungarna blir oberoende av föräldrarna vid 45 dygns ålder, flygga vid 55–60 dygn. Födan under häckningstiden består huvudsakligen av evertebrater, speciellt akvatiska men också terrestra insekters larvstadier, samt till en mindre del fisk, salamandrar (vuxna och larver) samt grodyngel. Vinterfödan består förmodligen till större delen av fisk. I södra Sverige anländer svarthakedoppingen till häckningslokalerna i april, i Norrland huvudsakligen i maj. Bortflyttning från häckningsplatserna sker redan i juli–augusti och i södra Sverige torde bl.a. Vättern utgöra en viktig rastplats nämnda månader. Övervintrar huvudsakligen i marin miljö, men uppgifter om var de svenska svarthakedoppingarna befinner sig vintertid saknas. Litteraturuppgifter anger att arten övervintrar längs Norges västkust, i Skagerack/Kattegatt samt i kusttrakterna av Engelska kanalen–Holland samt i Skottland. Isfria vintrar finns en liten övervintrande stam i sydvästra Vättern och relativt nyligen har konstaterats att närmare 2000 individer övervintrar i södra Östersjön (främst Pommerska bukten).

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Brackvatten

Landskapstyper där arten kan förekomma: Marin miljö, Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Sjöar, Småvatten, Hav, Exploaterad miljö, Vattenmassa

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Öppna strandbiotoper, Vattenyta

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· groddjur - Amphibia (Har betydelse)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
· vattensalamandrar - Salamandridae (Har betydelse)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Svarthakedoppingen har stora svårigheter att reproducera sig med lyckat resultat i småvatten där fisk planteras in (näringskonkurrens). Eftersom svarthakedoppingen tycks ha en viss förkärlek till små vatten (t.ex. lertag, industridammar, torvtäktsdammar, viltvatten, golfbanedammar) utgör igenläggning av sådana, åtminstone lokalt, en fara för artens fortbestånd. Vidare kan total igenväxning eller dess motsats – total borttagande av vattenvegetation – påverka artens numerär negativt. Även utdikning eller kraftig vattenståndssänkning i tidigare goda häckningsmiljöer medför att arten försvinner eller minskar i antal. Orsaken till den successiva populationsminskningen i främst södra hälften av landet under 1970-, 80- och 90-talen är okänd, men flera faktorer kan vara tänkbara; ökad förekomst av fisk i små vatten, ökad predation från framförallt mink, fortskridande förorening av havsmiljön (främst oljeutsläpp) samt, åtminstone på vissa lokaler, sämre predatorskydd p.g.a. kraftigt minskande eller totalt försvinnande skrattmåskolonier.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Händelser utanför Sverige (Viss negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Miljögifter (Viss negativ effekt)
Fiskinplantering skall inte ske i viltvatten eller andra naturligt fisktomma småvatten. I tidigare goda häckningsområden där fisk på något sätt kommit in, bör åtgärder vidtas som missgynnar fiskförekomsten. Vid anläggning av viltvatten är det viktigt att stränderna görs flacka. Igenfyllning av eller dumpning i små vatten måste undvikas. Lokaler med goda bestånd av svarthakedopping bör få skydd i form av förbud mot utdikning eller annan form av negativ vattenreglering. Artens preferens för viktiga övervintringsområden samt eventuella negativa miljöförändringar i dessa områden bör utredas.
Utländska namn – NO: Horndykker, DK: Nordisk lappedykker, FI: Mustakurkku-uikku, GB: Slavonian Grebe. Svarthakedopping är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt AEWA (African-Euroasian Waterbird Agreement). Svarthakedoppingen är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Andersson, G. 1981. Fiskars inverkan på sjöfågel och fågelsjöar. Anser 20: 21–34.

Axbrink, M. 1991. Inventering av skrattmås och svarthakedopping i Hälsingland 1991. Fåglar i X-län 22: 121–134.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Carlsson, L. & Wallin, M. 1997. Svarthakedoppingen på Öland. Calidris 25: 141–147.

Cramp, S., Simmons, K.E.L. m.fl. (red.) 1977. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol. 1. Oxford.

Douhan, B. 1989. Svarthakedoppingen i Uppland 1988. Fåglar i Uppland 16: 13–27.

Douhan, B. 1995. Svarthakedoppingen i Uppland 94. Populationsutveckling och artens framtid. Fåglar i Uppland 22:7–18.

Douhan, B. 1998. Svarthakedoppingen – en fågel på tillbakagång i Sverige. Vår Fågelvärld 57(1): 7–22.

Durinck, J., Skov, H., Jensen, P.F. & Pihl, S. 1994. Important marine areas for wintering birds in the Baltic Sea.

EU DG XI research contract no. 2242/90-09-01 Ornis Consult report 1994, 110 pp.

Fjeldså, J. 1973. Distribution and geographical variation of the Horned Grebe Podiceps auritus (Linnaeus, 1758). Ornis Scand. 4: 55–86.

Gustafsson, T. 1997. Svarthakedoppingen i Norrbotten. Fåglar i Norrbotten 16: 91–93.

Hagemeijer, E.J.M. & Blair, M.J. (red.) 1997. The EBCC Atlas of European Breeding Birds: Their Distribution and Abundance. T. & A. D. Poyser, London.

Hjelm, O. & Nordström, B. 1997. Svarthakedoppingen i Östergötlands län 1996 – utbredning och numerär. Vingspegeln 16: 2–9.

Johansson, R. 1997. Svarthakedoppingen i Kronobergs län – Slutrapport från riksinv. 1996. Milvus 27(2): 11–15.

Karlsson, T. & Brander, A.-K. 1997. Svarthakedoppingen i Skaraborg. Grus 23: 33–49.

Mascher, J.W. 1972. Svarthakedoppingen på Öland. Calidris 1: 3–11.

Nilsson, T. 1997. Svarthakedoppingen i Blekinge. Fåglar i Blekinge 33: 49–53.

Olsson, C. 1997. Svarthakedoppingen i Västerbottens landskap 1996. Fåglar i Västerbotten 22: 12–18.

Pettersson, Å. 1986. Doppingar i Kvismaren – förekomst och häckningsresultat. Fåglar i Kvismaren 1: 2–12.

Pettersson, Å. 1997. Svarthakedopping i Närke. Fåglar i Närke 20: 39–42.

Regnell, S. 1981. Häckningsbeståndet av svarthakedopping Podiceps auritus i Sverige. Vår Fågelvärld 40: 13–22.

Regnell, S. 1981. Att taxera häckningsbestånd av svarthakedopping Podiceps auritus. Vår Fågelvärld 40: 23–32.

Staav, R. 1986. Täta svarthakedoppingförekomster i Norden. Medd. nr. 17, Angarngruppen, s. 37–42.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg 1991. Rev. Martin Tjernberg 1995, 2002, 2005, 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Podicipediformes - doppingfåglar 
  • Familj
    Podicipedidae - doppingar 
  • Släkte
    Podiceps  
  • Art
    Podiceps auritus, (Linnaeus, 1758) - svarthakedopping
    Synonymer
    Colymbus auritus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg 1991. Rev. Martin Tjernberg 1995, 2002, 2005, 2010.