Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  brunbjörn

Organismgrupp Däggdjur Ursus arctos
Brunbjörn Däggdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Brunbjörnen är omisskännlig genom sin storlek och form med grova ben, kraftig hals och puckel över skuldrorna. Kroppslängd 130-250 cm, vikt 100-315 kg (hane), 60-200 kg (hona). Pälsfärgen vanligtvis brun, men kan även vara ljust grågul till nästan svart. Björnungarna har ofta en tydlig ljus halskrage. Björnar förväxlas numera allt oftare med vildsvin i Mellansverige.
Utbredning
Länsvis förekomst för brunbjörn Observationer i  Sverige för brunbjörn
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Björnen fanns tidigare över hela landet men var redan i början av 1800-talet undanträngd från landets sydligaste delar. Utrotningsjakten fortsatte och under 1920-talet bedömdes arten finnas kvar endast i begränsade områden som Sonfjällets nationalpark i Härjedalen, delar av Frostviken i Jämtland och Stora Sjöfallets nationalpark i Lule lappmark. Björnen fredades på kronans mark 1913 och samtidigt blev det också förbjudet att jaga björn på annans mark utan tillstånd. För att minska de ekonomiska motiven till björnjakt på privatmark beslöts 1927 att alla skjutna björnar skulle tillfalla staten. Björnstammen ökade därefter och efter en inventering 1942, som gav till resultat att landet hade en björnstam på 250-300 djur, tilläts jakt åter från 1943. Under perioden 1942-1976 gjordes flera intervjuundersökningar för att uppskatta björnstammens storlek i landet. Undersökningen på 1970-talet visade på en stam på 400-600 djur. Undersökningen pekade då också på en förskjutning av förekomsten från fjällområdena ner mot skogslandet. Björnen uppträder numera årligen från mellersta Värmland, norra Närke, Västmanland och Uppland och norrut. Inom utbredningsområdet är förekomsten ojämn och föryngringar förekommer mer koncentrerat i delar av skogslandet. Vid mitten av 1980-talet startade ett forskningsprojekt på björn - det Skandinaviska Björnprojektet. Ett stort antal björnar har försetts med radiosändare och många björnar har följts under lång tid. Björnprojektet har gjort återkommande beräkningar av den svenska björnstammen. Resultatet av beräkningen från 2008 är osäker, men visade på en stam på ca 3 300 (2 968-3 667) djur. Utöver björnstammens storlek beskriver forskningsprojektet även tillväxten i björnstammen. Den årliga tillväxttakten har beräknats utifrån spillningsanalyser och jägarobservationer av björn under älgjakten senast . Resultaten visade en nationell årlig tillväxt på 4,5 % från åren 1998-2007, men stammen har därefter minskat på grund av licensjakt och skyddsjakt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC°)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Björn, som i första hand finns i barrskogsmiljö, är utbredd i Norrland och norra Sveland. Det svenska beståndet har via Tornedalen kontakt med den finska. Kontakt finns även med den norska populationen, som dock endast uppgår till 75-90 individer och som är beroende av inflöde från Sverige. Antalet reproduktiva individer skattas till 1400 (1300-1500). Den senaste beräkningen (2013) av den svenska populationens storlek är 2800 individer vilket motsvarar 1400 reproduktiva individer. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Den årliga tillväxten var 4,5 % för den svenska björnstammen 1998-2007, därefter har den minskat med 3,2 % årligen. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Björnen finns i första hand i barrskogsmiljön. En spillra av den svenska björnstammen lever emellertid i några örtrika fjälldalar. Hemområdena för björnar varierar beroende på kön och ålder. En björnhona med årsungar rör sig under en säsong över 1-6 kvadratmil, björnhanar vanligen över 5-50 kvadratmil. Vandringar på upp mot 25 mil har registrerats i samband med brunsten i maj/juni. Björnen är allätare, men dieten domineras av vegetabilier, särskilt bär (blåbär, kråkbär och lingon), men även örter och gräs. Den animaliska delen av födan spänner över hela registret från insekter (främst stackmyror på våren och hästmyror på sommaren) till det största däggdjuret - älgen. Björnen är en relativt dålig älgjägare, men vid gynnsamma förhållanden kan björnen även ta vuxna älgar. Älgkalvar dödas främst från födseln till tre-fyra veckors ålder. Nya forskningsrön visar också att björnar i skogslandet kan göra betydande skada på nyfödda renkalvar. Björnhonor i det vilda föder inte ungar varje år och de kan föda ungar tidigast vid fyra års ålder. De flesta förstagångsföderskor är dock äldre - 5-7 år. Vanligen är det 2-3 års intervall mellan kullarna. Antalet ungar är 1-4 och de föds i idet under midvintern. Ungarna sover vintern i samma ide som honan även under deras andra och ibland tredje vinter och separerar följaktligen inte förrän vid knappa 1,5 eller 2,5 års ålder. Idet grävs i skogsterräng ofta i en stor myrstack, men det kan också grävas i en grusslänt. Även naturliga håligheter under stenar eller i skrevor används och det händer att björnen bara gör i ordning en bädd av ris och mossa på en plan mark i skyddande skog. Samma ide används ytterst sällan två år i följd av samma björn. I de nordligaste delarna av landet ligger björnarna i ide från slutet av september till början av maj, dvs. cirka sju månader. Längre söderut är idevistelsen cirka en månad kortare. Vuxna hanar går sist in i idet och kommer först ut, medan dräktiga honor går först in i idet och kommer sist ut, vanligtvis först efter snösmältningen.
Landskapstyper
Skog
Skog
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Vattendrag
Vattendrag
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
Svampar och lavar
Svampar och lavar
· svampar
· svampar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Mammalia (däggdjur), Ordning Carnivora (rovdjur), Familj Ursidae (björnar), Släkte Ursus, Art Ursus arctos Linnaeus, 1758 - brunbjörn Synonymer björn

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC°)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Björn, som i första hand finns i barrskogsmiljö, är utbredd i Norrland och norra Sveland. Det svenska beståndet har via Tornedalen kontakt med den finska. Kontakt finns även med den norska populationen, som dock endast uppgår till 75-90 individer och som är beroende av inflöde från Sverige. Antalet reproduktiva individer skattas till 1400 (1300-1500). Den senaste beräkningen (2013) av den svenska populationens storlek är 2800 individer vilket motsvarar 1400 reproduktiva individer. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser antalet reproduktiva individer. Den årliga tillväxten var 4,5 % för den svenska björnstammen 1998-2007, därefter har den minskat med 3,2 % årligen. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II, CITES bilaga B
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Avslutat
Brunbjörnen är omisskännlig genom sin storlek och form med grova ben, kraftig hals och puckel över skuldrorna. Kroppslängd 130-250 cm, vikt 100-315 kg (hane), 60-200 kg (hona). Pälsfärgen vanligtvis brun, men kan även vara ljust grågul till nästan svart. Björnungarna har ofta en tydlig ljus halskrage. Björnar förväxlas numera allt oftare med vildsvin i Mellansverige.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för brunbjörn

Länsvis förekomst och status för brunbjörn baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för brunbjörn

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Björnen fanns tidigare över hela landet men var redan i början av 1800-talet undanträngd från landets sydligaste delar. Utrotningsjakten fortsatte och under 1920-talet bedömdes arten finnas kvar endast i begränsade områden som Sonfjällets nationalpark i Härjedalen, delar av Frostviken i Jämtland och Stora Sjöfallets nationalpark i Lule lappmark. Björnen fredades på kronans mark 1913 och samtidigt blev det också förbjudet att jaga björn på annans mark utan tillstånd. För att minska de ekonomiska motiven till björnjakt på privatmark beslöts 1927 att alla skjutna björnar skulle tillfalla staten. Björnstammen ökade därefter och efter en inventering 1942, som gav till resultat att landet hade en björnstam på 250-300 djur, tilläts jakt åter från 1943. Under perioden 1942-1976 gjordes flera intervjuundersökningar för att uppskatta björnstammens storlek i landet. Undersökningen på 1970-talet visade på en stam på 400-600 djur. Undersökningen pekade då också på en förskjutning av förekomsten från fjällområdena ner mot skogslandet. Björnen uppträder numera årligen från mellersta Värmland, norra Närke, Västmanland och Uppland och norrut. Inom utbredningsområdet är förekomsten ojämn och föryngringar förekommer mer koncentrerat i delar av skogslandet. Vid mitten av 1980-talet startade ett forskningsprojekt på björn - det Skandinaviska Björnprojektet. Ett stort antal björnar har försetts med radiosändare och många björnar har följts under lång tid. Björnprojektet har gjort återkommande beräkningar av den svenska björnstammen. Resultatet av beräkningen från 2008 är osäker, men visade på en stam på ca 3 300 (2 968-3 667) djur. Utöver björnstammens storlek beskriver forskningsprojektet även tillväxten i björnstammen. Den årliga tillväxttakten har beräknats utifrån spillningsanalyser och jägarobservationer av björn under älgjakten senast . Resultaten visade en nationell årlig tillväxt på 4,5 % från åren 1998-2007, men stammen har därefter minskat på grund av licensjakt och skyddsjakt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Ursidae - björnar 
  • Släkte
    Ursus  
  • Art
    Ursus arctosLinnaeus, 1758 - brunbjörn
    Synonymer
    björn

Björnen finns i första hand i barrskogsmiljön. En spillra av den svenska björnstammen lever emellertid i några örtrika fjälldalar. Hemområdena för björnar varierar beroende på kön och ålder. En björnhona med årsungar rör sig under en säsong över 1-6 kvadratmil, björnhanar vanligen över 5-50 kvadratmil. Vandringar på upp mot 25 mil har registrerats i samband med brunsten i maj/juni. Björnen är allätare, men dieten domineras av vegetabilier, särskilt bär (blåbär, kråkbär och lingon), men även örter och gräs. Den animaliska delen av födan spänner över hela registret från insekter (främst stackmyror på våren och hästmyror på sommaren) till det största däggdjuret - älgen. Björnen är en relativt dålig älgjägare, men vid gynnsamma förhållanden kan björnen även ta vuxna älgar. Älgkalvar dödas främst från födseln till tre-fyra veckors ålder. Nya forskningsrön visar också att björnar i skogslandet kan göra betydande skada på nyfödda renkalvar. Björnhonor i det vilda föder inte ungar varje år och de kan föda ungar tidigast vid fyra års ålder. De flesta förstagångsföderskor är dock äldre - 5-7 år. Vanligen är det 2-3 års intervall mellan kullarna. Antalet ungar är 1-4 och de föds i idet under midvintern. Ungarna sover vintern i samma ide som honan även under deras andra och ibland tredje vinter och separerar följaktligen inte förrän vid knappa 1,5 eller 2,5 års ålder. Idet grävs i skogsterräng ofta i en stor myrstack, men det kan också grävas i en grusslänt. Även naturliga håligheter under stenar eller i skrevor används och det händer att björnen bara gör i ordning en bädd av ris och mossa på en plan mark i skyddande skog. Samma ide används ytterst sällan två år i följd av samma björn. I de nordligaste delarna av landet ligger björnarna i ide från slutet av september till början av maj, dvs. cirka sju månader. Längre söderut är idevistelsen cirka en månad kortare. Vuxna hanar går sist in i idet och kommer först ut, medan dräktiga honor går först in i idet och kommer sist ut, vanligtvis först efter snösmältningen.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Fjäll, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Myrbiotoper, Fjällbiotoper, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Triviallövskog, Öppna gräsmarker, Öppna strandbiotoper, Vattendrag, Blottad mark, Buskmark, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Efterlämningar av djur (Har betydelse)
Svampar och lavar (Viktig)
· svampar - Fungi (Har betydelse)
År 2010 införde regeringen åter licensjakt på björn, liksom för de övriga stora rovdjuren varg, lodjur och järv. Eftersom björnen är fredad får den legala jakten inte utgöra något hot mot björnstammen. Däremot förekommer fortfarande illegal jakt efter björn, särskilt i vissa områden. Björnen är särskilt sårbar under perioden när de ligger i ide, vilket främst gäller björnhonor med ungar. Honor som blir störda vid idet mister oftare sina ungar än andra björnhonor. Årligen uppdagas fall av skoterjakt efter björn på sista snöföret, men ytterst få fall har lett till åtal och fällande domar. Den under senare år mer utdragna älgjakten och omfattande fågeljakten bidrar till att fler björnar störs av jakthundar och tvingas lämna de iordningsställda idena redan på hösten. Utöver legal och illegal jakt så dödas björnar av tåg och biltrafik. Infanticid, dvs. att björnhanar dödar främst årsungar, som de själva inte är far till, är väl dokumenterat i den svenska björnstammen. I samband med jakt händer det nästan årligen att människor skadas av björn. I en sådan situation dödades en jägare av en björnhona med ungar invid idet i oktober 2004 och ytterligare en tragisk händelse där en människa och en hund dödades inträffade 2007. Dessförinnan dödades en människa av björn 1902, då också i en jaktsituation.

Påverkan
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
Djurägare och biodlare som drabbas av skador av björn ges ekonomisk ersättning. Under 2011 ersattes 55 angrepp på bisamhällen med 515 000 kronor. Samma år förorsakade björn 22 angrepp på tamdjur - främst får. Vid dessa angrepp dödades, skadades eller saknades i samband med angreppen totalt 99 djur. Därutöver skadades tre hundar. Ersättningen för skador av björn på tamdjur uppgick till totalt 417 000 kronor, varav 2 000 till hundägare. I renskötselområdet utgår en schablonersättning för björnförekomst oberoende av om renar dödas eller inte. Det utbetalades 1,6 miljoner kronor till landets samebyar 2011 för björnförekomst.
Björnen har varit fredad i perioder från och med 1912. Allmän jakt tilläts i delar av landet från 1943 och till 1981 då licensjakt infördes som pågick fram till Sveriges medlemskap i EU 1995, då björnen åter blev formellt fredad. Detta till trots tillåts jakt med stöd av undantagsregler i vår egen jaktlagstiftning - så kallad skyddsjakt och fr.o.m. 2010 även som licensjakt. Jakten på björn har ökat kraftigt särskilt under senare år och 2012 fälldes 357 björnar i landet i samband med licens- och skyddsjakt. Då fälldes sannolikt mer än 10 % av björnstammen i Sverige med stöd av licens- och skyddsjaktbeslut, vilket innebär att avskjutningen är större än tillväxten (4,5 %). Detta får till följd att björnstammen minskar om avskjutningen fortsätter på den höga nivån. Inte minst den betydande jakten medför att bättre underlag som ger mer exakt kunskap om björnstammens fortsatta utveckling är nödvändig. Det gäller särskilt då det kan befaras att björnstammen i landet minskar. Under senare år har spillningsinventeringar genomförts i olika områden. Funna spillningar analyseras på DNA, varvid såväl kön som individ kan fastställas. Dessa analyser kan bidra till mer preciserad kunskap om björnstammens storlek och förändringar. Därutöver krävs ytterligare kunskap om många grundläggande drag i björnens biologi, särskilt om reproduktion och spridning. Ny teknik gör det också möjligt att få bättre kunskap om björnens predation på ren och på andra tamdjur exempelvis vid fäbodar. Resurser för bevakning och tillsyn, särskilt under våren, måste förstärkas och prioriteras. Likaså krävs information och utbildning om björnen för att skapa ökad förståelse och större hänsynstagande för vårt lands främsta "högvilt". Det gäller inte minst hur jägarna bör uppträda i områden med björn. Återinförandet av licensjakt och ökat regionalt inflytande över rovdjursförvaltningen är åtgärder som enligt regeringens bedömning ska leda till ökad acceptans för alla de stora rovdjuren i vårt land.

Åtgärdsprogram Avslutat
Utländska namn - NO: Bjørn, DK: Bjørn, FI: Karhu, GB: Brown Bear. Björnen tillhör statens vilt enligt 33 § jaktförordningen, vilket innebär att ett djur som påträffas dött eller som dödas ska tillfalla staten och upphittaren är skyldig att anmäla fyndet till polisen. Anmälningsskyldigheten gäller även trafikolyckor med björn.

Bjärvall, A. 1978. Björnen i Sverige. Statens naturvårdsverk.

Bjärvall, A. & Franzén, R. 1975. Snöskotern och den olagliga jakten. Stencil. Statens naturvårdsverk.

Bjärvall, A., Sandegren, F. & Wabakken, P. 1989. Large home ranges and possible early sexual maturity in Scandinavian bears. I: Int. Conf. on Bear Res. and Manage. 8: 237-241.

Bjärvall, A., Franzén, R., Nordkvist, M. & Åhman, G. 1990. Renar och rovdjur. Rovdjurens effekter på rennäringen. Naturvårdsverkets förlag.

Bjärvall, A. & Ullström, S. 2010. Däggdjur i Sverige. Bonnier Fakta.

Dahle, B., Sørensen, O.J., Wedul, E.H., Swenson, J.E. & Sandegren, F. 1998. The diet of brown bears Ursus arctos in central Scandinavia: effect of access to free-ranging domestic sheep Ovis aries. Wildl. Biol. :147-158.

Elgmark, K. 1979. Bjørn i naturen. Gyldendal Norsk Forlag, Oslo.

Friebe, A., Swenson, J.E. & Sandegren, F. 2001. Denning chronology of female brown bears (Ursus arctos) in central Sweden. Ursus 12: 37-46.

Haglund, B. 1968. De stora rovdjurens vintervanor. Viltrevy 5(6): 213-361.

Karlsson, J., Danell, A., Månsson, J och Jaxgård, P. 2012. Viltskadestatistik 2011. Skador av fredat vilt på tamdjur, hundar och gröda. Viltskadecenter. Rapport 2012-1.

Kindberg, J., Swenson, J.E., Ericsson, G., Bellemain, E., Miquel, C., Taberlet, P. 2011. Estimating population size and trends of the Swedish brown bear (Ursus arctos) population. Wildlife Biology 17: 114-123

Lönnberg, E. 1929. Björnen i Sverige 1856-1928. Uppsala och Stockholm.

Regeringen 2000. Sammanhållen rovdjurspolitik. Proposition 2000/01: 57.

Regeringen, 2009. En ny rovdjursförvaltning. Proposition 2008/09: 210.

Riksdagen 2001. Sammanhållen rovdjurspolitik. Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01:MJU9.

Sandegren, F. & Swenson, J.E. 1997. Björnen - viltet, ekologin och människan. Svenska Jägareförbundet, Stockholm.

Skandinaviska Björnprojektet refererar på sin hemsida till 418 publikationer till och med mars 2012. [http://www.bearproject.info/sv/content]. Därutöver finns mycket omfattande björnlitteratur i Proceedings från de 21 internationella björnkonferenser som hållits under åren 1968-2012. [http://www.bearbiology.com].

Swenson, J.E., Dahle, B. & Sandegren, F. 2001. Bjørnens predasjon på elg. Norsk institutt for naturforskning, Fagrapport 48.

Swenson, J.E., Dahle, B. & Sandegren, F. 2001. Intraspecific predation in Scandinavian brown bears older than cubs-of-the-year. Ursus 12: 81-92.

Swenson, J.E., Sandegren, F., Bjärvall, A., Söderberg, A., Wabakken, P. & Franzén, R. 1994. Size, trend, distribution and conservation of the brown bear Ursus arctos population in Sweden. Biological Conservation 70: 9-17.

Swenson, J.E., Sandegren, F., Brunberg, S. & Segerström, P. 2001. Factors associated with loss of brown bear cubs in Sweden. Ursus 12: 69-80.

Swenson, J.E., Sandegren, F, Heim, M., Brunberg, S., Sørensen, O.J., Söderberg, A., Bjärvall, A., Franzén, R., Wikan, S., Wabakken, P. & Overskaug, K. 1996. Er den skandinaviske bjørnen farlig? Norsk institutt for naturforskning, Oppdragsmelding 404.

Swenson, J.E., Wabakken, P., Sandegren, F., Franzén, R., Bjärvall, A. & Söderberg, A. 1995. The near extinction and recovery of brown bears in Scandinavia in relation to the bear management policies of Norway and Sweden. Wildl. Biol. 1(1): 11-25.

Sæther, B. E., Engen, S., Swenson, J.E., Bakke, Ø. & Sandegren, F. 1998. Assessing the viability of Scandinavian brown bear, Ursus arctos, populations: the effects of uncertain parameter estimates. Oikos 83: 403-416.

Taberlet, P., Swenson, J.E., Sandegren, F. & Bjärvall, A. 1995. Conservation genetics of the brown bear (Ursus arctos): localization of a contact zone between two highly divergent mitochondrial DNA lineages in Scandinavia. Conserv. Biol. 9: 1255-1261.

Waits, L., Taberlet, P., Swenson, J.E., Sandegren, F. & Franzén, R. 2000. Nuclear DNA microsatellite analysis of genetic diversity and gene flow in the Scandinavian brown bear (Ursus arctos). Mol. Ecol. 9: 421-431.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Robert Franzén 1991. Rev. Finn Sandegren & Jon Swenson 1995, Sven Brunberg & Jon Swenson 2002, Henrik Andrén 2005, Robert Franzén 2006, 2010, 2012. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Mammalia - däggdjur 
  • Ordning
    Carnivora - rovdjur 
  • Underordning
    Caniformia - hundartade rovdjur 
  • Familj
    Ursidae - björnar 
  • Släkte
    Ursus  
  • Art
    Ursus arctos, Linnaeus, 1758 - brunbjörn
    Synonymer
    björn
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Robert Franzén 1991. Rev. Finn Sandegren & Jon Swenson 1995, Sven Brunberg & Jon Swenson 2002, Henrik Andrén 2005, Robert Franzén 2006, 2010, 2012. © ArtDatabanken, SLU 2010.