Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  solitära getingar

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Underfamilj - Eumeninae
Solitära getingar Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. 1 arter NA
  3. 29 arter LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. 4 arter NT
  6. Sårbar VU
  7. 2 arter EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Solitära getingar är 5–17 mm långa och har, åtminstone i Norden, ofta ett relativt mörkt färgmönster med endast smala, gula tvärband på bakkroppen. De kan förväxlas med en rad andra gaddsteklar, bl.a. sociala getingar, samt med vissa andra getinghärmande insekter, t.ex. växtsteklar (Symphyta). Bland rovsteklarna finns t.ex. arter inom släktena Argogorytes och Gorytes som har särskilt stor likhet med en del solitära getingar, även vissa bin av släktet Nomada som kan vid en hastig anblick förväxlas med solitärgetingar. Med ökande vana blir det lättare att känna igen de olika grupperna i naturen. En erfaren entomolog använder i allmänhet rörelsemönstret och beteendet för att särskilja arter med liknande utseende som tillhör olika huvudgrupper bland gaddsteklarna. Vid en närmare blick skiljer solitärgetingarnas kraftigt bepansrade och rikt skulpterade kroppsyta dem från liknande sociala getingar och en del andra steklar. Arterna i rovstekelsläktet Nysson har också ett särskilt kraftigt hudskelett, och de större arterna kan ibland likna solitärgetingar, men de avslöjas ofta genom sitt något sävligare rörelsemönster.

Skulle man fortfarande vara osäker finns det några helt otvetydiga skillnader mellan solitära och sociala getingar, som dock kräver att man kan titta närmare på dem. Solitärgetingar (utom arterna i släktet tapetserargetingar Discoelius) har en enda sporre ytterst på mellanskenbenen, medan de sociala getingarna (och tapetserargetingarna) har två. Fötternas klor har en tand på insidan som saknas hos de sociala getingarna, och hos solitärgetingarna saknar bakvingen anallob. Slutligen har solitärgetingarnas käkar längsgående strukturer (veck och åsar) på utsidan, medan käkarnas utsida är slät hos de sociala getingarna.

Hos solitärgetingar förekommer en geografiskt betingad variation i omfattningen av de ljusa kroppsfärgerna. Hos många arter har individer från de nordliga delarna av Europa mer begränsade ljusa teckningar än individer från Medelhavsområdet, och skillnaden kan ibland vara så stor att det är svårt att vid en första jämförelse förstå att de tillhör samma art. Detta innebär också att bestämningsnycklar som konstruerats för faunan i Centraleuropa ibland är oanvändbara för att bestämma arterna i Nordeuropa, särskilt om de bygger på färgkaraktärer.

 
Utbredning
Den europeiska faunan överstiger med god marginal 200 arter, av vilka 36 förekommer i Norden och 35 i Sverige. Underfamiljen förekommer på alla kontinenter, och det totala antalet arter i världen uppgår till närmare 3 000, vilket innebär att ungefär 75 % av alla getingar är solitärgetingar. En konsekvent tillämpning av artbegreppet kan dock fortfarande förväntas resultera i framtida förändringar, eftersom många geografiska underarter med delvis oklar status har beskrivits.

De flesta av de nordiska solitärgetingarterna har en vidsträckt utbredning inom tempererade delar av det palearktiska området – från Atlanten i väster till Stilla havet i öster. En relativt stor grupp förekommer från Västeuropa österut till Centralasien, medan endast några få arter är begränsade till Europa. Vår mest exklusiva art i ett globalt perspektiv är tallsmalgeting Stenodynerus dentisquama, som endast förekommer i Nordeuropa. Den största arten i vår fauna, blank murargeting Ancistrocerus antilope, är också den enda som är utbredd runt hela norra halvklotet.
Ekologi
Den egenskap som har givit gruppen solitära (dvs. ensamlevande) getingar deras namn delar de med det stora flertalet gaddsteklar. Att varje hona på egen hand anlägger ett bo och sörjer för sin avkomma är således en ursprunglig egenskap, som har varit en nyckel till framgång och bidragit till att både en stor artmångfald och en mängd intressanta anpassningar till olika omvärldsförhållanden kunnat utvecklas. Även hos de solitära getingarna (solitärgetingarna) förekommer dock i undantagsfall beteenden som kan tolkas som förstadier på vägen mot ett utvecklat socialt liv, vilket inte är helt förvånande med tanke på att de sociala arterna har utvecklats från ensamlevande former. I Norden har t.ex. två honor i släktet tapetserargetingar Discoelius setts använda ett gemensamt ingångshål till sina bon, något som kan tyda på en enklare form av socialt levnadssätt.

Solitärgetingar är specialiserade rovdjur som anlägger skyddade bon och fyller dem med ett matförråd av byten, vilket ger den på egen hand helt försvarslösa getinglarven goda chanser att genomföra sin utveckling till fullbildad insekt. Inom ramen för detta grundschema finns dock stora variationer. Nödvändiga resurser för den bobyggande getinghonan är tillgång till bytesdjur (larvproviant) i tillräcklig mängd, lämplig boplats, byggnadsmaterial och vätska för bobygget. Alla dessa behov måste kunna tillgodoses inom honans ganska begränsade effektiva hemområde. Därför är det småskaliga landskap präglade av naturliga eller kulturbetingade störningar som bäst motsvarar solitärgetingarnas krav på livsmiljön. 
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Underfamilj Eumeninae Leach, 1815 - solitära getingar Synonymer

Solitära getingar är 5–17 mm långa och har, åtminstone i Norden, ofta ett relativt mörkt färgmönster med endast smala, gula tvärband på bakkroppen. De kan förväxlas med en rad andra gaddsteklar, bl.a. sociala getingar, samt med vissa andra getinghärmande insekter, t.ex. växtsteklar (Symphyta). Bland rovsteklarna finns t.ex. arter inom släktena Argogorytes och Gorytes som har särskilt stor likhet med en del solitära getingar, även vissa bin av släktet Nomada som kan vid en hastig anblick förväxlas med solitärgetingar. Med ökande vana blir det lättare att känna igen de olika grupperna i naturen. En erfaren entomolog använder i allmänhet rörelsemönstret och beteendet för att särskilja arter med liknande utseende som tillhör olika huvudgrupper bland gaddsteklarna. Vid en närmare blick skiljer solitärgetingarnas kraftigt bepansrade och rikt skulpterade kroppsyta dem från liknande sociala getingar och en del andra steklar. Arterna i rovstekelsläktet Nysson har också ett särskilt kraftigt hudskelett, och de större arterna kan ibland likna solitärgetingar, men de avslöjas ofta genom sitt något sävligare rörelsemönster.

Skulle man fortfarande vara osäker finns det några helt otvetydiga skillnader mellan solitära och sociala getingar, som dock kräver att man kan titta närmare på dem. Solitärgetingar (utom arterna i släktet tapetserargetingar Discoelius) har en enda sporre ytterst på mellanskenbenen, medan de sociala getingarna (och tapetserargetingarna) har två. Fötternas klor har en tand på insidan som saknas hos de sociala getingarna, och hos solitärgetingarna saknar bakvingen anallob. Slutligen har solitärgetingarnas käkar längsgående strukturer (veck och åsar) på utsidan, medan käkarnas utsida är slät hos de sociala getingarna.

Hos solitärgetingar förekommer en geografiskt betingad variation i omfattningen av de ljusa kroppsfärgerna. Hos många arter har individer från de nordliga delarna av Europa mer begränsade ljusa teckningar än individer från Medelhavsområdet, och skillnaden kan ibland vara så stor att det är svårt att vid en första jämförelse förstå att de tillhör samma art. Detta innebär också att bestämningsnycklar som konstruerats för faunan i Centraleuropa ibland är oanvändbara för att bestämma arterna i Nordeuropa, särskilt om de bygger på färgkaraktärer.

 


Den europeiska faunan överstiger med god marginal 200 arter, av vilka 36 förekommer i Norden och 35 i Sverige. Underfamiljen förekommer på alla kontinenter, och det totala antalet arter i världen uppgår till närmare 3 000, vilket innebär att ungefär 75 % av alla getingar är solitärgetingar. En konsekvent tillämpning av artbegreppet kan dock fortfarande förväntas resultera i framtida förändringar, eftersom många geografiska underarter med delvis oklar status har beskrivits.

De flesta av de nordiska solitärgetingarterna har en vidsträckt utbredning inom tempererade delar av det palearktiska området – från Atlanten i väster till Stilla havet i öster. En relativt stor grupp förekommer från Västeuropa österut till Centralasien, medan endast några få arter är begränsade till Europa. Vår mest exklusiva art i ett globalt perspektiv är tallsmalgeting Stenodynerus dentisquama, som endast förekommer i Nordeuropa. Den största arten i vår fauna, blank murargeting Ancistrocerus antilope, är också den enda som är utbredd runt hela norra halvklotet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    EumeninaeLeach, 1815 - solitära getingar

Den egenskap som har givit gruppen solitära (dvs. ensamlevande) getingar deras namn delar de med det stora flertalet gaddsteklar. Att varje hona på egen hand anlägger ett bo och sörjer för sin avkomma är således en ursprunglig egenskap, som har varit en nyckel till framgång och bidragit till att både en stor artmångfald och en mängd intressanta anpassningar till olika omvärldsförhållanden kunnat utvecklas. Även hos de solitära getingarna (solitärgetingarna) förekommer dock i undantagsfall beteenden som kan tolkas som förstadier på vägen mot ett utvecklat socialt liv, vilket inte är helt förvånande med tanke på att de sociala arterna har utvecklats från ensamlevande former. I Norden har t.ex. två honor i släktet tapetserargetingar Discoelius setts använda ett gemensamt ingångshål till sina bon, något som kan tyda på en enklare form av socialt levnadssätt.

Solitärgetingar är specialiserade rovdjur som anlägger skyddade bon och fyller dem med ett matförråd av byten, vilket ger den på egen hand helt försvarslösa getinglarven goda chanser att genomföra sin utveckling till fullbildad insekt. Inom ramen för detta grundschema finns dock stora variationer. Nödvändiga resurser för den bobyggande getinghonan är tillgång till bytesdjur (larvproviant) i tillräcklig mängd, lämplig boplats, byggnadsmaterial och vätska för bobygget. Alla dessa behov måste kunna tillgodoses inom honans ganska begränsade effektiva hemområde. Därför är det småskaliga landskap präglade av naturliga eller kulturbetingade störningar som bäst motsvarar solitärgetingarnas krav på livsmiljön. 

Abenius, J. 2012. Eumeninae – solitära getingar, s. 213–223. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar
Mer information
Faktakällor

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.