Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  klöverblåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Glaucopsyche alexis
Klöverblåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann 27-36 mm. Vingarna är hos hanen glänsande ljusblå, ofta med silveraktig glans och skarpa svarta sömlinjer som på framvingen är bredare mot spetsen. Honan har brunsvarta vingar som vanligen är övervägande blå i mitten och mot vingarnas rot. Undersidan är ljust vitgrå med kraftigt utbrett grönblått pigment på bakvingen från vingroten mot vingens mitt. Teckningen på undersidan är sparsam och karakteristisk, på framvingarna finns en rad större, vitringade svarta prickar som gradvis ökar i storlek uppifrån och nedåt, och på bakvingarna finns mindre prickar, vilka inte sällan helt saknas eller är fåtaliga. En tunn streckformig diskfläck är ibland tydlig på framvingen. I Norden förekommer underarten schneideri.
Ägget är runt, kraftigt tillplattat med fina gropar kantade av små taggar. Larven är benvit till gulgrön, ibland med rosa ton, och med valkformiga kropps­segment, svagt mörkare gröna eller brunröda sidorygglinjer bestående av korta snedställda streck, en liknande dubbel rygglinje och breda gulaktiga sidolinjer. Huvudet är svart. Puppan är brun till grönbrun med grågröna vingslidor och marmorerad med täta svartbruna punkter.
Utbredning
Observationer i  Sverige för klöverblåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Klöverblåvinge är tämligen sällsynt men har i Skandinavien stort utbredningsområde med två centra. Det ena utgörs av sydöstra Norge och Västsverige till Värmland och det andra utgörs av östra Götaland och Svealand. Dessa två utbredningsområden håller nu på att växa ­samman. Arten har påträffats från Skåne till Jämtland och Ångermanland, men fynd saknas från Halland, Gotland, Härjedalen och Medelpad. En märkbar spridning noterades under 1970-talet, men fynden längst i söder och i norr är ännu få och från tidigare perioder. Klöverblåvingens utbredningsområde i Norge sträcker sig från Aust-Agder till sydligaste Hedmark. I Finland är arten fluktuerande, den var tidigare utbredd över hela landet till 64° N, men har gått tillbaka sedan 1950-talet och den saknas nu på Åland, längs västkusten norr om Åbo och inom stora områden norr om 62° N. Under de varma somrarna i början av 2000-talet kunde möjligen en viss ökning skönjas i Finland. I Danmark har endast två tillfälliga fynd gjorts, på Lolland 1957 och Läsö 1987.
Arten är betydligt sparsammare utbredd i andra länder runt Östersjön. I Europa förekommer den lokalt inom alla bergsområden med västgräns i norra Spanien, Frankrike, södra Belgien och mellersta Tyskland. Världsutbredningen sträcker sig från Algeriet genom Europa, Turkiet, Främre Orienten, Kaukasus och Sibirien till Transbajkal, Mongoliet och norra Kina. Populationstrenden är vikande till kraftigt vikande i flertalet av Europas länder norr om Alperna, bl.a. i Finland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Ekologi
Klöverblåvinge påträffas mycket lokalt, men i starkt skiftande miljöer med grovkornig basisk mineraljord och god vattentillgång. Exempel är gläntrik skogsmark längs glest trafikerade grus­vägar, öppna klippbranter, skalgruspåverkad öppen mark vid havsstränder och i grustäkter samt kalare klippöar med smala gångar av basiska bergarter. I torrare delar av Finland förekommer fjärilen även längs bäckar och diken. Artens värdväxter i Sverige är ofullständigt kända. Sannolikt utnyttjar den här liksom i Centraleuropa flera arter ärtväxter (Faba­ceae).
Äggläggning har iakttagits på sötvedel Astragalus glycyphyllus, som dock saknas i många förekomstområden. I flera områden är käringtand Lotus cornicu­latus trolig värdväxt. I Finland har larver hittats på olika vickerarter Vicia spp. Sannolikt är plantornas växtmiljö viktig; kalkhaltig jordmån och marknära obeskuggade plantor, gärna i grus eller sand är sannolikt lika avgörande faktorer som förekomsten av en specifik värdväxt. Flygtiden börjar ofta första dagarna i juni och sträcker sig till början av juli. På riktigt varma platser kan arten börja flyga redan i maj. Beskrivningen av utvecklingen härrör från Centraleuropa. Äggen placeras i blommor eller på knoppar och kläcks efter en vecka. Larven lever av blommor och fruktämnen och tillväxten tar 2-4 veckor. Den uppvaktas mycket flitigt av myror. Förpuppningen sker under mossa och stenar och puppan övervintrar. Äldre uppgifter i litteraturen som anger att arten övervintrar i larvstadiet är sannolikt felaktiga. I hela Europa har den endast en generation per år trots att larvtillväxten är snabb.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· sötvedel
· sötvedel
· ärtväxter
· ärtväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Glaucopsyche, Art Glaucopsyche alexis (Poda, 1761) - klöverblåvinge Synonymer Papilio alexis Poda, 1761

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Vingspann 27-36 mm. Vingarna är hos hanen glänsande ljusblå, ofta med silveraktig glans och skarpa svarta sömlinjer som på framvingen är bredare mot spetsen. Honan har brunsvarta vingar som vanligen är övervägande blå i mitten och mot vingarnas rot. Undersidan är ljust vitgrå med kraftigt utbrett grönblått pigment på bakvingen från vingroten mot vingens mitt. Teckningen på undersidan är sparsam och karakteristisk, på framvingarna finns en rad större, vitringade svarta prickar som gradvis ökar i storlek uppifrån och nedåt, och på bakvingarna finns mindre prickar, vilka inte sällan helt saknas eller är fåtaliga. En tunn streckformig diskfläck är ibland tydlig på framvingen. I Norden förekommer underarten schneideri.
Ägget är runt, kraftigt tillplattat med fina gropar kantade av små taggar. Larven är benvit till gulgrön, ibland med rosa ton, och med valkformiga kropps­segment, svagt mörkare gröna eller brunröda sidorygglinjer bestående av korta snedställda streck, en liknande dubbel rygglinje och breda gulaktiga sidolinjer. Huvudet är svart. Puppan är brun till grönbrun med grågröna vingslidor och marmorerad med täta svartbruna punkter.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för klöverblåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Klöverblåvinge är tämligen sällsynt men har i Skandinavien stort utbredningsområde med två centra. Det ena utgörs av sydöstra Norge och Västsverige till Värmland och det andra utgörs av östra Götaland och Svealand. Dessa två utbredningsområden håller nu på att växa ­samman. Arten har påträffats från Skåne till Jämtland och Ångermanland, men fynd saknas från Halland, Gotland, Härjedalen och Medelpad. En märkbar spridning noterades under 1970-talet, men fynden längst i söder och i norr är ännu få och från tidigare perioder. Klöverblåvingens utbredningsområde i Norge sträcker sig från Aust-Agder till sydligaste Hedmark. I Finland är arten fluktuerande, den var tidigare utbredd över hela landet till 64° N, men har gått tillbaka sedan 1950-talet och den saknas nu på Åland, längs västkusten norr om Åbo och inom stora områden norr om 62° N. Under de varma somrarna i början av 2000-talet kunde möjligen en viss ökning skönjas i Finland. I Danmark har endast två tillfälliga fynd gjorts, på Lolland 1957 och Läsö 1987.
Arten är betydligt sparsammare utbredd i andra länder runt Östersjön. I Europa förekommer den lokalt inom alla bergsområden med västgräns i norra Spanien, Frankrike, södra Belgien och mellersta Tyskland. Världsutbredningen sträcker sig från Algeriet genom Europa, Turkiet, Främre Orienten, Kaukasus och Sibirien till Transbajkal, Mongoliet och norra Kina. Populationstrenden är vikande till kraftigt vikande i flertalet av Europas länder norr om Alperna, bl.a. i Finland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Glaucopsyche  
  • Art
    Glaucopsyche alexis(Poda, 1761) - klöverblåvinge
    Synonymer
    Papilio alexis Poda, 1761

Klöverblåvinge påträffas mycket lokalt, men i starkt skiftande miljöer med grovkornig basisk mineraljord och god vattentillgång. Exempel är gläntrik skogsmark längs glest trafikerade grus­vägar, öppna klippbranter, skalgruspåverkad öppen mark vid havsstränder och i grustäkter samt kalare klippöar med smala gångar av basiska bergarter. I torrare delar av Finland förekommer fjärilen även längs bäckar och diken. Artens värdväxter i Sverige är ofullständigt kända. Sannolikt utnyttjar den här liksom i Centraleuropa flera arter ärtväxter (Faba­ceae).
Äggläggning har iakttagits på sötvedel Astragalus glycyphyllus, som dock saknas i många förekomstområden. I flera områden är käringtand Lotus cornicu­latus trolig värdväxt. I Finland har larver hittats på olika vickerarter Vicia spp. Sannolikt är plantornas växtmiljö viktig; kalkhaltig jordmån och marknära obeskuggade plantor, gärna i grus eller sand är sannolikt lika avgörande faktorer som förekomsten av en specifik värdväxt. Flygtiden börjar ofta första dagarna i juni och sträcker sig till början av juli. På riktigt varma platser kan arten börja flyga redan i maj. Beskrivningen av utvecklingen härrör från Centraleuropa. Äggen placeras i blommor eller på knoppar och kläcks efter en vecka. Larven lever av blommor och fruktämnen och tillväxten tar 2-4 veckor. Den uppvaktas mycket flitigt av myror. Förpuppningen sker under mossa och stenar och puppan övervintrar. Äldre uppgifter i litteraturen som anger att arten övervintrar i larvstadiet är sannolikt felaktiga. I hela Europa har den endast en generation per år trots att larvtillväxten är snabb.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Jordbrukslandskap, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark, Havsstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· sötvedel - Astragalus glycyphyllos (Har betydelse)
· ärtväxter - Fabaceae (Viktig)
Etymologi: Alexis = namnet på en herde i Vergilius ekloger.
Uttal: [Glaukopsy´ke aléxis]

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Glaucopsyche  
  • Art
    Glaucopsyche alexis, (Poda, 1761) - klöverblåvinge
    Synonymer
    Papilio alexis Poda, 1761
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.