Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  bålgeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Vespa crabro
Bålgeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arbetare: Längd 18–24 mm, och
Drottning: Längd 25–35 mm. Såväl storleken (Nordens största getingart) som färgteckningen i gult, rödbrunt och mörkbrunt gör bålgetingen så gott som omisskännlig. Bakhuvudet är mycket kraftigt, och de bakre punktögonen sitter framför fasettögonens bakkanter. Munskölden är gul och dess framkant trubbig. Ögoninbuktningen är helt gul. Arbetaren är ungefär lika stor som en drottning av buskgeting Dolichovespula media, men den skiljer sig från denna genom det kraftigare bakhuvudet och den utbredda, gula och rödbruna färgteckningen.

Hane: Längd 21–28 mm. Liknar drottning och arbetare vad gäller färgteckning och huvudets form. Munsköldens framkant är rundad till svagt spetsig i mitten. Antennerna är längre än huvudet och mellankroppen tillsammans. På översidan av antennsegment 4–13 finns två mycket tydliga längskölar.

Bålgetingen har en vidsträckt utbredning, och flera olika färgformer har urskiljts. Arten är beskriven efter den mörkare nordiska färgformen, som är enfärgat mörkt brun på mellanryggen och skutellen, medan den i Mellaneuropa vanliga färgformen (varietet germana) har roströd skutell och två parallella längsband på mellanryggen. Ibland förekommer mellanformer i Norden.
Utbredning
Länsvis förekomst för bålgeting Observationer i  Sverige för bålgeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Bålgeting är ganska vanlig i de södra och sydöstra delarna av Sverige. Under varma somrar tycks den bli vanligare och även utöka utbredningsområdet mot norr. Arten påträffades 2006 för första gången på Gotland. I Norden finns även enstaka nordliga fynd. Det rör sig sannolikt om enstaka migrerande individer snarare än lokala reproducerande populationer.

I Finland var arten utbredd ända fram till början av 1940-talet. Under de följande 50 åren var den nästan försvunnen, men från 1990-talet började den uppträda i södra och senare i sydöstra Finland, där den numera är ganska vanlig. Ett liknande historiskt förlopp har även konstaterats i Sverige. Bålgeting är sällsynt i södra Norge. I Danmark är den allmän i skogs- och parkmiljöer. Den har en nemoral tyngdpunkt i sin utbredning i hela Eurasien och förekommer från England österut till Sakhalin och Japan. Arten infördes oavsiktligt till USA redan på 1840-talet och senare även till Kanada.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Bålgetingen är en utpräglat sydlig art som är knuten till skogar med stort inslag av lövträd, framför allt ekar. Boet byggs ovanjordiskt, oftast i en ihålig ek. Även takutrymmen i boningshus och andra byggnader används ofta som boplats. Bon har också hittats i större fågelholkar och i övergivna hackspettbon. Ganska sällan byggs boet i jorden, och sällsynt har också fritt hängande bon påträffats. Boets ytterhölje är övervägande brunt och gulaktigt och mycket skört (ej pappersaktigt böjligt). Bomaterialet utgörs huvudsakligen av murket trä. Ytstrukturen är oregelbundet uppbyggd av rörliknande, nedåtriktade enheter. Höljet på det stora boet är klockformigt och har en stor öppning, så att man underifrån kan se hela den nedersta (senast byggda) cellkakan. Inne i boet hålls cellkakorna samman av bandliknande pelare. Arbetarcellerna är 6–7 mm breda mätt mellan de raka väggarna – dvs. ungefär som diametern på en blyertspenna av trä. De stora drottningcellernas innerdiameter är ca 10 millimeter. I Sverige kan ett bo under sensommaren innehålla några hundra individer – i sydligare länder över tusen individer.

Bålgetingen tillfredsställer sitt sockerbehov i första hand genom att dricka sav från olika lövträd. Ask, alm, al och björk hör till favoriterna. Getingarna skapar savflöden genom att ringbarka grenar och unga stammar. Dessa gnagmärken har oregelbundna kanter och är ofta mer än 5 mm breda. På grova trädstammar gnager de sig in i någon barkspricka, för att sedan arbeta sig vidare, och de kan gnaga fram en yta som är 15 cm² för att komma åt sav. På eftersommaren ser man arbetare av bålgeting tillsammans med andra getingar äta fallfrukt av äpplen och plommon. Mer sällan besöker arbetarna blommor för att komma åt nektar. Bland bytena ingår såväl större insekter (t.ex. trollsländor och vårtbitare) som mindre (t.ex. fjärilar och flugor). Andra getingar tas ofta som byten och ibland även tambin.
Bålgeting har ett lugnt och fridsamt temperament. Den tycks ha bättre uppsikt över omgivningen än andra nordiska getingar och reagerar i god tid innan man kommit den inpå livet. När den är oroad knäpper den ljudligt med käkarna. Bålgeting är betydligt mer nattaktiv än våra andra sociala getingar och kommer ofta fram till utebelysning och lampor.

Drottningarna lämnar sina övervintringsplatser under markytan i början eller mitten av maj och kan ses fram till början av juni. Nykläckta drottningar uppträder sparsamt från slutet av augusti och ibland ända fram till oktober–november. Arbetarna kläcks i månadsskiftet juni–juli och kan ibland ses ända fram till mitten av oktober. Hanarna kläcks något före de nya drottningarna – i mitten av augusti – och de kan också ses flyga långt in i oktober–november.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· egentliga insekter
· egentliga insekter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Vespa (bålgetingar), Art Vespa crabro Linnaeus, 1758 - bålgeting Synonymer

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Arbetare: Längd 18–24 mm, och
Drottning: Längd 25–35 mm. Såväl storleken (Nordens största getingart) som färgteckningen i gult, rödbrunt och mörkbrunt gör bålgetingen så gott som omisskännlig. Bakhuvudet är mycket kraftigt, och de bakre punktögonen sitter framför fasettögonens bakkanter. Munskölden är gul och dess framkant trubbig. Ögoninbuktningen är helt gul. Arbetaren är ungefär lika stor som en drottning av buskgeting Dolichovespula media, men den skiljer sig från denna genom det kraftigare bakhuvudet och den utbredda, gula och rödbruna färgteckningen.

Hane: Längd 21–28 mm. Liknar drottning och arbetare vad gäller färgteckning och huvudets form. Munsköldens framkant är rundad till svagt spetsig i mitten. Antennerna är längre än huvudet och mellankroppen tillsammans. På översidan av antennsegment 4–13 finns två mycket tydliga längskölar.

Bålgetingen har en vidsträckt utbredning, och flera olika färgformer har urskiljts. Arten är beskriven efter den mörkare nordiska färgformen, som är enfärgat mörkt brun på mellanryggen och skutellen, medan den i Mellaneuropa vanliga färgformen (varietet germana) har roströd skutell och två parallella längsband på mellanryggen. Ibland förekommer mellanformer i Norden.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för bålgeting

Länsvis förekomst och status för bålgeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för bålgeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Bålgeting är ganska vanlig i de södra och sydöstra delarna av Sverige. Under varma somrar tycks den bli vanligare och även utöka utbredningsområdet mot norr. Arten påträffades 2006 för första gången på Gotland. I Norden finns även enstaka nordliga fynd. Det rör sig sannolikt om enstaka migrerande individer snarare än lokala reproducerande populationer.

I Finland var arten utbredd ända fram till början av 1940-talet. Under de följande 50 åren var den nästan försvunnen, men från 1990-talet började den uppträda i södra och senare i sydöstra Finland, där den numera är ganska vanlig. Ett liknande historiskt förlopp har även konstaterats i Sverige. Bålgeting är sällsynt i södra Norge. I Danmark är den allmän i skogs- och parkmiljöer. Den har en nemoral tyngdpunkt i sin utbredning i hela Eurasien och förekommer från England österut till Sakhalin och Japan. Arten infördes oavsiktligt till USA redan på 1840-talet och senare även till Kanada.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Vespinae - sociala getingar 
  • Släkte
    Vespa - bålgetingar 
  • Art
    Vespa crabroLinnaeus, 1758 - bålgeting

Bålgetingen är en utpräglat sydlig art som är knuten till skogar med stort inslag av lövträd, framför allt ekar. Boet byggs ovanjordiskt, oftast i en ihålig ek. Även takutrymmen i boningshus och andra byggnader används ofta som boplats. Bon har också hittats i större fågelholkar och i övergivna hackspettbon. Ganska sällan byggs boet i jorden, och sällsynt har också fritt hängande bon påträffats. Boets ytterhölje är övervägande brunt och gulaktigt och mycket skört (ej pappersaktigt böjligt). Bomaterialet utgörs huvudsakligen av murket trä. Ytstrukturen är oregelbundet uppbyggd av rörliknande, nedåtriktade enheter. Höljet på det stora boet är klockformigt och har en stor öppning, så att man underifrån kan se hela den nedersta (senast byggda) cellkakan. Inne i boet hålls cellkakorna samman av bandliknande pelare. Arbetarcellerna är 6–7 mm breda mätt mellan de raka väggarna – dvs. ungefär som diametern på en blyertspenna av trä. De stora drottningcellernas innerdiameter är ca 10 millimeter. I Sverige kan ett bo under sensommaren innehålla några hundra individer – i sydligare länder över tusen individer.

Bålgetingen tillfredsställer sitt sockerbehov i första hand genom att dricka sav från olika lövträd. Ask, alm, al och björk hör till favoriterna. Getingarna skapar savflöden genom att ringbarka grenar och unga stammar. Dessa gnagmärken har oregelbundna kanter och är ofta mer än 5 mm breda. På grova trädstammar gnager de sig in i någon barkspricka, för att sedan arbeta sig vidare, och de kan gnaga fram en yta som är 15 cm² för att komma åt sav. På eftersommaren ser man arbetare av bålgeting tillsammans med andra getingar äta fallfrukt av äpplen och plommon. Mer sällan besöker arbetarna blommor för att komma åt nektar. Bland bytena ingår såväl större insekter (t.ex. trollsländor och vårtbitare) som mindre (t.ex. fjärilar och flugor). Andra getingar tas ofta som byten och ibland även tambin.
Bålgeting har ett lugnt och fridsamt temperament. Den tycks ha bättre uppsikt över omgivningen än andra nordiska getingar och reagerar i god tid innan man kommit den inpå livet. När den är oroad knäpper den ljudligt med käkarna. Bålgeting är betydligt mer nattaktiv än våra andra sociala getingar och kommer ofta fram till utebelysning och lampor.

Drottningarna lämnar sina övervintringsplatser under markytan i början eller mitten av maj och kan ses fram till början av juni. Nykläckta drottningar uppträder sparsamt från slutet av augusti och ibland ända fram till oktober–november. Arbetarna kläcks i månadsskiftet juni–juli och kan ibland ses ända fram till mitten av oktober. Hanarna kläcks något före de nya drottningarna – i mitten av augusti – och de kan också ses flyga långt in i oktober–november.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Människoskapad miljö på land, Trädbärande gräsmark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· egentliga insekter - Insecta (Viktig)
Etymologi: crabro (lat.) = geting eller bålgeting.
Uttal: [Véspa krábro].

Wahlstedt, U. 2012. Vespa crabo bålgeting, s. 302–304 – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae © ArtDatabanken, SLU, Uppsala

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Urban Wahlstedt 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Vespinae - sociala getingar 
  • Släkte
    Vespa - bålgetingar 
  • Art
    Vespa crabro, Linnaeus, 1758 - bålgeting
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Urban Wahlstedt 2012.