Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tallbit

Organismgrupp Fåglar Pinicola enucleator
Tallbit Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Tallbiten är vår största fink, stor som en tal- eller rödvingetrast med en kroppslängd på drygt 20 cm. Den har en kraftig kropp och en lång stjärt. Näbben är kort och grov med en krökt näbbrygg. Gamla hanar har hallonröd fjäderdräkt medan gamla honor och ungfåglar är grågula och orange. Tallbiten har i alla dräkter dubbla vita vingband.
Utbredning
Länsvis förekomst för tallbit Observationer i  Sverige för tallbit
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tallbiten har en i det närmaste cirkumpolär utbredning i de norra delarna av barrskogsbältet. I Eurasien förekommer den från östligaste Norge till Kamchatka och östra Sibirien, i Nordamerika från Alaska till Newfoundland samt längs Klippiga bergen ner till sydvästra USA. Tallbitens förekomst i Sverige är långt ifrån fullständigt känd, dels beroende på att arten huvudsakligen häckar i mycket glesbebodda områden, men också på grund av att den lever mycket tillbakadraget vilket gör att den ofta förbises. Enligt tillgänglig kunskap så häckar tallbiten i barrskog från finska gränsen i norr till norra delarna av Värmland i söder. Det är dock viktigt att påpeka att det område inom vilket tallbiten reproducerar sig tycks variera i viss utsträckning mellan olika år. Troligen går den normala sydgränsen i höjd med Siljan i Dalarna. I södra Norrland saknas arten av allt att döma i Hälsingland, men i Medelpad, Ångermanland och Västerbotten finns den tillsynes regelbundet i landskapens inre delar och ju längre norrut man kommer desto mer närmar sig utbredningsområdet kusten. Tallbiten häckar således i så gott som hela Norrbotten, om än sällsynt i de mest kustnära trakterna. De skogsmiljöer i vilka arten häckar (se under Ekologi) är till stor del typiska för de nordligaste delarna av barrskogsregionen. I Sverige påträffas sådana miljöer huvudsakligen i de övre (västra) delarna av skogslandet. Detta kan förklara varför artens utbredning är koncentrerad till de fjällnära områdena och att den nedre höjdgränsen för dess utbredning förskjuts uppåt ju längre söderut man kommer – i Dalarna häckar den t.ex. så gott som uteslutande på mer än 600 m höjd. Det är dock värt att påpeka att de fjällnära områdena också är de delar av landet som i minst utsträckning har berörts av storskaligt skogsbruk och där den största arealen naturskogar finns kvar. Den svenska populationen är beräknad till 11000 par (6500-13500). Tallbiten anses av de flesta vara knuten till gammelskog (i första hand granskog), och med tanke på fortsatt minskad areal naturskog/kontinuitetsskog torde arten ha en minskande populationstrend. Enligt riksskogstaxeringen minskade arealen gammal granskog med 10 % i Norrland 1994–2004 och framtidsprognosen för kontinuitetsskogarna ser dyster ut. Tallbiten har stora populationer i Finland (5000–20 000 par) och Ryssland. I Finland minskade tallbiten med 70 % 1990–2000.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Tallbit häckar huvudsakligen i gammal, mossrik grandominerad barrskog med inslag av björk och gråal och oftast med rikt fältskikt i form av lingon- och blåbärsris. Den förekommer från norra Dalarna och norrut genom de inre delarna av Norrland, norrut till norra Norrbotten - Torne lappmark. Området med regelbunden förekomst har kraftigt reducerats de senaste 30 åren och 90 % av populationen förekommer numera i Norrbottens län. Arten bedöms ha minskat med 15-45 % de senaste 30 åren och möjligen sker fortfarande en fortlöpande minskning. Om så är fallet överstiger minskningen förmodligen inte 5 % under de senaste tio åren. Den nu mer eller mindre stabila populationen, tillsammans med att beståndet bedöms vara större än tidigare antagits, medför att tallbit kategoriseras som LC (NT 2010). Det finska beståndet anses vara stabilt. Antalet reproduktiva individer skattas till 19000 (13600-26000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Tallbiten häckar huvudsakligen i gammal, mossrik grandominerad barrskog med inslag av björk och gråal och oftast med rikt fältskikt i form av lingon- och blåbärsris. I allmänhet förekommer den i tämligen gles skog med inslag av tätare partier där den lägger boet. Påtagligt är också att flertalet häckningsmiljöer ligger i områden med hög andel myrmark – eventuellt utnyttjar de förekomsterna av fjolårslingon och kråkbär på tidigt snöfria myrkanter för att äta upp sig inför häckningen Förutom i barrskogsregionen häckar tallbiten även i fjällens björkskogsregion, särskilt där inslaget av vide och enbuskar är stort. I Sverige är björkskogshäckningar dock tämligen ovanligt och när det sker är det framför allt i blandpartier med barrträd, särskilt tall. I norra Norge häckar arten mera regelbundet även i ren björkskog. En viktig del av tallbitens biotopval kan möjligen förklaras av dess födoval. Arten har en ovanligt lång och smal tarmkanal som är anpassad till föda bestående av granens och tallens knoppar och hanblommor, videknoppar och videfrön, frön från enbär, lingon, tranbär, odon, blåbär och rönnbär m.fl. arter. Gammal och olikåldrig barrskog i höjdlägen med inslag av myrar och små vattendrag hyser tveklöst mer lämplig föda än vad kulturskogar kan erbjuda. Tallbiten bygger ett skålformat bo av fina kvistar bestående av mest gran, men även av björk, en och tall. Boet placeras intill stammen, oftast på låg höjd (1–6 m ovan mark), vanligast i gran men även i tall, en eller björk. Äggläggningen (3–5 ägg) kan ske från senare delen av maj till mitten av juli, även om flertalet kullar läggs under första hälften av juni. Äggen ruvas av honan i 13–14 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter cirka 14 dygn och självständiga efter ytterligare tre veckor. Lavskrikan är en vanlig boplundrare. Tallbiten flyttar normalt endast begränsade sträckor inom norra barrskogsregionen och de flesta vintrar ses den endast i mycket liten omfattning utanför häckningsområdet. Vinterobservationer i de fjällnära områdena är mycket ovanliga och kunskapen om artens förehavande under normala vintrar är dålig. Med långa och oregelbundna mellanrum uppträder tallbiten invasionsaktigt. I samband med sådana rörelser kan den observeras i stora delar av Sverige, under exceptionella år även i norra Centraleuropa. Stora invasioner från öster äger rum med betydligt längre intervall än hos korsnäbbarna, troligen beroende på att födan, främst olika bär och knoppar, förekommer mer jämnt fördelad under olika år än vad fallet är för barrträdsfrön.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Buskmark
Buskmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
Levande träd
Levande träd
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Ved och bark
Ved och bark
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Fringillidae (finkar), Släkte Pinicola, Art Pinicola enucleator (Linnaeus, 1758) - tallbit Synonymer Loxia enucleator Linnaeus, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Tallbit häckar huvudsakligen i gammal, mossrik grandominerad barrskog med inslag av björk och gråal och oftast med rikt fältskikt i form av lingon- och blåbärsris. Den förekommer från norra Dalarna och norrut genom de inre delarna av Norrland, norrut till norra Norrbotten - Torne lappmark. Området med regelbunden förekomst har kraftigt reducerats de senaste 30 åren och 90 % av populationen förekommer numera i Norrbottens län. Arten bedöms ha minskat med 15-45 % de senaste 30 åren och möjligen sker fortfarande en fortlöpande minskning. Om så är fallet överstiger minskningen förmodligen inte 5 % under de senaste tio åren. Den nu mer eller mindre stabila populationen, tillsammans med att beståndet bedöms vara större än tidigare antagits, medför att tallbit kategoriseras som LC (NT 2010). Det finska beståndet anses vara stabilt. Antalet reproduktiva individer skattas till 19000 (13600-26000). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9010 Taiga (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Tallbiten är vår största fink, stor som en tal- eller rödvingetrast med en kroppslängd på drygt 20 cm. Den har en kraftig kropp och en lång stjärt. Näbben är kort och grov med en krökt näbbrygg. Gamla hanar har hallonröd fjäderdräkt medan gamla honor och ungfåglar är grågula och orange. Tallbiten har i alla dräkter dubbla vita vingband.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tallbit

Länsvis förekomst och status för tallbit baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tallbit

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tallbiten har en i det närmaste cirkumpolär utbredning i de norra delarna av barrskogsbältet. I Eurasien förekommer den från östligaste Norge till Kamchatka och östra Sibirien, i Nordamerika från Alaska till Newfoundland samt längs Klippiga bergen ner till sydvästra USA. Tallbitens förekomst i Sverige är långt ifrån fullständigt känd, dels beroende på att arten huvudsakligen häckar i mycket glesbebodda områden, men också på grund av att den lever mycket tillbakadraget vilket gör att den ofta förbises. Enligt tillgänglig kunskap så häckar tallbiten i barrskog från finska gränsen i norr till norra delarna av Värmland i söder. Det är dock viktigt att påpeka att det område inom vilket tallbiten reproducerar sig tycks variera i viss utsträckning mellan olika år. Troligen går den normala sydgränsen i höjd med Siljan i Dalarna. I södra Norrland saknas arten av allt att döma i Hälsingland, men i Medelpad, Ångermanland och Västerbotten finns den tillsynes regelbundet i landskapens inre delar och ju längre norrut man kommer desto mer närmar sig utbredningsområdet kusten. Tallbiten häckar således i så gott som hela Norrbotten, om än sällsynt i de mest kustnära trakterna. De skogsmiljöer i vilka arten häckar (se under Ekologi) är till stor del typiska för de nordligaste delarna av barrskogsregionen. I Sverige påträffas sådana miljöer huvudsakligen i de övre (västra) delarna av skogslandet. Detta kan förklara varför artens utbredning är koncentrerad till de fjällnära områdena och att den nedre höjdgränsen för dess utbredning förskjuts uppåt ju längre söderut man kommer – i Dalarna häckar den t.ex. så gott som uteslutande på mer än 600 m höjd. Det är dock värt att påpeka att de fjällnära områdena också är de delar av landet som i minst utsträckning har berörts av storskaligt skogsbruk och där den största arealen naturskogar finns kvar. Den svenska populationen är beräknad till 11000 par (6500-13500). Tallbiten anses av de flesta vara knuten till gammelskog (i första hand granskog), och med tanke på fortsatt minskad areal naturskog/kontinuitetsskog torde arten ha en minskande populationstrend. Enligt riksskogstaxeringen minskade arealen gammal granskog med 10 % i Norrland 1994–2004 och framtidsprognosen för kontinuitetsskogarna ser dyster ut. Tallbiten har stora populationer i Finland (5000–20 000 par) och Ryssland. I Finland minskade tallbiten med 70 % 1990–2000.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Pinicola  
  • Art
    Pinicola enucleator(Linnaeus, 1758) - tallbit
    Synonymer
    Loxia enucleator Linnaeus, 1758

Tallbiten häckar huvudsakligen i gammal, mossrik grandominerad barrskog med inslag av björk och gråal och oftast med rikt fältskikt i form av lingon- och blåbärsris. I allmänhet förekommer den i tämligen gles skog med inslag av tätare partier där den lägger boet. Påtagligt är också att flertalet häckningsmiljöer ligger i områden med hög andel myrmark – eventuellt utnyttjar de förekomsterna av fjolårslingon och kråkbär på tidigt snöfria myrkanter för att äta upp sig inför häckningen Förutom i barrskogsregionen häckar tallbiten även i fjällens björkskogsregion, särskilt där inslaget av vide och enbuskar är stort. I Sverige är björkskogshäckningar dock tämligen ovanligt och när det sker är det framför allt i blandpartier med barrträd, särskilt tall. I norra Norge häckar arten mera regelbundet även i ren björkskog. En viktig del av tallbitens biotopval kan möjligen förklaras av dess födoval. Arten har en ovanligt lång och smal tarmkanal som är anpassad till föda bestående av granens och tallens knoppar och hanblommor, videknoppar och videfrön, frön från enbär, lingon, tranbär, odon, blåbär och rönnbär m.fl. arter. Gammal och olikåldrig barrskog i höjdlägen med inslag av myrar och små vattendrag hyser tveklöst mer lämplig föda än vad kulturskogar kan erbjuda. Tallbiten bygger ett skålformat bo av fina kvistar bestående av mest gran, men även av björk, en och tall. Boet placeras intill stammen, oftast på låg höjd (1–6 m ovan mark), vanligast i gran men även i tall, en eller björk. Äggläggningen (3–5 ägg) kan ske från senare delen av maj till mitten av juli, även om flertalet kullar läggs under första hälften av juni. Äggen ruvas av honan i 13–14 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter cirka 14 dygn och självständiga efter ytterligare tre veckor. Lavskrikan är en vanlig boplundrare. Tallbiten flyttar normalt endast begränsade sträckor inom norra barrskogsregionen och de flesta vintrar ses den endast i mycket liten omfattning utanför häckningsområdet. Vinterobservationer i de fjällnära områdena är mycket ovanliga och kunskapen om artens förehavande under normala vintrar är dålig. Med långa och oregelbundna mellanrum uppträder tallbiten invasionsaktigt. I samband med sådana rörelser kan den observeras i stora delar av Sverige, under exceptionella år även i norra Centraleuropa. Stora invasioner från öster äger rum med betydligt längre intervall än hos korsnäbbarna, troligen beroende på att födan, främst olika bär och knoppar, förekommer mer jämnt fördelad under olika år än vad fallet är för barrträdsfrön.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Triviallövskog, Myrbiotoper, Människoskapad miljö på land, Buskmark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
Under 1900-talet har sydgränsen för tallbitens kända utbredning kontinuerligt flyttats söderut. Det finns dock ingen direkt anledning att tro att det skulle röra sig om en reell expansion, utan troligen har arten tidigare undgått uppmärksamhet och helt enkelt varit förbisedd i stora delar av landet. Mer sannolikt är faktiskt att arten har minskat under åtminstone den senare delen av 1900-talet till följd av ökade ingrepp från det moderna skogsbruket, vilket i många fall helt har ödelagt goda häckningsmiljöer, främst i form av urskogsartade barrskogsbestånd. Basdata är emellertid alltför fåtaliga för att man skall kunna uttala sig med någon säkerhet.

Påverkan
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Det är angeläget med forskning och intensifierade studier, bl.a. gällande artens toleransnivå avseende olika skogsbruksåtgärder, vilka hänsyn som bör tas inom skogsbruket för att gynna arten, artens abundans i olika skogstyper etc. Bärande träd som rönn bör sparas vid gallring, röjning och avverkning.
Utländska namn; NO: Konglebit, DK: Krognæb, FI: Taviokuurna, GB: Pine Grosbeak. Tallbiten är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Blomgren, A. 1983. Tallbitens, Pinicola enucleator, häckningsbiologi. Vår Fågelvärld 41: 343–346.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cramp, S., Perrins, C.M, m.fl. (red.) 1994. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol. 8. Oxford.

Douhan, B. 1978. Tallbitens uppträdande i Sverige hösten och vintern 1974–75. Vår Fågelvärld 37: 33–36.

Oldhammer, B. 1993. Tallbiten som indikator på skyddsvärd skog. Fåglar i Dalarna 26: 99–105.

Pulliainen, E. 1974. Winter nutrition of the common crossbill (Loxia curvirostra) and the pine grosbeak (Pinicola enucleator) in northeastern Lapland in 1973. Ann. Zool. Fennici 11: 204–206.

Pulliainen, E. 1979. On the breeding of the Pine Grosbeak Pinicola enucleator in NE Finland. Ornis Fennica 56: 156–162.

Pulliainen, E., Saari, L. & Tunkkari, P. 2002. Life strategy of Finnish pine grosbeaks Pinicola enucleator. Aquilo Ser Zoologica 30: 83-96.

Wahlen, L. 1976. Invasion av tallbit hösten 1976. Fåglar i Sörmland 9: 62–67.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2001. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Fringillidae - finkar 
  • Släkte
    Pinicola  
  • Art
    Pinicola enucleator, (Linnaeus, 1758) - tallbit
    Synonymer
    Loxia enucleator Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2001. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.