Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mosshumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus muscorum
Mosshumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Mosshumlan är en relativt liten art med en kroppslängd hos drottningen på 16–19 mm, arbetare 10–15 och hanar 12–15. Den korta jämna pälsen är gul på kroppen utom på mellankroppens ryggsida som är rävröd och på benen som till stor del har svart behåring. Det ger arten ett karakteristiskt och tilltalande utseende hos unga individer med oblekt päls. Variation i färgnyanser och blekning hos denna och andra brungula arter som åkerhumla och backhumla gör att bestämningen inte alltid är så lätt i fält. På riktigt nära håll kan man dock se att mosshumlans päls saknar svart behåring på ryggen utom på sista tergiten. Den korta svarta behåringen där är en god skiljekaraktär mot backhumla Bombus humilis och åkerhumla Bombus pascuorum. Mer mörkfärgade populationer av mosshumla med svart behåring på kroppens undersida finns som ssp. bannitus bl.a. längs norska västkusten, i Finland och Stockholms skärgård. Detaljbilder på hangenitalier mm. finns i Løken (1973).
Utbredning
Länsvis förekomst för mosshumla Observationer i  Sverige för mosshumla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Mosshumla uppvisar ett tämligen kustnära utbredningsmönster med få inlandsförekomster. På Öland och Gotland samt längs kusten och på sandfälten i Skåne är mosshumlan lokalt tämligen allmän, men i de övriga delarna av förekomstområdet norrut till Uppland är den mera lokal och snarare att betrakta som sällsynt. I övriga Norden har arten ett starkt fäste längs den norska västkusten och kustnära i Danmark. I sydvästra Finland är den sällsynt och i huvudsak påträffad på skärgårdsöar i ett stråk från Helsingforstrakten, i Åbolands, Ålands skärgårdar, samt något förvånande en nordlig isolerad population i Österbotten (Söderman m. fl. 2003). En sådan isolerad förekomst anges också från Idre i norra Dalarna av Løken (1973), se Övrigt nedan. En mörkfärgad hanindivid är på senare tid påträffad i Göteborg, möjligen spidd med någon transport från norska västkusten. Världsutbredningen omfattar Europa från Brittiska öarna och Spanien i väster över Turkiet i söder och södra Sibirien i norr vidare österut ända till Bajkalområdet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Mosshumlan, som oftast påträffas på torrare ängsmarker, har fortfarande troligen någorlunda stabila populationer på södra Öland, Gotland och Österlen, men har minskat och fortsätter att göra det i resten av landet. Den finns också sällsynt kvar norrut till Södermanland och Upplands inland. I Stockholms skärgård finns flera små populationer med avvikande mörk färg, även längs västkusten i Bohuslän har mörka individer påträffats. En isolerad population med avvikande utseende i norra Dalarna (tre belägg Särna 1907) har eftersökts men ej kunnat påvisas och betraktas idag som utdöd. Antalet reproduktiva individer skattas till 5000 (2000-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1800 (600-2400) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C1).
Ekologi
Arten påträffas oftast på torr, rent av stäppartad ängsmark, alvarmark och blomrik hällmarksmosaik i kustnära områden samt på blomrika havsstrandsängar. Boet anläggs för det mesta ovanjordiskt i mus- och sorkbon eller under grästuvor och mossa, men bon har också påträffats i helt avvikande lägen som i fågelbon och fågelholkar i träd och i husväggar. Mosshumla är känd för att bättra på isoleringen runt boet genom att repa loss mossa och även ”karda” växtmaterial som då till en del fluffas upp (engelska: carder bee). Bona blir i regel inte så stora utan håller sig ofta kring 50 individer. Sammanlagt kan då ett drygt hundratal kokonger ha kläckts. Till skillnad från flera av sina närmaste släktingar som t.ex. åkerhumla är arbetare av mosshumla påtagligt aggressiva nära boet och går utan att tveka till angrepp mot fridstörare. Pollen och nektar samlas relativt nära boet jämfört med många andra humlearter och det innebär att man sällan träffar på arbetare på andra ställen än på och i närheten av blomrik ängsmark. Ofta besökta näringsväxter är plisterarter, vickerarter, getväppling, vitklöver, höskallra, axveronika, bosyska, blåmonkar, oxtunga och väddklint. Bosökande drottningar påträffas från början av maj, de första arbetarna visar sig före midsommar och hannar från mitten av juli fram till slutet av augusti, ibland så sent som slutet av september. Hanarnas patrulleringsflykt är endast fragmentariskt dokumenterad, men i brittiska studier visade sig hanarna anflyga boöppningar av närliggande mosshumlebon dock inte det egna boet (Darvill m.fl. 2008).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus muscorum (Linnaeus, 1758) - mosshumla Synonymer Apis muscorum Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Mosshumlan, som oftast påträffas på torrare ängsmarker, har fortfarande troligen någorlunda stabila populationer på södra Öland, Gotland och Österlen, men har minskat och fortsätter att göra det i resten av landet. Den finns också sällsynt kvar norrut till Södermanland och Upplands inland. I Stockholms skärgård finns flera små populationer med avvikande mörk färg, även längs västkusten i Bohuslän har mörka individer påträffats. En isolerad population med avvikande utseende i norra Dalarna (tre belägg Särna 1907) har eftersökts men ej kunnat påvisas och betraktas idag som utdöd. Antalet reproduktiva individer skattas till 5000 (2000-10000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1800 (600-2400) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 10 år. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C1).
Mosshumlan är en relativt liten art med en kroppslängd hos drottningen på 16–19 mm, arbetare 10–15 och hanar 12–15. Den korta jämna pälsen är gul på kroppen utom på mellankroppens ryggsida som är rävröd och på benen som till stor del har svart behåring. Det ger arten ett karakteristiskt och tilltalande utseende hos unga individer med oblekt päls. Variation i färgnyanser och blekning hos denna och andra brungula arter som åkerhumla och backhumla gör att bestämningen inte alltid är så lätt i fält. På riktigt nära håll kan man dock se att mosshumlans päls saknar svart behåring på ryggen utom på sista tergiten. Den korta svarta behåringen där är en god skiljekaraktär mot backhumla Bombus humilis och åkerhumla Bombus pascuorum. Mer mörkfärgade populationer av mosshumla med svart behåring på kroppens undersida finns som ssp. bannitus bl.a. längs norska västkusten, i Finland och Stockholms skärgård. Detaljbilder på hangenitalier mm. finns i Løken (1973).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mosshumla

Länsvis förekomst och status för mosshumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mosshumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mosshumla uppvisar ett tämligen kustnära utbredningsmönster med få inlandsförekomster. På Öland och Gotland samt längs kusten och på sandfälten i Skåne är mosshumlan lokalt tämligen allmän, men i de övriga delarna av förekomstområdet norrut till Uppland är den mera lokal och snarare att betrakta som sällsynt. I övriga Norden har arten ett starkt fäste längs den norska västkusten och kustnära i Danmark. I sydvästra Finland är den sällsynt och i huvudsak påträffad på skärgårdsöar i ett stråk från Helsingforstrakten, i Åbolands, Ålands skärgårdar, samt något förvånande en nordlig isolerad population i Österbotten (Söderman m. fl. 2003). En sådan isolerad förekomst anges också från Idre i norra Dalarna av Løken (1973), se Övrigt nedan. En mörkfärgad hanindivid är på senare tid påträffad i Göteborg, möjligen spidd med någon transport från norska västkusten. Världsutbredningen omfattar Europa från Brittiska öarna och Spanien i väster över Turkiet i söder och södra Sibirien i norr vidare österut ända till Bajkalområdet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus muscorum(Linnaeus, 1758) - mosshumla
    Synonymer
    Apis muscorum Linnaeus, 1758

Arten påträffas oftast på torr, rent av stäppartad ängsmark, alvarmark och blomrik hällmarksmosaik i kustnära områden samt på blomrika havsstrandsängar. Boet anläggs för det mesta ovanjordiskt i mus- och sorkbon eller under grästuvor och mossa, men bon har också påträffats i helt avvikande lägen som i fågelbon och fågelholkar i träd och i husväggar. Mosshumla är känd för att bättra på isoleringen runt boet genom att repa loss mossa och även ”karda” växtmaterial som då till en del fluffas upp (engelska: carder bee). Bona blir i regel inte så stora utan håller sig ofta kring 50 individer. Sammanlagt kan då ett drygt hundratal kokonger ha kläckts. Till skillnad från flera av sina närmaste släktingar som t.ex. åkerhumla är arbetare av mosshumla påtagligt aggressiva nära boet och går utan att tveka till angrepp mot fridstörare. Pollen och nektar samlas relativt nära boet jämfört med många andra humlearter och det innebär att man sällan träffar på arbetare på andra ställen än på och i närheten av blomrik ängsmark. Ofta besökta näringsväxter är plisterarter, vickerarter, getväppling, vitklöver, höskallra, axveronika, bosyska, blåmonkar, oxtunga och väddklint. Bosökande drottningar påträffas från början av maj, de första arbetarna visar sig före midsommar och hannar från mitten av juli fram till slutet av augusti, ibland så sent som slutet av september. Hanarnas patrulleringsflykt är endast fragmentariskt dokumenterad, men i brittiska studier visade sig hanarna anflyga boöppningar av närliggande mosshumlebon dock inte det egna boet (Darvill m.fl. 2008).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Havsstrand, Skog, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mosshumla har visat en långvarig tillbakagång i landet och under andra halvan av 1900-talet blivit alltmer sällsynt. Dess habitat har också utsatts för stora förändringar i kvalitet, där intensifierade odlingsformer minskat blomrikedomen och därmed näringsresurserna för denna och många andra ängsmarksarter. Den massiva användningen av herbicider i jordbruket har gjort den konventionellt odlade åkermarken till biologiska öknar. Även naturbetesmarker har tappat mycket av sina forna habitatkvalitéer i humleperspektiv på grund av övergödning (aktiv gödsling, stödutfodring och atmosfäriskt kvävenedfall), samt ofta alltför hårt betestryck. Detta styrs huvudsakligen av utformningen av de ersättningsregler som bestämmer stödet för åtgärder för att gynna biologisk mångfald och som tvingar djurhållare att motverka och bekämpa biologiska mångfald av pollinatörer! Ändrad hantering av vall- och höproduktion har under senare decennier medfört att denna tidigare viktiga blomresurs under försommaren nu undantagslöst slås före blomning och ensileras. Detta lindras dock något av möjligheten att få ekonomiskt stöd för trädesbruk och att ekologisk odling vinner terräng. Arealen lämpligt habitat har också kraftigt reducerats genom ökad fritidsbebyggelse, exploatering för vägar och golfbanor samt skogsplanteringar.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
En ändrad inställning till en mer mångfaldstolerant hantering i jordbruket samt ett regelverk som faktiskt också gynnar pollinerare skulle ge den största positiva effekten för mosshumla. Minskat betestryck under försommaren på lokaler där mosshumla finns, mindre ensartat fårbete över hela Stora alvaret på Öland, mer toleranta regler för ekonomiskt stöd till betesdrift, som tillåter större blomrikedom och förekomst av taggbuskar och andra struktur-element där humlor kan ha sina bon, är åtgärder som skulle gynna mosshumla. Vitklöver i vallfröblandningar, ökad inhemsk produktion av vitklöverfrö, minskad herbicidanvändning, besprutningsfria kantzoner och åkerrenar, samt mer utbredd ekologisk odling skulle öka den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet och även humlepopulationerna.
De fyra drottningarna som har rapporterats från Idre (leg. S. Bengtsson 1907) och som skulle vara beviset på en isolerad population, har inte kunnat spåras i svenska samlingar. Återinventering på plats (Cederberg 2006) och kunskap om den historiska markanvändningen i norra Dalarna gör det osannolikt att en population av mosshumla ska ha förekommit i odlingsbygden i Idre. Løken (1973), som refererar fynden, är också något frågande till deras sanna identitet och betraktar dem tills vidare som avvikande färgformer (abberanter) av B. muscorum.

Amiet, F. 1996. Hymenoptera, Apidae, 1. Teil. Insecta Helvetica 12.

Elfving, R. 1960. Die Hummeln und Scharotzerhummeln Finnlands. Fauna Fennica 10. 43 p.

Darvill, B., Lye, G.C. & Goulson, D. 2007. Aggregations of male Bombus muscorum (Hymenoptera: Apidae) at mature nests. Incestuous brothers or amorous suitors? Apidologie 38, 7p.

Hagen, E. von, 1994. Hummeln – bestimmen, ansielden, vermehren, schützen. Naturbuch Verlag. Augsburg.

Holmström, G. 2002. Skånska humlor. FaZett 152: 24–33.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 80: 7-52.

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20: 1–218.

Pekkarinen, A., Teräs, I., Viramo, J. & Paatela, J. 1981. Distribution of bumblebees (Hymenoptera, Apidae: Bombus and Psithyrus) in eastern Fennoscandia). Notulae Entomol. 61: 71–89.

Risberg, J. 2004. Humlor (Bombus) på ekologiska och konventionella gårdar – odlingssystemets och landskapets betydelse för en ekologisk nyckelresurs. Examansarbeten/Seminarieuppsatser 69. Inst. för ekologi och växtproduktionslära, SLU. Uppsala.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiainen ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Westrich, P. 1989. Die Wildbienen Baden-Württembergs. Spezieller Teil. Eugen Ulmer, Stuttgart, p. 589.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2006. Rev. Björn Cederberg 2013. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus muscorum, (Linnaeus, 1758) - mosshumla
    Synonymer
    Apis muscorum Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2006. Rev. Björn Cederberg 2013. © ArtDatabanken, SLU 2007.