Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  nordisk igelkottsspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Acerbia alpina
Nordisk igelkottsspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En svart och gultecknad stor spinnare som förekommer mycket lokalt på några få blockrika fjälltoppar i norra Sverige, Norge och Finland. Fram till 1990-talets början hade bara några få exemplar påträffats i Sverige.

Vingspann hane 42–47 mm, hona 45–49,5 mm. Antenner svartbruna–svarta, hos hanen med kort, dubbel sågtandning och kort ciliering, hos honan med kortare sågtandning. Kroppen är gråsvart med undantag av halskragen och främre halvan av vinglocken som är ljust gräddgula. Bakkroppsspetsen är gul. Framvingarna är gråsvarta med fem ljust gräddgula tvärband av fläckar som oftast är störst utmed framkanten. Bakvingarna är något ljusare gråsvarta med yttre halvan närmast ytterkanten gul–apelsinfärgad och närmare framhörnet mer röd. Vingarna är delvis ganska tunnfjälliga vilket särskilt i den inre delen gör dem något genomskinliga. Honan har lite kraftigare kropp än hanen och något bredare framvingar, vanligen med lite större gräddgula fläckar, och runt bakkroppssegmentet nio saknas den smala gula linje som finns hos hanen. Arten varierar något, främst i framvingarnas gräddgula fläckar, vilka hos båda könen kan vara större eller mindre, och i bakvingarnas gul–apelsinfärgade fält som kan variera i utbredning. Artens storlek och karakteristiska utseende gör att den inte kan förväxlas med någon annan art i Norden.
Ägget är klotformigt med plattad undersida och ljustgult, men det mörknar strax före kläckningen. Larven är som fullvuxen 50–55 mm lång. Den är svart med tvåfärgad behåring i svarta och gulaktiga–brunfärgade tvärband. Huvudet är glänsande svart. Puppan är ganska kraftig, 20–25 mm lång och glänsande svart. Kremastret är plattat och har i bakänden en delad grupp av bortåt 50 slanka, krokböjda borst.
Utbredning
Länsvis förekomst för nordisk igelkottsspinnare Observationer i  Sverige för nordisk igelkottsspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Nordisk igelkottspinnare förekommer i Sverige bara på en enda fjälltopp, Nissuntjårro i Abisko-området, från 1 100 m ö.h. till toppen på drygt 1 400 m ö.h. Här kan den vissa år, främst som kokong och larv, vara ganska vanlig men annars fåtalig. Arten har eftersökts vid flera tillfällen på andra fjälltoppar men utan resultat. I Norge är den funnen bara tre gånger, senast i Grönåsen, Alta på drygt 100 m ö.h. år 2000, och i Finland förekommer den på några fjälltoppar öster om Kilpisjärvi.
Världsutbredningen är holarktisk och sträcker sig från nordligaste Fennoskandien österut genom norra Ryssland (norra Ural, Jamal- och Tajmyrhalvön och Wrangels ö) till Alaska och nordvästra Kanada (som underarten johanseni (O. Bang-Haas, 1927). Den finns även i södra Sibirien (Altaj-, Hamar-, Daban-, Sajan- och Stanovojbergen), östra Jakutien och norra Mongoliet. I Centralasien förekommer underarterna sibirica (O. Bang-Haas, 1927) och den tydligt större och ofta mörkare severa Saldaitis & Ivinskis, 2004. Nominatunderarten finns i Norden och möjligen även i Ural och Sibirien.

I de nordiska fjälltrakterna förefaller arten ha en starkt begränsad förekomst både lokalt och regionalt och utbredningsområdet är ganska litet och fokuserat till de nordligaste fjällen av den skandinaviska fjällryggen. Arten påträffades i ett honexemplar i Finland, Enontekis, Markkina redan 1799 och avbildades i en reseberättelse av italienaren Acerbi några år senare. Genom anläggandet av järnvägen mellan Kiruna och Narvik och ett vägnät genom Finlands lappmarker och Troms och Finnmark fylken i Norge ökade åtkomligheten av och attraktionen hos dessa avlägsnare fjälltrakter avsevärt på samtidens naturforskare. Trots att ett ökande antal entomologer besökte dessa trakter dröjde det ca 160 år innan arten återfanns och den hade i mellantiden uppnått statusen av att vara ett veritabelt fabeldjur eftersom den verkade lika hopplöst svår att hitta i hela världen. Ett exemplar insamlades 1962 vid Kilpisjärvi och redan påföljande år påträffades den här på nytt. Under tio år påträffades dock endast fem exemplar i Finland i Kilpisjärviområdet. År 1972 påträffades arten för första gången i Norge i Tana kommun, vid Levajokk (ca 30 km väster om Utsjoki). År 1973 påträffades arten för första gången i antal i Finland, med tjugotalet exemplar framkläckta ur kokonger från fjället Urtaspahta (NNO om Kilpisjärvi vid gränsen till Norge). Området besöktes därefter varje år, dock med klenare resultat, men 1977 var arten pånytt talrikare och den påträffades nu också vid sjön Lossu. Förekomsterna i Finland befinner sig mellan 640-1000 m ö.h., medan den nordligare fyndplatsen i Norge, Tana befinner sig närmare 100 m ö.h. I Sverige påträffades arten först 1980 på fjället Nissuntjårros västra sida i Torne Lappmark i form av en kokong med utkläckt puppskal och larvhud som visade sig tillhöra A. alpina. Den påträffades bland hundratalet utkläckta kokonger av arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri som hade ett ovanligt rikt år och på Nissuntjårro är funnen mellan 700-1500 m ö.h. Om det inte vore för upptäckten av den senare arten som ny för Norden på Nissuntjårro 1967, i den kargaste av miljöer, hade A. alpina sannolikt förblivit oupptäckt ännu en tid i Sverige. Den första lyckade framkläckningen av en puppa i en uppletad kokong gav 9 juli 1982 en hane. År 1984 påträffades ett par larver och 1988 påträffades larverna för första gången i större antal (20-tal) i Sverige och knappt hälften gav lyckad kläckning av fjärilar. Under 1990-talet förefaller A. alpina ha ökat samtidigt som O. puengeleri har minskat i frekvens. Speciellt åren 1994, 1998 och 2000 belönades idogt letande fjärilssamlare med ett större antal kokonger (ca 50-100 st) varav dock 25-50 % redan kläckt vid besöken. Kokonger och larver har påträffats i höjdområdet mellan 1100-1400 m ö.h., dvs. nästan upp till krönet av Nissuntjårros norra topp. Utbredningsområdet är utsträckt från Nissunsnåkke där den förekommer på både nord- och västsluttningen och mot söder ca 5 km längs västsluttningen av Nissuntjårro. Framkläckta honor visade sig framgångsrikt locka till sig hanar med sina könsferomoner. Metoden användes också för att undersöka om arten kunde påträffas på fjällen Njulla, Slåktatjåkka och vid Tornehamn, men här anlände inga hanar trots tjänligt väder. Man har även eftersökt arten på andra fjäll i trakten runt Torne träsk utan resultat. Artens specifika habitat bör finnas på fler platser i svenska fjällen, men möjligen är lokalklimatet en begränsande, avgörande faktor eftersom larverna är mycket tidigt aktiva under våren då endast 10-20 % av marken ännu är snöfri. Om rikligt med snö lägger sig över de nyspunna kokongerna misslyckas kanske förvandlingen från larv till puppa. Författaren gjorde den 11 juli 1995 från Abisko östra iakttagelsen att ett nattligt snöfall på morgonen hade färgat alla fjälltoppar från Lapporten till Kieron vita av nysnö med undantag av Nissunsnåkke och norra toppen på Nissuntjårro. Det kan ha varit en tillfällighet, men vindriktningen var den förhärskande västliga i området och nederbördsmolnen föreföll ha behållit sitt innehåll eller ha brutits isär då de passerade förekomstområdet för A. alpina. I Norge är arten ytterligare funnen i Troms inre, Storfjord 1991 och Finnmark, Alta, 2000.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Nordisk igelkottspinnare har endast ett känt förekomstområde i landet (Nissuntjårro), trots att arten eftersökts på många håll under lång tid. Förpuppar sig i väl synliga kokonger ovanpå stenar och är därför lätt att upptäcka. Exponeringen medför att arten kan löpa risk att utsättas för oansvarig massinsamling. Klimatförändring kan för denna art sannolikt utgöra ett påtagligt hot. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (300-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20 (8-200) km² och förekomstarean (AOO) till 8 (8-20) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)).
Ekologi
Nordisk igelkottspinnare är i Norden känd från några få, spridda lokaler på blockrika fjälltoppar och mer eller mindre branta syd- eller västsluttningar. Den har i Sverige påträffats på 1 100–
1 400 m ö.h., i Finland på 640–1 000 m ö.h. och i nordligaste Norge på drygt 100 m ö.h. I Sverige uppträder den tillsammans med bl.a. arktisk pärlemorfjäril Boloria chariclea (Nymphalidae), arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri och ibland med alpigelkottspinnare Grammia quenseli. Varken larver, puppor eller fullbildade fjärilar påträffas mer än fåtaligt. Av allt att döma varierar populationerna mer eller mindre kraftigt mellan olika år, sannolikt beroende på parasitoider, predatorer och väderfaktorer som kan påverka överlevnaden och utvecklingstiden för larverna. Fjärilen är aktiv bara på dagen, och hanen flyger i solsken framför allt under eftermiddagen i en ganska snabb, rak och något fladdrande sökflykt ganska lågt över marken eller mellan stenblocken. När hanen känner närvaron av en hona flyger han långsammare och närmar sig honan i allt snävare cirklar för att sista sträckan snabbt flyga fram och inleda parningen. Om hanen blir skrämd flyger han iväg mycket snabbt och försvinner ur synhåll inom några få sekunder. Honan sitter lågt och lockar genom att sända ut feromoner, ibland på solsidan av ett stenblock, någon decimeter över marken. Lockningen sker ofta under eftermiddagen. Både hanen och honan kan ibland hittas nykläckta på stenar, och teckningarna gör då att de är svåra att upptäcka på stenar bevuxna med kartlavar Rhizocarpon spp. Arten flyger varje år (i Finland talrikast under jämna år) i en generation från andra halvan av juni till början av juli. I Sverige har de flesta fjärilarna hittats i början av juli. Flygperioden varar normalt tre veckor inom ett och samma område. Flygtiden kan förskjutas kraftigt mellan olika år och enstaka fjärilar har i Finland tidiga år observerats redan i slutet av maj och sena år i slutet av juli. I Sibirien är de flesta observationerna gjorda 10–20 juli.
Honan lägger 150–330 ägg i enlagriga samlingar på upp till drygt 100 i varje på undersidan av flata stenar. Äggen kläcks efter en till två veckor och larverna lever först ofta sällskapligt men sprider sig senare och lever därefter solitärt. Larvutvecklingen tar minst två år men kan under ogynnsamma, klimatiska förhållanden troligen ta längre tid än så; en anpassning för att klara av de extrema vädersituationer som ofta råder. Larven äter troligen många olika växter men få om ens några fältobservationer har gjorts av ätande larver. I odling har de ätit av bl.a. sälg Salix caprea, dvärgvide S. herbacea, nätvide
S. reticulata, groblad Plantago major, blåbär Vaccinium myrtillus, odon V. uliginosum, maskrosor Taraxacum spp., sallat Lactuca sativa, brysselkål Brassica oleracea och apel Malus domestica. De tycks föredra maskros och groblad. Larverna har några gånger observerats krypa aktivt på dagen intill lite fuktigare markfläckar. Flertalet larver hittas genom att man söker under flata, ofta handflatstora stenar i områden med mindre stenar och grus. I sådana områden kan också larven av H. puengeleri påträffas, men där A. alpina hittas är marken som regel något fuktigare. De förhållandevis få observationer som har gjorts i naturen av aktiva larver tyder på att de under sommaren är inaktiva under ganska långa perioder. Larver i det sista (sjunde) larvstadiet har observerats redan i början av juli, vilket tyder på att diapausen (vintervilan) kan inledas redan under sommaren. Larverna är mycket köldtåliga och har visat sig klara djupfrysning vid –20º C och ändå kvickna till under våren och fullfölja utvecklingen. De fullvuxna larverna övervintrar och efter den sista övervintringen ger de sig ut på vandring redan i den tidiga snösmältningen. De letar upp snöfria fläckar, t.ex. vid små smältvattenbäckar, på snöfria stenar eller block, där kokongen vävs, gärna på stenarnas översidor eller sydvända sidor. Kokongen är stor och luftig, 30–40 mm lång och 15–20 mm bred. Den är oval eller nästan päronformig, tunn och vit med glest invävda larvhår och puppan syns lätt genom den. Puppan kläcks på förmiddagen efter ungefär två till tre veckor.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Acerbia, Art Acerbia alpina (Quensel, 1802) - nordisk igelkottsspinnare Synonymer Bombyx alpina Quensel, 1802, Hyphoraia alpina (Quensel, 1802), Hyphoraia thulea (Dalman, 1823), nordisk igelkottspinnare

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Nordisk igelkottspinnare har endast ett känt förekomstområde i landet (Nissuntjårro), trots att arten eftersökts på många håll under lång tid. Förpuppar sig i väl synliga kokonger ovanpå stenar och är därför lätt att upptäcka. Exponeringen medför att arten kan löpa risk att utsättas för oansvarig massinsamling. Klimatförändring kan för denna art sannolikt utgöra ett påtagligt hot. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (300-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20 (8-200) km² och förekomstarean (AOO) till 8 (8-20) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)).
En svart och gultecknad stor spinnare som förekommer mycket lokalt på några få blockrika fjälltoppar i norra Sverige, Norge och Finland. Fram till 1990-talets början hade bara några få exemplar påträffats i Sverige.

Vingspann hane 42–47 mm, hona 45–49,5 mm. Antenner svartbruna–svarta, hos hanen med kort, dubbel sågtandning och kort ciliering, hos honan med kortare sågtandning. Kroppen är gråsvart med undantag av halskragen och främre halvan av vinglocken som är ljust gräddgula. Bakkroppsspetsen är gul. Framvingarna är gråsvarta med fem ljust gräddgula tvärband av fläckar som oftast är störst utmed framkanten. Bakvingarna är något ljusare gråsvarta med yttre halvan närmast ytterkanten gul–apelsinfärgad och närmare framhörnet mer röd. Vingarna är delvis ganska tunnfjälliga vilket särskilt i den inre delen gör dem något genomskinliga. Honan har lite kraftigare kropp än hanen och något bredare framvingar, vanligen med lite större gräddgula fläckar, och runt bakkroppssegmentet nio saknas den smala gula linje som finns hos hanen. Arten varierar något, främst i framvingarnas gräddgula fläckar, vilka hos båda könen kan vara större eller mindre, och i bakvingarnas gul–apelsinfärgade fält som kan variera i utbredning. Artens storlek och karakteristiska utseende gör att den inte kan förväxlas med någon annan art i Norden.
Ägget är klotformigt med plattad undersida och ljustgult, men det mörknar strax före kläckningen. Larven är som fullvuxen 50–55 mm lång. Den är svart med tvåfärgad behåring i svarta och gulaktiga–brunfärgade tvärband. Huvudet är glänsande svart. Puppan är ganska kraftig, 20–25 mm lång och glänsande svart. Kremastret är plattat och har i bakänden en delad grupp av bortåt 50 slanka, krokböjda borst.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för nordisk igelkottsspinnare

Länsvis förekomst och status för nordisk igelkottsspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för nordisk igelkottsspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Nordisk igelkottspinnare förekommer i Sverige bara på en enda fjälltopp, Nissuntjårro i Abisko-området, från 1 100 m ö.h. till toppen på drygt 1 400 m ö.h. Här kan den vissa år, främst som kokong och larv, vara ganska vanlig men annars fåtalig. Arten har eftersökts vid flera tillfällen på andra fjälltoppar men utan resultat. I Norge är den funnen bara tre gånger, senast i Grönåsen, Alta på drygt 100 m ö.h. år 2000, och i Finland förekommer den på några fjälltoppar öster om Kilpisjärvi.
Världsutbredningen är holarktisk och sträcker sig från nordligaste Fennoskandien österut genom norra Ryssland (norra Ural, Jamal- och Tajmyrhalvön och Wrangels ö) till Alaska och nordvästra Kanada (som underarten johanseni (O. Bang-Haas, 1927). Den finns även i södra Sibirien (Altaj-, Hamar-, Daban-, Sajan- och Stanovojbergen), östra Jakutien och norra Mongoliet. I Centralasien förekommer underarterna sibirica (O. Bang-Haas, 1927) och den tydligt större och ofta mörkare severa Saldaitis & Ivinskis, 2004. Nominatunderarten finns i Norden och möjligen även i Ural och Sibirien.

I de nordiska fjälltrakterna förefaller arten ha en starkt begränsad förekomst både lokalt och regionalt och utbredningsområdet är ganska litet och fokuserat till de nordligaste fjällen av den skandinaviska fjällryggen. Arten påträffades i ett honexemplar i Finland, Enontekis, Markkina redan 1799 och avbildades i en reseberättelse av italienaren Acerbi några år senare. Genom anläggandet av järnvägen mellan Kiruna och Narvik och ett vägnät genom Finlands lappmarker och Troms och Finnmark fylken i Norge ökade åtkomligheten av och attraktionen hos dessa avlägsnare fjälltrakter avsevärt på samtidens naturforskare. Trots att ett ökande antal entomologer besökte dessa trakter dröjde det ca 160 år innan arten återfanns och den hade i mellantiden uppnått statusen av att vara ett veritabelt fabeldjur eftersom den verkade lika hopplöst svår att hitta i hela världen. Ett exemplar insamlades 1962 vid Kilpisjärvi och redan påföljande år påträffades den här på nytt. Under tio år påträffades dock endast fem exemplar i Finland i Kilpisjärviområdet. År 1972 påträffades arten för första gången i Norge i Tana kommun, vid Levajokk (ca 30 km väster om Utsjoki). År 1973 påträffades arten för första gången i antal i Finland, med tjugotalet exemplar framkläckta ur kokonger från fjället Urtaspahta (NNO om Kilpisjärvi vid gränsen till Norge). Området besöktes därefter varje år, dock med klenare resultat, men 1977 var arten pånytt talrikare och den påträffades nu också vid sjön Lossu. Förekomsterna i Finland befinner sig mellan 640-1000 m ö.h., medan den nordligare fyndplatsen i Norge, Tana befinner sig närmare 100 m ö.h. I Sverige påträffades arten först 1980 på fjället Nissuntjårros västra sida i Torne Lappmark i form av en kokong med utkläckt puppskal och larvhud som visade sig tillhöra A. alpina. Den påträffades bland hundratalet utkläckta kokonger av arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri som hade ett ovanligt rikt år och på Nissuntjårro är funnen mellan 700-1500 m ö.h. Om det inte vore för upptäckten av den senare arten som ny för Norden på Nissuntjårro 1967, i den kargaste av miljöer, hade A. alpina sannolikt förblivit oupptäckt ännu en tid i Sverige. Den första lyckade framkläckningen av en puppa i en uppletad kokong gav 9 juli 1982 en hane. År 1984 påträffades ett par larver och 1988 påträffades larverna för första gången i större antal (20-tal) i Sverige och knappt hälften gav lyckad kläckning av fjärilar. Under 1990-talet förefaller A. alpina ha ökat samtidigt som O. puengeleri har minskat i frekvens. Speciellt åren 1994, 1998 och 2000 belönades idogt letande fjärilssamlare med ett större antal kokonger (ca 50-100 st) varav dock 25-50 % redan kläckt vid besöken. Kokonger och larver har påträffats i höjdområdet mellan 1100-1400 m ö.h., dvs. nästan upp till krönet av Nissuntjårros norra topp. Utbredningsområdet är utsträckt från Nissunsnåkke där den förekommer på både nord- och västsluttningen och mot söder ca 5 km längs västsluttningen av Nissuntjårro. Framkläckta honor visade sig framgångsrikt locka till sig hanar med sina könsferomoner. Metoden användes också för att undersöka om arten kunde påträffas på fjällen Njulla, Slåktatjåkka och vid Tornehamn, men här anlände inga hanar trots tjänligt väder. Man har även eftersökt arten på andra fjäll i trakten runt Torne träsk utan resultat. Artens specifika habitat bör finnas på fler platser i svenska fjällen, men möjligen är lokalklimatet en begränsande, avgörande faktor eftersom larverna är mycket tidigt aktiva under våren då endast 10-20 % av marken ännu är snöfri. Om rikligt med snö lägger sig över de nyspunna kokongerna misslyckas kanske förvandlingen från larv till puppa. Författaren gjorde den 11 juli 1995 från Abisko östra iakttagelsen att ett nattligt snöfall på morgonen hade färgat alla fjälltoppar från Lapporten till Kieron vita av nysnö med undantag av Nissunsnåkke och norra toppen på Nissuntjårro. Det kan ha varit en tillfällighet, men vindriktningen var den förhärskande västliga i området och nederbördsmolnen föreföll ha behållit sitt innehåll eller ha brutits isär då de passerade förekomstområdet för A. alpina. I Norge är arten ytterligare funnen i Troms inre, Storfjord 1991 och Finnmark, Alta, 2000.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Arctiini  
  • Undertribus
    Arctiina  
  • Släkte
    Acerbia  
  • Art
    Acerbia alpina(Quensel, 1802) - nordisk igelkottsspinnare
    Synonymer
    Bombyx alpina Quensel, 1802
    Hyphoraia alpina (Quensel, 1802)
    Hyphoraia thulea (Dalman, 1823)
    nordisk igelkottspinnare

Nordisk igelkottspinnare är i Norden känd från några få, spridda lokaler på blockrika fjälltoppar och mer eller mindre branta syd- eller västsluttningar. Den har i Sverige påträffats på 1 100–
1 400 m ö.h., i Finland på 640–1 000 m ö.h. och i nordligaste Norge på drygt 100 m ö.h. I Sverige uppträder den tillsammans med bl.a. arktisk pärlemorfjäril Boloria chariclea (Nymphalidae), arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri och ibland med alpigelkottspinnare Grammia quenseli. Varken larver, puppor eller fullbildade fjärilar påträffas mer än fåtaligt. Av allt att döma varierar populationerna mer eller mindre kraftigt mellan olika år, sannolikt beroende på parasitoider, predatorer och väderfaktorer som kan påverka överlevnaden och utvecklingstiden för larverna. Fjärilen är aktiv bara på dagen, och hanen flyger i solsken framför allt under eftermiddagen i en ganska snabb, rak och något fladdrande sökflykt ganska lågt över marken eller mellan stenblocken. När hanen känner närvaron av en hona flyger han långsammare och närmar sig honan i allt snävare cirklar för att sista sträckan snabbt flyga fram och inleda parningen. Om hanen blir skrämd flyger han iväg mycket snabbt och försvinner ur synhåll inom några få sekunder. Honan sitter lågt och lockar genom att sända ut feromoner, ibland på solsidan av ett stenblock, någon decimeter över marken. Lockningen sker ofta under eftermiddagen. Både hanen och honan kan ibland hittas nykläckta på stenar, och teckningarna gör då att de är svåra att upptäcka på stenar bevuxna med kartlavar Rhizocarpon spp. Arten flyger varje år (i Finland talrikast under jämna år) i en generation från andra halvan av juni till början av juli. I Sverige har de flesta fjärilarna hittats i början av juli. Flygperioden varar normalt tre veckor inom ett och samma område. Flygtiden kan förskjutas kraftigt mellan olika år och enstaka fjärilar har i Finland tidiga år observerats redan i slutet av maj och sena år i slutet av juli. I Sibirien är de flesta observationerna gjorda 10–20 juli.
Honan lägger 150–330 ägg i enlagriga samlingar på upp till drygt 100 i varje på undersidan av flata stenar. Äggen kläcks efter en till två veckor och larverna lever först ofta sällskapligt men sprider sig senare och lever därefter solitärt. Larvutvecklingen tar minst två år men kan under ogynnsamma, klimatiska förhållanden troligen ta längre tid än så; en anpassning för att klara av de extrema vädersituationer som ofta råder. Larven äter troligen många olika växter men få om ens några fältobservationer har gjorts av ätande larver. I odling har de ätit av bl.a. sälg Salix caprea, dvärgvide S. herbacea, nätvide
S. reticulata, groblad Plantago major, blåbär Vaccinium myrtillus, odon V. uliginosum, maskrosor Taraxacum spp., sallat Lactuca sativa, brysselkål Brassica oleracea och apel Malus domestica. De tycks föredra maskros och groblad. Larverna har några gånger observerats krypa aktivt på dagen intill lite fuktigare markfläckar. Flertalet larver hittas genom att man söker under flata, ofta handflatstora stenar i områden med mindre stenar och grus. I sådana områden kan också larven av H. puengeleri påträffas, men där A. alpina hittas är marken som regel något fuktigare. De förhållandevis få observationer som har gjorts i naturen av aktiva larver tyder på att de under sommaren är inaktiva under ganska långa perioder. Larver i det sista (sjunde) larvstadiet har observerats redan i början av juli, vilket tyder på att diapausen (vintervilan) kan inledas redan under sommaren. Larverna är mycket köldtåliga och har visat sig klara djupfrysning vid –20º C och ändå kvickna till under våren och fullfölja utvecklingen. De fullvuxna larverna övervintrar och efter den sista övervintringen ger de sig ut på vandring redan i den tidiga snösmältningen. De letar upp snöfria fläckar, t.ex. vid små smältvattenbäckar, på snöfria stenar eller block, där kokongen vävs, gärna på stenarnas översidor eller sydvända sidor. Kokongen är stor och luftig, 30–40 mm lång och 15–20 mm bred. Den är oval eller nästan päronformig, tunn och vit med glest invävda larvhår och puppan syns lätt genom den. Puppan kläcks på förmiddagen efter ungefär två till tre veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Det finns i dagsläget få påtagliga hot mot de fjällhedar med vida stenmarker där arten lever. Större byggnadsprojekt som vägar eller skidcentra, skulle dock potentiellt kunna förstöra artens lokaler i Norden. En ny trend att bygga vindkraftsparker på toppen av fjällryggar skulle kunna bli ett allvarligt hot. Globala klimatförändringar kan framöver komma att helt förändra förutsättningarna för artens överlevnad då den i Sverige redan lever nära fjälltopparna och därför inte kan vandra avsevärt högre om medeltemperaturen ökar. Även en liten förändring av årsnederbörden kan innebära att arten slås ut från det begränsade förekomstområdet genom ändrade snödjupsförhållanden under våren och försommaren.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
Verka för att reducera utsläpp av växthusgaser. Se till att kända lokaler inte exploateras för olika anläggningar. Vid sökandet efter kokonger av O. puengeleri eller larver av A. alpina bör stenar vändas tillbaka i sitt ursprungliga läge.
Namngivning: Acerbia alpina (Quensel 1802). Originalbeskrivning: Bombyx alpina. I: Acerbi, 1798 & 1799. Travels through Sweden, Finland and Lapland to North Cape. 2: 253. Synonymer: Hyphoraia alpina (Quensel, 1802), Hyphoraia thulea (Dalman, 1823).
Etymologi: alpina (lat.) = ung. som finns i fjällen, fjäll-, alp-, syftar på artens alpina habitat.
Uttal: [Asérbia alpína]

Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L.-O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Zoologisk museum, Oslo.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Acerbi, G. 1802. Travels through Sweden, Finland and Lapland, to the North-Cape in 1798-1799. London (2 vol.).

Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges Fjärilar. En fälthandbok över Sveriges samtliga dag- och nattfjärilar. Östermarie.

Gullander, B. 1963. Nordens svärmare och spinnare. Norstedts, Stockholm.

Hellberg, H. 1981. Nordisk igelkottspinnare, Acerbia alpina funnen i Sverige. Ent. Tidskr. 102: 75-76

Huldén, L. (ed.), Albrecht, A., Itämies, J., Malinen, P. & Wettenhovi, J. 2000. Suomen Suurperhosatlas - Finlands Storfjärilsatlas - Atlas of Finnish Macrolepidoptera. Helsinki (Lepidopterologiska Sällskapet i Finland rf & Naturhistoriska centralmuseet), 328 s.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Klanderud, K. & Birks, H.J.B. 2003. Nylige endringer i Jotunheimens flora - et resultat av klimatforandring? Naturen 127: 61-69 Kullman, L. 2006. Botaniska signaler om en ny och varmare fjällvärld. Fauna & Flora 101: 10-21.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Mikkola, K. & Eliasson, C.U. 2002. Acerbia alpina, Nordisk igelkottspinnare. In: Gärdenfors, U., Aagaard, K. & Biström, O. (eds.) & Holmer, M. (illustr.). Hundraelva nordiska evertebrater. Handledning för övervakning av rödlistade småkryp. Nord 2002: 3. Nordiska Ministerrådet och ArtDatabanken, Uppsala.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1981. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1980. Ent. Tidskr. 102: 99-104.

Palmqvist, G. 1983. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1982. Ent. Tidskr. 104: 55-58.

Palmqvist, G. 1985. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1984. Ent. Tidskr. 106: 65-70.

Palmqvist, G. 1989. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1988. Ent. Tidskr. 110: 98-102.

Palmqvist, G. 1996. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1995. Ent. Tidskr. 117: 35-48.

Palmqvist, G. 1997. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118: 11-27.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 13-27.

Palmqvist, G. 1999. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1998. Ent. Tidskr. 120: 59-74.

Palmqvist, G. 2000. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 31-45.

Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41-55.

Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116: 31-45.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1998. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 41-45.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1999. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1998. Ent. Tidskr. 120: 43-53.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2000. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 47-52.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2001. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 33-38.

Sotavalta, O. 1962. Hyphoraia alpina Quens. (Lep. Arctiidae) rediscovered in Europe. Ann. Ent. Fenn. 28: 182-185.

Sotavalta, O. 1963. A further record of Hyphoraia alpina Quens. (Lep. Arctiidae) in Europe. Ann. Ent. Fenn. 29: 254-257.

Sotavalta, O., Karvonen, E., Karvonen, E., Korpela, S. & Korpela, J. 1980 The early stages and biology of Acerbia alpina (Lepidoptera: Arctiidae). Notul. ent. 60: 89-95

Spångberg, J. 1880. Mélanges lepidoptérologiques (inkl. planch av Arctia alpina typen). Ent. Tidskr. 1: 91-93.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2012 (Naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Arctiini  
  • Undertribus
    Arctiina  
  • Släkte
    Acerbia  
  • Art
    Acerbia alpina, (Quensel, 1802) - nordisk igelkottsspinnare
    Synonymer
    Bombyx alpina Quensel, 1802
    Hyphoraia alpina (Quensel, 1802)
    Hyphoraia thulea (Dalman, 1823)
    nordisk igelkottspinnare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2012 (Naturvårdsinformation).