Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ängsbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus tumulorum
Ängsbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hona: Längd 6–8 mm. Huvudet är grönmetallglänsande, ungefär lika högt som brett sett framifrån. Munskölden och pannskölden är glänsande med spridd punktur. Punkturen framför punktögonen är mycket tät. Antennerna är helmörka. Tinningarna, betraktade rakt uppifrån, är först parallella och smalnar av först en bit bakom ögonen. Mellankroppen är också grönmetallglänsande. Mellanryggen har tät och fin punktur och mikroskulptur över hela ytan. Mittlinjen är svagt antydd utan sidoknutor längst fram på mitten av mellanryggen. Skutellen har mikroskulptur och tät, fin punktur och är aningen glänsande. Mellanbröstet och dess övre runda fält är småknottrigt med svag glans, och saknar tydligt urskiljbara punkter. Efterryggens mellanfält har vågformade åsar ute på sidorna som mot mitten övergår i småknottrighet. Kantvalken är avrundad och matt. Det hjärtformade fältet är nästan slätt och något glänsande med sidolist halvvägs upp längs sidorna. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har svag mikroskulptur och tät och fin punktur, även på den avsatta kanten. En vit hårfrans finns nere på sidorna av den avsatta kanten på första och andra ryggplåten. Svaga vita hårband finns också vid basen av ryggplåtarna, särskilt på andra plåten. Tredje ryggplåtens vita hårfrans är bred ute på sidorna och fortsätter över ryggplåten som ett smalt band längst bak på den avsatta kanten. Benen är mörka med beige till brun behåring.

Ängsbandbiets hona är mycket lik honan av kustbandbiet H. confusus. Arterna skiljs framför allt åt genom huvudformen, formen på tinningarna och bredden på den vita hårfransen på tredje ryggplåtens avsatta kant. Både huvudformen och formen på tinningarna kan vara mycket svårbedömda beroende på vilken vinkel huvudet betraktas ur. Hårfransen på tredje ryggplåten är ett säkrare kännetecken men kräver att djuret är någorlunda fräscht eftersom håren slits efterhand. Dock kan man även på slitna individer ofta skönja hårens utbredning. För vidare detaljer, se kustbandbiet. Honan av ängsbandbiet kan också förväxlas med honan av stäppbandbiet H. leucaheneus. Dess hona har en fördjupad mittlinje längst fram på mellanryggen, omgiven av två sidoknutor, samt en nacke som är något utskjutande i form av en tvärgående ås på hjässan. Ängsbandbiet har en svag mittlinje längst fram på mellanryggen och jämnt avrundad nacke. Ängsbandbiet kan också lätt förväxlas med de grönmetallglänsande smalbiarterna inom Lasioglossum. Dessa är något mindre och de vita hårbanden på bakkroppen sitter endast vid basen av ryggplåtarna, inte på sidorna av bakkanten.

Hane: Längd 7–8 mm. Huvudet har grön metallglans. Munskölden är upphöjd och framskjuten med bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är gulvita. Antennerna är mycket långa, med mörk ovansida och gul undersida, förutom de två yttersta segmenten som normalt är helt mörka undertill. Det tredje antennsegmentet utifrån räknat kan ha gul undersida men är oftast mer eller mindre mörkt. Nacken är jämnt avrundad. Mellankroppen är grönmetallglänsande. Mellanryggen har svag mikroskulptur, är något glänsande och har tät punktur. Skutellen har tät och fin punktur. Efterryggens sidor har gles, ljust beigefärgad behåring på sidorna. Efterryggens mellanfält har fina vågliknande åsar över hela ytan som ibland är något otydliga på mitten. Kantvalken är helt avrundad. Det hjärtformade fältet är glänsande med svag punktur, med kort sidolist endast längst ner och en V-formad mittskåra i övre halvan. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt är försedda med fin mikroskulptur och fin och tät punktur på skivan. Punkturen på den avsatta kanten är oftast glesare på mitten, åtminstone med större punktmellanrum på själva mitten än på sidorna. Ryggplåtarna har svag och ofta otydlig vit behåring, både vid basen och längs bakkanten. Bukplåtarna saknar vita hårfransar. Benen är svarta med nästan helt gula fotsegment och skenben samt den yttre delen av låren. Yttersta fotsegmentet på samtliga fötter är brunt. Könsorganens ändlob är rak eller svagt utbuktad.

Hanen av ängsbandbiet liknar hanen av kustbandbi Halictus confusus. Färgen på undersidan av de yttre antennsegmenten skiljer oftast arterna åt. Om undersidan på antennerna är gul men helt mörk på de tre yttersta segmenten är hanen ett ängsbandbi. Om undersidan är gul på alla segmenten är hanen med största sannolikhet ett kustbandbi, men färgen varierar. Hanen av ängsbandbi har ofta gult på undersidan av det tredje segmentet utifrån räknat. De två yttersta segmenten är nästan alltid helmörka. Hanen av kustbandbi kan ha ganska mörk undersida på de två yttersta segmenten, det näst yttersta dock alltid med tydlig gul ton. I tveksamma fall är det bara skillnaden på könorganen som är helt artskiljande. Också hanen av stäppbandbi H. leucaheneus liknar hanen av ängsbandbi. För skillnader se denna art.
Utbredning
Observationer i  Sverige för ängsbandbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
En mycket vanlig art i hela Götaland och Svealand samt i södra Norrlands kustland. Spridda fynd finns ända upp till Överkalix, men saknas i fjälltrakterna.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Ängsbandbiet i de flesta naturtyper från skog till öppna sandfält. Boet anläggs på plan mark, bogången är 5–20 cm utan sidogångar. Honan bygger ett litet torn runt boöppningen. Lever socialt i Mellaneuropa och förmodligen också hos oss, åtminstone i södra Sverige. Drottninghonan lägger då en första kull som består av arbetarhonor. Dessa är inte fertila och aningen mindre än drottninghonan. Andra kullen, som läggs i mitten av sommaren, består av hanar och fertila honor.

Söker nektar och pollen i ett flertal olika örter. Ängsbandbi boparasiteras enligt litteraturen av mellanblodbi S. ephippius (Scheuchl 2016).
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus tumulorum (Linné, 1758) - ängsbandbi Synonymer metallbandbi, Apis tumulorum Linné, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Hona: Längd 6–8 mm. Huvudet är grönmetallglänsande, ungefär lika högt som brett sett framifrån. Munskölden och pannskölden är glänsande med spridd punktur. Punkturen framför punktögonen är mycket tät. Antennerna är helmörka. Tinningarna, betraktade rakt uppifrån, är först parallella och smalnar av först en bit bakom ögonen. Mellankroppen är också grönmetallglänsande. Mellanryggen har tät och fin punktur och mikroskulptur över hela ytan. Mittlinjen är svagt antydd utan sidoknutor längst fram på mitten av mellanryggen. Skutellen har mikroskulptur och tät, fin punktur och är aningen glänsande. Mellanbröstet och dess övre runda fält är småknottrigt med svag glans, och saknar tydligt urskiljbara punkter. Efterryggens mellanfält har vågformade åsar ute på sidorna som mot mitten övergår i småknottrighet. Kantvalken är avrundad och matt. Det hjärtformade fältet är nästan slätt och något glänsande med sidolist halvvägs upp längs sidorna. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har svag mikroskulptur och tät och fin punktur, även på den avsatta kanten. En vit hårfrans finns nere på sidorna av den avsatta kanten på första och andra ryggplåten. Svaga vita hårband finns också vid basen av ryggplåtarna, särskilt på andra plåten. Tredje ryggplåtens vita hårfrans är bred ute på sidorna och fortsätter över ryggplåten som ett smalt band längst bak på den avsatta kanten. Benen är mörka med beige till brun behåring.

Ängsbandbiets hona är mycket lik honan av kustbandbiet H. confusus. Arterna skiljs framför allt åt genom huvudformen, formen på tinningarna och bredden på den vita hårfransen på tredje ryggplåtens avsatta kant. Både huvudformen och formen på tinningarna kan vara mycket svårbedömda beroende på vilken vinkel huvudet betraktas ur. Hårfransen på tredje ryggplåten är ett säkrare kännetecken men kräver att djuret är någorlunda fräscht eftersom håren slits efterhand. Dock kan man även på slitna individer ofta skönja hårens utbredning. För vidare detaljer, se kustbandbiet. Honan av ängsbandbiet kan också förväxlas med honan av stäppbandbiet H. leucaheneus. Dess hona har en fördjupad mittlinje längst fram på mellanryggen, omgiven av två sidoknutor, samt en nacke som är något utskjutande i form av en tvärgående ås på hjässan. Ängsbandbiet har en svag mittlinje längst fram på mellanryggen och jämnt avrundad nacke. Ängsbandbiet kan också lätt förväxlas med de grönmetallglänsande smalbiarterna inom Lasioglossum. Dessa är något mindre och de vita hårbanden på bakkroppen sitter endast vid basen av ryggplåtarna, inte på sidorna av bakkanten.

Hane: Längd 7–8 mm. Huvudet har grön metallglans. Munskölden är upphöjd och framskjuten med bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är gulvita. Antennerna är mycket långa, med mörk ovansida och gul undersida, förutom de två yttersta segmenten som normalt är helt mörka undertill. Det tredje antennsegmentet utifrån räknat kan ha gul undersida men är oftast mer eller mindre mörkt. Nacken är jämnt avrundad. Mellankroppen är grönmetallglänsande. Mellanryggen har svag mikroskulptur, är något glänsande och har tät punktur. Skutellen har tät och fin punktur. Efterryggens sidor har gles, ljust beigefärgad behåring på sidorna. Efterryggens mellanfält har fina vågliknande åsar över hela ytan som ibland är något otydliga på mitten. Kantvalken är helt avrundad. Det hjärtformade fältet är glänsande med svag punktur, med kort sidolist endast längst ner och en V-formad mittskåra i övre halvan. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt är försedda med fin mikroskulptur och fin och tät punktur på skivan. Punkturen på den avsatta kanten är oftast glesare på mitten, åtminstone med större punktmellanrum på själva mitten än på sidorna. Ryggplåtarna har svag och ofta otydlig vit behåring, både vid basen och längs bakkanten. Bukplåtarna saknar vita hårfransar. Benen är svarta med nästan helt gula fotsegment och skenben samt den yttre delen av låren. Yttersta fotsegmentet på samtliga fötter är brunt. Könsorganens ändlob är rak eller svagt utbuktad.

Hanen av ängsbandbiet liknar hanen av kustbandbi Halictus confusus. Färgen på undersidan av de yttre antennsegmenten skiljer oftast arterna åt. Om undersidan på antennerna är gul men helt mörk på de tre yttersta segmenten är hanen ett ängsbandbi. Om undersidan är gul på alla segmenten är hanen med största sannolikhet ett kustbandbi, men färgen varierar. Hanen av ängsbandbi har ofta gult på undersidan av det tredje segmentet utifrån räknat. De två yttersta segmenten är nästan alltid helmörka. Hanen av kustbandbi kan ha ganska mörk undersida på de två yttersta segmenten, det näst yttersta dock alltid med tydlig gul ton. I tveksamma fall är det bara skillnaden på könorganen som är helt artskiljande. Också hanen av stäppbandbi H. leucaheneus liknar hanen av ängsbandbi. För skillnader se denna art.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för ängsbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



En mycket vanlig art i hela Götaland och Svealand samt i södra Norrlands kustland. Spridda fynd finns ända upp till Överkalix, men saknas i fjälltrakterna.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus tumulorum(Linné, 1758) - ängsbandbi
    Synonymer
    metallbandbi
    Apis tumulorum Linné, 1758

Ängsbandbiet i de flesta naturtyper från skog till öppna sandfält. Boet anläggs på plan mark, bogången är 5–20 cm utan sidogångar. Honan bygger ett litet torn runt boöppningen. Lever socialt i Mellaneuropa och förmodligen också hos oss, åtminstone i södra Sverige. Drottninghonan lägger då en första kull som består av arbetarhonor. Dessa är inte fertila och aningen mindre än drottninghonan. Andra kullen, som läggs i mitten av sommaren, består av hanar och fertila honor.

Söker nektar och pollen i ett flertal olika örter. Ängsbandbi boparasiteras enligt litteraturen av mellanblodbi S. ephippius (Scheuchl 2016).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Göran Holmström 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus tumulorum, (Linné, 1758) - ängsbandbi
    Synonymer
    metallbandbi
    Apis tumulorum Linné, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Göran Holmström 2018.