Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vittåtel

Organismgrupp Kärlväxter Aira caryophyllea
Vittåtel Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vittåtel är ett ettårigt, upp till 25 cm högt gräs med spensliga strån och inrullade, ca 0,3 mm breda och 1,5–4 cm långa blad med sträva slidor. Stråna växer ensamma eller få tillsammans. Vippan är utbredd och har långa, raka grenar som bär småax endast i sin yttre del. Småaxen är tvåblommiga, 2–2,5 mm långa, silverglänsande, med skärmfjäll som är längre än ytterblomfjällen. Ytterblomfjället är kluvet i två borstlika uddar och har ett ca 3 mm långt, vinkelböjt borst som utgår nedanför fjällets mitt. Arten blommar i maj-juni och förökar sig med frön. Vårtåtel Aira praecox har ungefär samma utbredning i Sverige men är mycket vanligare. Denna art har axlikt hopdragen vippa med upprätta grenar och skärmfjäll som är lika långa som ytterblomfjäll. Bladen är något grövre, ca 0,5 mm breda. Den är dessutom tätt tuvad och har oftast betydligt kortare strån.
Utbredning
Länsvis förekomst för vittåtel Observationer i  Sverige för vittåtel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vittåtel är bofast i de kustnära trakterna i södra och sydöstra Sverige. Den förefaller att ha gått tillbaka under de senaste decennierna men har fortfarande spridda förekomster i Skåne, Blekinge, på Öland, Gotland, i Småland och Halland. I Östergötland, Södermanland och Uppland finns arten på någon enstaka lokal. Tillfälliga fynd har gjorts i Bohuslän och Västergötland. I Danmark är vittåtel en vanlig växt som påträffats i hela landet. Den är inte känd från Norge och Finland. Vittåtel är ursprunglig och har ett sammanhängande utbredningsområde i de västra, södra och centrala delarna i Europa och i de västra delarna av Nordafrika. Östgränsen för dess utbredning går i Svarta havs-området och i de västra delarna av Ryssland. De skandinaviska förekomsterna tillhör de nordligaste. Vittåtel har dessutom påträffats som oavsiktligt införd över en stor del av världen.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer främst i Skåne, Blekinge, Halland, Småland samt på Öland och Gotland, enstaka lokaler i andra landskap. Vittåtel är en liten och konkurrenssvag art som växer på torr, näringsfattig, sandig mark. Den förekommer på sandiga hedar och torra betesmarker, men även på kraftigt kulturpåverkad mark som banvallar, grustag och vägkanter. Igenväxning kan vara en förklaring till dess minskning. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 125 (100-175). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 568 (500-650) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv)c(iv)).
Ekologi
Vittåtel är en liten, konkurrenssvag art som växer på torr, näringsfattig, sandig mark med sur till neutral markreaktion. Den förekommer på sandiga hedar och torra betesmarker, men även på kraftigt kulturpåverkad mark som trädesåkrar, banvallar, grustag, vägkanter och vägslänter. På Öland finns arten också på Stora Alvaret där den bl.a. upträtt på brännfläckar i enbuskröjda områden.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Aira (småtåtlar), Art Aira caryophyllea L. - vittåtel Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer främst i Skåne, Blekinge, Halland, Småland samt på Öland och Gotland, enstaka lokaler i andra landskap. Vittåtel är en liten och konkurrenssvag art som växer på torr, näringsfattig, sandig mark. Den förekommer på sandiga hedar och torra betesmarker, men även på kraftigt kulturpåverkad mark som banvallar, grustag och vägkanter. Igenväxning kan vara en förklaring till dess minskning. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 125 (100-175). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 568 (500-650) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv)c(iv)).
Konventioner Typisk art i 2130 Grå dyner (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 2330 Grässandhedar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Vittåtel är ett ettårigt, upp till 25 cm högt gräs med spensliga strån och inrullade, ca 0,3 mm breda och 1,5–4 cm långa blad med sträva slidor. Stråna växer ensamma eller få tillsammans. Vippan är utbredd och har långa, raka grenar som bär småax endast i sin yttre del. Småaxen är tvåblommiga, 2–2,5 mm långa, silverglänsande, med skärmfjäll som är längre än ytterblomfjällen. Ytterblomfjället är kluvet i två borstlika uddar och har ett ca 3 mm långt, vinkelböjt borst som utgår nedanför fjällets mitt. Arten blommar i maj-juni och förökar sig med frön. Vårtåtel Aira praecox har ungefär samma utbredning i Sverige men är mycket vanligare. Denna art har axlikt hopdragen vippa med upprätta grenar och skärmfjäll som är lika långa som ytterblomfjäll. Bladen är något grövre, ca 0,5 mm breda. Den är dessutom tätt tuvad och har oftast betydligt kortare strån.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vittåtel

Länsvis förekomst och status för vittåtel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vittåtel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vittåtel är bofast i de kustnära trakterna i södra och sydöstra Sverige. Den förefaller att ha gått tillbaka under de senaste decennierna men har fortfarande spridda förekomster i Skåne, Blekinge, på Öland, Gotland, i Småland och Halland. I Östergötland, Södermanland och Uppland finns arten på någon enstaka lokal. Tillfälliga fynd har gjorts i Bohuslän och Västergötland. I Danmark är vittåtel en vanlig växt som påträffats i hela landet. Den är inte känd från Norge och Finland. Vittåtel är ursprunglig och har ett sammanhängande utbredningsområde i de västra, södra och centrala delarna i Europa och i de västra delarna av Nordafrika. Östgränsen för dess utbredning går i Svarta havs-området och i de västra delarna av Ryssland. De skandinaviska förekomsterna tillhör de nordligaste. Vittåtel har dessutom påträffats som oavsiktligt införd över en stor del av världen.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Aira - småtåtlar 
  • Art
    Aira caryophylleaL. - vittåtel

Vittåtel är en liten, konkurrenssvag art som växer på torr, näringsfattig, sandig mark med sur till neutral markreaktion. Den förekommer på sandiga hedar och torra betesmarker, men även på kraftigt kulturpåverkad mark som trädesåkrar, banvallar, grustag, vägkanter och vägslänter. På Öland finns arten också på Stora Alvaret där den bl.a. upträtt på brännfläckar i enbuskröjda områden.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Vittåtel har utan tvekan gått kraftigt tillbaka under senare decennier. I Skåne, där de flesta fynden gjorts, var den tidigare relativt vanlig med sammanlagt flera hundra fynd under detta sekel. De senaste 10 åren, under ett intensivt inventeringsskede i landskapet, har vittåtel endast blivit noterad från omkring 15 lokaler. I Blekinge har arten troligen varit mer konstant under 1900-talet, omkring 40 aktuella lokaler är kända. Orsaken till tillbakagången är oklar då det rör sig om en relativt anspråkslös växt som gått kraftigt tillbaka även i områden med många tillsynes lämpliga växtplatser. Igenväxning, plantering, konstgödning av betesmarker och minskad störning av de sandmarker där den växer, kan vara orsak till försvinnandet från en del lokaler. Vittåteln förefaller ha uppträtt mer eller mindre obeständigt och tillfälligt på många fyndplatser.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
Lokaler för vittåtel får inte tillåtas att växa igen då det är en konkurrenssvag art som snabbt försvinner om vegetationstäcket blir alltför slutet. Den gynnas av slitage, tramp och annan störning av marken. De betesmarker där arten växer måste undantas från konstgödning och även i framtiden hävdas genom ett relativt intensivt bete. Vägkanter, vägslänter och banvallar med förekomst av vittåtel bör få en skötsel anpassad till denna art. Ogräsmedel bör inte användas och vid behov måste växtlokalerna röjas och slås för att förhindra igenväxning. En viss markbearbetning kan vara en lämplig åtgärd för att gynna arten. Arten bör övervakas av floraväktarna.
Vittåtel delas upp i flera underarter. Vår växt tillhör ssp. caryophyllea. Utländska namn – NO: Kvitsmyle, DK: Udspærret Dværgbunke, GB: Silver Hair-grass.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Fröberg, L. 2006. Blekinges flora. SBF-förlaget, Uppsala.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund.

Gustafsson, M. 1996. Kulturlandskap och Flora på Bjärehalvön. Lund.

Jessen, K. & Lind, J. 1922–1923. Det Danske Markukrudts Historie. Det kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, naturv. og mathem. Afd. 8 Række. VIII. Köbenhavn.

Kraft, J. 1987. Falsterbohalvöns flora. Växterna vid kusten mellan Malmö och Trelleborg. Lund.

Pedersen, A. 1974. Gramineernes udbredelse i Danmark. Spontane og naturaliserede arter. Bot. Tidsskr. 68: 177–343.

Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kjell-Arne Olsson 1995. ©ArtDatabanken, SLU 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Aira - småtåtlar 
  • Art
    Aira caryophyllea, L. - vittåtel
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Kjell-Arne Olsson 1995. ©ArtDatabanken, SLU 2006.