Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mindre guldvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Lycaena phlaeas
Mindre guldvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann 22-34 mm. Könen är lika. Framvingens översida är ljusare eller starkare gulröd, kopparglänsande, med en bred svart utkantsbård, sex svarta fläckar som bildar tvärband och två svarta fläckar i diskfältet. Bakvingens översida är mörkgrå med ett vågigt gulrött utkantsband och ibland en rad små blå prickar innanför detta. Bakvingens undersida är brungrå med små, otydliga svarta prickar och ett upplöst band av blekt roströda fläckar närmast utkanten. I södra och mellersta Sverige är alltid den första generationen mindre än de efterföljande. I fjälltrakterna och på nordkalotten förekommer underarten polaris som endast flyger med en generation per år. Den är större än nominatformen, blekare gulröd, mässingsglänsande och med ljust blågrå till vitgrå bakvingeundersida.
Ägget är halvklotformigt med hexagonalt mön­ster och ändrar efterhand färg från ljust grönt till vitt. Larven är helgrön eller grön med en vinröd eller gulbrun diffus sidolinje och en skarpare rygglinje samt rödbrunt huvud. Puppan är gulbrun till rödbrun med mörkare rygg och strimmiga vingslidor.
Utbredning
Observationer i  Sverige för mindre guldvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Mindre guldvinge förekommer i hela Norden, men är bara allmän i den södra hälften. Arten är en av få dagfjärilar som är utbredd längs Atlantkusten i Norge, och fynd har gjorts även längst ut på Lofoten. Den når inte över trädgränsen i fjällområdet men i Norge förekommer underarten polaris fram till Ishavskusten, och möjligen utgör populationerna vid Kilpisjärvi och Utsjoki i norra Finland en sydlig utpost av detta nordliga utbredningsområde eftersom arten har en utbredningslucka i större delen av Finland norr om 64° N. Vid ett tillfälle lyckades den etablera en population på den isolerade ön Gotska Sandön.
Världsutbredningen är omfattande och sträcker sig från västra Nordafrika, Spanien, Irland, Skottland och Norden genom hela Europa, Främre Orienten, Centralasien och Sibirien till Kina och Japan. Sydligast når den till Kenya och Nepal. Underarten polaris med en årlig generation finns även i Alaska och norra Kanada samt på norra Grönland. Utbredningsområdet här är isolerat med hundratals mil från den sydligare flergenerationsformen i östra Kanada och USA. Populationstrenden är stabil i hela Europa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Ekologi
Mindre guldvinge påträffas främst på solexponerade klippängar, strandklippor och friska ängar med torrare partier. Den etablerar sig ofta kortvarigt i störda miljöer med sparsam vegetation, t.ex. i grustäkter, längs banvallar, vägar och vid lantgårdar. Värdväxter är främst bergsyra Rumex acetosella, men också ängssyra R. acetosa. Bergsyra ökar ibland efter utbredd torkdöd av ljung Calluna vulgaris och ängssyra kan öka kraftigt vid upphört intensivt fårbete. Nominatformen uppträder med två till tre generationer från slutet av maj till juni, från slutet av juli till augusti och i september-oktober. Den tredje generationen är endast partiell och uppträder bara under år med långvarigt varm sommar. Hos den nordliga underarten polaris infaller flygtiden i juli till början av augusti. Fjärilarna är flitiga blombesökare och före­drar låga blommor. De vilar ofta på marken eller på stenar med vingarna öppna mot solen i 45° vinkel. Hanarna använder sig både av patrullering och revirbevakning från en utsiktspunkt som metoder för att påträffa en parningsvillig hona.
Äggen läggs utspridda ett och ett eller parvis på värdväxtens blad och utvecklingstiden är 4-10 dagar. Larvutvecklingen är ganska snabb, under sommaren 2-3 veckor, medan utvecklingen under hösten är långsammare, ofta mer än tre veckor fram till övervintringsstadiet som halvvuxen larv. Under våren kräver fortsatt tillväxt drygt en till fyra veckor beroende av väder och latitud. Pupp­stadiet var­ar 1-3 veckor och puppan vilar under mossor och lavar. Arten är lokaltrogen och kräver ett minimum av 1-2 ha av gynnsam livsmiljö för att upprätthålla en livskraftig population. En anmärkningsvärd egenhet hos guldvingar och vissa blåvingar och som gäller även denna art är att fjärilarna på stora öppna lokaler ofta uppsöker gemensamma övernattningsplatser, var och en oftast på sitt eget grässtrå, men tätt tillsammans och sittande med huvudet vänt nedåt. Sannolikt avgör den nedgående solens sista strålar var en sådan plats väljs, men avsikten kan vara att minska predationen från spindelarter med revir.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bergsyra
· bergsyra
· ängssyra
· ängssyra
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Lycaena, Art Lycaena phlaeas (Linnaeus, 1761) - mindre guldvinge Synonymer ildgullvinge, Papilio phlaeas Linnaeus, 1761, Heodes phlaeas (Linnaeus, 1761), liten guldvinge

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Vingspann 22-34 mm. Könen är lika. Framvingens översida är ljusare eller starkare gulröd, kopparglänsande, med en bred svart utkantsbård, sex svarta fläckar som bildar tvärband och två svarta fläckar i diskfältet. Bakvingens översida är mörkgrå med ett vågigt gulrött utkantsband och ibland en rad små blå prickar innanför detta. Bakvingens undersida är brungrå med små, otydliga svarta prickar och ett upplöst band av blekt roströda fläckar närmast utkanten. I södra och mellersta Sverige är alltid den första generationen mindre än de efterföljande. I fjälltrakterna och på nordkalotten förekommer underarten polaris som endast flyger med en generation per år. Den är större än nominatformen, blekare gulröd, mässingsglänsande och med ljust blågrå till vitgrå bakvingeundersida.
Ägget är halvklotformigt med hexagonalt mön­ster och ändrar efterhand färg från ljust grönt till vitt. Larven är helgrön eller grön med en vinröd eller gulbrun diffus sidolinje och en skarpare rygglinje samt rödbrunt huvud. Puppan är gulbrun till rödbrun med mörkare rygg och strimmiga vingslidor.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för mindre guldvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Mindre guldvinge förekommer i hela Norden, men är bara allmän i den södra hälften. Arten är en av få dagfjärilar som är utbredd längs Atlantkusten i Norge, och fynd har gjorts även längst ut på Lofoten. Den når inte över trädgränsen i fjällområdet men i Norge förekommer underarten polaris fram till Ishavskusten, och möjligen utgör populationerna vid Kilpisjärvi och Utsjoki i norra Finland en sydlig utpost av detta nordliga utbredningsområde eftersom arten har en utbredningslucka i större delen av Finland norr om 64° N. Vid ett tillfälle lyckades den etablera en population på den isolerade ön Gotska Sandön.
Världsutbredningen är omfattande och sträcker sig från västra Nordafrika, Spanien, Irland, Skottland och Norden genom hela Europa, Främre Orienten, Centralasien och Sibirien till Kina och Japan. Sydligast når den till Kenya och Nepal. Underarten polaris med en årlig generation finns även i Alaska och norra Kanada samt på norra Grönland. Utbredningsområdet här är isolerat med hundratals mil från den sydligare flergenerationsformen i östra Kanada och USA. Populationstrenden är stabil i hela Europa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Lycaeninae - äkta juvelvingar 
  • Tribus
    Lycaenini - guldvingar 
  • Släkte
    Lycaena  
  • Art
    Lycaena phlaeas(Linnaeus, 1761) - mindre guldvinge
    Synonymer
    ildgullvinge
    Papilio phlaeas Linnaeus, 1761
    Heodes phlaeas (Linnaeus, 1761)
    liten guldvinge

Mindre guldvinge påträffas främst på solexponerade klippängar, strandklippor och friska ängar med torrare partier. Den etablerar sig ofta kortvarigt i störda miljöer med sparsam vegetation, t.ex. i grustäkter, längs banvallar, vägar och vid lantgårdar. Värdväxter är främst bergsyra Rumex acetosella, men också ängssyra R. acetosa. Bergsyra ökar ibland efter utbredd torkdöd av ljung Calluna vulgaris och ängssyra kan öka kraftigt vid upphört intensivt fårbete. Nominatformen uppträder med två till tre generationer från slutet av maj till juni, från slutet av juli till augusti och i september-oktober. Den tredje generationen är endast partiell och uppträder bara under år med långvarigt varm sommar. Hos den nordliga underarten polaris infaller flygtiden i juli till början av augusti. Fjärilarna är flitiga blombesökare och före­drar låga blommor. De vilar ofta på marken eller på stenar med vingarna öppna mot solen i 45° vinkel. Hanarna använder sig både av patrullering och revirbevakning från en utsiktspunkt som metoder för att påträffa en parningsvillig hona.
Äggen läggs utspridda ett och ett eller parvis på värdväxtens blad och utvecklingstiden är 4-10 dagar. Larvutvecklingen är ganska snabb, under sommaren 2-3 veckor, medan utvecklingen under hösten är långsammare, ofta mer än tre veckor fram till övervintringsstadiet som halvvuxen larv. Under våren kräver fortsatt tillväxt drygt en till fyra veckor beroende av väder och latitud. Pupp­stadiet var­ar 1-3 veckor och puppan vilar under mossor och lavar. Arten är lokaltrogen och kräver ett minimum av 1-2 ha av gynnsam livsmiljö för att upprätthålla en livskraftig population. En anmärkningsvärd egenhet hos guldvingar och vissa blåvingar och som gäller även denna art är att fjärilarna på stora öppna lokaler ofta uppsöker gemensamma övernattningsplatser, var och en oftast på sitt eget grässtrå, men tätt tillsammans och sittande med huvudet vänt nedåt. Sannolikt avgör den nedgående solens sista strålar var en sådan plats väljs, men avsikten kan vara att minska predationen från spindelarter med revir.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Jordbrukslandskap, Urban miljö, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Fjäll, Våtmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· bergsyra - Rumex acetosella (Viktig)
· ängssyra - Rumex acetosa (Viktig)
Etymologi: Phlego (gr.) = att flamma upp, ­syftande på den eldiga färgen; phleo/phloio (gr.) = att fostra, blomstra, överflöda, vilket skulle kunna syfta på att individantalet ökar med varje generation.
Uttal: [Lyséna fléas]

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Lycaeninae - äkta juvelvingar 
  • Tribus
    Lycaenini - guldvingar 
  • Släkte
    Lycaena  
  • Art
    Lycaena phlaeas, (Linnaeus, 1761) - mindre guldvinge
    Synonymer
    ildgullvinge
    Papilio phlaeas Linnaeus, 1761
    Heodes phlaeas (Linnaeus, 1761)
    liten guldvinge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.