Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tosteblåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Celastrina argiolus
Tosteblåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann 23-32 mm. Vingöver­sidorna är hos hanen blå, ofta med rödaktig anstrykning. Det svarta sömfältet längs vingarnas ytterkanter är tunt, ibland bredare mot framvingekanten. Vingfransarna har fina svarta tvärstreck. Honan har renare ljusblå vingar med liten diskfläck, breda svarta utkantsbårder på framvingarna och svarta kantfläckar på bakvingarna. Ibland omges bakvingarnas blå fält helt av brunsvart pudring. Vingundersidorna är blåvita med glesa blå pigment vid vingroten. Den mer oregelbundna placeringen av undersidans små svarta fläckar, vilka saknar ljusare inramning, och avsaknaden av röda fläckar skiljer arten från andra blåvingar. Vingarna är osedvanligt tunna och fjärilen blir fort sliten. Andragenerationen är ofta större och speciellt honan har ofta bredare mörka utkantsbårder.
Ägget är grönvitt, tillplattat runt och med in­tryckt topp. Larven är först grön, senare brunaktig med en svagt framträdande mörkare rygglinje och en konturlös, bred grönvit sidolinje. Puppan är ljusbrun med olivgrön nyans på vingslidorna och en tunn, mörkare brun rygglinje.
Utbredning
Observationer i  Sverige för tosteblåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tosteblåvinge tillhör låglandet och är allmän i hela södra hälften av utbredningsområdet men blir sällsyntare norrut. Den saknas helt i fjäll­området och angränsande fjällnära barrskogsbälte. Nordgräns utgörs av Sör-Tröndelag i Norge, Stor­sjöbygden i Jämtland, norra Bottenvikskusten och de större älvdalarna i Norrland. I Danmark finns den över hela landet. I Finland har den åtminstone tidvis påträffats norrut till de nordligaste delarna. Utbredningsområdet överensstämmer väl med det för brakved.
Världsutbredningen omfattar Nordafrika, hela Europa utom Island, vidare genom hela Sibirien och den tempererade och subtropiska delen av Asien till Kamtjatka, Japan och Kina i öster och sydligast i Indien och Malaysia. Vidare är arten utbredd i hela Nordamerika och når i söder till Panama. Popula­tionstrenden är stabil eller ökande i hela Europa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Ekologi
I Skandinavien påträffas tosteblåvinge i snart sagt alla miljöer med buskar och träd, men den är också en av få blåvingearter som trivs i små gläntor och längs småvägar i skogstrakter. Den föredrar blommor på buskar och ris, på våren främst videarter Salix spp. och senare bl.a. brakved Frangula alnus. Fjärilarna flyger gärna högt och passerar utan att tveka över skogsridåer. Ofta ses ansamlingar av hanar i små solbelysta gläntor runt någon favoritbuske. Arten är inte utpräglat lokaltrogen utan flyger sannolikt mer vida omkring inom ett skogsområde.
Äggen läggs utspridda ett och ett, främst på brakved, men också på odon Vaccinium uliginosum, blåbär V. myrtillus och ljung Calluna vulgaris. I Sydsverige läggs de sannolikt även på getapel Rhamnus cathartica, skogskornell Cornus sanguinea, benved Euonymus europaeus och murgröna Hedera helix. Mer sällan läggs de på örter som fackelblomster Lythrum salicaria, älgört Filipendula ulmaria och ärtväxter (Fabaceae). I Nederländerna och Danmark har arten blivit en trädgårdsart knuten till järnek Ilex aquifolium, buddleja Buddleja spp. och liguster Ligustrum vulgare. Äggutvecklingen tar endast fyra dagar. Larvutvecklingen tar cirka tre veckor och puppstadiet varar antingen två veckor eller så övervintrar puppan. Puppan fästs med spinntrådar vid blad. Larverna uppvaktas i måttlig grad av myror, som lockas av deras utsöndringar. Flygtiden varar från slutet av april till juni (i norr till juli). Andra­generationen, som flyger i juli-augusti, är endast partiell i Sverige och Norge och påträffas här inte varje år. I södra Danmark har den andra generationen blivit årlig och talrikare än den första generationen först efter 1960-talet, vilket sannolikt beror på att sydligare former med avvikande genetiska förutsättningar invandrat till landet. Dessa sydliga invandrare har genom annan preferens i värdväxtvalet även kunnat hitta lediga livsmiljöer. I Finland och i Mellaneuropa kan till och med en partiell tredjegeneration flyga i september efter mycket varma sommarsäsonger. Arten parasiteras av parasitstekeln Listrodomus nycthemerus.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· benved
· benved
· blåbär
· blåbär
· brakved
· brakved
· fackelblomster
· fackelblomster
· getapel
· getapel
· ljung
· ljung
· murgröna
· murgröna
· odon
· odon
· skogskornell
· skogskornell
· älggräs
· älggräs
· ärtväxter
· ärtväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Celastrina, Art Celastrina argiolus (Linnaeus, 1758) - tosteblåvinge Synonymer Papilio argiolus Linnaeus, 1758

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Vingspann 23-32 mm. Vingöver­sidorna är hos hanen blå, ofta med rödaktig anstrykning. Det svarta sömfältet längs vingarnas ytterkanter är tunt, ibland bredare mot framvingekanten. Vingfransarna har fina svarta tvärstreck. Honan har renare ljusblå vingar med liten diskfläck, breda svarta utkantsbårder på framvingarna och svarta kantfläckar på bakvingarna. Ibland omges bakvingarnas blå fält helt av brunsvart pudring. Vingundersidorna är blåvita med glesa blå pigment vid vingroten. Den mer oregelbundna placeringen av undersidans små svarta fläckar, vilka saknar ljusare inramning, och avsaknaden av röda fläckar skiljer arten från andra blåvingar. Vingarna är osedvanligt tunna och fjärilen blir fort sliten. Andragenerationen är ofta större och speciellt honan har ofta bredare mörka utkantsbårder.
Ägget är grönvitt, tillplattat runt och med in­tryckt topp. Larven är först grön, senare brunaktig med en svagt framträdande mörkare rygglinje och en konturlös, bred grönvit sidolinje. Puppan är ljusbrun med olivgrön nyans på vingslidorna och en tunn, mörkare brun rygglinje.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för tosteblåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tosteblåvinge tillhör låglandet och är allmän i hela södra hälften av utbredningsområdet men blir sällsyntare norrut. Den saknas helt i fjäll­området och angränsande fjällnära barrskogsbälte. Nordgräns utgörs av Sör-Tröndelag i Norge, Stor­sjöbygden i Jämtland, norra Bottenvikskusten och de större älvdalarna i Norrland. I Danmark finns den över hela landet. I Finland har den åtminstone tidvis påträffats norrut till de nordligaste delarna. Utbredningsområdet överensstämmer väl med det för brakved.
Världsutbredningen omfattar Nordafrika, hela Europa utom Island, vidare genom hela Sibirien och den tempererade och subtropiska delen av Asien till Kamtjatka, Japan och Kina i öster och sydligast i Indien och Malaysia. Vidare är arten utbredd i hela Nordamerika och når i söder till Panama. Popula­tionstrenden är stabil eller ökande i hela Europa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Celastrina  
  • Art
    Celastrina argiolus(Linnaeus, 1758) - tosteblåvinge
    Synonymer
    Papilio argiolus Linnaeus, 1758

I Skandinavien påträffas tosteblåvinge i snart sagt alla miljöer med buskar och träd, men den är också en av få blåvingearter som trivs i små gläntor och längs småvägar i skogstrakter. Den föredrar blommor på buskar och ris, på våren främst videarter Salix spp. och senare bl.a. brakved Frangula alnus. Fjärilarna flyger gärna högt och passerar utan att tveka över skogsridåer. Ofta ses ansamlingar av hanar i små solbelysta gläntor runt någon favoritbuske. Arten är inte utpräglat lokaltrogen utan flyger sannolikt mer vida omkring inom ett skogsområde.
Äggen läggs utspridda ett och ett, främst på brakved, men också på odon Vaccinium uliginosum, blåbär V. myrtillus och ljung Calluna vulgaris. I Sydsverige läggs de sannolikt även på getapel Rhamnus cathartica, skogskornell Cornus sanguinea, benved Euonymus europaeus och murgröna Hedera helix. Mer sällan läggs de på örter som fackelblomster Lythrum salicaria, älgört Filipendula ulmaria och ärtväxter (Fabaceae). I Nederländerna och Danmark har arten blivit en trädgårdsart knuten till järnek Ilex aquifolium, buddleja Buddleja spp. och liguster Ligustrum vulgare. Äggutvecklingen tar endast fyra dagar. Larvutvecklingen tar cirka tre veckor och puppstadiet varar antingen två veckor eller så övervintrar puppan. Puppan fästs med spinntrådar vid blad. Larverna uppvaktas i måttlig grad av myror, som lockas av deras utsöndringar. Flygtiden varar från slutet av april till juni (i norr till juli). Andra­generationen, som flyger i juli-augusti, är endast partiell i Sverige och Norge och påträffas här inte varje år. I södra Danmark har den andra generationen blivit årlig och talrikare än den första generationen först efter 1960-talet, vilket sannolikt beror på att sydligare former med avvikande genetiska förutsättningar invandrat till landet. Dessa sydliga invandrare har genom annan preferens i värdväxtvalet även kunnat hitta lediga livsmiljöer. I Finland och i Mellaneuropa kan till och med en partiell tredjegeneration flyga i september efter mycket varma sommarsäsonger. Arten parasiteras av parasitstekeln Listrodomus nycthemerus.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Jordbrukslandskap, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
· benved - Euonymus europaeus (Har betydelse)
· blåbär - Vaccinium myrtillus (Har betydelse)
· brakved - Frangula alnus (Har betydelse)
· fackelblomster - Lythrum salicaria (Har betydelse)
· getapel - Rhamnus cathartica (Har betydelse)
· ljung - Calluna vulgaris (Har betydelse)
· murgröna - Hedera helix (Har betydelse)
· odon - Vaccinium uliginosum (Har betydelse)
· skogskornell - Cornus sanguinea (Har betydelse)
· älggräs - Filipendula ulmaria (Har betydelse)
· ärtväxter - Fabaceae (Har betydelse)
Etymologi: Argiolus = diminutiv form av Argus (gr.). Linné skriver i Systema Naturae att den är lik föregående art (Plebejus argus), men mindre. Detta har tolkats som ett motsägelsefullt besked om vingspannet, speciellt som en av Linnés referenser föranlett misstankar om sammanblandning av P. argus och Polyommatus icarus. Säkerligen menade Linné att ”argusögonen” på bakvingens undersida är mindre hos argiolus.
Uttal: [Selastrína argíolus]

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Celastrina  
  • Art
    Celastrina argiolus, (Linnaeus, 1758) - tosteblåvinge
    Synonymer
    Papilio argiolus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.