Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  åsblåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Scolitantides vicrama
Åsblåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann 22-29 mm. Hanen är på översidan ljust gråblå och honan brunsvart med glesa blå pigment från vingroten till diskfläckarna. Hanen har breda svarta sömfält med oskarp kontur inåt och tydliga, svarta streckformiga diskfläckar på främst framvingarna. Dessa kan även anas på den mörkare honan. På bakvingarna har båda könen runda svarta prickar innanför sömfälten. Arten känns igen på de svartbruna fläckarna i de vita vingfransarna på framvingarna, dock ej på bakvingarna som hos fetörtsblåvinge Scolitantides orion. Undersidan är vitgrå med gulbrunaktig eller blåaktig ton. Den svarta fläckteckningen på undersidan är distinkt med relativt stora fläckar och med två fläckar framför diskfläcken på framvingen som hos S. orion och puktörneblåvinge Polyommatus icarus. Det rödgula submarginalbandet på bakvingens undersida är inåt kantat av små, böjda svarta fläckar. I Europa förekommer en mycket närstående art, batonblåvinge Scolitantides baton, som har västligare utbredning. Den skiljer sig tydligt i genitalierna men i övrigt är den närmast identisk med åsblåvinge S. vicrama, sånär som på att de svarta fläckarna i vingfransarna bara når halvvägs ut mot ytterkanten och att diskfläckarna är tydliga på båda vingparens översidor. Ägget är vitgrönt, rundat och tillplattat. Larven är ljusgrön med brunröda, utåt vitkantade ryggpucklar, vita, nedåt grönkantade snedstreck på sidorna och brunröda sidokanter med enkla vita streck. Puppan är honungsgul med fin, gles brun vattring.
Utbredning
Observationer i  Sverige för åsblåvinge
Svensk förekomst
Ej påträffad
Åsblåvinge förekommer i Norden bara i södra Finland, främst i anslutning till de breda randmoränerna, Salpausselkä åsar, som bildades under en stagnationsperiod i inlandsisens avsmältning. Artens utbredningsområde har minskat kraftigt sedan 1970-talet och från att ha varit utbredd i de inre delarna av södra Finland finns den nu bara på en lokal i Satakunta och eventuellt i Savolax distrikt. I Europa är arten bara utbredd i den östra hälften med västgräns i Italien, Österrike, Tyskland, Polen, Baltikum och Finland. Väster om detta utbredningsområde förekommer bara S. baton. Den europeiska populationen har avskiljts som underarten schiffermülleri medan nominatformen endast förekommer i Asien. Världsutbredningen sträcker sig från Europa och Turkiet till Afghanistan, norra Indien, västra Kina och genom Sibirien till Jakutien. Populations­trenden är kraftigt vikande i större delen av Europa utom i Grekland, Ungern och Ukraina där den är stabil.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
Ekologi
Åsblåvinge påträffas på torra, öppna sandiga marker med backtimjan Thymus serpyllum, idag främst på störd mark såsom militära övnings­områden och utkanterna av flygfält. I Cen­tral­europa uppträder arten i två generationer, men i Finland bara med en generation från början eller mitten av juni till slutet av månaden eller fram till mitten av juli under sena och kalla somrar. Arten är mycket lokaltrogen. Fjärilarna vilar gärna på små tallbuskar. Äggen läggs i blommor av backtimjan och kläcks efter cirka en vecka. Larverna äter främst av blommor och fruktämnen och tillväxten är tämligen snabb, cirka fyra veckor, för de larver som i Centraleuropa ger en andra generation. I Finland utvecklas larven främst under juli och augusti. Larverna uppvaktas av myror i begränsad omfattning. I Centraleuropa övervintrar de i 4:e stadiet och förpuppningen sker nära markytan under försommaren. Puppstadiet varar cirka två veckor.
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Scolitantides, Art Scolitantides vicrama (Moore, 1865) - åsblåvinge Synonymer Polyommatus vicrama Moore, 1865, Philotes vicrama (Moore, 1865), Pseudophilotes vicrama (Moore, 1865), timjanblåvinge

Kategori Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
Vingspann 22-29 mm. Hanen är på översidan ljust gråblå och honan brunsvart med glesa blå pigment från vingroten till diskfläckarna. Hanen har breda svarta sömfält med oskarp kontur inåt och tydliga, svarta streckformiga diskfläckar på främst framvingarna. Dessa kan även anas på den mörkare honan. På bakvingarna har båda könen runda svarta prickar innanför sömfälten. Arten känns igen på de svartbruna fläckarna i de vita vingfransarna på framvingarna, dock ej på bakvingarna som hos fetörtsblåvinge Scolitantides orion. Undersidan är vitgrå med gulbrunaktig eller blåaktig ton. Den svarta fläckteckningen på undersidan är distinkt med relativt stora fläckar och med två fläckar framför diskfläcken på framvingen som hos S. orion och puktörneblåvinge Polyommatus icarus. Det rödgula submarginalbandet på bakvingens undersida är inåt kantat av små, böjda svarta fläckar. I Europa förekommer en mycket närstående art, batonblåvinge Scolitantides baton, som har västligare utbredning. Den skiljer sig tydligt i genitalierna men i övrigt är den närmast identisk med åsblåvinge S. vicrama, sånär som på att de svarta fläckarna i vingfransarna bara når halvvägs ut mot ytterkanten och att diskfläckarna är tydliga på båda vingparens översidor. Ägget är vitgrönt, rundat och tillplattat. Larven är ljusgrön med brunröda, utåt vitkantade ryggpucklar, vita, nedåt grönkantade snedstreck på sidorna och brunröda sidokanter med enkla vita streck. Puppan är honungsgul med fin, gles brun vattring.

Svensk förekomst Ej påträffad
Observationer i  Sverige för åsblåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Åsblåvinge förekommer i Norden bara i södra Finland, främst i anslutning till de breda randmoränerna, Salpausselkä åsar, som bildades under en stagnationsperiod i inlandsisens avsmältning. Artens utbredningsområde har minskat kraftigt sedan 1970-talet och från att ha varit utbredd i de inre delarna av södra Finland finns den nu bara på en lokal i Satakunta och eventuellt i Savolax distrikt. I Europa är arten bara utbredd i den östra hälften med västgräns i Italien, Österrike, Tyskland, Polen, Baltikum och Finland. Väster om detta utbredningsområde förekommer bara S. baton. Den europeiska populationen har avskiljts som underarten schiffermülleri medan nominatformen endast förekommer i Asien. Världsutbredningen sträcker sig från Europa och Turkiet till Afghanistan, norra Indien, västra Kina och genom Sibirien till Jakutien. Populations­trenden är kraftigt vikande i större delen av Europa utom i Grekland, Ungern och Ukraina där den är stabil.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Scolitantides  
  • Art
    Scolitantides vicrama(Moore, 1865) - åsblåvinge
    Synonymer
    Polyommatus vicrama Moore, 1865
    Philotes vicrama (Moore, 1865)
    Pseudophilotes vicrama (Moore, 1865)
    timjanblåvinge

Åsblåvinge påträffas på torra, öppna sandiga marker med backtimjan Thymus serpyllum, idag främst på störd mark såsom militära övnings­områden och utkanterna av flygfält. I Cen­tral­europa uppträder arten i två generationer, men i Finland bara med en generation från början eller mitten av juni till slutet av månaden eller fram till mitten av juli under sena och kalla somrar. Arten är mycket lokaltrogen. Fjärilarna vilar gärna på små tallbuskar. Äggen läggs i blommor av backtimjan och kläcks efter cirka en vecka. Larverna äter främst av blommor och fruktämnen och tillväxten är tämligen snabb, cirka fyra veckor, för de larver som i Centraleuropa ger en andra generation. I Finland utvecklas larven främst under juli och augusti. Larverna uppvaktas av myror i begränsad omfattning. I Centraleuropa övervintrar de i 4:e stadiet och förpuppningen sker nära markytan under försommaren. Puppstadiet varar cirka två veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Etymologi: Vicrama = betydelsen har inte kunnat tydas. Moore beskrev huvudsakligen asiatiska arter och utan klassisk inspiration vid namngivningen.
Uttal: [Skolitántides víkrama]

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Scolitantides  
  • Art
    Scolitantides vicrama, (Moore, 1865) - åsblåvinge
    Synonymer
    Polyommatus vicrama Moore, 1865
    Philotes vicrama (Moore, 1865)
    Pseudophilotes vicrama (Moore, 1865)
    timjanblåvinge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.