Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ängsblåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Cyaniris semiargus
Ängsblåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingspann 24-34 mm. Vingarnas översidor är hos hanen mörkt violettblå med bredare svart sömfält och vanligen med svart pudring på vingribborna närmare ytterkanten. Honan är enfärgat brun med smalare och mindre distinkt sömfält. Mycket sällan påträffas honor med delvis blå översida från vingroten till strax innanför diskfältet. Under­sidan är askgrå till brun­grå med grönblå vingfjäll nära vingroten, dis­tink­ta, vitringade svarta punkter samt tydliga, smala diskfläckar.
Pric­karnas
storlek
varierar nå­got, men de är mer jämnstora och aldrig så stora på framvingen som hos klöverblåvinge Glaucopsyche alexis. Arten är mindre längre norrut i Norden men alltid större än mindre blåvinge Cupido minimus som honan av ängsblåvinge Cyaniris semiargus annars skulle kunna förväxlas med.
Ägget är tillplattat runt med intryckt topp. Ett finare sexkantigt nätmönster bidrar till att det vita ägget får en blåaktig lyster. Larven är ljusgrön, ibland med en tydligare, ljuskantad, mörkare grön rygglinje och ljusare, upptill mörkkantade sidolinjer. Strax före övervintringen framträder teckningen tydligare och är då rödbrun och uppdelad i fläckar på varje kroppssegment på den gulgröna larven. Puppan är först enfärgat gulgrön med en svag brun färgton på vingslidorna men blir mer brunfärgad närmare kläckningen.
Utbredning
Länsvis förekomst för ängsblåvinge Observationer i  Sverige för ängsblåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ängsblåvinge finns i hela Norden med utbredningsgräns i det inre av södra Nordland i Norge och i övre Tornedalen i Sverige och Finland. Den följer kulturbygderna upp i fjälldalarna från södra Norge till Jämtland. Längre norrut saknas den i mer fjällnära områden, men den är likväl funnen i periferin av Lappland där den påträffats i sen tid. I Norge saknas den på Vestlandet och i Danmark på Fyn och Sydsjälland.
Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika, Spanien, Frankrike, Tyskland och Norden och i söder från Mindre Asien genom Sibirien söder om 64° N till norra Kina och Korea. Populationstrenden är svagt vikande i Sverige liksom i flera länder i Centraleuropa. I Beneluxländerna och i Danmark är trenden kraftigt vikande, och arten är försvunnen i Storbritannien. Den missgynnas starkt av moderniseringen av jordbruket och påträffas idag säkrare i skogsbygder än i slättbygder.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Ekologi
Ängsblåvinge påträffas i blomrika miljöer på friska till fuktiga ängs- och betesmarker som tagits ur hävd, längs skogsbilvägar, i kraftledningsgator och på vindskyddade strandängar. Flygtiden varar från andra veckan i juni till tredje veckan i juli. Fjärilarna kläcker ofta relativt samtidigt över hela Sverige, hanarna endast någon dag före honorna. Arten är en flitig blombesökare och påträffas främst där blomrikedomen är som störst. Hanarna både patrullerar och spanar stationärt från en utsiktspunkt i sitt sökande efter en parnings­partner. Parningen kommer ofta till stånd fullt synligt med fjärilarna sittande högt på blommor och grässtrån.
Honan lägger äggen utspridda ett och ett i blomkronan av ärtväxter (Fabaceae), i Sverige främst på rödklöver Trifolium pratense, i Danmark också på skogsklöver T. medium och getväppling Anthyllis vulneraria. På strandängar i Mellaneuropa utnyttjar vissa populationer enbart strandtrift Armeria maritima för äggläggning, och samma beteende har noterats på en plats i Danmark. Äggutvecklingen är kort och tar mindre än en vecka. Larverna äter av blommor och fruktämnen. De uppvaktas flitigt av myror. Tillväxten är relativt snabb, men då arten i Sverige aldrig uppträder med mer än en generation per år är larven i augusti efter en månads ätande redo för övervintring i 3:e stadiet. Efter ytterligare en månads födointag förpuppar den sig under senare hälften av maj. Puppan fästs med spinntrådar vid en örtstängel, och puppstadiet varar cirka två veckor.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Havsstrand
Havsstrand
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Buskmark
Buskmark
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· getväppling
· getväppling
· rödklöver
· rödklöver
· skogsklöver
· skogsklöver
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Cyaniris, Art Cyaniris semiargus (Rottemburg, 1775) - ängsblåvinge Synonymer Papilio semiargus Rottemburg, 1775, Polyommatus semiargus (Rottemburg, 1775)

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Konventioner Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6510 Slåtterängar i låglandet (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6530 Lövängar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 9070 Trädklädd betesmark (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Vingspann 24-34 mm. Vingarnas översidor är hos hanen mörkt violettblå med bredare svart sömfält och vanligen med svart pudring på vingribborna närmare ytterkanten. Honan är enfärgat brun med smalare och mindre distinkt sömfält. Mycket sällan påträffas honor med delvis blå översida från vingroten till strax innanför diskfältet. Under­sidan är askgrå till brun­grå med grönblå vingfjäll nära vingroten, dis­tink­ta, vitringade svarta punkter samt tydliga, smala diskfläckar.
Pric­karnas
storlek
varierar nå­got, men de är mer jämnstora och aldrig så stora på framvingen som hos klöverblåvinge Glaucopsyche alexis. Arten är mindre längre norrut i Norden men alltid större än mindre blåvinge Cupido minimus som honan av ängsblåvinge Cyaniris semiargus annars skulle kunna förväxlas med.
Ägget är tillplattat runt med intryckt topp. Ett finare sexkantigt nätmönster bidrar till att det vita ägget får en blåaktig lyster. Larven är ljusgrön, ibland med en tydligare, ljuskantad, mörkare grön rygglinje och ljusare, upptill mörkkantade sidolinjer. Strax före övervintringen framträder teckningen tydligare och är då rödbrun och uppdelad i fläckar på varje kroppssegment på den gulgröna larven. Puppan är först enfärgat gulgrön med en svag brun färgton på vingslidorna men blir mer brunfärgad närmare kläckningen.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ängsblåvinge

Länsvis förekomst och status för ängsblåvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ängsblåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ängsblåvinge finns i hela Norden med utbredningsgräns i det inre av södra Nordland i Norge och i övre Tornedalen i Sverige och Finland. Den följer kulturbygderna upp i fjälldalarna från södra Norge till Jämtland. Längre norrut saknas den i mer fjällnära områden, men den är likväl funnen i periferin av Lappland där den påträffats i sen tid. I Norge saknas den på Vestlandet och i Danmark på Fyn och Sydsjälland.
Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika, Spanien, Frankrike, Tyskland och Norden och i söder från Mindre Asien genom Sibirien söder om 64° N till norra Kina och Korea. Populationstrenden är svagt vikande i Sverige liksom i flera länder i Centraleuropa. I Beneluxländerna och i Danmark är trenden kraftigt vikande, och arten är försvunnen i Storbritannien. Den missgynnas starkt av moderniseringen av jordbruket och påträffas idag säkrare i skogsbygder än i slättbygder.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Cyaniris  
  • Art
    Cyaniris semiargus(Rottemburg, 1775) - ängsblåvinge
    Synonymer
    Papilio semiargus Rottemburg, 1775
    Polyommatus semiargus (Rottemburg, 1775)

Ängsblåvinge påträffas i blomrika miljöer på friska till fuktiga ängs- och betesmarker som tagits ur hävd, längs skogsbilvägar, i kraftledningsgator och på vindskyddade strandängar. Flygtiden varar från andra veckan i juni till tredje veckan i juli. Fjärilarna kläcker ofta relativt samtidigt över hela Sverige, hanarna endast någon dag före honorna. Arten är en flitig blombesökare och påträffas främst där blomrikedomen är som störst. Hanarna både patrullerar och spanar stationärt från en utsiktspunkt i sitt sökande efter en parnings­partner. Parningen kommer ofta till stånd fullt synligt med fjärilarna sittande högt på blommor och grässtrån.
Honan lägger äggen utspridda ett och ett i blomkronan av ärtväxter (Fabaceae), i Sverige främst på rödklöver Trifolium pratense, i Danmark också på skogsklöver T. medium och getväppling Anthyllis vulneraria. På strandängar i Mellaneuropa utnyttjar vissa populationer enbart strandtrift Armeria maritima för äggläggning, och samma beteende har noterats på en plats i Danmark. Äggutvecklingen är kort och tar mindre än en vecka. Larverna äter av blommor och fruktämnen. De uppvaktas flitigt av myror. Tillväxten är relativt snabb, men då arten i Sverige aldrig uppträder med mer än en generation per år är larven i augusti efter en månads ätande redo för övervintring i 3:e stadiet. Efter ytterligare en månads födointag förpuppar den sig under senare hälften av maj. Puppan fästs med spinntrådar vid en örtstängel, och puppstadiet varar cirka två veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Öppna gräsmarker

Biotoper där arten kan förekomma: Buskmark, Trädbärande gräsmark, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· getväppling - Anthyllis vulneraria (Viktig)
· rödklöver - Trifolium pratense (Viktig)
· skogsklöver - Trifolium medium (Har betydelse)
Etymologi: Semi = hälften; den har färre prickar på undersidan än ljungblåvinge Plebejus argus.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar. Hesperiidae - Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Cyaniris  
  • Art
    Cyaniris semiargus, (Rottemburg, 1775) - ängsblåvinge
    Synonymer
    Papilio semiargus Rottemburg, 1775
    Polyommatus semiargus (Rottemburg, 1775)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson, 2005.