Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sill

Organismgrupp Fiskar Clupea harengus
Sill Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vår vanligaste sillfisk kallas sill på Västkusten men strömming i Östersjön och finns överallt längs Sveriges kuster. Den skiljer sig från skarpsill genom att buken känns slät, inte vass.

Totallängd 42 cm hos den oceaniska sillen, 30 cm i Västerhavet och 20 cm i Östersjön. Kroppen är strömlinjeformad och något sammanpressad från sidorna. Huvudet är relativt kort, munnen påfallande stor. Underkäken är lång och tydligt framskjutande. Gällocken saknar räfflor. Överkäken är jämnt rundad framtill. Fjällen är tunna och lossnar lätt vid hantering. Buken från gälnäset till analfenan är smalt rundad med bara antydan till köl, och kölfjällen längs bukens mitt sticker inte ut. Gälräfständerna är långa och smala, 66-73 på första gälbågen, varav 45-47 på den nedre delen. Fenorna är relativt korta och smala. Ryggfenan inleds rakt ovanför eller något framför bukfenorna. Stjärtfenan har ett brett fält med mycket små fjäll vid basen av vardera loben.
Ryggen är mörkt blågrön, sidorna silverglänsande och buken silvrigt vit. Det finns ingen uppenbar könsskillnad mer än att honor är mer bukiga under lekperioden.
Nordatlantens sill utgörs av atlanto-skandisk oceanisk sill, också kallad islandssill, som blir uppemot 35-42 cm lång och är relativt långlivad (upp till 25 år). Som namnet antyder lever den längre ut till havs, även om den vandrar till kusten för att leka. Nordsjöns och Östersjöns sill och strömming lever grundare och benämns shelfsill. Den blir bara upp till ca 30 cm lång och lever bara 12-16 år. Av shelfsillen finns vårlekande, höstlekande och sommarlekande populationer, som dessutom kan vara geografiskt åtskilda på olika sätt. Östersjösillen och strömmingen är i huvudsak vårlekande, liksom den norska atlanto-skandiska sillen, medan Nordsjösillen till större delen är höstlekande. Märkningar och genetiska data visar att sillen återvänder till samma lekplatser varje år, men det kan finnas flera lekpopulationer som besöker samma lekplatser vid olika tidpunkter. Enstaka mycket stora strömmingar - upp till 38 cm långa och med en vikt på över 0,5 kg - förekommer med viss regelbundenhet.
Bland de former av sill som förekommer i svenska vatten finns osäkerhet kring antalet former och hur de ska diagnostiseras, benämnas och behandlas taxonomiskt. Det mest praktiska är förstås att urskilja bara en art med olika populationer, eftersom man idag inte känner till några distinkta karaktärer som effektivt skiljer dessa populationer åt.
Strömming är ett handelsnamn för östersjösill som landas norr om Kristianopel i Blekinge, vilket inte motsvaras av någon biologisk populationsgräns. Östersjösill är som vuxen mindre än västkustsill (14-16 cm, resp. 25-30 cm). Den har också andra kroppsproportioner och färre kotor (54-57, i medeltal 54,7 jämfört med 56-59, i medeltal 57,1). Storleksskillnaden beror uppenbarligen på att sillen i Östersjön vanligtvis blir könsmogen redan vid 2-3 års ålder (3-4 år hos västkustsill) och drar ned på sin tillväxt efter könsmognaden, vilket i sin tur påverkar kroppsproportionerna. Olika populationer av sill har varierande medelantal ryggkotor, men det finns inga klara och entydiga skillnader. I viss litteratur skiljer man mellan underarten C. harengus harengus i Nordatlanten - vilken inbegriper både nordsjösill och den mer nordliga norska och isländska sillen samt rügensill i sydvästra Östersjön - och C. harengus membras, som likställs med den småväxta sillen i Östersjön.
De kroppsproportioner som anförts som skillnader mellan ”sill” och ”strömming” är beroende av relativ tillväxt. Till exempel har unga individer och småväxta vuxna fiskar normalt större ögon och huvud än stora individer av samma art, och det är precis vad som gäller ”strömming” visavi ”sill”. Det finns mycket små genetiska frekvensskillnader mellan olika lekpopulationer av sill, vilket antyder skillnader i selektionen vid olika temperatur och salthalt, men det finns knappast något vetenskapligt stöd för att skilja mellan olika geografiska populationer eller lekpopulationer genom att ge dem olika vetenskapliga namn.
Fenstrålar och fjäll: D iii-iv.14-17, A iii.13-17, P i.15-17, V i.8, mycket sällsynt i.7 eller i.9. Fjäll längs sidan 60-66. Kölfjäll framför bukfenorna 27-30; mellan bukfenorna och analöppningen 13-16.
Utbredning
Länsvis förekomst för sill Observationer i  Sverige för sill
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Sill är allmän längs hela den svenska kusten. Världsutbredningen omfattar Nordatlanten med Östersjön; från Vita havet, Barents hav och Spetsbergen söderut till Biscayabukten, västerut till Grönland och den nordamerikanska kusten söderut till South Carolina.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Sill (strömming) förekommer runt hela Sveriges kust. Utifrån biologiska grunder kan man identifiera ett stort antal bestånd med olika demografi och till viss del även populationsutveckling. Av praktiska skäl har ICES har identifierat fem förvaltningsenheter som berör svenska farvatten: Bottenviken, Bottenhavet, egentliga Östersjön, Rigabukten samt ett bestånd som omfattar sydvästra Östersjön, Kattegatt och Skagerrak. Arten är utsatt för ett omfattande och reglerat fiske. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Stora variationer i lekbeståndets storlek och rekryteringen mellan olika år. Svårt att särskilja klimatbetingade och fiskeribetingade orsaker. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Sill är en utpräglad stimfisk som lever pelagiskt ned till 200 meters djup; djupare på dagen och närmare ytan nattetid. Den företar också säsongsbundna vandringar mellan närings-, lek- och övervintringsområden. Födan utgörs huvudsakligen av kräftdjur; vanligen hoppkräftor men också bl.a. hinnkräftor, pungräkor och märlkräftor. Större individer kan ha en mer varierande diet som även inkluderar större byten - i Östersjön ofta storspigg Gasterosteus aculeatus och andra små fiskar.
Lekvanor, tillväxt och könsmognad varierar avsevärt mellan olika bestånd och populationer. Den oceaniska sillen uppnår könsmognad vid en ålder av 3-9 år och leker på våren. Shelfsillen blir könsmogen vid 2-5 års ålder, och både vår- och höstlek förekommer, i mindre omfattning också sommar- och vinterlek. Generellt överväger höstlek i Nordsjön och vårlek i Östersjön. Leken sker över sand-, sten- eller grusbottnar; vanligen på 10-40 meters djup, i Östersjön vanligen på 0-10 meters djup. Honan lägger 20 000-40 000 ägg (1-1,7 mm i diameter) som sjunker till bottnen och klibbar fast på växter och stenar. Tiden fram till kläckning varierar mellan en och tre veckor beroende på temperaturen. Efter kläckningen lever larven på näring från gulesäcken, och vid en längd av 12 mm börjar den äta små djurplankton. Vid en längd av 40-50 mm får den fjäll och liknar mer den vuxna fisken. De unga sillarna uppehåller sig nära kusten. Livslängden kan uppgå till 25 år men är vanligen upp till 10 år.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattenmassa
Vattenmassa
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Clupeiformes (sillartade fiskar), Familj Clupeidae (sillfiskar), Släkte Clupea, Art Clupea harengus Linnaeus, 1758 - sill Synonymer strömming

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Sill (strömming) förekommer runt hela Sveriges kust. Utifrån biologiska grunder kan man identifiera ett stort antal bestånd med olika demografi och till viss del även populationsutveckling. Av praktiska skäl har ICES har identifierat fem förvaltningsenheter som berör svenska farvatten: Bottenviken, Bottenhavet, egentliga Östersjön, Rigabukten samt ett bestånd som omfattar sydvästra Östersjön, Kattegatt och Skagerrak. Arten är utsatt för ett omfattande och reglerat fiske. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Stora variationer i lekbeståndets storlek och rekryteringen mellan olika år. Svårt att särskilja klimatbetingade och fiskeribetingade orsaker. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Typisk art i 1110 Sandbankar (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL)), Typisk art i 1170 Rev (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Vår vanligaste sillfisk kallas sill på Västkusten men strömming i Östersjön och finns överallt längs Sveriges kuster. Den skiljer sig från skarpsill genom att buken känns slät, inte vass.

Totallängd 42 cm hos den oceaniska sillen, 30 cm i Västerhavet och 20 cm i Östersjön. Kroppen är strömlinjeformad och något sammanpressad från sidorna. Huvudet är relativt kort, munnen påfallande stor. Underkäken är lång och tydligt framskjutande. Gällocken saknar räfflor. Överkäken är jämnt rundad framtill. Fjällen är tunna och lossnar lätt vid hantering. Buken från gälnäset till analfenan är smalt rundad med bara antydan till köl, och kölfjällen längs bukens mitt sticker inte ut. Gälräfständerna är långa och smala, 66-73 på första gälbågen, varav 45-47 på den nedre delen. Fenorna är relativt korta och smala. Ryggfenan inleds rakt ovanför eller något framför bukfenorna. Stjärtfenan har ett brett fält med mycket små fjäll vid basen av vardera loben.
Ryggen är mörkt blågrön, sidorna silverglänsande och buken silvrigt vit. Det finns ingen uppenbar könsskillnad mer än att honor är mer bukiga under lekperioden.
Nordatlantens sill utgörs av atlanto-skandisk oceanisk sill, också kallad islandssill, som blir uppemot 35-42 cm lång och är relativt långlivad (upp till 25 år). Som namnet antyder lever den längre ut till havs, även om den vandrar till kusten för att leka. Nordsjöns och Östersjöns sill och strömming lever grundare och benämns shelfsill. Den blir bara upp till ca 30 cm lång och lever bara 12-16 år. Av shelfsillen finns vårlekande, höstlekande och sommarlekande populationer, som dessutom kan vara geografiskt åtskilda på olika sätt. Östersjösillen och strömmingen är i huvudsak vårlekande, liksom den norska atlanto-skandiska sillen, medan Nordsjösillen till större delen är höstlekande. Märkningar och genetiska data visar att sillen återvänder till samma lekplatser varje år, men det kan finnas flera lekpopulationer som besöker samma lekplatser vid olika tidpunkter. Enstaka mycket stora strömmingar - upp till 38 cm långa och med en vikt på över 0,5 kg - förekommer med viss regelbundenhet.
Bland de former av sill som förekommer i svenska vatten finns osäkerhet kring antalet former och hur de ska diagnostiseras, benämnas och behandlas taxonomiskt. Det mest praktiska är förstås att urskilja bara en art med olika populationer, eftersom man idag inte känner till några distinkta karaktärer som effektivt skiljer dessa populationer åt.
Strömming är ett handelsnamn för östersjösill som landas norr om Kristianopel i Blekinge, vilket inte motsvaras av någon biologisk populationsgräns. Östersjösill är som vuxen mindre än västkustsill (14-16 cm, resp. 25-30 cm). Den har också andra kroppsproportioner och färre kotor (54-57, i medeltal 54,7 jämfört med 56-59, i medeltal 57,1). Storleksskillnaden beror uppenbarligen på att sillen i Östersjön vanligtvis blir könsmogen redan vid 2-3 års ålder (3-4 år hos västkustsill) och drar ned på sin tillväxt efter könsmognaden, vilket i sin tur påverkar kroppsproportionerna. Olika populationer av sill har varierande medelantal ryggkotor, men det finns inga klara och entydiga skillnader. I viss litteratur skiljer man mellan underarten C. harengus harengus i Nordatlanten - vilken inbegriper både nordsjösill och den mer nordliga norska och isländska sillen samt rügensill i sydvästra Östersjön - och C. harengus membras, som likställs med den småväxta sillen i Östersjön.
De kroppsproportioner som anförts som skillnader mellan ”sill” och ”strömming” är beroende av relativ tillväxt. Till exempel har unga individer och småväxta vuxna fiskar normalt större ögon och huvud än stora individer av samma art, och det är precis vad som gäller ”strömming” visavi ”sill”. Det finns mycket små genetiska frekvensskillnader mellan olika lekpopulationer av sill, vilket antyder skillnader i selektionen vid olika temperatur och salthalt, men det finns knappast något vetenskapligt stöd för att skilja mellan olika geografiska populationer eller lekpopulationer genom att ge dem olika vetenskapliga namn.
Fenstrålar och fjäll: D iii-iv.14-17, A iii.13-17, P i.15-17, V i.8, mycket sällsynt i.7 eller i.9. Fjäll längs sidan 60-66. Kölfjäll framför bukfenorna 27-30; mellan bukfenorna och analöppningen 13-16.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sill

Länsvis förekomst och status för sill baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sill

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Sill är allmän längs hela den svenska kusten. Världsutbredningen omfattar Nordatlanten med Östersjön; från Vita havet, Barents hav och Spetsbergen söderut till Biscayabukten, västerut till Grönland och den nordamerikanska kusten söderut till South Carolina.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Clupeomorpha  
  • Ordning
    Clupeiformes - sillartade fiskar 
  • Underordning
    Clupeoidei - sillika fiskar 
  • Familj
    Clupeidae - sillfiskar 
  • Underfamilj
    Clupeinae  
  • Släkte
    Clupea  
  • Art
    Clupea harengusLinnaeus, 1758 - sill
    Synonymer
    strömming

Sill är en utpräglad stimfisk som lever pelagiskt ned till 200 meters djup; djupare på dagen och närmare ytan nattetid. Den företar också säsongsbundna vandringar mellan närings-, lek- och övervintringsområden. Födan utgörs huvudsakligen av kräftdjur; vanligen hoppkräftor men också bl.a. hinnkräftor, pungräkor och märlkräftor. Större individer kan ha en mer varierande diet som även inkluderar större byten - i Östersjön ofta storspigg Gasterosteus aculeatus och andra små fiskar.
Lekvanor, tillväxt och könsmognad varierar avsevärt mellan olika bestånd och populationer. Den oceaniska sillen uppnår könsmognad vid en ålder av 3-9 år och leker på våren. Shelfsillen blir könsmogen vid 2-5 års ålder, och både vår- och höstlek förekommer, i mindre omfattning också sommar- och vinterlek. Generellt överväger höstlek i Nordsjön och vårlek i Östersjön. Leken sker över sand-, sten- eller grusbottnar; vanligen på 10-40 meters djup, i Östersjön vanligen på 0-10 meters djup. Honan lägger 20 000-40 000 ägg (1-1,7 mm i diameter) som sjunker till bottnen och klibbar fast på växter och stenar. Tiden fram till kläckning varierar mellan en och tre veckor beroende på temperaturen. Efter kläckningen lever larven på näring från gulesäcken, och vid en längd av 12 mm börjar den äta små djurplankton. Vid en längd av 40-50 mm får den fjäll och liknar mer den vuxna fisken. De unga sillarna uppehåller sig nära kusten. Livslängden kan uppgå till 25 år men är vanligen upp till 10 år.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Vattenmassa, Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Namngivning: Clupea harengus Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 317. För Västerhavets populationer används namnet sill, ursprungligen en medeltida allmännordisk beteckning för stimfisk, medan Östersjöns sill benämns strömming, vilket återspeglar den svensk-danska gränsen fram till fredsfördragen i Brömsebro och Roskilde (1658). Innan dess tillhörde Västerhavskusten samt Skåne och Blekinge Danmark, där namnet är sild.
Etymologi: harengus = latinisering av de centraleuropeiska medeltidsnamnen hareng, harenc, harinch och andra varianter.
Uttal: [Klúpea haréngus]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Clupeomorpha  
  • Ordning
    Clupeiformes - sillartade fiskar 
  • Underordning
    Clupeoidei - sillika fiskar 
  • Familj
    Clupeidae - sillfiskar 
  • Underfamilj
    Clupeinae  
  • Släkte
    Clupea  
  • Art
    Clupea harengus, Linnaeus, 1758 - sill
    Synonymer
    strömming
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).