Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fältgentiana

Organismgrupp Kärlväxter Gentianella campestris subsp. campestris
Fältgentiana Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fältgentiana är en tvåårig, vårgroende ört, som bildar en bladrosett första sommaren och blommar andra sommaren. Plantan dör efter blomningen. I vissa fall kan plantor gå upp i blom redan första hösten, men blomningen blir då vanligen alltför sen för att frön skall hinna mogna. Blomningstiden varierar mellan och ibland inom populationer eller individer. Typiska senblommande populationer blommar augusti-september, tidigblommande i månadsskiftet juni-juli. Populationer med intermediär blomning förekommer, särskilt norrut i landet. Blomkronan är vanligen fyrflikig, blåviolett eller vit, med fransar i pipmynningen. Fältgentianan pollineras av humlor, men om sådan pollination uteblir, har arten god förmåga till självpollination. I vissa populationer finns en variation i stiftlängd, s.k. herkogami, som ger en viss variation i graden av självpollination. Blomman omsluts av två breda foderflikar och två smala, delvis dolda. Frukten är en kapsel som öppnar sig i toppen och innehåller ca. 50–110 små runda frön. Stjälken är enkel eller grenig och 5–20 cm hög, med motsatta oskaftade blad; blommor utgår från bladvecken. Stammen, liksom varje gren, avslutas med en blomma. Hela växten är helt kal. Fältgentianan har en smal pålrot som luktar starkt rättikliknande. Den varierande blomningsfenologin har givits varierande taxonomisk tolkning. Den senblommande ekotypen har givits namnet campestris, den tidigblommande suecica. En avvikande typ av fältgentiana är sätergentianan ssp. islandica som skiljs från övriga underarter och varieteter inom G. campestris på sin kraftiga grenighet, som ger växten ett kuddformigt utseende. Odlingsförsök med plantor från Sverige och Norge har visat att det rör sig om en genetisk variant (ekotyp) som saknar synlig huvudstam. Om huvudstam förekommer, är den mycket kort, med hoptryckta internod. Vanligen anses de fenologiska varianterna vara ekotyper, d.v.s. genetiskt bestämda grupper, något som stämmer också med odlingsförsök. För många av gentianorna har man påvisat en speciell form av svampsymbios, s.k. Gentinanceae-mykorrhiza, och det är troligt att sådan förekommer även hos skandinavisk fältgentiana.
Utbredning
Länsvis förekomst för fältgentiana Observationer i  Sverige för fältgentiana
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fältgentiana förekommer i hela landet upp till södra Västerbotten och Jämtland. I fjällområdet är det främst sätergentiana (ssp. islandica) som förekommer och i syd- och västsverige förekommer den tillsammans med kustgentiana (G. baltica). Den senblommande ekotypen har endast få lokaler norr om Dalälven; exempel är Ångermanlandskusten och västra Medelpad. Fältgentianan är en europeisk art med utbredningscentrum i Centraleuropeiska bergstrakter. På Island och Färöarna representeras arten förmodligen av underarten islandica, men dessa populationer är dåligt utredda taxonomiskt. Sätergentianan förekommer idag på högst ett 10-tal lokaler i Härjedalens fjällnära fodermarker och Storsjöbygden i Jämtland (5 aktuella), samt i Medelpad (Borgsjö) och Ångemanland (Edsele). I herbarier och äldre floror finns uppgifter även från Dalarna och Hälsingland. Sätergentianan tycks alltid ha varit tämligen ovanlig i de flesta av landskapen, möjligen med undantag av Jämtland, där den på 1930-talet anges som tämligen allmän i Storsjötrakten. Den har överallt minskat kraftigt och även för nuvarande restpopulationer är framtiden högst osäker. På de flesta av lokalerna finns bara ett fåtal individer. I Norge är sätergentianan ännu något vanligare, t.ex. i Dovre-området, men även där minskande. Fältgentianan har minskat kraftigt i hela sitt utbredningsområde, även om minskningen är mindre påtaglig i fjäll- och alptrakter. Tillbakagången hänger överallt samman med upphörd hävd eller gödsling av naturliga fodermarker. I Fennoskandia är fältgentianan en av de gräsmarksväxter som minskat mest, och den är idag ytterst sällsynt i Danmark och Finland. I Uppland har den förlorat omkring 90% av sina lokaler sedan 1945. Bidrag till skötsel av värdefulla gräsmarker dämpade tillbakagången under 1990-talets första hälft, men på senare år har många små gårdar med gentianor upphört med djurhållning, delvis som en följd av systemet med mjölkkvoter efter EU-inträdet. På många lokaler finns bara ett fåtal individer.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
A3c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer från Blekinge upp till Jämtland och Ångermanland. Fältgentiana förekommer i huvudsak i ogödslade slåtter- eller betesmarker. Den är starkt knuten till de artrikaste gräsmarkerna. Upphörd hävd orsakar att vegetationshöjd och förnatjocklek ökar, varvid gentianorna försvinner. Även för hårt bete vid fel tidpunkt missgynnar den. Verkar idagsläget ha en kraftigare tillbakagång i södra delarna av landet än i de norra. Fältgentiana omfattas av ett åtgärdsprogram. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3500 (3000-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på underartens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningen verkar vara något större i de södra och mellersta delarna än i norr. Minskningstakten har uppgått till 30 (20-40) % under de senaste 10 åren. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 50 (20-60) %. Många lokaler förmodas försvinna närmaste åren. Under en tidsperiod om 10 år, som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden, så bedöms minskningstakten uppgå till 30 (25-50) %. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. (A3c).
Ekologi
Fältgentiana förekommer i huvudsak i ogödslade slåtter- eller betesmarker. Den är starkt knuten till de artrikaste gräsmarkerna, vilket tyder på att den är en god indikator på lång hävdkontinuitet. Detta styrks också av att fröbanken i de flesta fall tycks vara kortlivad, vanligen högst 3–5 år. Det finns dock enstaka indikationer på att fröbanken kan överleva 10 år eller mer. I södra och mellersta Sverige försvinner populationer oftast inom 5–15 år efter upphörd hävd. I kalkrika trakter, t.ex. runt Gävlebukten och i Siljansringen och Storsjötrakten, går fältgentianan sällsynt även ut i vägkanter, särskilt småvägar där vägbanken byggts av grus från de närmaste omgivningarna. Vägkantspopulationer är mycket sällsynta utanför kalkområdena. Etableringen av groddplantor har visats vara mycket känslig för tjock förna och vid förnalager över ca. 35 mm. sker praktiskt taget ingen rekrytering. Rosetterna och i viss mån även de vuxna plantorna missgynnas av hög vegetation. Sammantaget innebär dessa krav att fältgentianan behöver hävd, som håller tillbaka vegetation och förnaansamling. När hävden upphör eller försvagas, trängs populationerna tillbaka till torrare partier där produktionen är lägre, eller till stigar och brukningsvägar där nötning ersätter hävden. Sådana växtplatser är dock mindre gynnsamma än friskare, välhävdade marker, eftersom frösättningen ofta blir låg. Möjligen tycks också kalkrikedom kunna förlänga tiden till försvinnande vid svag hävd, vilket ibland, felaktigt tolkats som att fältgentianan är kalkberoende. Sätergentianan förekommer framför allt i gamla slåttermarker av torr eller frisk typ, i regel i fjällkedjans närhet. En övervägande del av fynden har gjorts i områden med kalkrika jordar. Den är starkt hävdberoende och mycket känslig för hög vegetation och framför allt tjocka förnalager. Troligen har även sätergentianan en mycket dåligt utvecklad och kortlivad fröbank. Uppgifter finns dock om att sätergentianan återkommit efter 10 års frånvaro vid återupptagen hävd. Om hävden upphör försvinner sätergentianan efter 5–15 år, men den kan ibland fortleva något längre längs stigar och brukningsvägar. I Storsjöbygden har sätergentianan på några håll etablerat populationer längs vägkanter, och den gynnas av återkommande störning som hindrar vegetationen från att sluta sig. Flertalet av Jämtlandslokalerna är dock äldre gräsmattor, där sätergentianan fått en fristad genom hänsyn vid gräsklippningar etc. I Norge har den rapporterats från öppna gräsmarker på grus eller skalgrus vid kusten, och från Dryas-hed. Möjligen kan någon av dessa växtplatser vara naturlig, men de flesta är m.el.m. starkt påverkade av bete. Den extrema grenigheten är förmodligen en anpassning till slåtter, genom att en stor del av blommorna kommer under liehöjd. Det speciella växtsättet kan därför vara ett alternativ till gentianornas mer typiska slåtteranpassning, nämligen tidig blomning (innan slåttern). Grenighet borde vara särskilt fördelaktig i fjällnära områden, där den korta växtsäsongen inte medger någon nämnvärd justering av blomningstiden. På Färöarna har rapporterats att islandica-typen är vanligare på högre höjder, medan underarten campestris (senblommande varieteter) förekommer vid kusten. Till skillnad från övriga underarter tycks sätergentianans blomningstid påverkas av plantans trivsel. I hög vegetation blommar de i regel senare än i hävdade fodermarker, inte sällan så sent att frösättningen uteblir p.g.a. höstfrost. Däremot finns inga tecken på att sätergentianan kan bli äldre än två år. Sätergentianan tycks klara sig bra när de gamla slåttermarkerna övergår till att betas. Genom sin känslighet är fältgentianan som helhet en mycket god indikator på de allra artrikaste slåtter- och betesmarkerna, där hävden har en lång och obruten historia.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Gentianales (gentianaordningen), Familj Gentianaceae (gentianaväxter), Släkte Gentianella (gentianellor), Underart Gentianella campestris subsp. campestris - fältgentiana Synonymer Gentianella campestris (L.) Börner, stålört, backsöta, Gentianella campestris ssp. campestris

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier A3c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer från Blekinge upp till Jämtland och Ångermanland. Fältgentiana förekommer i huvudsak i ogödslade slåtter- eller betesmarker. Den är starkt knuten till de artrikaste gräsmarkerna. Upphörd hävd orsakar att vegetationshöjd och förnatjocklek ökar, varvid gentianorna försvinner. Även för hårt bete vid fel tidpunkt missgynnar den. Verkar idagsläget ha en kraftigare tillbakagång i södra delarna av landet än i de norra. Fältgentiana omfattas av ett åtgärdsprogram. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3500 (3000-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på underartens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningen verkar vara något större i de södra och mellersta delarna än i norr. Minskningstakten har uppgått till 30 (20-40) % under de senaste 10 åren. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 50 (20-60) %. Många lokaler förmodas försvinna närmaste åren. Under en tidsperiod om 10 år, som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden, så bedöms minskningstakten uppgå till 30 (25-50) %. Bedömningen baseras på direkt observation och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar underarten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. (A3c).
Konventioner Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6520 Höglänta slåtterängar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 9070 Trädklädd betesmark (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6210 Kalkgräsmarker (Boreal region (BOR)), Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6530 Lövängar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Fältgentiana (Gentianella campestris) är fridlyst enligt 8 § i Jönköpings, Värmlands och Västra Götalands län.
Åtgärdsprogram Fastställt
Fältgentiana är en tvåårig, vårgroende ört, som bildar en bladrosett första sommaren och blommar andra sommaren. Plantan dör efter blomningen. I vissa fall kan plantor gå upp i blom redan första hösten, men blomningen blir då vanligen alltför sen för att frön skall hinna mogna. Blomningstiden varierar mellan och ibland inom populationer eller individer. Typiska senblommande populationer blommar augusti-september, tidigblommande i månadsskiftet juni-juli. Populationer med intermediär blomning förekommer, särskilt norrut i landet. Blomkronan är vanligen fyrflikig, blåviolett eller vit, med fransar i pipmynningen. Fältgentianan pollineras av humlor, men om sådan pollination uteblir, har arten god förmåga till självpollination. I vissa populationer finns en variation i stiftlängd, s.k. herkogami, som ger en viss variation i graden av självpollination. Blomman omsluts av två breda foderflikar och två smala, delvis dolda. Frukten är en kapsel som öppnar sig i toppen och innehåller ca. 50–110 små runda frön. Stjälken är enkel eller grenig och 5–20 cm hög, med motsatta oskaftade blad; blommor utgår från bladvecken. Stammen, liksom varje gren, avslutas med en blomma. Hela växten är helt kal. Fältgentianan har en smal pålrot som luktar starkt rättikliknande. Den varierande blomningsfenologin har givits varierande taxonomisk tolkning. Den senblommande ekotypen har givits namnet campestris, den tidigblommande suecica. En avvikande typ av fältgentiana är sätergentianan ssp. islandica som skiljs från övriga underarter och varieteter inom G. campestris på sin kraftiga grenighet, som ger växten ett kuddformigt utseende. Odlingsförsök med plantor från Sverige och Norge har visat att det rör sig om en genetisk variant (ekotyp) som saknar synlig huvudstam. Om huvudstam förekommer, är den mycket kort, med hoptryckta internod. Vanligen anses de fenologiska varianterna vara ekotyper, d.v.s. genetiskt bestämda grupper, något som stämmer också med odlingsförsök. För många av gentianorna har man påvisat en speciell form av svampsymbios, s.k. Gentinanceae-mykorrhiza, och det är troligt att sådan förekommer även hos skandinavisk fältgentiana.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fältgentiana

Länsvis förekomst och status för fältgentiana baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fältgentiana

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fältgentiana förekommer i hela landet upp till södra Västerbotten och Jämtland. I fjällområdet är det främst sätergentiana (ssp. islandica) som förekommer och i syd- och västsverige förekommer den tillsammans med kustgentiana (G. baltica). Den senblommande ekotypen har endast få lokaler norr om Dalälven; exempel är Ångermanlandskusten och västra Medelpad. Fältgentianan är en europeisk art med utbredningscentrum i Centraleuropeiska bergstrakter. På Island och Färöarna representeras arten förmodligen av underarten islandica, men dessa populationer är dåligt utredda taxonomiskt. Sätergentianan förekommer idag på högst ett 10-tal lokaler i Härjedalens fjällnära fodermarker och Storsjöbygden i Jämtland (5 aktuella), samt i Medelpad (Borgsjö) och Ångemanland (Edsele). I herbarier och äldre floror finns uppgifter även från Dalarna och Hälsingland. Sätergentianan tycks alltid ha varit tämligen ovanlig i de flesta av landskapen, möjligen med undantag av Jämtland, där den på 1930-talet anges som tämligen allmän i Storsjötrakten. Den har överallt minskat kraftigt och även för nuvarande restpopulationer är framtiden högst osäker. På de flesta av lokalerna finns bara ett fåtal individer. I Norge är sätergentianan ännu något vanligare, t.ex. i Dovre-området, men även där minskande. Fältgentianan har minskat kraftigt i hela sitt utbredningsområde, även om minskningen är mindre påtaglig i fjäll- och alptrakter. Tillbakagången hänger överallt samman med upphörd hävd eller gödsling av naturliga fodermarker. I Fennoskandia är fältgentianan en av de gräsmarksväxter som minskat mest, och den är idag ytterst sällsynt i Danmark och Finland. I Uppland har den förlorat omkring 90% av sina lokaler sedan 1945. Bidrag till skötsel av värdefulla gräsmarker dämpade tillbakagången under 1990-talets första hälft, men på senare år har många små gårdar med gentianor upphört med djurhållning, delvis som en följd av systemet med mjölkkvoter efter EU-inträdet. På många lokaler finns bara ett fåtal individer.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Gentianales - gentianaordningen 
  • Familj
    Gentianaceae - gentianaväxter 
  • Släkte
    Gentianella - gentianellor 
  • Art
    Gentianella campestris - bredgentiana 
  • Underart
    Gentianella campestris subsp. campestris - fältgentiana
    Synonymer
    Gentianella campestris (L.) Börner
    stålört
    backsöta
    Gentianella campestris ssp. campestris

Fältgentiana förekommer i huvudsak i ogödslade slåtter- eller betesmarker. Den är starkt knuten till de artrikaste gräsmarkerna, vilket tyder på att den är en god indikator på lång hävdkontinuitet. Detta styrks också av att fröbanken i de flesta fall tycks vara kortlivad, vanligen högst 3–5 år. Det finns dock enstaka indikationer på att fröbanken kan överleva 10 år eller mer. I södra och mellersta Sverige försvinner populationer oftast inom 5–15 år efter upphörd hävd. I kalkrika trakter, t.ex. runt Gävlebukten och i Siljansringen och Storsjötrakten, går fältgentianan sällsynt även ut i vägkanter, särskilt småvägar där vägbanken byggts av grus från de närmaste omgivningarna. Vägkantspopulationer är mycket sällsynta utanför kalkområdena. Etableringen av groddplantor har visats vara mycket känslig för tjock förna och vid förnalager över ca. 35 mm. sker praktiskt taget ingen rekrytering. Rosetterna och i viss mån även de vuxna plantorna missgynnas av hög vegetation. Sammantaget innebär dessa krav att fältgentianan behöver hävd, som håller tillbaka vegetation och förnaansamling. När hävden upphör eller försvagas, trängs populationerna tillbaka till torrare partier där produktionen är lägre, eller till stigar och brukningsvägar där nötning ersätter hävden. Sådana växtplatser är dock mindre gynnsamma än friskare, välhävdade marker, eftersom frösättningen ofta blir låg. Möjligen tycks också kalkrikedom kunna förlänga tiden till försvinnande vid svag hävd, vilket ibland, felaktigt tolkats som att fältgentianan är kalkberoende. Sätergentianan förekommer framför allt i gamla slåttermarker av torr eller frisk typ, i regel i fjällkedjans närhet. En övervägande del av fynden har gjorts i områden med kalkrika jordar. Den är starkt hävdberoende och mycket känslig för hög vegetation och framför allt tjocka förnalager. Troligen har även sätergentianan en mycket dåligt utvecklad och kortlivad fröbank. Uppgifter finns dock om att sätergentianan återkommit efter 10 års frånvaro vid återupptagen hävd. Om hävden upphör försvinner sätergentianan efter 5–15 år, men den kan ibland fortleva något längre längs stigar och brukningsvägar. I Storsjöbygden har sätergentianan på några håll etablerat populationer längs vägkanter, och den gynnas av återkommande störning som hindrar vegetationen från att sluta sig. Flertalet av Jämtlandslokalerna är dock äldre gräsmattor, där sätergentianan fått en fristad genom hänsyn vid gräsklippningar etc. I Norge har den rapporterats från öppna gräsmarker på grus eller skalgrus vid kusten, och från Dryas-hed. Möjligen kan någon av dessa växtplatser vara naturlig, men de flesta är m.el.m. starkt påverkade av bete. Den extrema grenigheten är förmodligen en anpassning till slåtter, genom att en stor del av blommorna kommer under liehöjd. Det speciella växtsättet kan därför vara ett alternativ till gentianornas mer typiska slåtteranpassning, nämligen tidig blomning (innan slåttern). Grenighet borde vara särskilt fördelaktig i fjällnära områden, där den korta växtsäsongen inte medger någon nämnvärd justering av blomningstiden. På Färöarna har rapporterats att islandica-typen är vanligare på högre höjder, medan underarten campestris (senblommande varieteter) förekommer vid kusten. Till skillnad från övriga underarter tycks sätergentianans blomningstid påverkas av plantans trivsel. I hög vegetation blommar de i regel senare än i hävdade fodermarker, inte sällan så sent att frösättningen uteblir p.g.a. höstfrost. Däremot finns inga tecken på att sätergentianan kan bli äldre än två år. Sätergentianan tycks klara sig bra när de gamla slåttermarkerna övergår till att betas. Genom sin känslighet är fältgentianan som helhet en mycket god indikator på de allra artrikaste slåtter- och betesmarkerna, där hävden har en lång och obruten historia.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Har betydelse)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Den viktigaste orsaken till fältgentianans tillbakagång är jordbrukets strukturomvandling sedan 1920-talet, vilken inneburit upphörande slåtter och bete på ogödslade gräsmarker. Även gödsling av naturbetesmarker slår snabbt ut populationerna. En annan hotorsak är förändrad hävd på de kvarvarande lokalerna, från traditionell slåtter med efterbete till enbart bete. De flesta av dagens lokaler för fältgentiana hävdas genom bete, men har ofta ett förflutet som slåttermarker. En tredje, mycket viktig hotorsak är att spridningsmöjligheterna i det närmaste försvunnit genom att den traditionella hanteringen av slåtterhö upphört. Även betesdjurens rörlighet över landskapet har minskat. Fältgentianan har mycket låg genetisk variation, att döma av enzymstudier, men riskerna för negativa inavelseffekter tycks vara små. Sätergentianan förekommer i marginalområden där jordbruk och djurhållning till största delen upphört, vilket är främsta förklaringen till att den idag hör till landets sällsyntaste växter. De få brukningsenheter som ännu finns kvar har givetvis en mycket osäker framtid. Den enda lokalen i Härjedalen hävdas f.n. ideellt. I Norge är sätergentianan intimt kopplad till det gamla säterbruket, vilket alltmer avvecklas. Genom att de få kvarvarande populationerna är så små, blir de känsliga för klimatvariationer och slumpmässiga faktorer som kan orsaka tillfällig nedgång i populationsantal. Däremot är det inte troligt att den är känslig för inavelseffekter; liksom övriga underarter är den en hexaploid heterozygot med mycket liten genetisk variation. Populationer i vägkanter är ofta tillfälliga och försvinner vid vägarbeten. Ingen som helst nyetablering eller spridning mellan gräsmarkslokaler förekommer, vilket gör lokala utdöenden till ett mycket allvarligt hot.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
För att bevara fältgentiana i hela sitt utbredningsområde krävs fortsatt och återupptagen slåtter eller bete på naturliga fodermarker. Alternativa biotoper, i Sverige främst vägkanter, har en marginell betydelse och förekommer endast i vissa delar av utbredningsområdet. Skötseln måste inriktas på att begränsa förnaansamling och på att gynna gentianornas fröproduktion. Detta åstadkommes bäst genom traditionell hävd, d.v.s. slåtter med efterbete. Om detta inte kan åstadkommas bör man undvika det mest intensiva betet. En möjlig alternativ hävdform kan vara att under vissa år förskjuta betespåsläppet till mitten-slutet av juli. Tidigblommande populationer bör inte slås förrän fröna till största delen mognat, vanligen omkring 20 juli. Vid bete i tidigblommande populationer skall ett hårt försommarbete undvikas. Senblommande populationer bör inte slås senare än 20—30 juli, det senare datumet i södra Sverige. En stor andel av populationerna förekommer i småskaliga jordbrukslandskap och på små brukningsenheter, något som för övrigt gäller ett stort antal av jordbrukslandskapets rödlistade arter. För att bevara fältgentianan, liksom gräsmarksarter i allmänhet, krävs därför andra stödprogram som kompenserar för den lägre produktionsförmågan i områden med de högsta naturvärdena. Slutligen måste fältgentianans spridningsmöjligheter ökas, antingen genom ökad användning av ängshö eller genom medveten fröspridning till närliggande gamla gentianalokaler där arten nu fösvunnit. Fältgentianan är i Sverige helt beroende av skötsel och människoskapade miljöer, och fröspridning bör kanske inkluderas som en naturlig del av hävden. Samtliga kvarvarande lokaler för sätergentiana i Sverige och Norge måste bevaras genom att de även fortsättningsvis hävdas med slåtter, bete (och gräsklippning). På betade lokaler bör brukaren få ekonomiskt stöd till fortsatt hävd (t.ex. genom miljöstödet), samt på övriga lokaler måste naturvårdsslåtter upptas. Genom att igenväxningen går så långsamt i fjällområdet kan det räcka med slåtter vartannat år. Lokalerna slås lämpligen i mitten av juli. För att ersätta den fröspridning som tidigare förekom genom transporter av ängshö, kan det vara lämpligt att aktivt sprida frön av sätergentiana på lämpliga lokaler där den förekommit. Frön från närbelägna, inte alltför små populationer, bör användas. För att få till stånd nödvändiga åtgärder bör sätergentianan bli föremål för ett särskilt bevarandeprogram, där nuvarande status inventeras, och kontakt tas med brukare, ideella föreningar och tänkbara finansiärer. Ett sådant program vore även av stort allmänt värde för bevarande av de unika miljöer som de fjällnära fodermarkerna utgör. Ett åtgärdsprogram för fältgentiana ska upprättas och det kommer att ge förslag på fler lämpliga åtgärder.

Åtgärdsprogram Fastställt
Fältgentiana är fridlyst i Västra Götalands län. I rödlistan 2000 redovisades fältgentiana G. campestris ssp. campestris och sätergentiana G. campestris ssp. islandica var för sig, i rödlistan 2005 hanteras de som ett taxon på artnivå, fältgentiana G. campestris. Utländska namn – NO: Bakkesøte, DK: Bredbægret Ensian, FI: Ketokatkero, GB: Field Gentian.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Belsky, A. J. 1986. Does herbivory benefit plants? A review of the evidence. Amer. Naturalist 127: 870–892.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötland flora. Lund.

Birger, S. 1908. Härjedalens Kärlväxter. Nordiska bokhandeln, Stockholm.

Danielsson, B. & Nilsson, Ö. 1988. Nya växter och nya växtlokaler i Härjedalen. Svensk Bot. Tidskr. 82: 305–313.

Danielsson, B. 1994. Härjedalens kärlväxtflora. SBT-förlaget, Västervik.

Ekstam, U., Aronsson, M. & Forshed, N. 1988. Ängar. Om naturliga slåttermarker i odlingslandskapet. Stockholm.

Ekstam, U. & Forshed, N. 1996. Äldre fodermarker. Betydelse av hävdregimen i det förgångna. Målstyrning, mätning och uppföljning. Naturvårdsverket. Stockholm.

García, A. 1992. Conserving the species-rich meadows of Europe. Agric., Ecosyst. Environm. 40: 219–232. Gay, P. E., Grubb, P. J. & Hudson, H. J. 1982. Seasonal changes in the concentrations of nitrogen, phosphorus and potassium, and in the density of mycorrhiza, in biennial and matrix-forming perennial species of closed chalkland turf. J. Ecol. 70: 571–593.

Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund.

Grubb, P. J. 1976. A theoretical background to the conservation of ecologically distinct groups of annuals and biennials in the chalk grassland ecosystem. Biol. Conserv. 10: 53–76.

Gröntved, J. 1942. The pteridophyta and spermatophyta of Iceland. I: Gröntved, J., Paulsen, O., Sørensen, T: (red.). The Botany of Iceland, Vol. IV, part I. Köpenhamn, London.

Haglund, G. E. & Hässler, A. 1925. Nya bidrag till Ångermanlands kärlväxtflora. Bot. Not. 78: 309–325.

Hansen, A. 1958. Gentianaceernes, Menyanthaceernes, Asclepiadaceernea og Apocynaceernes udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 54: 305–332.

Hansen, K. 1966. Vascular plants in the Faeroes, Horizontal and vertical distribution. Dansk Botanisk Arkiv 24:3.

Hegi, G. 1927. Illustrierte Flora von Mitteleuropa V:3. J. F. Lehmann, München.

Karlsson, T. 1974. Recurrent Ecotypic Variation in Rhinanthaceae and Gentianaceae in Relation to Hemiparasitism and Mycotrophy. Bot. Not. 127: 527–539. Kelly, D. 1985. On strict and facultative biennials. Oecologia 67: 292–294.

Kotiranta, H., Uotila, P. Sulkava, S. & Peltonen, S.-L. (eds.) 1998. Red Data Book of East Fennoscandia.

Ministry of the Environment, Finnish Environment Institute & Botanical Museum, Finnish Museum of Natural History. Helsinki.

Kristínsson, H. 1987. A guide to Flowering plants and ferns of Iceland. Trondheim.

Lange, Th. 1938. Jämtlands Kärlväxtflora. Acta Bot. Fenn. 21.

Lennartsson, T. 1997a. Demography, reproductive biology and adaptive traits in Gentianella campestris and G.

amarella. - Evaluating grassland management for conservation by using indicator plant species. Acta Universitatis Agriculturae Suecicae - Agraria 46. Doctoral thesis.

Lennartsson, T. 1997b. Om gentianornas gronings- och blomningsfenologi. Svensk Bot. Tidskr. 90: 263–265. Lennartsson, T. 1997c. Seasonal differentiation - a conservative reproductive barrier in two Gentianella (Gentianaceae) species. Plant Systematics and Evolution 208: 45–69.

Lennartsson, T., Nilsson, P. & Tuomi, J. 1997. Induction of overcompensation in the field gentian, Gentianella campestris. Ecology, in press.

Lennartsson, T. & Svensson, R. 1996. Patterns in the decline of three species of Gentianella (Gentianaceae) in Sweden, illustrating the deterioration of semi-natural grasslands. Symb. Bot. Ups 31(3): 169–184.

Lennartsson, T., Tuomi, J. & Nilsson, P. 1997. Evidence for an evolutionary history of overcompensation in the grassland biennial Gentianella campestris (Gentianaceae). The American Naturalist 149: 1147–1155.

Lindström, H. 1980. Hackslått, en försvinnande biotop i mellersta Norrland. Svensk Bot. Tidskr. 74: 281–306.

Mascher, J. W. 1990. Ångemanlands flora. Lund.

Milberg, P. 1994. Germination ecology of the endangered grassland biennial Gentianella campestris. Biol. Conserv. 70: 287–290.

Murbeck, S. 1892. Studien über Gentianen aus der gruppe Endotricha Froel. Acta Horti Bergiani 2(3): 1–28.

Murbeck, S. 1898. Über eine neue Alectorolophus-Art und das Vorkommen Saison-trimorpher Arten-Gruppen innerhalb der Gattung. Oesterr. Bot. Zeitschr., Jahrg. 1898.

Ostenfeld, C. H. 1901. Flora of the Færöes. I: Botany of the Færöes based upon Danish investigations, band I. Det Nordiske Forlag, Köpenhamn.

Rosentahl, J. P. & Kotanen, P. M. 1994. Terrestrial plant tolerance to herbivory. TREE 9: 145–148. Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Ryttäri, T. 1997. Ketokatkero. I. Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Zopfi, H. J. 1991. Aestival and autumnal vicariads of Gentianella (Gentianaceae): a myth? Pl. Syst. Evol. 174: 139–158.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Jonsell, Örjan Nilsson & Tommy Lennartsson 1992. Rev. Tommy Lennartsson 1998. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Gentianales - gentianaordningen 
  • Familj
    Gentianaceae - gentianaväxter 
  • Släkte
    Gentianella - gentianellor 
  • Art
    Gentianella campestris - bredgentiana 
  • Underart
    Gentianella campestris subsp. campestris, - fältgentiana
    Synonymer
    Gentianella campestris (L.) Börner
    stålört
    backsöta
    Gentianella campestris ssp. campestris
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Jonsell, Örjan Nilsson & Tommy Lennartsson 1992. Rev. Tommy Lennartsson 1998. © ArtDatabanken, SLU 2007.