Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  blåskrabba

Organismgrupp Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur Hemigrapsus sanguineus
Blåskrabba Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En medelstor krabba med rundat rektangulär ryggsköld, som är något bredare än lång, och med tvärrandiga ben. Till skillnad från de två närstående arterna Hemigrapsus penicillatus och H. takanoi saknas hårpensel i klosaxens tumgrepp. Istället finns en hudblåsa i varje tumveck. Blåskrabba har påträffats i Sverige ett flertal gånger sedan 2012, främst i Göteborgs skärgård.

 

Totallängd: max 30–40 mm. Ryggskölden är rundat rektangulär, något bredare än lång och med översidan helt slät eller mycket fingranulerad (kornig) och utan hår runt ytterkanterna. Bakkanten är rundad och lika bred som eller något smalare än fronten. Panntagg saknas och fronten (framkanten mellan ögonen) är jämn och ungefär 50 % av ryggsköldens maximala bredd. Den har något branta kanter mot sidorna och är allt ifrån helt rak till med två svaga lober och då svagt konkav i mitten. Ögat har något större till ungefär samma diameter som skaftet. Ögonhålan är djup och skyddar ögat fullständigt nere i den välutvecklade ögonhålan. Ögonhålans överkant är djupt U-formig och saknar hack längs kanten, taggen vid ytterkanten är spetsig men når inte upp i höjd med fronten. Totalt finns tre vassa tänder på den raka eller nedåt något rundade främre sidokanten av ryggskölden, varav den bakersta tanden är minst. Den bakre halvan av sidokanten saknar tänder, smalnar av och är svagt konkav. Undre ögonhålskanten bildar en lång ljus ås under ögonhålan, åsen är fingranulerad eller strimmig på översidan och den fortsätter sedan långt bakåt längs undersidan av ryggskölden. Andra antennen är liten och kort, det basala segmentet är nästa lika brett som långt, och de två följande segmenten är mycket smalare och fallande i längd. Det korta och tunna antennsprötet sträcker sig in i själva ögonhålan. Tredje paret käkfötter täcker inte hela munhålan utan lämnar en öppning i mitten, vilken är stor nog för att man ska se käkarna innanför. Merus är något kortare än ischium och ungefär lika bred som lång med yttersidorna konvexa och översidan något konkav.

Hanens klosaxar är kraftiga och likartade i form och storlek, vanligtvis släta. Merus har en granulerad ås längs insidan, carpus är slät med en kort, vass tagg på insidan, och själva klosaxen har en hudblåsa vid basen av dactylus (det rörliga fingret) och saknar hårsamling. Honans kloben är likartade i utseende men mindre och saknar hudblåsa. Gångbenen efter klobenen är tillplattade, breda och med det näst bakersta paret längst. Merus på de första tre gångbensparen har en vass tagg nära översidans spets, och det finns fjäderlika hår på merus av alla ben. Tredje paret gångben är hos hanen ungefär lika långa som klobenen eller något längre. Dactylus på gångbenen är kortare, ned till ungefär hälften så långa som propodus. Det finns rader av korta hår längs både kanterna och sidorna av dactylus, medan spetsen är naken och hård.

Hanens bakkropp är lång och smal och består av sju segment, varav första och andra segmentet är mycket korta, tredje till femte är trapetsformiga med tydligt inåtlutade kanter, sjätte segmentet är längst, rundat rektangulärt och det sista är smalast och har en trubbigt rundad triangelform. Honans bakkropp är bred och rundad och består också av sju segment. Bakkroppens sidokanter är konvexa och har bred rundad topp. Även hos honan är första och andra segmentet mycket korta, tredje till femte bredast, medan sjätte segmentet är något längre än de övriga.

Färg och mönster. Arten saknar de tydliga mörka pigmentprickarna som Hemigrapsus penicillatus och H. takanoi har på utsidan av klohanden. Prickar finns men bara på översidan. Den fyrkantiga ryggskölden är melerad i grönt, rött eller purpur, med mörkare prickar och fläckar. Benen är bandade med rödbruna och gulvita band. Purpurröda prickar och fläckar finns på klorna, medan gångbenen har ett tydligt mönster med ljusa och mörka, breda ränder.
Utbredning
Observationer i  Sverige för blåskrabba
Svensk förekomst
Tillfällig förekomst (alt. kvarstående)
Blåskrabba har hittills påträffats med totalt 12 individer under 2012–2016 i svenska vatten, från Väröbacka (Ringhals) upp till Lysekil med de flesta fynden i Göteborgs skärgård. Den förekommer naturligt i de kalla till tempererade västra delarna av Stilla havet, från Rysslands östkust och öar till Japan, Korea och söderut längs kinesiska kusten till Hong Kong. Den har troligen introducerats med ballastvatten till Atlantens båda sidor. I USA påträffades den först i New Jersey 1988. Den är nu väletablerad där längs större delen av östkusten ner till North Carolina. I Europa finns den sedan 1999 då den först observerades i Le Havre, Frankrike, och nu finns den från Danmarks västkust ner till Normandie (reproducerande honor funna) i Frankrike, och det finns också fynd i England samt ett i Adriatiska havet i Medelhavet. Dessutom finns två fynd från västkusten i Sverige 2016.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
Arten framförallt funnen i europeiska hamnområden, i Nederländerna har arten fått viss ytterligare spridning och där är den reproducerande. Kan således komma till svenska vatten på sikt. Stor tolerans för variation i salthalt och temperatur, kan således även komma att sprida sig till Östersjön. Det sistnämnda skulle skapa stora problem! Invaderat USAs östkust, där arten bl a konkurreat ut Carcinus maenas.
Ekologi
Blåskrabba lever i salt och bräckt vatten. I utbredningsområdena på båda sidor av Atlanten finns krabban vanligen i det övre, delvis frilagda tidvattensområdet, på hårdbotten bland stenar och liknande skydd. Den kan också ta sig ner djupare, framför allt under den kalla årstiden. Den kan även finnas på mjukare bottnar, även om sten och grus föredras, och i Asien finns den mest på mer exponerade stränder. Den uppvisar i USA en stor tolerans mot låga temperaturer och salthalter. Det är en opportunistisk art som äter det som enklast går att få tag i, bl.a. ålgräs (bandtång, Zostera spp.), alger, ryggradslösa smådjur som musslor, snäckor, havsborstmaskar och andra kräftdjur samt fiskyngel och småfiskar. Den har framgångsrikt etablerat sig vid USAs östkust. Från 1998–2000 åttadubblades populationen där samtidigt som tätheten av inhemska krabbor sjönk med 98 %, och i vissa områden längs USAs östkust förekommer den i tätheter på över 100 individer per kvadratmeter medan inhemska krabbarter normalt ligger på 2 individer per kvadratmeter. Arten konkurrerar framgångsrikt med övriga krabbor i strandzonen inklusive den likaledes introducerade europeiska strandkrabban Carcinus maenas. Risken finns att samma scenario kommer att uppträda i Europa. Men tanke på artens utbredning i USA förutspår man en möjlig utbredning i Europa från norska väst- och sydkusten och söderut till Spanien. En hona kan producera 15 000–50 000 ägg per tillfälle beroende på honans storlek, och äggen produceras under perioden maj till september, med upp till fyra äggläggningsomgångar.

Djup (generellt) 10 m.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Malacostraca (storkräftor), Ordning Decapoda (tiofotade kräftdjur), Familj Varunidae (brackvattenskrabbor), Släkte Hemigrapsus, Art Hemigrapsus sanguineus (de Haan, 1835) - blåskrabba Synonymer asiatisk strandkrabba, Heterograpsus maculatus H. Milne Edwards, 1853, East Asian shore crab, Asian shore crab, Japanese shore crab, Pacific crab, asiatisk blåskrabba

Kategori Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)

Dokumentation Arten framförallt funnen i europeiska hamnområden, i Nederländerna har arten fått viss ytterligare spridning och där är den reproducerande. Kan således komma till svenska vatten på sikt. Stor tolerans för variation i salthalt och temperatur, kan således även komma att sprida sig till Östersjön. Det sistnämnda skulle skapa stora problem! Invaderat USAs östkust, där arten bl a konkurreat ut Carcinus maenas.
En medelstor krabba med rundat rektangulär ryggsköld, som är något bredare än lång, och med tvärrandiga ben. Till skillnad från de två närstående arterna Hemigrapsus penicillatus och H. takanoi saknas hårpensel i klosaxens tumgrepp. Istället finns en hudblåsa i varje tumveck. Blåskrabba har påträffats i Sverige ett flertal gånger sedan 2012, främst i Göteborgs skärgård.

 

Totallängd: max 30–40 mm. Ryggskölden är rundat rektangulär, något bredare än lång och med översidan helt slät eller mycket fingranulerad (kornig) och utan hår runt ytterkanterna. Bakkanten är rundad och lika bred som eller något smalare än fronten. Panntagg saknas och fronten (framkanten mellan ögonen) är jämn och ungefär 50 % av ryggsköldens maximala bredd. Den har något branta kanter mot sidorna och är allt ifrån helt rak till med två svaga lober och då svagt konkav i mitten. Ögat har något större till ungefär samma diameter som skaftet. Ögonhålan är djup och skyddar ögat fullständigt nere i den välutvecklade ögonhålan. Ögonhålans överkant är djupt U-formig och saknar hack längs kanten, taggen vid ytterkanten är spetsig men når inte upp i höjd med fronten. Totalt finns tre vassa tänder på den raka eller nedåt något rundade främre sidokanten av ryggskölden, varav den bakersta tanden är minst. Den bakre halvan av sidokanten saknar tänder, smalnar av och är svagt konkav. Undre ögonhålskanten bildar en lång ljus ås under ögonhålan, åsen är fingranulerad eller strimmig på översidan och den fortsätter sedan långt bakåt längs undersidan av ryggskölden. Andra antennen är liten och kort, det basala segmentet är nästa lika brett som långt, och de två följande segmenten är mycket smalare och fallande i längd. Det korta och tunna antennsprötet sträcker sig in i själva ögonhålan. Tredje paret käkfötter täcker inte hela munhålan utan lämnar en öppning i mitten, vilken är stor nog för att man ska se käkarna innanför. Merus är något kortare än ischium och ungefär lika bred som lång med yttersidorna konvexa och översidan något konkav.

Hanens klosaxar är kraftiga och likartade i form och storlek, vanligtvis släta. Merus har en granulerad ås längs insidan, carpus är slät med en kort, vass tagg på insidan, och själva klosaxen har en hudblåsa vid basen av dactylus (det rörliga fingret) och saknar hårsamling. Honans kloben är likartade i utseende men mindre och saknar hudblåsa. Gångbenen efter klobenen är tillplattade, breda och med det näst bakersta paret längst. Merus på de första tre gångbensparen har en vass tagg nära översidans spets, och det finns fjäderlika hår på merus av alla ben. Tredje paret gångben är hos hanen ungefär lika långa som klobenen eller något längre. Dactylus på gångbenen är kortare, ned till ungefär hälften så långa som propodus. Det finns rader av korta hår längs både kanterna och sidorna av dactylus, medan spetsen är naken och hård.

Hanens bakkropp är lång och smal och består av sju segment, varav första och andra segmentet är mycket korta, tredje till femte är trapetsformiga med tydligt inåtlutade kanter, sjätte segmentet är längst, rundat rektangulärt och det sista är smalast och har en trubbigt rundad triangelform. Honans bakkropp är bred och rundad och består också av sju segment. Bakkroppens sidokanter är konvexa och har bred rundad topp. Även hos honan är första och andra segmentet mycket korta, tredje till femte bredast, medan sjätte segmentet är något längre än de övriga.

Färg och mönster. Arten saknar de tydliga mörka pigmentprickarna som Hemigrapsus penicillatus och H. takanoi har på utsidan av klohanden. Prickar finns men bara på översidan. Den fyrkantiga ryggskölden är melerad i grönt, rött eller purpur, med mörkare prickar och fläckar. Benen är bandade med rödbruna och gulvita band. Purpurröda prickar och fläckar finns på klorna, medan gångbenen har ett tydligt mönster med ljusa och mörka, breda ränder.

Svensk förekomst Tillfällig förekomst (alt. kvarstående)
Observationer i  Sverige för blåskrabba

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Blåskrabba har hittills påträffats med totalt 12 individer under 2012–2016 i svenska vatten, från Väröbacka (Ringhals) upp till Lysekil med de flesta fynden i Göteborgs skärgård. Den förekommer naturligt i de kalla till tempererade västra delarna av Stilla havet, från Rysslands östkust och öar till Japan, Korea och söderut längs kinesiska kusten till Hong Kong. Den har troligen introducerats med ballastvatten till Atlantens båda sidor. I USA påträffades den först i New Jersey 1988. Den är nu väletablerad där längs större delen av östkusten ner till North Carolina. I Europa finns den sedan 1999 då den först observerades i Le Havre, Frankrike, och nu finns den från Danmarks västkust ner till Normandie (reproducerande honor funna) i Frankrike, och det finns också fynd i England samt ett i Adriatiska havet i Medelhavet. Dessutom finns två fynd från västkusten i Sverige 2016.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Brachyura - krabbor 
  • Ranglös
    Eubrachyura  
  • Ranglös
    Thoracotremata  
  • Överfamilj
    Grapsoidea  
  • Familj
    Varunidae - brackvattenskrabbor 
  • Släkte
    Hemigrapsus  
  • Art
    Hemigrapsus sanguineus(de Haan, 1835) - blåskrabba
    Synonymer
    asiatisk strandkrabba
    Heterograpsus maculatus H. Milne Edwards, 1853
    East Asian shore crab
    Asian shore crab
    Japanese shore crab
    Pacific crab
    asiatisk blåskrabba

Blåskrabba lever i salt och bräckt vatten. I utbredningsområdena på båda sidor av Atlanten finns krabban vanligen i det övre, delvis frilagda tidvattensområdet, på hårdbotten bland stenar och liknande skydd. Den kan också ta sig ner djupare, framför allt under den kalla årstiden. Den kan även finnas på mjukare bottnar, även om sten och grus föredras, och i Asien finns den mest på mer exponerade stränder. Den uppvisar i USA en stor tolerans mot låga temperaturer och salthalter. Det är en opportunistisk art som äter det som enklast går att få tag i, bl.a. ålgräs (bandtång, Zostera spp.), alger, ryggradslösa smådjur som musslor, snäckor, havsborstmaskar och andra kräftdjur samt fiskyngel och småfiskar. Den har framgångsrikt etablerat sig vid USAs östkust. Från 1998–2000 åttadubblades populationen där samtidigt som tätheten av inhemska krabbor sjönk med 98 %, och i vissa områden längs USAs östkust förekommer den i tätheter på över 100 individer per kvadratmeter medan inhemska krabbarter normalt ligger på 2 individer per kvadratmeter. Arten konkurrerar framgångsrikt med övriga krabbor i strandzonen inklusive den likaledes introducerade europeiska strandkrabban Carcinus maenas. Risken finns att samma scenario kommer att uppträda i Europa. Men tanke på artens utbredning i USA förutspår man en möjlig utbredning i Europa från norska väst- och sydkusten och söderut till Spanien. En hona kan producera 15 000–50 000 ägg per tillfälle beroende på honans storlek, och äggen produceras under perioden maj till september, med upp till fyra äggläggningsomgångar.

Djup (generellt) 10 m.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Brackvatten

Namngivning: Hemigrapsus sanguineus (de Haan, 1835). Originalbeskrivning: Grapsus (Grapsus) sanguineus. Crustacea. i I. P. F. von Siebold. Fauna Japonica sive Descriptio Animalium, quae in itinere per Japoniam, jussu et auspiciis superiorum, qui summum in India Batavia imperium tenent, suscepto, annis 1823–1830 collegit, notis, observationibus et adumbrationibus illustravit. Lugduni-Batavorum, Leiden.

Etymologi: sanguineus = försedd med blodröda fläckar; sanguis (lat.) = blod, blodig, blodfärgad, blodröd. Syftar troligen på de röda fläckar som finns på ryggskölden och framför allt benen.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2017 (bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Brachyura - krabbor 
  • Ranglös
    Eubrachyura  
  • Ranglös
    Thoracotremata  
  • Överfamilj
    Grapsoidea  
  • Familj
    Varunidae - brackvattenskrabbor 
  • Släkte
    Hemigrapsus  
  • Art
    Hemigrapsus sanguineus, (de Haan, 1835) - blåskrabba
    Synonymer
    asiatisk strandkrabba
    Heterograpsus maculatus H. Milne Edwards, 1853
    East Asian shore crab
    Asian shore crab
    Japanese shore crab
    Pacific crab
    asiatisk blåskrabba
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2017 (bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken).