Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vitnoshumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus semenoviellus
Vitnoshumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd drottning 16–19 mm, arbetare 11–14 mm, hane 13–15 mm. Båda könen påminner närmast om ljunghumla Bombus jonellus och trädgårdshumla B. hortorum i färgteckning, men har inblandning av vitaktiga hår på benen, hos honor särskilt pollensamlingshåren på bakbenen. En tydligare skiljekaraktär är att honor har vitgul behåring i pannan och på hjässan, inte svart som ljunghumla och trädgårdshumla. Behåringen är ljust citrongul–beige på huvud och mellankropp, medan bakkroppens ryggplåt 1 och 4–6 är vitaktiga. Ryggplåt 2–3 har kort, svart behåring och ljus, gles hårfrans, som kan ge antydan till en svag tvärrand. Mellankroppens mittparti är utbrett svart hos honor, men den svarta behåringen bildar ett smalare band mellan vingbaserna hos hanen. Hanen har också tät gulvit behåring i ansiktet, mer utbredd ljus behåring på bröstet, hela undersidan, samt på benen. Säker bestämning av hanar kan göras på insamlade exemplar om genitalkapseln exponeras. Likt stäpphumla B. cullumanus är sidoskänkeln (volcella) lång och rakt avskuren i kroppens längsriktning så att den avslutas i en bakåtriktad spets (45°), vilket är en unik karaktär hos undersläktet Cullumanobombus. Hos förväxlingsarten ljunghumla, som kan vara svår att skilja ut i fält, är sidoskänkeln kort och slutar jäms med gonostylus, så att den ser avrundad ut.
Utbredning
Länsvis förekomst för vitnoshumla Observationer i  Sverige för vitnoshumla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är en nykomling i den svenska faunan med de första verifierade fynduppgifterna så sent som 2017. En pollensamlande drottning samlades in den 15 juni nära Stora Rör på mellersta Öland. En insamlad hane från augusti på samma lokal visar att arten lyckats med reproduktionen detta år och att det inte bara handlade om en ensam drottning. Ytterligare en hane kunde identifieras utifrån ett foto taget i Ölands Skogsby tidigare samma sommar. Möjligen kan några av de rapporterade ljunghumlorna från sydligaste Sverige under senare år också varit vitnoshumlor, men belägg för detta saknas. Arten var sedan flera år förväntad då det första belägget från Norge samlades in på ön Hvaler i Östfold 2013 nära gränsen till Sverige. Det är svårt att tänka sig ett scenario där denna drottning inte passerat över Sverige för att ta sig dit. Arten har ännu inte påträffats i Danmark. Det första fyndet av arten i Norden gjordes 1964 i Finland nära Ryska gränsen (Elfving 1965) och den har sedan spritt sig i stora delar av landet, norrut nästan till polcirkeln (Söderman & Leinonen 2003). Spridningen från Ryssland längs Östersjöns södra kust har förlöpt på liknande sätt under denna period och utbredningens västgräns går nu ungefär vid Hamburg (Rasmont m.fl. 2015). Sydgränsen går från norra Österrike via Tjeckien och norra Slovakien till Ukraina. Utbredningen sträcker sig vidare österut till Bajkalsjön och östra Sibirien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Ej tillämplig (NA)
Arten har snabbt spridit sig österifrån genom norra Polen och Tyskland samt genom Finland. 2013 påträffades en drottning i Oslotrakten, som sannolikt har förflyttat sig genom Sverige. Observationer är att förvänta i Skåne och i Norrbotten.
Ekologi
Arten är tidigare känd som en utpräglad skogsart, typisk för den ryska björktajgan. Senare observationer från främst Polen och Tyskland, där arten i högre grad påträffas längs stränder, i öppna hed- och myrlandskap, torra sandmarker, kraftigt störd industrimark och trädgårdsmiljöer, har gjort gällande att arten under expansionen västerut har ändrat sitt habitatval, vilket ytterligare möjliggjort spridningen (Sima & Smetana 2012). Information om artens biologi är svårtillgänglig och tycks vara mycket knapphändig, förutom beträffande dess födosök. Arten har ett brett värdväxtval och samlar pollen från många växtfamiljer. Snabeln är relativt kort, vilket begränsar urvalet till blommor med lätt tillgänglig nektar. Bland alla de växter som noterats som näringsväxter kan strätta Angelica sylvestris, färgkulla Cota tinctoria, renfana Tanacetum vulgare, läkevänderot Valeriana officinalis exemplifiera detta. Vid ett besök på gränsen mellan Polen och Tyskland framstod strandveronika Veronica longifolia som mycket attraktiv näringsväxt för arbetare av arten (pers. obs.). Den hane som insamlades på Öland togs på blommor av fältvädd Scabiosa columbaria. Boet anläggs sannolikt under jorden. Flygtiden är sannolikt åtminstone maj till augusti.
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus semenoviellus Skorikov, 1910 - vitnoshumla Synonymer uralhumla, Semenovs humla

Kategori Ej tillämplig (NA)
Dokumentation Arten har snabbt spridit sig österifrån genom norra Polen och Tyskland samt genom Finland. 2013 påträffades en drottning i Oslotrakten, som sannolikt har förflyttat sig genom Sverige. Observationer är att förvänta i Skåne och i Norrbotten.
Längd drottning 16–19 mm, arbetare 11–14 mm, hane 13–15 mm. Båda könen påminner närmast om ljunghumla Bombus jonellus och trädgårdshumla B. hortorum i färgteckning, men har inblandning av vitaktiga hår på benen, hos honor särskilt pollensamlingshåren på bakbenen. En tydligare skiljekaraktär är att honor har vitgul behåring i pannan och på hjässan, inte svart som ljunghumla och trädgårdshumla. Behåringen är ljust citrongul–beige på huvud och mellankropp, medan bakkroppens ryggplåt 1 och 4–6 är vitaktiga. Ryggplåt 2–3 har kort, svart behåring och ljus, gles hårfrans, som kan ge antydan till en svag tvärrand. Mellankroppens mittparti är utbrett svart hos honor, men den svarta behåringen bildar ett smalare band mellan vingbaserna hos hanen. Hanen har också tät gulvit behåring i ansiktet, mer utbredd ljus behåring på bröstet, hela undersidan, samt på benen. Säker bestämning av hanar kan göras på insamlade exemplar om genitalkapseln exponeras. Likt stäpphumla B. cullumanus är sidoskänkeln (volcella) lång och rakt avskuren i kroppens längsriktning så att den avslutas i en bakåtriktad spets (45°), vilket är en unik karaktär hos undersläktet Cullumanobombus. Hos förväxlingsarten ljunghumla, som kan vara svår att skilja ut i fält, är sidoskänkeln kort och slutar jäms med gonostylus, så att den ser avrundad ut.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vitnoshumla

Länsvis förekomst och status för vitnoshumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vitnoshumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är en nykomling i den svenska faunan med de första verifierade fynduppgifterna så sent som 2017. En pollensamlande drottning samlades in den 15 juni nära Stora Rör på mellersta Öland. En insamlad hane från augusti på samma lokal visar att arten lyckats med reproduktionen detta år och att det inte bara handlade om en ensam drottning. Ytterligare en hane kunde identifieras utifrån ett foto taget i Ölands Skogsby tidigare samma sommar. Möjligen kan några av de rapporterade ljunghumlorna från sydligaste Sverige under senare år också varit vitnoshumlor, men belägg för detta saknas. Arten var sedan flera år förväntad då det första belägget från Norge samlades in på ön Hvaler i Östfold 2013 nära gränsen till Sverige. Det är svårt att tänka sig ett scenario där denna drottning inte passerat över Sverige för att ta sig dit. Arten har ännu inte påträffats i Danmark. Det första fyndet av arten i Norden gjordes 1964 i Finland nära Ryska gränsen (Elfving 1965) och den har sedan spritt sig i stora delar av landet, norrut nästan till polcirkeln (Söderman & Leinonen 2003). Spridningen från Ryssland längs Östersjöns södra kust har förlöpt på liknande sätt under denna period och utbredningens västgräns går nu ungefär vid Hamburg (Rasmont m.fl. 2015). Sydgränsen går från norra Österrike via Tjeckien och norra Slovakien till Ukraina. Utbredningen sträcker sig vidare österut till Bajkalsjön och östra Sibirien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus semenoviellusSkorikov, 1910 - vitnoshumla
    Synonymer
    uralhumla
    Semenovs humla

Arten är tidigare känd som en utpräglad skogsart, typisk för den ryska björktajgan. Senare observationer från främst Polen och Tyskland, där arten i högre grad påträffas längs stränder, i öppna hed- och myrlandskap, torra sandmarker, kraftigt störd industrimark och trädgårdsmiljöer, har gjort gällande att arten under expansionen västerut har ändrat sitt habitatval, vilket ytterligare möjliggjort spridningen (Sima & Smetana 2012). Information om artens biologi är svårtillgänglig och tycks vara mycket knapphändig, förutom beträffande dess födosök. Arten har ett brett värdväxtval och samlar pollen från många växtfamiljer. Snabeln är relativt kort, vilket begränsar urvalet till blommor med lätt tillgänglig nektar. Bland alla de växter som noterats som näringsväxter kan strätta Angelica sylvestris, färgkulla Cota tinctoria, renfana Tanacetum vulgare, läkevänderot Valeriana officinalis exemplifiera detta. Vid ett besök på gränsen mellan Polen och Tyskland framstod strandveronika Veronica longifolia som mycket attraktiv näringsväxt för arbetare av arten (pers. obs.). Den hane som insamlades på Öland togs på blommor av fältvädd Scabiosa columbaria. Boet anläggs sannolikt under jorden. Flygtiden är sannolikt åtminstone maj till augusti.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
I Norge heter arten Sibirhumle, på Finlandssvenska Uralhumla och i Tyskland Semenov-Hummel. I Sverige har arten kallats för Semenovs humla. Eftersom användandet av egennamn i svenska artnamn strider mot de regler och rekommendationer som Kommittén för svenska djurnamn tagit fram, föreslås här det svensk namnet vitnoshumla.

Cederberg, B. 2012. Humlor i Sverige, 40 arter att älska och förundras över. Bonnier Fakta.

Elfving, R. 1965. Bombus semenoviellus Skor. (Hym., Apoidea) in Finnland gefunden. Notulae Entomologicae 45: 101–104.

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20:1–218.

Rasmont, P., Franzén, M., Lecocq, T., Harpke, A., Roberts, S.P.M., Biesmeijer, J.C., Castro, L., Cederberg, B. & 16 others. 2015. Climatic risk and distribution atlas of European bumblebees. Biorisk 10 (Special issue), 246 p. Pensoft.

Sima, P. & Smetana, V. 2012. Bombus (Cullumanobombus) semenoviellus (Hymenoptera: Apidae: Bombini) new species for the bumble bee fauna of Slovakia. Klapalekiana 48: 141–147.

Smissen, J.v.d. & Rasmont, P. 2000. Bombus semenoviellus Skorikov 1910, eine für Westeuropa neue Hummelart (Hymenoptera: Bombus, Cullumanobombus). Bembix 13: 21–24.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiäiset ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Ødegaard, F., Staverløkk, A., Gjershaug, J.O., Bengtson, R. & Mjelde, A. 2015. Humler i Norge. Kjennetegn, utbredelse og levesett. Norsk institutt for naturforskning, Trondheim. 231 s

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2017.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus semenoviellus, Skorikov, 1910 - vitnoshumla
    Synonymer
    uralhumla
    Semenovs humla
Mer information
Faktakällor

Ovanstående fakta har sammanställts av ArtDatabanken.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2017.